Jag råkade bara i förbifarten haspla ur mig för min gladiator-pt att jag tycker att en av hans kollegor är het.

Den här informationen tog sig snabbt från gladiator till kollega, sånt händer ju. Folk ska ju ha någonting att prata om. Och jag mår väl inte sämre av att någon tränare på Sats vet att jag tycker att han är snygg.

Men alltså, jag måste ändå säga att om sannolikheten var 1 procent av 100 att vi skulle få ihop det innan han nåddes av den här infon – då ligger den nog på minus just nu.

Före han fick veta att jag tycker att han ser bra ut kunde vi åtminstone prata med varandra som normala människor om vi råkade på varandra bland skivstängerna.

Nu kan det låta så här:

Han: – Hur är det?

Jag (plockar ur hörlurarna): – Va?

Han: – Hur är det?

Jag (nervöst, på gränsen till hysteriskt skratt): – Det är bra, tack, HAHA, förlåt jag hörde inte vad du sa.

(Pinsam tystnad)

Jag: – Du då, allt bra med dig?

Han: – Absolut. Allt är bara bra.

Jag: – Bra. Jag är glad att det är bra.

(Pinsam tystnad)

Han (höjer handen i någon typ av vinkning): – Men du, vi ses.

Jag (entustiastiskt): – Det gör vi!

Fem minuter senare möts vi i korridoren.

Han tittar ner i någon pärm. Jag har kanske aldrig varit så fokuserad på att trassla upp en knut i mina iphonehörlurar.

Jag smsade med min före detta chef i helgen.

Det känns konstigt att kalla honom min före detta chef, för han är också min mentor, andliga vägledare, krishjälp samt en av få människor som står riktigt stabilt i den annars rätt kaosiga tillvaro jag befinner mig i. Ok, han är inte min före detta chef, han är en klippa.

Vi börjar om: jag smsade med min klippa i helgen (haha, ”klippa” det låter helt bisarrt men jag orkar inte hålla på mer nu utan att komma till sak):

Jag: Jag skulle önska att jag hade det som du. Ha en familj och ungar som ska skjutsas hit och dit och någon som smäller i dörrar och smörpaket som glömts framme. Njuta av LYXEN att sätta sig ner på en parmiddag vid dukat bord och prata om vuxna saker.

Han: Jag skulle också vilja vara singel, barnlös och ha ångest och jobba och träna som en jävla dåre utan att behöva tänka på andra. (Ibland i alla fall).

Mycket i livet är föränderligt. Men det här med att gräset alltid är grönare på andra sidan, det kan man fanimej lita på.

Vi pratar på redaktionen om att man ska intervjua Markus Krunegård enbart utifrån hans, fantastiska, låt ”Askan är den bästa jorden” och fråga:

När vaknar Ringvägen?

Vad händer när man ger upp?

Kan du förklara vad som händer när man släpper taget?

Hur ont gör det när hoppet dör?

Går det att utveckla vad det är som händer så länge man hör musiken?

Till sist, vilken – anser du – är den bästa jorden?

Gud att man blev nån människa som har nån blogg och lipar över ”svunna tider”.

Kan väl lika gärna sända ut radio i tomma intet där jag bölar om ex-killar och annat smått och gott.

Nu ska jag berätta om torsdagen: det kan vara det värsta gympass jag varit med om. 

Gladiator-PT:n bara skrek och skrek och min hjärna låste sig, jag som aldrig vill ge upp, jag klarade inte av att lyfta vikterna. Brainfreezen fuckade upp hela gympasset och nu har jag gått och ältat om och om igen vad det var som egentligen hände. I min värld finns det inte att man sätter sig ner och gnäller, suckar om att det är för tungt. Man lyfter, hoppar och springer tills man kräks, svimmar eller får en hjärtinfarkt och faller ihop på gymgolvet stendöd. Men man ger för fan inte upp.

Ändå. Mitt under passet när allt var som värst tittade jag på honom och frågade om jag inte kunde få byta mot en lägre vikt.

De där patetiska orden har upprepats i mitt huvud gång på gång sedan dess. De sköljer över mig och jag SKÄMS. ”Får jag byta mot en lägre vikt?”.

KLART DU INTE FÅR! Det är KRIG där ute och du tror att du ska lyckas om du löjlar omkring med lätta vikter.

Skärp dig för fan.

Jag har varit i balans på sistone. Tillfreds. Nöjd. Glad. Men ibland kommer det bakslag.

Som i natt klockan 02. Jag kunde inte sova och gick runt i lägenheten när det slog mig: det är ett år sedan han flyttade.

Jag minns tiden före. Hur vi kunde sitta i varsitt hörn i den där stora soffan och titta på någon hjärndöd serie.

Plötsligt kunde jag stirra framför mig med tom blick och säga:

– Jag kan inte vara tillsammans med dig längre.

Han tittade på mig och log. Frågade vad jag menade.

– Det gör för ont att älska dig.

Han viskade ”kom hit”, drog in mig i sin famn och så höll han hårt, hårt. Hur många gånger fick han hålla om mig exakt så där? Hundra? Tusen? Jag var så rädd. Att se honom försvinna, att han skulle flytta. Jag visste att han förr eller senare skulle göra det, och att jag var tvungen att stanna. Att jag skulle välja att sätta mig själv, Stockholm, jobbet i första hand, vår relation i andra.

Jag tänker: hur blev kärleken en plåga?

Och var det därför jag kände en sådan besynnerlig lättnad när han väl var borta? Var det därför jag kunde sjunka ihop innanför dörren när jag kom hem på kvällarna och känna mig lättad, fri? Berodde det på att jag vågat släppa taget?

Det har gått ett år och det kan fortfarande göra ont när jag ligger vaken vid 04 på morgonen.

Men det är inte alls samma intensiva smärta längre.

Tänk den här känslan: det är varmt i luften så man kan ha vårjacka, du är på en fest med några fina vänner och det finns en kille eller tjej som är bra. Du är singel och det är absolut inte så att du måste dela ditt liv med honom eller henne, men skulle ni råka hångla lite senare på kvällen skulle det inte direkt göra någonting. Det är ljust till sent på kvällen och du har lyckats få på dig någonting som du inte ser ut som någon övervintrad Ensam mamma söker-deltagare i. Dina vänner skrattar och du skrattar med. Blickar möts. Någon berättar en rolig anedokt. Alla bryter ut i skratt igen. Det är solnedgång, du tittar ut genom ett öppet fönster, tillvaron är alldeles ljusrosa och allt härligt bara pågår runt omkring dig.

Just där och då. Då kan ju folk som menar att singellivet är deppigt ta sina åsikter dra någonstans. Långt bort. Förslagsvis Australien.

Tankar som hinner fara genom huvudet från klockan 17 en fredag:

– Jag borde träna.

– Jag kan inte träna. Jag har en överjävlig träningsvärk.

– Okej, men om du inte går och tränar kan du i alla fall dammsuga din lägenhet.

– Det är inte bra att äta kokosbollssmet till middag.

– Ja, ja. Det är ändå fredag. Ät vad du vill. Bara du dammsuger efteråt.

– Okej, du får sitta 20 minuter vid datorn.

– Okej 40.

– Du måste gå och tvätta håret nu om du ska hinna dricka vin med Malin sen.

– Gå och tvätta håret då.

Fem minuter kvar tills det är dags att gå: lämnar datorn, häller två deciliter torrshampo i håret och drar lite ny mascara ovanpå den gamla från i morse.

Lämnar hemmet.

– I morgon blir jag bjuden på middag i Gamla stan av Malins syster Mia. Det finns inget jag kan känna sådan tacksamhet över som att bara få sätta mig vid ett dukat bord med vetskapen om att en annan människa kånkat plastkassar från Ica och sedan stått där med något tastelinerecept och kämpat bland grytor och kastruller. Själv har jag ingenting att bekymra mig över förutom bakfyllan dagen efter.

– Att jag som bitter ålänning på så kort tid lyckats nästla mig in i ett skånskt systerskap så jag får komma med som femte hjulet på en middag?? Det är inte klokt.

Direktimporterade från Helsingborg: Malin, Anna och Mia.

– Jag tittade på Svenska dialektmysterier i går och blev så uppretad på Fredrik Lindström att jag såg RÖTT. Vad FAN är hans PROBLEM? Först; ”Åh jag ska dricka några öl i tv, jag ska visa DEN RIKTIGA FREDRIK”.

Och sedan, efter 28 minuter när han står öllullig och svajar vid en korvkiosk: ”nej nu får inte kamerorna följa med längre för det vore att inkräkta för mycket på min privata sfär”. Folk är så jävla hymliga med sina privatliv. Det är inte så att jag begär att han ska berätta om sin jobbiga uppväxt. Ärligt talat skiter jag hans uppväxt. Men att se honom äta en korv och svamla lite dumheter när han är packad – vad spelar det för roll? Om ett gäng år är man ju ändå död och begraven. Bjud lite på dig själv.

Och det mest irriterade i hela den här historien är att han TYCKTE att han bjöd på sig själv ”TITTA HÄR GOTT FOLK, här står jag med min kavaj och några värmlänningar och dricker öl! Se vad gränslös jag är!”.

Människor alltså. De är så härliga och besvärande på samma gång.

Nu låter det som att det enda jag gör är att traggla mig igenom podcasts hit och dit, och ja det har väl blivit så. Jag lyssnar på dem under mina ”själlösa promenader” som Malin kallar dem.

Nu har jag börjat lyssna på Hannah & Amandas podcast och i morse pratade de om otrohet och det enda jag kunde tänka på var en gång för drygt ett år sedan då jag trodde att jag hade uppfunnit en helt ny relationsform som skulle vara den ULTIMATA. Jag skrev en krönika om det då som jag tar mig friheten att återpublicera.

I dag har jag äntligen kommit fram till varför jag alltid avskytt och försökt ducka jobbfester så omsorgsfullt som möjligt. Det är alla människor man utsätts för.

I går hamnade jag bredvid en säljare. Någon man i blå skjorta. Jättetrevlig, säkert snygg i många kvinnors ögon. Vi blev ihopparade i en gruppövning och skulle berätta för varandra vad vi ville åstadkomma inom ett år.

Han mumlade rätt mycket så jag hörde knappt var han sa men han pratade om att förbättra kundrelationer och prestera ännu lite bättre på jobbet.

Och sedan var det min tur och jag sa att jag vill bli starkare på gymmet. Att jag vill kunna kastas ut i vildmarken och överleva i flera dygn som den där snubben på Discovery som äter insekter (och här någonstans börjar han titta konstigt på mig så jag fortsätter svamla) – ”men helst av allt vill jag bara undvika att jag vaknar upp och ser mig själv i spegeln om ett år och inser att jag blivit lite äldre och att min eventuella pojkvän är otrogen mot mig med någon född 93. Och det vore ju himla trevligt att få den där partyknarkarresan till Ibiza avklarad innan man fyllt 25”. Och efteråt skrattade jag lite, för det lät ju lite märkligt när jag satte ord på det, men det frångår inte det faktum att det ÄR så.

Den blicken han gav mig när jag pratat färdigt – jag kan den blicken, jag har vuxit upp med den där jävla blicken. Jag har fått den av lärare, klasskamrater, fotbollstränare, kompisars föräldrar, vaktmästare, mattanter. Blickar som skriker att ”jag är konstig”. Jag säger för mycket och har ingen känsla för vem jag pratar med om vad eller när jag säger något.

Men. Jag är vuxen nu och jag tycker ändå jag har rätt att välja att umgås med människor som inte tittar på mig som att jag är sjuk i huvudet. Jag kan FÖRSTÅ att det uppfattas som lite egendomligt att svamla på om Discoverymän och partyknark, men ärligt talat. Ska livet handla om att prata om att förbättra kundrelationer så kan jag börja promenera mot Västerbrons räcke redan nu.