Så här många reportrar och fotografer var vi som jobbade med Melodifestivalen i lördags!

Det kräver sitt gäng.

I går ägnade jag mig åt total återhämtning och funderade jag mycket över Ralf.

Han var väldigt packad under efterfesten. Mestadels gladpackad. Gick omkring och skrek om hur härligt det är att vara full och så. Och det har han ju rätt i.

Samtidigt: han kom och gapade för fulla muggar i pressrummet där vi satt och jobbade febrilt. Och i den situationen kan man ju inte så mycket annat än att le och med allt tydligt kroppsspråk försöka klargöra att det inte riktigt är läge för honom att stå och vråla, sjunga och försöka läsa våra texter.

Ralf är 46 år gammal.

Jag tänker på hur många sådana här gigantiska fylle-egon jag stött på genom åren. ”TITTA OCH LYSSNA PÅ MIG FÖR JAG ÄR FULL OCH KRÄVER ALL UPPMÄRKSAMHEEEEEEEEEEET!!!!”. Inte för att personen i sig har någonting vettigt att säga, nej, snarare tvärt om. Det är knappt formulerade meningar och fullständiga ord som utstöts, utan olika nyanser av bröl.

Ända sedan tidiga tonår har jag lett mot sådana här fylle-egon, skrattat med och sedan försökt avlägsna mig så smidigt som möjligt. Högst antagligen är det det bästa bemötandet för att slippa undan så lindrigt som möjligt.

Men jag leker mer och mer med tanken på att säga i från. Som i lördags.

”Du, ursäkta, vi sitter och jobbar här. Du stör. Det är härligt att du är full och brölig, men gå och var det någon annan stans. Seså, GÅ!”

Jag har daltat alldeles för många fylle-egon i mina dagar.