I går hade vi kickoff som det så fint heter. Jag önskar jag orkade förklara alltihop men nu pallar jag bara summera 16 timmar med att Felix Herngren var där och pratade om att han ville se tv-recensenten Jan-Olov Andersson svettig i en rymddräkt och att många av mina kollegor är jävligt bra och att vi hade en Oscarsgala.

Jag delade ut ett pris och efteråt kom Markus Larsson till mig och gav sitt omdöme om min insats:

– Det är så befriande när folk är packade på scenen.

Aja. Det kunde alltid varit värre än att 300 pers sett mig full på en scen. Tror jag.

(Bilden har jag snott av Sandy).

Det här är Jan-Olov Andersson. Utan rymddräkt.

För ett tag sedan ringde jag min spirituella mamma och beklagade mig över att det känns som att jag fastnat i hamsterhjulet. Inte så konstigt kanske med tanke på att jag suttit isolerad i min lägenhet i tre fyra månader nu sedan det tog slut med min förra kille.

”Du måste bryta mönstret. Gör någonting oväntat, om det så bara är att ta en helt annan väg hem en dag” sa mamma.

Så när jag för ett tag sedan, som vanligt, satt hemma i soffan i samma gamla urtvättade hoodie, stirrade framför mig en torsdagkväll och en man hörde av sig och frågade om vi skulle ses så är min första rutinmässiga reaktion nej. Jag orkar inte träffa någon. Sedan tänkte jag på vad mamma sagt och så tänkte jag på den här deppiga vintern jag har bakom mig. Så jag drog på mig vanliga kläder och läppstift och mötte upp honom på en bar och det var så enkelt att umgås  och jag drack vin och sedan slutade allt med att vi stod utanför min dörr. Jag sa ”om du följer med upp så kommer jag att hångla med dig”. Han följde med upp.

Sedan sov han över och GUD vad skönt det var att vara nära någon. Och efteråt när han gått hem, jag vet inte men jag kände mig väldigt levande. Livet behöver inte vara att sitta hemma i urtvättad hoodie.

Nu menar jag inte att livet ska vara att släpa hem halvt okända män heller men.

Man kanske kan hitta någon fin balans där.

Jobbade Melodifestivalen i lördags. Kom in som första hjälpen till mina halvutbrända hjältekollegor som slitit under hela turnén. Intervjuade, bevakade, gick till pressrummet och panikslog på tangenterna.

Den stora behållningen kom 03.15 när jag fick ta första glaset vin.

Sedan ägnade jag mig åt följande:

Stylade håret på någon av rockarna i Dynazty. Gud, hålla på med någons hår är så konstigt egentligen. Tänk att det finns frisörer som gör det hela dagarna. Det ägnar sina yrkesliv åt hår, jaja, sidospår.

Bar 100-kilos raggare på efterfest.

Egentligen är det ju sinnessjukt att kånka runt på en annan människa, men men vad gör man inte för att visa hur stark man är. Bättre än att gå ut och slåss i alla fall.

Hejade på Anders och Malin som hade ett privat dansnummer för mig. De är så underbara att man vill ge dem betalt bara för att de finns till.

Jag blir på så bra humör av särskrivningar! Det känns som att det bara är glada människor som skriver isär.

Dyslexi är ju också helt underbart. Min dyslektiska kompis sms är fantastiska ibland. Det är som att bokstäverna är fulla och på väg hem från krogen.

För någon vecka sedan fick jag detta:

”Jg käka just klart och vore skulle inte gå till den pubben förändringar 21 typ”.

Festligt ju!

Saker/människor jag funderar på just nu:

Per Morberg. Vill man ligga med honom eller vill man inte ligga med honom? Jag vet inte!

Molly Sandén. Är det faktiskt vinrött hår hon har?

Thailand. Det verkar vara varmt där så här års, åtmistone om man ska tro bilderna på Facebook.

Ulrika Sjöblom, min chef. Hon är alltid glad. Alltid! När hon fnittrar, vilket hon gör ofta, låter det som att man tvångskittlar en bebis. Jag skulle vilja låsa in henne på handikapptoan här på jobbet i tre dygn utan mat och se om hon fortfarande är lika glad när jag släpper ut henne.

Det är inte så svårt att vara nöjesjournalist. Man dricker lite kaffe och sedan åker man ut, träffar nån artist, dricker mer kaffe och frågar folk vad som inspirerar dem.

Ibland kanske man frågar ”vad är det galnaste dina fans har gjort?”.

Sedan går man tillbaka till redaktionen.

Skriver något.

Hade en pojkvän förut som hamstrade saker. Han kunde köpa tio duschtvålar eller 20 konservburkar krossade tomater. Storpack av allt! ”Det kommer ju ändå behövas, slipper man bekymra sig för att gå ut och köpa nytt hela tiden”.

Och det är ju vettigt! På ett sätt.

Men jag fick sådan panik av det där. Jag jobbar alltid efter att ha ryggen fri, jag vill kunna dra till Tammerfors i morgon om det är så. Sannolikheten att jag sen gör det är ungefär lika stor som att Loreen blir ihop med Fredrik Reinfeldt. Men ändå, jag vill ha möjligheten.

Har man tio duschtvålar hemma, då har man inte ryggen fri.

Jag känner att jag är så uppfylld av förståelse i dag. Skilsmässor må vara eländiga, vad vet jag, jag har aldrig upplevt någon, men det verkar ju som att folk i regel kommer ut lyckligare när de tragglat sig igenom skiten.

Jag förstår varför man vill dela sitt liv ihop. Jag förstår hur alla tänker när de står där med noga utvald kostym och 3000-kronorsfrisyrer framför något altare och lovar Gud och alla sina mostrar och kusiner att man ska dela livet ihop, tills döden skiljer oss åt, 4-ever and ever.

Samtidigt, jag fattar att man inte pallar. Bara frågan ”vad ska vi äta till middag i dag?” skulle kunna få mig att skilja mig. Jag är allvarligt nu. Som om man inte ställt till det nog med lån och ungar och kanske någon överviktig hund så ska man pressa in någon slags kärlek mitt i allt det här – OCH – bestämma vad som ska lagas till middag. Äe.

Det hör väl vem som helst att det inte håller.

Å andra sidan ber jag till högre makter om att jag någon gång ska vara en av de få som lyckas få himlastormande, okej åtminstone väldigt innerlig, kärlek livet ut.

Jag fick en fråga från Mia som jag tänkte ta mig an som den hobbykärleksguru jag är. Tog mig friheten att redigera lite i texten så den blir mer lättläst.

Hej, en fråga om min relation sen fem år tillbaka.

Det första två åren var bra, vi skulle ha flyttat ihop, tills han var otrogen första gången. Då backade jag, det sved och jag ältade, ältade det här. Sedan tog jag tillbaka honom. Han har problem med att han dricker varje helg. Vi har verkligen haft mycket bråk, sedan slutar det med sex. I tre år har vi varit kk.

Han är med andra och säger att det är mitt fel, sedan kommer han tillbaka till mig. Han umgås alltid med sin syster som är som en andra fru. Hon styr allt han gör.

När han hör av sig ramlar jag dit igen även om vi bråkar hela tiden. Vi blev osams för två veckor sen så helgen som var så tog han hem en ny kvinna till sig, visade mig öppet att hon var där. Ibland känns det som han vill att jag ska må dåligt men sen så hör han av sig när han vill ha sex, han säger att han inte kan glömma sexlivet vi haft i fem år, men ja vet inte hur ja ska orka detta. Hoppas på ett bra svar.

För det första vill jag bara understryka att du lever i en destruktiv relation. Det är du säkert medveten om men jag vill bara påpeka det för säkerhets skull.

Och så här ligger det till: jag kan böna och be dig att lämna honom, skriva att han är en jävla skitstövel, att du är dum i huvudet som stannar  – MEN det här är någonting som du måste inse själv. Det hjälper inte att jag, alla dina vänner eller föräldrar håller på och nöter.

Jag skulle säga att du behöver komma bort från den här röran ett tag för att se på det med klara ögon och verkligen känna ”vad HÅLLER JAG PÅ MED?”. Boka en resa till Marocko/Kiruna/Goa/Helsingfors (Helsingfors är det bästa som finns på våren). Tänk inte så mycket på skiten på vägen dit, älta det inte utan när du väl är framme, andra dagen kanske kan du slå dig ner och verkligen tänka: ok, vad är det jag gör just nu? Hur vill jag leva mitt liv? Vill jag fortsätta kämpa med den här skitstöveln år ut och år in? Vad kommer jag att känna när jag sitter på ålderdomshemmet och tänker tillbaka på de här åren av livet?

Gör upp en plan.

Sedan åker du hem och ber den här duden dra åt helvete.

(Och den där syrran kan han väl gärna ta med sig).

Det var en kille på jobbet – för att inte hänga ut någon för mycket kan vi säga att det inte var på Aftonbladet (det var på Aftonbladet) – som stötte rejält på mig för ett tag sen. Det var rätt länge sedan. Jag tog det i alla fall som någon slags charmoffensiv. Han hörde av sig sena kvällar och helger och ville ses och fika och dricka öl och äta middag och sova över och alla möjliga tänkbara alternativ. (Han hade säkert velat gå till ett badhus också om jag sagt att jag gillar badhus).

Till en början var jag tveksam, sedan tänkte jag att jag väl ändå kunde ta på mig något svart, hälla i mig fem glas rött och kanske träffa honom så där, någon lördagkväll, lite spontat. Ha någon att prata med, hångla med, sova med inte fan vet jag men jag var ju ändå singel.

Berättade om min plan för en kollega på jobbet som bara ”Han!! Han har varit med jättemånga på redaktionen!” och så fick jag några namn radade efter varandra.

Och det var absolut inte några fel på de här namnen, men i mitt stilla sinne tänkte jag bara att jag ALDRIG, inte ens under kniv/svärd/pistolhot, vill plussas på i den där listan.

Vad som hände sen? Sen blev jag full och gjorde det ändå.

Nu skojar jag.

Jag hörde aldrig mer av mig efter det.