Det är en viss skillnad på den människan jag är och den jag vill vara. Jag skulle säga att de här två våffeluppläggningarna (båda är mina) är rätt talande.  

Människan jag skulle vilja vara: lite grädde, banan och riven kokos. Sofistikerad uppläggning.

Människan jag är: banan, hallonsylt, gräddhög, nutella, strössel och (som inte syns på bilden) smarties i en liten hög bredvid.

Jag fick ett litet önskemål om att skriva om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat:

Hej Zandra, kan du inte skriva ett inlägg om kärlek eller så? Vad du vill men det får gärna vara om besvarad och lycklig kärlek! Kanske om dig och din karl?

Hur jag än vrider och vänder på det så måste jag oftast utgå från mig själv när jag skriver i den här bloggen. Jag kan försöka återge hur jag hört att andra har det men det blir sällan lika bra, har jag märkt.

Så här ligger min relation till just nu: Christian och jag har om knappt en månad varit tillsammans i ett år. Den alldeles nyförälskade dimman har lagt sig lite smått och då börjar ens usla sidor visa sitt riktiga jag.

För det är ju så, när man blir tillräckligt trygg med någon blottar man mer och mer sitt innersta, vilket inte alltid är det allra vackraste.

Jag tampas med, inte helt ovanligt, ett outsinligt bekräftelsebehov. Jag kan komma på mig själv med att säga till Christian att jag älskar honom BARA för att jag vill höra att han älskar mig tillbaka.

Grejen med just det här ”jag älskar dig” är att det inte betyder ett skit. KÄNNER man det inte när man säger det så är det bara ord. Och det här blir lätt ett missbruk. Jag bara hur jag häver ur mig kärleksförklaringar hit och dit för att jag känner mig tom och jag önskar att Christians svar ska kunna fylla mig med den kärlek och trygghet jag är i sånt desperat behov av.

Men sanningen blir att han bara kastar ner en massa fina ord i ett tomt svart hål.

Så här har jag ett litet sidojobb att roa mig med: varje gång jag känner för att börja ösa kärlek över Christian måste jag först ropa STOPP! i mitt huvud och fundera exakt av vilken orsak jag säger de här sakerna nu. Säger jag det för att jag KÄNNER det här, eller säger jag det av någon annan anledning, kanske för att jag känner mig orolig eller i behov av tröst – i så fall: varför känner jag så och vad kan jag göra åt det?

Det här låter förbannat osexigt och kämpigt. Men faktum är, om jag inte gör det här jobbet nu och stannar mig själv varje gång. Då kommer jag att fortsätta säga kasta ur mig en massa tomma kärleksförklaringar till höger och vänster och det vill jag verkligen inte.

Jag vill känna på riktigt när jag säger något.

Jag fortsätter roa mig med att klippa ihop filmer från min mobil. Här har ni en dokumentär från påskhelgen:

Nedan följer några par jag verkligen skulle vilja se ihop:

Pernilla Wahlgren och Markus Schenkenberg (kan de inte bara bli ihop? Snälla!)

Carola och Ernst Kirchsteiger

Snooki och Jokiboi

Jesper Börjesson och Kat von D

Marie Serneholt och Harry Styles

Jag föreslog nyss till min kollega Martin att han skulle pigga upp sin Facebookfeed genom att utse Årets Facebookvän. Alltså: han drar igång en tävling som mynnar ut i att han under högtidliga former korar den som varit bäst vän på Facebook det senaste året.

Martin verkade inte så peppad, men om någon av er har lust att sno idén så är det bara att köra!

Jag tänker mig att man börjar med att annonsera att det är en tävling på gång för att liksom mjuka upp sina vänner där på Facebooken.

Sedan kan man förslagvis dela upp nominerade i olika kategorier för att föra tävlingen mer spännande, typ:

Flest likes

Flest privata meddelanden

Roligast statusuppdateringar

Och så vidare.

Sedan är det bara att bestämma ett datum och en viss tidpunkt då vinnaren kommer att ”avtäckas”. (Du skriver förstås också en uppdatering om datumet och tiden till dina vänner så att de kan sitta bänkade när det väl är dags!). Priset kan till exempel vara en bok eller mat något annat ”universellt” som alla tycker om!

Lycka till!

Det är något visst med t-shirts med budskap. Jag tycker väldigt mycket om det.

I går, efter en kreativ framtidsdag med redaktionen, gick Christian och jag till Kvarnen och åt middag. (Kvarnen är en ölhall! Smaka på det ordet! Fantastiskt ju!).

Chris bestämde sig för att för första gången i sitt liv äta moules frites och när han skulle beställa gjorde han det likt ett flerbarnspappa på chartersemester väldigt demonstrativt och tydligt för servitören att han var ny i gemet och aldrig hade tagit varken musslor eller det här konstiga ordet i sin mun tidigare:

– Jag vill gärna ha sådana här MULES FRITTES.

Jag minns att en kompis från Åland berättade om när hans familj var till Kanarieöarna första gången och deras pappa beställde en bit kött och sa eftertryckligen att han ville ha den:

– Wäll daoune.

Och min kompis muttrade generat:

– Pappa, det heter ”well done”.

Varpå pappan högt och förkunnade:

– Di förstår wäll daoune också.

Den här lilla favoriten fyller år i dag! Hipp hipp! Utan Malin Collin hade mitt liv högst troligt sett helt annorlunda ut i dag. Jag har aldrig träffat någon människa som varit så likasinnad trots att vi är alldeles olika.

Malin fattar sig på vad som är hippt, till exempel. Det är bara ett av 1000 exempel och jag kan inte stöta och blöta varenda ett här nu för det blir det bara blask av det hele.

Hennes födelsedag bloggfiras med ett gäng bilder … och en favoritfilm i repris!

Malin med Världens snackigaste Weise (älskar hennes kroppsspråk).

Malin när hon är osminkad. Hon är så himla gullig och ser ut som en liten flicka!

Malin på den gamla goda tiden när vi fortfarande jobbade ihop på Aftonbladet (nu är hon på Expressen och är superstar där). En dag överraskade hon i alla fall med att komma till jobbet med någon reseledarscarf!

Malin och jag där vi ser ut som små penntroll.

Malin och jag lever high life i New York!

Film från fest i New York. Malin är så exalterad så att hon håller på att koka över!!!! Titta på henne! Har ni sett nån så gla?

Jisses vad märkliga saker man stöter på när man ger sig ut på google.

Häromveckan skulle jag ta reda på livslängden på en gerbil, någon typ av ökenråtta.

Hittade: ett forum där folk sörjer sina döda gerbiler! Lägger ut namn, berättar lite om gerbilens personlighet, hur gammal den blev och hur den dog. Vissa la även ut bilder på sina döda gerbiler med någon liten passande bildtext, typ ”RIP”!

En levande gerbil!

Här kommer en liten tillbakablick på hur härligt det var i somras i Värmland.