Kate Moss har gift sig och herregud. Man kan ju skrikgråta för mindre. Vackra människor bland ungar och blommor. Friar väl till någon nu?

Saker jag funderar på nu när det är söndag och allt:

– Vaknade i morse och efter en snabb titt i min väska var jag på det klara med att mitt smink var borta. Och mina sminkborstar!!! Efter snabböverslagsräkning sminkborstar för sammanlagt 1700 spänn (!!!!!!!!!!). Fick intala mig själv att det bara var världsliga saker. Kunde ju ha tappat framtänder eller något ännu värre. Hade ändå en konstig känsla, jag lämnar inte saker efter mig. Har trauma sedan tonåren då nån telefon eller plånbok var spårlöst försvunna direkt man druckit päroncider och har sedan dess hållit krampaktigt i allt jag äger. Hittade sedan sminkväskan som jag tydligen gömt på en köksstol. Så jävla stolt över mig själv, ”har ordning” osv.

– Att vara full är ett sånt jävla luftslott. I alla fall för mig. Det som händer är att jag blir tyst och koncentrerar mig på att inte vara full. Så ovärt.

– Alltså det här med att folk sexchattar??? Bara ”hej sexy vad har du på dig?” eller vadå?

– Sommarkläder. Orkar ej. Förr i världen kunde jag också ”ta något somrigt”. Klarar inte det längre. Vill bara ha ett svart lakan på mig.

– Att jag höll om en kille i nån bar i går. Och att Malin bara: ställer sig och smygtar en bild? Så sjukt.

Malin och jag har antagligen pratat 560 gånger om följande scenario: man är på en dejt eller i någon annan ”känslig situation”, ramlar omkull, bryter armen, skyndar sig upp, den man är med frågar ”gick det bra?” och man bara ”Ja, herregud ja, ingen fara på taket!!”, egentligen håller man på att dö av smärta men vägrar låtsas om det. Man genomlider kvällen och ringer sedan ambulans.

Ja så i går då. Vad händer inte när vi hastar fram på en grusgång i Humlegården?

Jo, Malin snubblar och faller handlöst, raklång. Ligger på marken, lyfter blicken och säger ”Zandra det här hände inte nu”. Hennes smalbenet är bara någon blodig historia, det kommer en taxichaufför som ska ”kolla läget” och tipsa om att spruta på parfym, man bara: nej?

Så vad gör Malin? Jo, hon plockar fram en servett, torkar av det värsta och går och dricker vin. Så klart.

Älskar henne hejdlöst.

Okej så en vän berättade att hon funderat på att bli av med en kille hon hängt med ett tag men hon vet inte riktigt hur. Så har hon kommit på den briljanta idén: hon ska skicka en brevduva.

När killen ringer och frågar om de ska ses så ska hon bara säga ”eh, alltså… har inte brevduvan kommit fram än?”. Alltså haha, ska det flaxa in en Burger King-gödd duva i hans lägenhet i innerstan med nån lapp. Orkar ej.

Träffade då Ninna i går. Vi pratade livet och män och suckade och sa ”vad vackert Stockholm är ändå”.

Sedan kom vi in på det här med att jag hade en hund när jag bodde på Åland. Tydligen är det svårt för folk att ta in. Lika förvånande reaktioner varje gång. Jag antar att jag inte inger ett så djurvänligt intryck. Eller så skrattar folk bara vid tanken på att jag skulle hålla lyckas hålla hundstackaren vid liv.

Ninna: – Men vadå? En hund som du GICK UT med?

– Ja, allt annat vore väl rätt konstigt.

Ninna: – Alltså … när du var bakfull också?

Nej då brukade jag kasta ut henne från balkongen och låta henne löpa fritt i några timmar i centrala Mariehamn. Haha. Nej.

Vad är det för kronisk jävla sjukdom jag har som gör att jag VARJE gång jag hällt i mig två-tre glas vin börjar ringa till folk? Varför kan jag inte hålla mig till sms som alla andra?

Åh, dessa patetiska samtal ”Heeej, jag ville bara prata lite”. Alltså ”PRATA LITE”!? Det gör man väl för fan inte en sund människa med ordnade rutiner halv tolv på natten en torsdagkväll?

Tänker att det går an nu när jag är 23 men kan ju fan inte hålla på så här när jag är 57.

Såg Micke Nyqvist i går förresten. Han såg ut att må bra. Skärgårdsbränna. En förlåtande skjorta som dolde begynnande semestermage. Men det där stripiga håret, det blir man inte sugen på att dra fingrarna igenom, direkt.

Och en gång vaknade jag upp på soffan hos en ”dataspelskille”. Längs golvet i det 20 kvadratmeter stora vardagsrummet hade han staplat 1,5-liters coca cola-flaskor flera meter uppmed väggarna.

Ok.

Något år senare var han ihop med en bekant och hon bara ”en gång när jag och XX (killen) satt hemma och såg på tv så lossade en av hans tandkronor”.

Man bara ”oj då”.

Hela min uppväxt har jag varit darrhänt. Folk har gjort sig roliga på min bekostnad, lyft upp kaffekoppar och skvimpat ut hälften av kaffet för illustrera hur eländigt jag har det, TITTA här så HÄR mycket skakar hon. När det gungat på Finlandsbåtarna och spritflaskorna i taxfree-butiken har klirrat snabbtsnabbt mot hyllorna har folk sagt ”så där låter det när Zandra ska bära en tallrik med bestick på” och så har folk skrattat. Och det här kan jag väl bjuda på.

Men det är ett helvete att vara darrhänt, kan jag berätta. Jag har aldrig kunnat bära en bricka med saker på, aldrig hålla i ett papper utan att det ser ut som att jag håller på att bryta ihop av nervositet och det var KNAPPT så att jag kunde bära ett glas med saft några meter i skolmatsalen utan att greppa glaset krampaktigt med båda händerna.

En gång satt jag på ett kafé, det var på den tiden man fortfarande fick röka inne, och askade ciggen mot askoppen med skakig hand. En tjej som jag knappt kände, men som ändå satt med i sällskapet kring bordet tittade på mig och på mina darriga händer och sa ”du vet att det finns medicin mot det där va?”.

Så illa var det.

Sedan hände det något. För bara något år sedan så slutade jag darra. Så där bara. Men jag har fortfarande en mental blockering. Jag har väldigt svårt att lyfta ett glas eller bestick när någon tittar på mig. Och om jag måste göra det ändå, och funderar alltför mycket på att jag inte ska darra, då börjar jag darra! Jag darrar mer än någonsin!

Och så sitter jag där som om jag vore 12 igen. Med saft över händerna.

Att Malin fick upp det här Google-resultatet i går?

Haha, i morse när jag stod på tunnelbanan så kom jag att tänka på ett par från Åland som under en period LEKTE att de var Sid Vicious och Nancy Spungen. Det här var vuxna människor som levde tillsammans i ett hus långt ute på vischan tillsammans med sina katter, men de spelade alltså någon form av märkligt rollspel med varandra. Kallade varandra Sid och Nancy. Klädde sig som punkrockarna, en orgie av nitar och blonderingsmedel och läder. Knarket var det väl sämre med men de festade hårt – som dårar! – när de bestämde sig för att festa.

I morse var första gången som jag reflekterade över hur KONSTIGT det här faktiskt var. Haha, där gick de omkring och sa vadå till varandra? Citerade skit?

Hon: – If I asked you to kill me, would you?
Han: – I don’t know. How would I do it? I couldn’t live without ya.

Eller vette fan. De sa väl bara vardagliga saker som ”köp handsprit Sid, det går magsjuka nu”.

Konstigt i vilket fall.

Samtidigt kan jag ha lite förståelse. Förvirrade, deppiga, sönderblonderade Nancy Spungen har alltid, och kommer alltid, att vara en favorit.

Det vore ju mer alarmerande om man började leva som, säg, Zlatan och Helena Seger.