Som jag skrev i går. Jag är inte alls 100 dessa vårdagar.
Psykisk ohälsa är frustrerande på många vis.
Men värst är ändå att inte riktigt kunna sätta ord på vad det är som händer inom en.
”Jag har ont i själen”. ”Jag känner mig bara tom”. ”Jag orkar ingenting, jag vill ingenting”.
Ha, ha, jag fattar ju själv att för en frisk vårgla’ människa så låter ju det här bara märkligt. Sätt dig i en park och drick en öl, ska du nog se att det blir bättre. Köp en glass!
Problemet är bara att jag inte kan gå ut och köpa en glass. Även om jag kunde gå ut och köpa en glass så känns det fruktansvärt. Det känns som att jag går och bär på en tung sorg och ingen glass i världen, inte ens en mjukglass med chokladströssel, kan råda bot på den.
I går satt jag hemma i soffan och bara grät och grät. Jag vet att det går över. Men i stunden just då önskade jag bara att någon kunde hjälpa mig. Ge mig några tabletter, HJÄLP MIG, spärra in mig på psyk, gör vad som helst med mig bara jag slipper må som jag gör.
Innerst inne vet jag ju att det är som vanligt. Ingen kommer att kunna dra mig ur det här. Jag kan betala folk dyra pengar för att ge mig verktyg att göra det, men i slutändan är det ändå jag som ska fixa mig själv.
Hej och hå.
Deppigt inlägg, men så är det emellanåt.