Man ska ha målbilder, har jag förstått.

Det märks tydligt i min träning när jag inte har något mål.

Jag harvar liksom bara på, som nån annan uttråkad gubbe som går till sitt kontorsmaskinsäljarjobb dag ut och dag in, dagarna, månaderna, åren bara rinner iväg.

Jag går till gymmet, lyfter vikterna och går hem. Jag tänker någon luddig tanke om att jag ”vill bli stark” men det blir liksom inget mer.

Min allra bästa träningsperiod var när jag skulle lära mig att göra en pullup, jag hade gett mig fan på att klara det på en månad. Så slet jag som nån annan dåre och hängde och klängde i en stång tills jag lyckades dra upp mig – och den euforin, adrenalinet som strömmade genom kroppen var något jag aldrig upplevt tidigare. Jag skakade och skrattade okontrollerat och var vid ett tillfälle nära att börja gråta. Det höll i sig i drygt 2-3 timmar.

Sen var allt i och för sig som vanligt igen. Men det var en fantastisk grej medan det varade.

Det här var väl … ett år sedan ungefär. Det börjar bli dags att hitta på något nu. Därför säger jag så här: jag ska ta 55 kilo i bänkpress före sommaren. Mitt nuvarande rekord är 50.

Sen vad det lider ska jag bli så här stark.