Den här deppiga scenen ur min verklighet då:

På nyårsafton var vi hemma hos Malin och åt ”i goda vänners lag”. Så där efter efterrätten någonstans börjar jag formulera ett litet tal i huvudet. Jag tänker att jag ska ta Malin åt sidan och berätta för henne hur viktig hon är i mitt liv, nu när det är ett år sedan vi tog ett rätt omvälvande beslut att jobba på konkurrerande tidningar och allt. Så jag frågar som nån annan hemlighetsmakerska om vi inte kan smyga in till vardagsrummet så jag kan få säga några ord.

Sen händer följande: jag ställer mig upp från middagsbordet, halkar på min egen strumpbyxa, rasar rakt in i diskbänken krossar rödvinsglaset jag har i handen.

Och här börjar eftertexterna rulla medan alla kollar att jag är okej och det är jag. Men vad man hatar att vara ett jippo.