När jag dricker alkohol så kommer jag förr eller senare till en gräns där jag kan dricka hur mycket som helst. Jag kan hälla i mig vitt vin med tratt! Jag vill bara ha mer och mer och det spelar ingen roll att jag inte vanligtvis dricker avslagen pissig mellanöl eller att jag hatar campari, jag pinar i mig ändå för kroppen skriker efter ett konstant intag. I det här stadiet finns det inte några konsekveser, jag tänker bara ALKOHOL, jag rör mig tvångsmässigt mot närmaste spritkälla.

Det är efter den här gränsen har överskridits som jag gör märkliga saker, för några år sedan frågade jag till exempel en min chef om han ville hångla med mig. Han ba ”eh vänta jag ska bara ringa och skilja mig först?”, nej ärligt så sa han bara nej och snubblade in i en taxi.

Hur som helst, i går stod jag på ett uteställe på Åland och kände att jag var där, vid gränsen. Min första tanke var att gå till baren och beställa mer, men för första gången ifrågasatte jag mitt begär. Jag stod emot! Det var kämpigt men jag klarade det!

Värt att fira med en fylla i kväll tror jag bestämt.

I morse var jag med i Vakna med the voice och snackade om Orup. Han är en vackert sliten man. Som en läderväska som bara blir snyggare med åren. Jag har alltid varit förtjust i äldre män, men nu vette fan, det känns som att det börjar gå lite överstyr. Plötsligt har jag börjat sukta efter 50-plussare (så kallade FILF:ar). Äcklas lite av mig själv ändå, samtidigt som jag inte kan låta bli att undra hur det vore med…

Orup.

Frank Andersson.

Dolph Lundgren.

Lasse Brandeby.

(Okej, nu skämtar jag).

Eftersom jag är en skrattretande urusel fotograf har jag snott Ålandsbilderna från: Bild 1-2 Liz Lindvall, 2-3 Mona Sedghi, 4 Petter Ekman.

I helgen åker jag alltså hem till Åland. Jag saknar ön mest hela tiden. Bästa stället att bli full på. Det finns så mycket fina människor där, så många jag har hånglat med, bråkat med, älskat, hatat, gråtit med, skrattat med.

För min del kan Stockholm fara åt helvete i jämförelse.

Min kille Kristoffer lämnar mig. Ursäkta att jag upprepar skiten, men det är svårt för mig att ta in. Nu har han till och med spikat datumet för när han drar. Den 28 mars. Det känns förjävligt så klart. Egentligen vill jag kasta mig ner på marken, skrika av sorg, snorhulka och eventuellt börja med kokain men jag hinner verkligen inte! (En av fördelarna med att vara reporter). Hur som helst, i går när jag kom hem låg den här t-shirten på sängen.

Det är en tröstpresent. Någon slags märklig avskedsgåva.

En plojt-shirt som han fått av sina vänner men som krympt i tvätten – en bild på honom med hans smeknamn ”Stubio” och texten ”This cowboy sure knows how to ride”.

Eh, tack?

Det här med att jag bedriver en Big brother-blogg?

Gurkan i ”Big Brother”, man måste bara älska honom. Vill ligga med honom, äh skojar men gärna ha en relation utan sex som Tina Thörner och hennes danstossa. Ligga skavfötters alternativt hög- och lågsäng. För en stund sedan sa Gurkan ”man vill bara äta och äta”. Alltså jag känner igen den känslan. Just nu skulle jag utan problem kunna duka upp en kaloribuffé av:

Semlor, blåbärsmuffins, fransk chokladtårta, oändligt mycket skumgodis, marängsviss (vad är det med människor som skriver ”swisch”?) biskvier, biopopcorn och lite kolasås ringlad över härligheten.

Är ingen kött och potatis-tjej direkt.

Sa jag att jag haft en pissig dag?

Jag älskar Nickypedia. Här finns alltså de bästa citaten från Nicky Sthlm i ”Big brother”.

Det här är mina tio favoriter:

”Vet ni vad det värsta är? När andra världskriget slutade !!!1943!!! så ….. Min farmor jobbade för Stalin.”

”Jag har en hund som väger ungefär som mig, typ 75 kg. Brukar gå ut med den ofta.”

”Ryssland vill bli ett land som säljer prostituerade.”

”Jag var 2 minuter från att dö, mina tarmar hade hål på 4 olika ställen. Kunde inte andas för att tarmarna var så trasiga.”

”jag blir snyggare när jag röker, för varje år liksom!”

”Marie Plosjö, hon vann ju idol.”

”Andra världskriget slutade 1942 – Nej, 45! Aa men de slutade ju 1943 men var inte klart fören 1945”

”Jag köpte ett paket Camel (cigg) som saknade filter. Skickade in det till konsumentverket och fick 2 limpor tillbaka.”

”Simon: Vilka är de sju underverken? – Nicky: Berlinmuren”

”Nicky: Jag kan ge dig vilken DJ:s nummer du vill, säg nån dj… Roza:*säger nått namn* Nicky: okey, hans har jag inte, men ändå, alla vet vem jag är”

Min chef, nöjesmogulen Klas Lindberg, vinkar att jag ska komma till hans plats.

Klas: Du, jag tänkte be dig skriva en krönika.

Jag: Okej.

Klas: Men det här är riktat mot yngre. Ingen jävla ironi. Klarar du det?

Jag tänkte att jag skulle boka in en resa till Alperna. Hyra mig en snowboard, sola i backarna med zinknäsa och dricka vin till lunch.

Men sedan kom jag på: äsch, det blir för mycket om två SUPERbloggerskor ska vara där samtidigt. Någon måste ju dra det tunga lasset här hemma.

Multikonstnären Regina Lund skriver ett inlägg på SVT debatts hemsida.

Efter att ha läst texten kan man i sitt stilla sinne fråga sig hur det står till med Lundskan.

Det här är ett litet utdrag ur texten:

”Alla har allt i sig ; alla är Khaddaffi, alla; du, jag, din mormor, din farbror, fredsaktivisten, artisten i en musik video, ica kassörskan, journalisten, djurrättskämpen, alkolisten, Jesus, Idolen, Buddah, Elvis, Einstein, Marilyn, Abba, Gud, Bonde söker fru, Lillbabs, George Clooney,städerskan, Allah, Gandhi, Hitler, Maria Magdalena, cafe ägarinnan, Obama, kyparen, Moder Teresa, Oprah Winfrey, Doctor Phil, Anthony Robbins, Richard Branson, Kungen, Silvia och sopgubben.”

Många frågor väcks efter att ha läst inlägget, men en av dem pockar på mer än andra: Har det slagit runt totalt för’na?