… Malin ringde mig häromdagen och frågade vad jag gjorde och jag bara ”laddar ner Seven Elevens produktinfo”. Malin bara: jaha och fortsatte prata om något annat.

… Malin lever efter devisen att kalorier bara får tuggas. Dryck är uteslutet.

… En gång när Malin och jag delade en taxi mitt i natten från redaktionen när den låg vid Globen och jag pekade på Muffinsfabriken och bara ”har du ätit deras chokladmuffins?” och Malin bara ”du, jag flyttade granne med Muffinsfabriken, sedan gick jag upp nio kilo”. Sedan var det tyst i bilen.

Så här vill jag att livet är när jag är vuxen på riktigt:

– Vill ha hittat en hudvårdsrutin som passar mig perfekt. Det ska vara produkter som är så bra att det känns som att GUD själv klivit ner från himlen och gjort vin till ögonkräm just för mig, typ.

– Vill ALDRIG dricka mig snubbelfull och vakna med någon patetisk minneslucka, bara ”hjälp hur kom jag hem igår och varför ligger det en baltisk man i jeansshorts i fotändan?”

– Vill integrera ingefära i vardagslivet.

– Vill uppskatta en fin utsikt och ”någonting gott att dricka” dvs jordgubbste eller någon sur rabarbersaft.

– Ha vänner som mejlar/smsar om smarta, roliga saker men inte för ofta.

– Klara mig utan svart kajal!!!

– Och hälsan då. Den suktar man ju efter.

Kommer inte på mer just nu.

Och så ska vi bildsätta den här rubriken och hur ska vi göra det då? Någon som funderar kanske?

Så har tankarna gått kring den här lilla ”puffen” på nätet och de lyckades ju verkligen hitta någon som signalerar FUNDERSAMHET. ”HMMM, vad ska jag jobba med? Jag har så svårt att BESTÄMMA MIG!” fullkomligt SKRIKER bilden.

En webbredaktör har alltså gått in på en bildbyrå och sökt på ”fundersam” eller liknande och så dyker det upp några hundra bilder på människor som ser fundersamma ut. Det finns, som ni ser, ingen naturlig fundersamhet över den här tjejen över huvud taget, hon har bara posat lite stelt med ett pekfinger vid munnen och ”klart – nästa pose”.

De här bildbyråernas spånmöten måste vara helt sjuka:

”OK! Nu har vi en liten lucka i arkivet här: en bild på en man i medelåldern som ser nyskild ut, det ska se ut som att han har tröstsupit och kollat porr i MINST fem veckor, fixar du det Roffe?”

”Och Anna, jag tänkte att du tar tag i det här med hungriga fattiga pensionärer som är på gränsen till att börja äta kattmat. Jag tänker mig två desperata och hålögda typer. Gärna med något stickat på sig”

”Rolf! Du tar semestersex! Avslappnat ska det vara! Gött liksom. Ta med något vinglas eller något sånt skit så man ser hur jävla härligt det är att knulla när man är ledig”

I går kastade jag mig på soffan och tittade på ”Sluten avdelning”. Dissade Christoffer Röstlunds förslag om att dricka öl för att se en dokumentär om psykvården. Hej, upplyftande vardag!

Nej, allvarligt – se den! Att det fortfarande finns en skam över psykisk ohälsa är åt helvete. I går marscherade en grupp människor – ångestparaden – genom Stockholm, tillsammans för en attitydförändring, för att ”lyfta fram psykisk ohälsa ur mörkrets och skammens garderober”. Nu är jag – tyvärr! – ingen människa som ställer mig i en parad oavsett om det gäller sopskatt eller minkarnas rätt i samhället.

Jag skriver det här i stället.

Jag minns för två år sedan. Det var stekhet sommar och jag satt i väntrummet utanför min psykiater för första gången. Jag hade gömt mig i en bylsig svart hoodie och min enda önskan var att jag inte skulle stöta på någon gymnasiekompis eller någons pratglada mamma. Antagligen drog jag mer uppmärksamhet till mig där jag satt med luvan dragen över huvudet och okontrollerat skakande ben än om jag bara dragit på mig en sommarklänning och smajlat åt alla som klev in i receptionen.

Att jag satt där var ett misslyckande, tänkte jag. Jag hade tappat kontrollen över mig själv. Allting var bara svart. Kanske var jag galen, tanken slog mig ofta. Tänk om jag är galen. Jag får inte vara galen. Galengalengalen. Och det blev inte bättre av att psykiatern började skriva ut antidepressiva. Då hade jag ju något fel. Kanske inte GALEN, men lite … smågalen?

Jag minns att jag skrattade alldeles för högt och sa:

– Va? Vem? Jag? Nej, alltså SÅ farligt är det inte, HAHA!

Det var så farligt. Jag behövde den här hjälpen.

Och när jag motvilligt skulle hämta ut medicinen på Apoteket. Herregud. Jag hade hellre köpt sju gravidtetstest och femton liter glidmedel. Jag tyckte att tjejen i kassan tittade på mig med undersökande blick, för att liksom scanna av hur deprimerad jag var.

Nu var det just deprimerad jag var – jag har inte fått en diagnos som jag måste dras med resten av livet och jag inser att det är sjuttio resor värre, det vill jag understryka.

Hur som helst: så småningom bestämde jag mig för att det här inte är någonting jag tänker skämmas över. Jag tänker prata om det precis som folk ojar sig över en långdragen förkylning, hantverkare som bara sitter och röker hela dagarna eller långa telefonköer till Telia. Jag har mått väldigt dåligt. Men jag tog tag i det, jag kunde inte göra det på egen hand, jag fick hjälp, jag tog mig igenom det jobbiga, jag är fortfarande svajig, jag äter fortfarande medicin, skillnaden är att jag inte skäms.

Skammen blev en seger till slut.

Och det här är jag så otroligt stolt över.

Och det har man så jävla rätt att vara.

Åt oxbringa till lunch. Är ju ”vegetarian” men inkluderar:

Fisk

Skaldjur

Kyckling

Bacon

Korv (när jag är full)

Köttbullar (inte köp)

Allt kött som är tunt skuret, i synnerhet salami

Och nu även oxbringa

Ja va fan.

Det är Sanna Nielsen där på bilden. Kramgo ser hon ut, som Tjorven, man vill nypa hennes kinder. Baka kanelbullar åt henne som hon kan trycka in, ugnsvarma med mjölk. Säga ”sätt dig ner” och klappa på golvet framför sig och fläta hennes hår medan hon fortfarande tuggar. Hur som helst.

Min mamma förpestade min tillvaro med Svensktoppen när jag var yngre. ”Hon är bara ELVA men toppar vår lista för 456 veckan på rad”, skrek Kent Finell om Sanna Nielsen. Då skruvade mamma ner volymen på radion – för att göra allt mer dramatiskt – tittade på mig och frågade ”kan du fatta att hon bara är ELVA ÅR!?”. Och jag minns att jag begrundade det här. Att Sanna Nielsen bara var elva år. Men jag tyckte inte det var någonting konstigt med det.

Men folk stötte och blötte verkligen Sanna Nielsens ålder.

Min moster har en frisörsalong där jag brukade sitta i de starka hårfärgsångorna, läsa Svensk dam och titta på när tanterna fick sina permanenter lagda. Där var det alltid ett jäkla surr om Sanna Nielsen och att flickan, herrigu, BARA VAR ELVA ÅR!

Hela min uppväxt var Sanna Nielsen elva år. Hon var aldrig tio, aldrig tolv – utan hon hoppade direkt från elva till 20-någonting.

Och se nu! Se på den där rubriken! ”Jag tror hon är elva år här” säger Lotta Engberg.

No shit.

I fredags var fotografen Margareta och jag hem till Agneta Sjödin.

Vad jag kan minnas har vi bara råkats på Let’s dance en gång tidigare. Nu stod hon i sin garderob och rotade när vi klev innanför dörren i Nacka. Hon hade shorts och linne på sig. Som hon ALLTID har i Fångarna på fortet. Man sneglade lite över axeln på henne i tron om att en kakiklädd Gunde kanske skulle jogga omkring där inne men det gjorde han ju inte.

Agneta stod med två klänningar i händerna och såg villrådig ut.

– Vilken ska jag ta? frågade hon.

Den ena var grå och den andra var den multifärgade historien hon har på sig på bilden ovan. Det blir vackrare på bilderna med den färggranna sa fotografen och Agneta bytte om hastigt. Det som sällan slår en när man sett Agneta i rutan år ut och år in är hur vacker hon är. Det såg man nu. Agneta Sjödin har åldrats med värdighet. Hon har druckit grönt te och varit mån om sin kropp. ”Generna” säger hon snabbt när jag tar upp saken.

Vi pratar om ett och annat och slutligen kommer vi till det här med män. Agneta suckar. Hon har kämpat sig igenom en kris efter att det tog slut med Peter. Hon har fortfarande inte återhämtat sig, berättar hon. Sedan tittar hon på mig och fotografen:

– Är ni singlar? Hur går det för er?

Fotografen berättar att hennes pojkvän flyttat till Norge, att det är tungt men att de ska försöka ändå.

– Livet brudar … det är fan inte lätt, säger Agneta och skakar på huvudet.

Och då känner jag hur mycket jag GILLAR Agneta.

Hon är en fin människa.

Några konstiga grejer bara:

Att beställa kläder från katalog? Basplagg i 48 olika färger?

Att vara ihop med någon kille som är ”musiker” och hoppas på att han ska skriva nån låt om en?

När man var liten och iväg på skol/fotbollsresa och sov en god natts sömn på ett liggerunderlag som var vadå en centimeter tjockt?

Att man hade växtvärk? Haha, bara ”nej jag ka inte komma på träningen i dag, jag har växtvärk”.

Det är ju söndag och allt så jag tänkte att ni som läser skulle få känna er lite bra. Och det vet ju alla att man alltid känner sig bättre när någon annan är eländigare än en själv.

Varsågoda!

– En gång efter ett besök hemma hos en ex-killes föräldrar råkade jag komma över en bunt fotografier på hans ex-tjej och han när de var på någon resa tillsammans. De bilderna stal jag. Hade dem i min garderob för att titta igenom emellanåt och konstatera att hon inte var så jävla snygg ändå.

– En gång gjorde jag slut med en kille genom att helt sonika sätta mig och hångla med en annan kille framför ögonen på honom.

– En gång var jag så avundsjuk på en kompis parfym att jag sprutade ut halva flaskan genom fönstret. Jag var 22. Haha skoja, jag var väl tio.

– En gång bet jag min mamma så hårt hon var tvungen att ta en stelkrampsspruta.

– En gång skolkade jag från skolan med ursäkten att min mormor hade cancer och skulle dö vilken sekund som helst. Egentligen var hon frisk och jag gick till kafé, åt berlinermunk och rökte.

I går satt jag vid en bänk på Mariatorget och åt en Seven eleven-glass. Det var 50 grader varmt och en gubbe med starköl, mjukslitna jeans och ryggsäck slog sig ner bredvid mig.

– Du är en stilig tjej du. Elegant skulle jag säga. Sånt ser jag på håll vettu.

Fint sagt av honom ändå med tanke på att jag såg ut ungefär exakt så här. Minus tatueringar så klart.

Sedan rabblade han – något osammanhängande – upp allt han kunde om Stockholms historia och jag nickade och sa ”JAHAJA”.

Det tog typ tjugo minuter.

Sedan tog han starkölen mumlade något om att han skulle ”träffa en polare” och hasade i väg.

HA! MIG KUNDE HAN MINSANN INTE SKRÄMMA BORT!