Sorg i dag. Min cykel har blivit stulen. Och det är ju bara materiella ting, jag lever och har hälsan och det är jag tacksam över MEN den där cykeln har varit mer än bara en svart cykel med cykelkorg. Den har varit en … följeslagare. Vissa dagar vill jag inte träffa någon, jag vill bara cykla på söder och omge mig med människor men slippa att nödvändigtvis umgås.

Nåja. Jag minns med gläjde det här året i Stockholm ihop.

(Varning för ”livsstilsinlägg”).

Vi tog oss till Muffinsfabriken och köpte saffransmuffins. Som egentligen smakar mest bakpulver men de är stora och det är ju det som räknas vissa dagar.

Vi tog oss till kafeer och jag parkerade cykeln på hörnet och drack kaffe och åt bagels och läste torr morgontidning.

Vi stannade till vid Seven Eleven och högg en yoghurtglass. Många gånger.

Och spelade boule med nåt glatt gäng (obs! fötterna på en alkoholist som sa att jag såg ”stilig” ut).

Och tidigt i våras cyklade vi på fina strandpromenader tidigt på helgerna när solen sken och jag inte kunde somna om.

Och nu är det här avklippta låset allt som finns kvar. 🙁

Några saker nu:

– Jag jobbar kväll den här veckan. Älskar ju kvällsjobb, men är inte van vid de här sena tiderna. Var på Allsång på Skansen i kväll och bakom scenen efter programmet kallade jag Sven-Erik Magnusson för Sven-Bertil Taube. Vet inte om han hörde. Antagligen. MEN VAD SPELAR DET FÖR ROLL NÄR AFRIKABARNENS ARMAR ÄR SOM TÄNDSTICKOR!?

– Jag tänker på att Malin deffade innan hon åkte till Spanien. I deffningen ingick kardemummamuffins från Seven Eleven. Det är verkligen en av Malins favoritprodukter. En gång när jag satt och läste igenom näringsdeklarationen på alla bakverk på Seven Elevens hemsida (helt normal sysselsättning) SKREK Malin ”DU BERÄTTAR ALDRIG HUR MÅNGA KALORIER KARDEMUMMAMUFFINSEN INNEHÅLLER – HÖR DU DET!!! – ALDRIG!!!”.

– Jag har ”intresseanmält” mig för en ny PT. Haha, alltså har avverkat fyra stycken på tre år. Nu är det en snubbe som tränat med Danny Saucedo jag satsar på. Han fyller alla kriterier för en bra PT: Tribaltatueringar, spännarlinne, är kompis med gladiatorer och verkar lite sinnesrubbad. Men bara lite.

– Litauen blir nog bra. Tänker klippa Lilja 4-everfrisyr före jag åker. Ok. Nu ljuger jag. Är så jävla trött. Ändå roligt att gå till någon svindyr Creative and Managing Director och bara slänga fram en bild: så här vill jag ha det tack.

Calle Schulman på twitter: En hel modevärld riktar nu blickarna mot Stockholm och Fashion Week. Det är nu vi berättar för världen what to wear.

Mina iakttagelser från gårdagen:

Män hade klänningar och pottfrisyrer.

”Moderådet” hade svarta skrynkliga tygsjok och såg ut som bibliotekarier.

Ingela ”Pling” Forsman var bjuden.

I går stod jag och trängdes bland Hänt Extra-reportrar och andra vimmeldårar på invigningen av Stockholm fashion week.

Vimmel är rätt så ovärdiga jobb. Man står och väntar tills ”Idol”-Alice dyker upp och då smyger man upp bredvid henne och ställer några frågor och frågar hur man stavar namnet på hennes sällskap. Har man tur är kändisen trevlig, har man otur är det Martin Rolinski som suckar och tittar på en som om man vore något äckligt han råkat hitta under trappen på lantstället.

Regina Lund är en frevent vimlare. Och allt som oftast har hon någon ny kille med sig. Ett tag var det en långhårig snubbe som hette Jamie, men i går verkade det som att han har bytts ut mot någon mer välkammad typ.

Hur lyckas Regina Lund hitta alla män hon omger sig med? kan man undra. Det undrade i alla fall jag, fram till i går när jag såg hur det går till. Fotografen Niclas stod och plockade med sin kamera och Regina Lund ÅT HONOM med blicken. Och när han tittade upp flirtblinkade hon!!! Inte en ”hej hej här står du och jag och hoppas du har en trevlig kväll” utan en LIGG-blinkning. Så ohämmat. Så Regina Lundskt. Exakt så man ska göra om man vill ha en ny ynglig kring halsen till biopremiären av Smurfarna.

Fatta om man bara: ok.

”Hej kära Zandra, vet inte hur gammal du är, men du ser ung o sårbar ut. Skenet bedrar dock, du är ju en supermodig o begåvad tjej…Om du vill sluta att fokusera så mycket på vad du känner, skaffa en häst som behöver din omvårdnad och är helt beroende dig.Träffa ridkompisar som värderar dig efter vad du gör o är. Upplev gemenskapen o naturen. Utmana dig, våga hoppa ett högt hinder. Eller gör som jag gjorde, fick en baby när jag var ung o vips var någon annan viktigare än vad jag var. Det var det bästa o viktigaste jag gjort i mitt liv. Ok, karriären fick vänta, men nu lönas jag desto mer av underbara vuxna barn o barnbarn. Utan de vore livet trist. Njut, själv är jag snart pensionär o undrar hur det har gått till. Äsch, allt det här låter ju knäppt, vad jag vill säga är att livet är större än vad du är. Du har ju redan fått högsta vinsten, du får leva i Sverige. Gör något av det! Kram Annette Skickat från min iPad”

Det finns en man som kör en kamerakran på många direktsändningar.

En gång berättade en tv-kunnig vän att han är ”Sveriges bästa kamerakranförare”.

I alla fall. Han är väl 50, har kamouflagebyxor och ser ut som en blandning mellan Sawyer i Lost och Per Morberg. Han är solstekt så han flagar på axlarna och håret är axellångt och lite flottigt.

Malin tror att han fortfarande bor hemma hos sin mamma och röker gräs genom pojkrumsfönstret. Jag tror han lever ett härligt liv med en tjugo år yngre flickvän som han ligger med ofta (två ggr om dan) och tre månader om året sätter han sprätt på kamerakranspengarna i Goa där han dricker vattenmelonshakes till frukost.

Folk brukar ju beklaga sig över hur pinsamt det är när de råkat hälsa på en kändis på stan. Typ Leif Loket Olsson har rört sig i en galleria i Norrköping och då har man hejat på honom i tron om att han är en bekant. Och det är ju inte så farligt egentligen. Det är antagligen inte första gången det händer för Loket.

Vart jag vill komma med här är att jag hälsade på Sveriges bästa kamerakranförare på gymmet i morse.

Och han gav INTE intrycket av att det händer med jämna mellanrum. I stället morrar han ”Och vem är DU?”.

Viljan att slå en av de större hantlarna i huvudet har aldrig varit större.

”Förlåt, jag trodde du var Per Morberg” mumlade jag och småsprang därifrån.

Som om jag skulle hälsa på Per Morberg.

Ja om man av någon anledning någon gång funderar på att anlita en proffsfotograf ska man ju inte ringa mig i alla fall. Jag har varit på Öland i helgen och det här är den enda – ENDA – bilden jag lyckades ta. Från bilen på Ölandsbron. Jag försvarar mig med att jag inte orkar vara semesterpappa som springer omkring med 12 miljonerpixelkamera, klättrar på pinnstolar för att få bättre vinkel och fyller tre minneskort med bilder på folk som sitter vid dukade bord och äter samtidigt som de viftar irriterat mot fotografen.

Öland alltså, herregud. Det är som Åland fast avlångt och inte förstört med finska snabbmatskedjor. Underbart.

Sen fick jag se Kalmar. Jag tror det var första gången, jag vet inte så noga. Min gudmor brukar alltid säga att ”det var onödigt att man tog mig någonstans före jag fyllde 12 för jag minns ändå ingenting”. Lite så är det nog. I alla fall.

Han på bilden, killen i vit skjorta, honom är jag kär i.

Och nästa vecka åker jag och hittar mig själv i Litauen.

Mina kollegor har redan börjat tjata om att jag inte får åka. Att jag kommer att bli inlåst i någon lastbil, fullproppad med vodka och 100 ipren och sedan skuffas ut på någon ”catwalk” tillsammans med några andra förvirrade kvinnor i smutsvita underkläder och säljas till högstbjudande balt.

Alltså. Nej.

Jag ska ju bara köpa bärnsten.

Nu gör jag ungefär det värsta man kan göra i en blogg. Lägger upp bilder på barn. Det är så klart bara en begränsad skara människor i världen som fattar att de här är de vackraste ungarna som existerar. Typ min mamma, min styvpappa och några till.

I går hängde vi i alla fall på Gröna lund. Det är helvetet på många vis. Människor med magväskor och illasittande jeans som går omkring förvirrat och bär på bautakexchoklader, neurotiska mammor som skäller på sina ungar som om de fick betalt osv.

Men vi hade det fint ändå.

Min lillebror Emilio påminner mycket om min styvpappa Janne, väldigt mycket, så mycket att det är svårt att urskilja ett spår av min mamma i honom. Förutom i går kväll då när vi gått av Djurgårdsfärjan, då visade sig lite av min mammas tänk.

Emilio: – Pappa det här har varit en dålig dag.

Han: – Varför det?

Emilio: – Det fattar du väl…

Han: – Nej, det gör jag inte.

Emilio: – Men vi har ju inte KÖPT NÅGONTING!!!

Haha, tänk om jag bara skulle skriva en dikt nu. Det har varit en jobbig vecka och så skildrar man den genom något om svärta och smärta och pina och förtvina och kamp och stelkramp. Släppa diktsamling på Vulkan. Bara min glada moster skulle köpa den 🙁 

Jag skrev seriöst dikter när jag var liten. Är glad att jag slutat med sånt.

Jag blir så frukansvärt upprörd på alla skotillverkare.

Jag har cirka 567 olika sprayer, krämer, borstar och putsfunderingar hemma men det hjälper ju inte nej, nej för skotillverkarna har ju fan en person anställd bara för att komma på nya sprayer och polisher som man MÅSTE ha annars kommer skorna att vittra sönder och falla av fötterna direkt man kommit utanför dörrn.

I dag då. Köpte ett par skor. Försäljaren tittade allvarligt på mig.

– Det funkar inte med vanlig puts till de här.

Jag: – Nähä?

– Nej nej. Du MÅSTE ha polish. Du får INTE putsa dem. Lädret är så tunt – känn här – det är så tunt att det kommer att rynka sig om du använder puts.

Jag: – Jahajaja nä rynkor gillar man ju inte.

(Tar fram en burk) – Mmm… så jag skulle starkt rekommendera den här. 115 kronor.

Vad säger man då? Det är ju bara att betala för rynkiga skor vill man ju inte ha. RYNKIGA skor? Vad är det för jäkla skrämselpropaganda?