Jag fick ett litet önskemål om att skriva om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat:

Hej Zandra, kan du inte skriva ett inlägg om kärlek eller så? Vad du vill men det får gärna vara om besvarad och lycklig kärlek! Kanske om dig och din karl?

Hur jag än vrider och vänder på det så måste jag oftast utgå från mig själv när jag skriver i den här bloggen. Jag kan försöka återge hur jag hört att andra har det men det blir sällan lika bra, har jag märkt.

Så här ligger min relation till just nu: Christian och jag har om knappt en månad varit tillsammans i ett år. Den alldeles nyförälskade dimman har lagt sig lite smått och då börjar ens usla sidor visa sitt riktiga jag.

För det är ju så, när man blir tillräckligt trygg med någon blottar man mer och mer sitt innersta, vilket inte alltid är det allra vackraste.

Jag tampas med, inte helt ovanligt, ett outsinligt bekräftelsebehov. Jag kan komma på mig själv med att säga till Christian att jag älskar honom BARA för att jag vill höra att han älskar mig tillbaka.

Grejen med just det här ”jag älskar dig” är att det inte betyder ett skit. KÄNNER man det inte när man säger det så är det bara ord. Och det här blir lätt ett missbruk. Jag bara hur jag häver ur mig kärleksförklaringar hit och dit för att jag känner mig tom och jag önskar att Christians svar ska kunna fylla mig med den kärlek och trygghet jag är i sånt desperat behov av.

Men sanningen blir att han bara kastar ner en massa fina ord i ett tomt svart hål.

Så här har jag ett litet sidojobb att roa mig med: varje gång jag känner för att börja ösa kärlek över Christian måste jag först ropa STOPP! i mitt huvud och fundera exakt av vilken orsak jag säger de här sakerna nu. Säger jag det för att jag KÄNNER det här, eller säger jag det av någon annan anledning, kanske för att jag känner mig orolig eller i behov av tröst – i så fall: varför känner jag så och vad kan jag göra åt det?

Det här låter förbannat osexigt och kämpigt. Men faktum är, om jag inte gör det här jobbet nu och stannar mig själv varje gång. Då kommer jag att fortsätta säga kasta ur mig en massa tomma kärleksförklaringar till höger och vänster och det vill jag verkligen inte.

Jag vill känna på riktigt när jag säger något.