Jag aldrig begärt om någon besöksstatistik på den här bloggen.

Jag vill inte veta hur många som läser, jag tror inte att det är bra att hetsas av siffror. Det är inte det det handlar om, om det är hundra eller tusen som läser. Det viktiga är att det roar/berör för de som faktiskt klickar sig hit. Att man kan känna att man har några härliga sekunder eller känner igen sig i någonting och sen kan gå vidare i livet.

Efter inlägget förra veckan så har jag blivit kontaktad av flera som läser och det känns helt otroligt, förstås. Dels för att jag vet

1. att det är någon över huvud taget som läser.

2. att någon känner sig berörd av någonting jag skrivit.

Tusen tack för det.

Jag har haft den här bloggen i två år, på sistone har den börjat självdö.

Och nu har jag bestämt att den kommer att dö helt.

Jag kommer att fortsätta att uppdatera Kvartersresan tillsammans med Christian någon gång i månaden. Men det är inget som har med mitt jobb på Aftonbladet att göra.

Att jag slutar blogga beror på massor med saker. Och jag vet, jag HATAR verkligen när folk skriver så här otydligt för man blir så jävla nyfiken så det värker i huve. Men mer kan jag inte komma med.

Här kunde jag förstås fortsätta skriva en massa luddiga förklaringar i all evighet men det ska jag inte besvära någon med.

Så:

Tack för att ni har läst.