Jag blir uppriktigt ledsen av den här nyheten. Som alltid när ett par som verkat så kära och härliga ihop ska skiljas. Gud, efter nyheten om Seals och Heidi Klums skilsmässa var jag nära att sjukskriva mig.

Nu vet vi ju inget om vad som egentligen hänt, men den officiella orsaken som basunerats ut är ju att kärleken övergått i vänskap.

Det gör mig orolig när det kommer sådana här nyheter, för det är en påminnelse om att det kan hända, att det händer hela tiden att kärleken tar slut. Och jag blir så rädd att det ska hända mig. Jag är så oerhört, nästan obeskrivligt lycklig i den relation jag är i just nu och jag vill aldrig att det ska förändras. Men det kan det göra. Och jag hatar det.

Jag tänkte på det när jag satt på tunnelbanan med Christian sent på kvällen. Vi var ute och åt hamburgare på en pub och det vet man väl att ett sånt arrangemang kan vara rätt deppigt om man lever i en trist relation. Man sitter där och tuggar och vet inte vad man ska säga och så kanske man frågar något helt meningslöst om ”hur det smakade?” och så tuggar man lite till och stör sig på att människan mitt emot inte hittar på något vettigt att prata om. Men så var det inte i går. Vi pratade om allt möjligt, om framtiden och pubkultur och uppväxt och Gud vet allt. Jag ville aldrig åka hem, nu fick förnuftet styra för jag skulle upp tidigt, men helst av allt hade velat sitta där med honom tills det stängde och sedan gå vidare till någon lugnare bar och sedan kanske till ytterligare något ställe tills tröttheten verkligen tvingar oss att avsluta kvällen för att ingen av oss knappt orkar hålla ögonen öppna.

Och jisses, det låter så naivt att säga det men jag vill alltid att det ska vara så här. Alltid alltid.