I morse skrev jag en kortare artikel om Green day-sångaren Billie Joe Armstrong. Han hade ett piller- och spritrelaterat meltdown under en konsert i Vegas och har inte visat sig i offentligheten sedan dess.

Nu har Rolling stone bara släppt två citat från den kommande maffiga omslagsintervjun, men ett av dem svider tammefan i själen att läsa:

”Jag kunde inte förutse var jag skulle hamna under natten. Jag kunde vakna upp på en soffa i ett för mig helt okänt hus. Jag kom inte ihåg hur det gick till. Det var helt svart.”

Precis så där levde jag livet för några år sedan. Innan en festkväll kunde jag bara be till någon högre makt om att jag skulle lyckas ta mig hem till min egen säng. Oftast slutade det inte där, tyvärr. Det blev, precis som Armstrong säger, okända soffor, sängar och ibland golv. Och allt var helt svart dagen efter. Ingen aning hur jag hamnat där jag hamnat, vad jag sagt eller gjort eller hur i hela fridens namn jag hade betett mig.

Jag ville ju inte ha det så här.

Samtidigt, när jag beklagade mig, fanns det så många som hjälpte en att släta över eländet. Folk skrattar åt ens fyllebravader, någon kanske till och med försöker bräcka storyn med något ännu värre hon/han gjort när de varit packade. När man har det här självskadebeteendet är det också så lätt att dra till med folk som haft det värre. Tänka att va fan, jag hade ju bara två timmars minneslucka, tänk på vad Ozzy Osbourne/Lindsay Lohan/Charlie Sheen haft när de levt runt som värst! Flera veckors luckor! Kanske MÅNADER!

Jag blev expert på att rättfärdiga mitt beteende med otroligt idiotiska försvar. Till slut kunde det faktum att jag förstört en fest eller sårat min kille ursäktas med att jag ju ”i alla fall inte DÖDAT någon”.

Och när det gått så långt, då är man ute på jäkligt hal is.