När jag kom till min alldeles underbara psykiater för första gången för drygt fyra år sedan så konstaterade han att jag hade en livskris. Den här krisen hade lett till en depression.

Depression fattade jag ju. Det var det som gjorde att jag grät och kände mig tom om vartannat. Depressionen gjorde att jag knappt orkade ta mig in i duschen eller utanför dörren.

Livskris däremot, fattade jag aldrig riktigt. Och det är först nu som har jag börjat fundera och läsa på om livskriser. Jag har förstått att de kan infinna sig i övergången från tonår till vuxenliv, som för mig.

Men jag kan också tänka att jag är en person som lätt hamnar i det här tillstånd. Jag har ofta känslan av att jag vill någonstans, känslan är väldigt stark, men jag vet inte vart.

Vill jag fortsätta bo i Stockholm? Borde vi köpa en större lägenhet här? Eller är det så, om jag känner riktigt noga efter att jag inte trivs i en storstad? Borde jag testa på att bo någon helt annanstans för att se om det känns bättre där?

Vad vill jag EGENTLIGEN? är frågan och jag har ofta känslan av att min vilja finns där någonstans, rätt långt inne, men det är sånt sus och dus runt omkring som gör att jag inte kommer i kontakt med den.

Och det här gör mig väldigt, väldigt förvirrad.