Jag tänker mycket på min relation till mina syskon och att jag inte tidigare fattat att jag själv måste må bra innan jag kan må bra med andra. Det är ju så självklart när man tänker efter, och man säger det också slentrianmässigt, något i stil med ”det bästa man kan göra för sina barn är att själv må bra”.

Jag har i perioder haft dåligt samvete för mina syskon och känt tvång att höra av mig och hälsa på. Ett dåligt samvete som sedan spätts på för att jag inte orkat eller haft lust, och sedan träffat dem halvhjärtat med en dålig känsla i kroppen. Möten som gjort att jag fått ÄNNU mer dåligt samvete.

Ha ha, det är ju så tydligt! Man måste ta tag i sin egen shit för att palla med att verka här i livet.