Så konstig ”stämning” på centralen vid sju på morgonen. Den här veckan har jag bevittnat en man som rökte gräs i rulltrappan och i morse var det blodspår från tunnelbanan hela vägen upp till bussterminalen.

Folk äter på Burger king till frukost också. Det är ju helt fantastiskt. Fatta att bara släppa alla jävla hämningar, beställa in en whopper, plusmeny och hela köret 07.15! Lökringar! Pepparsås!

Man borde släppa hämningarna mer. Trycka chokladglass till lunch! Sätta sig och spruta kolasås medan alla andra losers sitter där med sina frostskadade pyttipannor *nöjd min*.

Gå till Seven eleven och beställa in ”avsmakningsmeny” med fem olika korvar, mozzarellatoasts, mjukglass, blåbärsmuffins. Kanske bjuda personen bakom i kön på en ”runda”?

Ärligt talat. Allt det här med terminal fem-män hit och dit. Fick ett ”erbjudande” från en betydligt äldre man om att ”träffas”. Fick fullständig panik.

Det låter så bra i teorin att ha någon som är 1000 år gammal och kan allting och vet allting. Samtidigt, kanske borde tänka om helt. Om man omger sig av yngre män ser man väl yngre ut? Det här har ju Demi Moore fattat för länge sen.

Här är jag med min lillebrors kompis Lucas. Ser ju ut som en gla’ 16-åring!

Insert random 55-åring i kostym och jag hade varit 37.

Hopplös romantiker är man ju också, som om man inte hade nog problem med allt annat. Och ibland är det kanske tur att man har folk som stoppar en från att spåra ur totalt. Eller? Är det?

Så här: en gång skulle jag träffa en kille ute. Han är helt underbar. Skulle dela mitt liv med honom när som helst. Tyvärr är han upptagen. MEN jag kokade ändå ihop en idé om att kopiera upp en nyckel hem till mig som jag kunde ge honom. Bara som en fin gest ”här, nu vet du vad jag vill. Nu får du göra som du vill”. (Jag vill understryka att jag hade flera vänner som var med på att det här var ett genidrag).

Berättade den här idén för min gladiator-tränare. Han är ultrarealist (läs: romantikdödare). Han tittade på mig och skakade på huvudet:

– Vill du SKRÄMMA livet ur människan? Han kommer ju att få panik! Zandra, varför ska allting du gör bli ett spektakel? Du måste fatta att livet inte kan vara ett blogginlägg.

Jag försökte flika in något ”men …” men han bara tittade på mig och sa beslutsamt ”nej”, som en småbarnspappa som verkligen satte ner foten, det var ett ”nej, det kommer absolut inte på frågan”-nej, ett ”våga inte ens tänka tanken”-nej.

Det blev ingen nyckel.

Kanske lika bra.

I kväll ska jag träffa Sveriges absolut bästa bylinenamn: Ninna Prage.

Det uppstår ofta kaos kring Ninnas namn. Ibland blir det rent av ovärdigt.

Som när hon ringde och bokade bord på något ställe, inte orkade sjabbla om namnet och de bara:

”Absolut Minna Krage, du har ett bord för två hos oss i kväll”.

Fick hon gå dit och bara ”Jag har bokat på Minna Krage” 🙁

Jag har börjat jobba ett nytt pass på jobbet. Börjar 07.30, slutar 15.30. Jobbar med ”internet” nu för tiden.

Ser det som att jag leder nöjesjournalistikens motsvarighet till Nyhetsmorgon på nojesbladet.se. (Ok, jag ger Aftonbladets läsare korta nyheter från Hollywood till frukostflingorna).

Aja, efter några glas vin på Ljunggren och Indigo med Malin i går kan jag konstatera att ja: det är jobbigt att ramla in innanför dörrn efter 23 och stiga upp 06.

Hade lust att skicka Iphonen på Thailandssemester när den ringde i morse, men tänker ändå: de här åren jag har nu, med middagar och vin och alldeles för mycket smink och parfym. Det är minnet av de här dagarna jag ska leva på när jag är överviktig fyrabarnsmorsa i fleecejacka storlek XXL.

Är det lika bra att förbereda sig på det värsta? Jag vet inte.

Jag tänker ofta att allting förr eller senare kommer att gå åt helvete, för då är jag i alla fall beredd när det väl gör det.

Jag kan ta två exempel:

Jag hade en minst sagt trasslig relation med en kille. Det var svartsjukebråk hit och polisförhör dit. Ibland kunde han vara borta i flera dygn utan att höra av sig och jag fick sitta som nån småbarnsmorsa och ringa runt till hans kompisar och fråga om någon visste om han levde. 

Redan innan han var otrogen hade jag ställt in mig på det värsta. Så när den här dagen väl kom och han hookade upp med nån ex-tjej så var det förnedrande, det tog ont och jag var så inåthelvete jävla arg. Men jag var åtminstone förberedd.

I nästa relation hade jag bestämt mig för att sluta befara det värsta. Killen jag träffade var dessutom en helt annan typ. Skjortor, rödvin, ordning och reda och andra världskriget-dokumentärer.

När jag hittade honom med någon tonårskärlek i sängen så var det som att falla genom golv och mark och hamna i något iskallt inre lager av jorden man bara sett på nån geografilektion. Jag kände mig så jävla DUM som inte fattat, som inte varit förutseende nog att se vad som skulle komma.

Lösningen på alltihop vore så klart att sluta träffa otrogna killar.

Men hur vet man det då?

Jag tänker att en metod vore att införa någon typ av svanenmärkning.

Jag har aldrig fattat, kommer aldrig att fatta följande: kändisar som gör intervjuer och inte berättar någonting. De duckar alla personliga frågor, de har ingen åsikt om någonting, allt de säger är bara av karaktären ”det är så himla skönt att sova länge på helgerna”. Och det värsta av alltihop är att de går från intervjun och känner sig nöjda. Typ ”HA! Nu var jag allt smart, nu fick den där kvällstidningsjournalisten ingenting!”.

Vad är MENINGEN med det?

Man må tycka ett och annat om kvällstidningsjournalistik i allmänhet och nöjet i synnerhet. Visst, det är trötta vinklar ibland. Rubrikerna kan påminna om den där kompisen som man knappt orkar lyssna på för att man vet att hon eller han alltid brer på en aning. Samtidigt: vareviga dag åker vi reportrar ut med förhoppningen om att den man intervjuar ska berätta någonting intressant, någonting gripande, något som sticker ut, något som kan förändra, eller betyda någonting för någon. En bra story.

Men ofta, tyvärr, speciellt när det gäller kända människor, kommer man tillbaka med en timme tomt malande om absolut ingenting och om hur skönt det är att sova länge på helgerna.

Det är inte bara sorgligt, det är också totalt jävla hjärndött för alla inblandade.

Min barndomsvän Kajsa släpade sig till Stockholm på sleepover i fredags.

Vi pratade gamla minnen, läs: gamla ragg/pojkvänner.

Jag har lyckats förtränga en del men Kajsa påminde mig både om han som klädde av sig naken varje gång han var packad, snubben som bara brydde sig om sina båtar och nån som alltid släpade runt på sin syrra. Det här hade vi väldigt roligt åt, samtidigt som jag fick en konstig klump i magen. För även om långt ifrån alla varit det så har det passerat ett gäng riktiga idioter. Svin som brutit ner och behandlat mig på sätt som man absolut inte behandlar någon man tycker om.

Jag tänkte på det här när jag gick en promenad i går. Knöt näven i fickan. Ja, jag eldade upp mig rejält. Både på mig själv som tog skiten men också på idioterna som gav den.

Sedan kom en annan tanke: jag har inte heller betett mig bra. Jag har varit en riktig idiot jag också. Jag har ljugit, bedragit, sagt ord som aldrig kan förlåtas. Jag kan vara, jag är antagligen, ett svin i någon annans historia. Herregud.

Här trampar jag omkring och är ett svin utan att veta om det.

Jag hittar den här bilden på filipochfredrik.com, denna härliga tummelplats på nätet.

Jag tittar på Christer Sandelins hår och jag tänker:

Om Christer Sandelin och jag vore ett par.

Det är en vårtisdag vid 18-tiden, jag kommer in genom dörren med två tunga matkassar och får syn på honom med det där nyfärgade håret. Då hade jag släppt ner matkassarna med en duns – det hade trillat ur sköljmedel och turkisk yoghurt-hinkar – och titta förebrående på honom likt en morsa tittar på fyraåringen som målat ansiktet fullt med tusch.

”Men älskade Christer, vad har du gjort med HÅRET?” hade jag sagt. En djup suck. Sedan skulle jag gå ut från lägenheten och smälla igen dörren bakom mig. Lämna matkassar och hans blonderade hår.

Så skulle han få sitta där och tänka över sina synder en god stund innan jag dyker upp igen, med en nyinköpt hårfärg. Jag hade bara pekat på badrumsdörren och sagt ”klä av dig och gå in”. Sedan hade jag bryskt slitit upp hårfärgsförpackningen och hårdhänt börjat smeta in sörjan i håret på honom.

Efteråt, när allt är avklarat och håret inte längre skiftar i gult, hade jag stirrat honom stint i ögonen och sagt ”gör aldrig om det där”.

Hej och hå boyz and girlz.

I dag gästar jag och min ständiga följeslagare, dialekten, Aftonbladet film.