Alltså: jag minns så tydligt hur det var när jag var 12 och var övertygad om aldrig någonsin någon skulle tycka om mig.

Jag skulle aldrig hångla och absolut aldrig bli ihop.

Vad stark den känslan var.

Alla andra var ihop, låg i kuddrum på ungdomsgården och rumlade runt och höll händer på skolgården och allt fan vad det nu var.

Minns så stark när en kompis till mig stod mitt på skolgården och hånglade öppet med sin kille när vi gick i sexan. Det ringde in och de stod liksom mitt i HORDERNA av ungar och sliskade mig.

Sedan KAN ju mitt okyssta jag ha någonting med att göra jag var en tönt som hade blå sidenskor och satt på skoldiscon och koncentrerade mig på om jag skulle köpa grönt eller rött godis. Ja, så kan det vara.