Jag fortsätter roa mig med att klippa ihop filmer från min mobil. Här har ni en dokumentär från påskhelgen:

Nedan följer några par jag verkligen skulle vilja se ihop:

Pernilla Wahlgren och Markus Schenkenberg (kan de inte bara bli ihop? Snälla!)

Carola och Ernst Kirchsteiger

Snooki och Jokiboi

Jesper Börjesson och Kat von D

Marie Serneholt och Harry Styles

Jag föreslog nyss till min kollega Martin att han skulle pigga upp sin Facebookfeed genom att utse Årets Facebookvän. Alltså: han drar igång en tävling som mynnar ut i att han under högtidliga former korar den som varit bäst vän på Facebook det senaste året.

Martin verkade inte så peppad, men om någon av er har lust att sno idén så är det bara att köra!

Jag tänker mig att man börjar med att annonsera att det är en tävling på gång för att liksom mjuka upp sina vänner där på Facebooken.

Sedan kan man förslagvis dela upp nominerade i olika kategorier för att föra tävlingen mer spännande, typ:

Flest likes

Flest privata meddelanden

Roligast statusuppdateringar

Och så vidare.

Sedan är det bara att bestämma ett datum och en viss tidpunkt då vinnaren kommer att ”avtäckas”. (Du skriver förstås också en uppdatering om datumet och tiden till dina vänner så att de kan sitta bänkade när det väl är dags!). Priset kan till exempel vara en bok eller mat något annat ”universellt” som alla tycker om!

Lycka till!

Det är något visst med t-shirts med budskap. Jag tycker väldigt mycket om det.

I går, efter en kreativ framtidsdag med redaktionen, gick Christian och jag till Kvarnen och åt middag. (Kvarnen är en ölhall! Smaka på det ordet! Fantastiskt ju!).

Chris bestämde sig för att för första gången i sitt liv äta moules frites och när han skulle beställa gjorde han det likt ett flerbarnspappa på chartersemester väldigt demonstrativt och tydligt för servitören att han var ny i gemet och aldrig hade tagit varken musslor eller det här konstiga ordet i sin mun tidigare:

– Jag vill gärna ha sådana här MULES FRITTES.

Jag minns att en kompis från Åland berättade om när hans familj var till Kanarieöarna första gången och deras pappa beställde en bit kött och sa eftertryckligen att han ville ha den:

– Wäll daoune.

Och min kompis muttrade generat:

– Pappa, det heter ”well done”.

Varpå pappan högt och förkunnade:

– Di förstår wäll daoune också.

Den här lilla favoriten fyller år i dag! Hipp hipp! Utan Malin Collin hade mitt liv högst troligt sett helt annorlunda ut i dag. Jag har aldrig träffat någon människa som varit så likasinnad trots att vi är alldeles olika.

Malin fattar sig på vad som är hippt, till exempel. Det är bara ett av 1000 exempel och jag kan inte stöta och blöta varenda ett här nu för det blir det bara blask av det hele.

Hennes födelsedag bloggfiras med ett gäng bilder … och en favoritfilm i repris!

Malin med Världens snackigaste Weise (älskar hennes kroppsspråk).

Malin när hon är osminkad. Hon är så himla gullig och ser ut som en liten flicka!

Malin på den gamla goda tiden när vi fortfarande jobbade ihop på Aftonbladet (nu är hon på Expressen och är superstar där). En dag överraskade hon i alla fall med att komma till jobbet med någon reseledarscarf!

Malin och jag där vi ser ut som små penntroll.

Malin och jag lever high life i New York!

Film från fest i New York. Malin är så exalterad så att hon håller på att koka över!!!! Titta på henne! Har ni sett nån så gla?

Jisses vad märkliga saker man stöter på när man ger sig ut på google.

Häromveckan skulle jag ta reda på livslängden på en gerbil, någon typ av ökenråtta.

Hittade: ett forum där folk sörjer sina döda gerbiler! Lägger ut namn, berättar lite om gerbilens personlighet, hur gammal den blev och hur den dog. Vissa la även ut bilder på sina döda gerbiler med någon liten passande bildtext, typ ”RIP”!

En levande gerbil!

Här kommer en liten tillbakablick på hur härligt det var i somras i Värmland.

En förmiddag för några veckor sedan släpade jag med Christian till Gamla Enskede bageri. Jag la ut en massa papper på bordet och berättade att vi skulle göra upp en plan för framtiden. Ja, jag hade läst någon självhjälpsbok och fått för mig att livet liksom skulle klarna bara man konkretiserade sina mål.

Så jag ritade upp två spalter. En för mål inom ett halvår och en för mål inom ett år.

Så satt vi tysta och satte pränt på våra drömmar och sedan läste vi upp dem för varandra. Med lite, vad ska man säga, varierande resultat.
Jag ville ha en större lägenhet och gå regelbundet på ansiktsbehandlingar och hålla bättre kontakt med mina syskon.

Christian ville ha … en smörgåsgrill.

Man ska ha målbilder, har jag förstått.

Det märks tydligt i min träning när jag inte har något mål.

Jag harvar liksom bara på, som nån annan uttråkad gubbe som går till sitt kontorsmaskinsäljarjobb dag ut och dag in, dagarna, månaderna, åren bara rinner iväg.

Jag går till gymmet, lyfter vikterna och går hem. Jag tänker någon luddig tanke om att jag ”vill bli stark” men det blir liksom inget mer.

Min allra bästa träningsperiod var när jag skulle lära mig att göra en pullup, jag hade gett mig fan på att klara det på en månad. Så slet jag som nån annan dåre och hängde och klängde i en stång tills jag lyckades dra upp mig – och den euforin, adrenalinet som strömmade genom kroppen var något jag aldrig upplevt tidigare. Jag skakade och skrattade okontrollerat och var vid ett tillfälle nära att börja gråta. Det höll i sig i drygt 2-3 timmar.

Sen var allt i och för sig som vanligt igen. Men det var en fantastisk grej medan det varade.

Det här var väl … ett år sedan ungefär. Det börjar bli dags att hitta på något nu. Därför säger jag så här: jag ska ta 55 kilo i bänkpress före sommaren. Mitt nuvarande rekord är 50.

Sen vad det lider ska jag bli så här stark.