Jag låg vaken i natt och kunde inte sluta fundera på alkohol.

Jag är hejdlöst förtjust i den effekten alkohol ger mig efter sisådär två glas. Jag skulle våga påstå att jag aldrig känner mig så bra som jag gör just då.

När det kommer till alkohol så har jag aldrig varit ute efter att släppa loss. Alltså stå på ett dansgolv och åma runt alldeles för nära spritt språngande främmande människor. Jag kan förstå den grejen, men jag har aldrig känt något behov av det.

När jag har druckit, då vill jag vara i en stor hall fylld av människor. Dämpad musik och bra stämning. Och sen vill jag prata och prata och prata prata prata prata prata.

Det här har ibland gjort att jag mitt i mina berusningar liksom kommer på mig själv.

För att ta ett exempel:

Jag står vid en bardisk och har av någon anledning fått kontakt med en män som är intresserad av segelbåtar. Bara för att understryka, det här är alltså inget raggmöte, han är säkert 50+ och hans fru kanske till och med står bredvid honom. Jag vill helt enkelt bara prata, för att jag känner att han verkar go och gla.

20 minuter går och plötsligt ser jag mig själv utifrån.

Hur jag står och lyssnar på någon som babblar på om tvåmånadersseglatser i Kroatien och segelbåtspriser och fan vet. Jag står och nickar och lyssnar fast det egentligen är så JÄVLA tråkigt, men jag är berusad och jag kan lyssna på precis vad som helst bara någon människa pratar med mig så är det lugnt. Det är det här jag är ute efter. Jag dricker för att jag ska orka stå och lyssna på ett samtal som jag annars inte skulle orka engagera mig i över huvud taget.

Det är väldigt konstigt.