Jag har i dagarna funderat (så mycket man nu hinner fundera i den här bautafesten som Eurovision är) på en sak Bläckan säger i ett av avsnitten av Danne & Bleckan. Vad jag älskar den serien förresten. Om den finns kvar på SVT måste jag se om den.

Hursom, i serien konstaterar Bleckan att han inte förrän nyligen hade insett att det spelar roll för omvärlden vad han visar utåt.

Han hade liksom inte förstått varför det skulle vara viktigt att le mot någon eller anstränga sig för att vara trevlig.

Och det låter lite weird, det måste man ju fatta att folk är trevligare om du är trevlig. Men. Jag kan absolut fatta hur han menar. När jag mår dåligt funderar jag inte det minsta vad jag signalerar utåt. Jag har fullt upp med kaoset inombords och reflekterar inte en sekund över att jag går runt och ser ut som jag är otrevlig surkärring.

I några självhjälpsböcker jag läst står det mycket om att omvärlden är ens spegel, och i början fattade jag ärligt talat inte riktigt. Vad då spegel?

Men det är ju bara att testa. Gå till en affär och var så trevlig du bara kan, kanske småprata lite, skoja och vinka glatt när du går. Bemötandet du får kommer vara många många gånger bättre än det du får om du går in och knappt bemödar dig att lyfta blicken.