Jag genomlider ett litet helvete just nu. Klockan 07 i morse påbörjade hantverkarna något som lät som ett försök att välta huset. Och i de få tysta pauserna då visslar de julsånger.

I morse: Jingle bells.

Inom kort börjar de demolera min lägenhet och då blir jag tvungen att ta mitt pick och pack och flytta till killen jag träffat.

Så nervös över det här. Fatta att jag träffat honom för bara några månader sedan och nu ska jag dyka upp hos honom med någon resväska och bara ”hej hej här är jag och mina märkliga vanor som du måste dras med några månader framöver”. Om jag hade fått styra över det här hade jag besparat honom mitt riktiga jag några år till men ja, ja.

Har redan lite försiktigt försökt förankra att det KAN hända att jag:

Äter knäckebröd med 3 cm tjockt lager cream cheese.

Går och lägger mig direkt efter jobbet, vaknar tre timmar senare och är på jävligt dåligt humör.

Äter vispad grädde med sked.

Blir full och somnar på soffan med kläderna på.

Men sen har jag aldrig påstått att jag är någon charmig tjej heller.

Ibland, när jag är på min cyniska topp, tänker jag:

Jaha, helg igen då. Vad ska man hitta på? Det gamla vanliga: Köpa något (för) dyrt som sitter (för) tajt, dricka sig (för) full, prata (för) mycket, göra något jävligt dumt, förslagsvis spilla rödvin på någon eller bara bråka med sin kille, vakna med ångest, äta alldeles för mycket, tänka att man ska gå till gymmet – inte gå till gymmet och vara besviken på sig själv för att man inte gjorde det, se någon irriterande usel Adam Sandler-komedi på TV3 och ha dåligt samvete över det där disk- och tvättberget som inte blir mindre direkt och den där räkningen som borde ha varit betald för nån vecka sedan. Plus att man borde ha ringt mormor.

Men då är det ju redan måndag.

Det är en jävla massa hantverkare som ränner i mitt trapphus just nu.

Och nu drar jag allihop över en kam och konstaterar: HERREGUD vilka barnsliga idioter till människor.

De gör förmodligen allt annat förutom att byta stammar och renovera kök just nu. Vad sägs om att leka tagare i trapporna? Eller fäktas med träpinnar? Eller bara stå och hänga i valfritt hörn i trapphuset och snacka sport? Eller vissla på den sämsta skitlåt de kan komma på (förslagsvis något med Eiffel 65)?

Som jag berättat tidigare har jag ju ingen dusch i lägenheten, vilket innebär att jag får gå ut på gården, ner i tvättstugan och använda duschen där. Med hantverkarna närvarande är det som att fridansa insmord i blod mitt i en flock av lejon. Det är rent av omöjligt för dem att låta bli att kommentera det faktum att jag går förbi:

– Dags att gå till badet igen då.

– Tvåla lugnt.

– Glöm inte halksockorna.

Släntrade ner 07.40 i morse i min grå luggslitna morgonrock varpå någon idiot i reflexbyxor utbrister ”snygg aftonklänning”.

Jag är allvarlig när jag säger att jag slår ihjäl någon snart.

I går fick jag i uppdrag att sparka in några öppna dörrar i krönikeform (eller ja, jag fick ju så klart ta ställning helt själv).

Så då kastade jag mig i soffan, tryckte i mig choklad (väldigt Blondinbella) och skrev ihop något om TV6 kommande storsatsning ”Den sista dokusåpan”.

TV6 kallar sin storsatsning ”Den sista dokusåpan”.
Man kan ju hoppas.

Det var väl någonstans där 2005.
Iförd en guldig maxiklänning hasade Nalle Knutsson omkring på dammiga indiska gator med ett kamerateam hack i häl.
”Club Goa” i TV3 var dokusåpan där man skrapade ihop crème de la crème – eller ska vi kalla det spillrorna? – av de dokusåpakändisar som poppat upp under åren.
I den bästa av världar hade fenomenet dokusåpa dött där och då – mest lägligt i samma stund som någon gammal ”Villa Medusa”-deltagare anlände till Goa och levererade citatet ”fan vad indier det är överallt”.
Om jag hade fått styra och ställa skulle dokusåpans gravsten redan vara lite grönmossig och bara en uttråkad pensionär hade varit orsaken till att ogräset runtomkring inte vuxit sig två meter högt.
Men det vet vi ju att så inte är fallet. Dokusåpan omhuldas av tv-kanalerna som om den vore en bortskämd, fet femåring som skriker om det serveras annat än jordgubbsmilkshake och pommes frites: ”Självklart lilla dokusåpa ska du visas i en säsong till om du nu verkligen vill det”.
Och det blir värre.
I går kom nyheten om att TV6 ska satsa på en ny dramaserie i vår. Den ska handla om zombies och beskrivs som en blandning mellan ”Blair witch project” och ”Zombieland”.
Gott så.
Men skådespelarna är inte vilka som helst.
Nej, nu förtränger vi allt vad Joel Kinnaman och Alex Skarsgård heter och tänker i stället: Jockiboi, Meral Tasbas och kräk-Eva.
Vad svenska folket har gjort för ont för att förtjäna den här smörjan är det ingen kanalansvarig som förklarar. I stället hojtar presschefen Max Lagerbäck ljudligt om ”troligtvis den mest dramatiska dokusåpa vi någonsin har sett”.
Det är med sorg i sinnet jag läser att ”Robinson”-Robban ska spela mot Daniel Paris.
Någonstans trodde jag att vi kommit längre. Att vi börjat fjärma oss från trash-teve. Att vi kräver kvalitet framom vilsna själar som super och munhuggs.
Men nej. Det är med dokusåpan som med den där envisa myggan i rummet när du ska sova.
Det är bara slöseri med energi att fäkta vilt omkring sig med en ihoprullad tidning.
Det bästa är att knipa igen ögonlocken och pressa kudden mot huvudet.
Om man trycker riktigt hårt hör man inte Jockibois fyllevrål.

Jag köpte lite plockmat förra helgen och åt.

Funderar på att göra det i helgen igen, faktiskt.

Folks!

Livet bara passerar här nu.

I tisdags var jag på Polarpriset. Måste ju här understryka att jag har lite svårt för sådana här sammanhang. Känner mig som Sally, om ni minns henne. Eller, för att citera Persbrandt i dagens intervju ”Jag är jävligt dålig på att mingla. Jag sitter hellre på en pizzeria på Hornsgatan”.

Men, men. Patti Smith är ju cool hur som helst och jag tröstar mig med att hon nog inte heller är något stort fan av galor av olika slag.

Och i går var det Rockbjörnenfest på Gröna Lund! Vi var så många reportrar och fotografer som jobbade att det kunde ha varit jordens undergång som liverapporterades.

Träffade Håkan Hellström på presskonferensen. Det finns ingenting ont i honom. Han frågade om jag jobbade på ”Aftonbladet puls”. Jag bara ”mmm visst”. Hade inte hjärta att påpeka att den bilagan varit död i många herrans år.

I går var det min födelsedag och jag blir alltid lite deppig av sånt. Inget skit om att ”åh jag blir äldre och kommer att dö snart”. Nej, jag blir deppig av dagar då man förväntas vara glad i allmänhet.

Så min tanke var att jag skulle ligga JÄVLIGT lågt.

Men sen. När man hittar tre av sina bästa vänner utanför jobbet och de tar med en till bar och sätter ett glas bubbel i handen på en, då kan man ju omöjligt vara nedstämd.

Och sedan att man till på det har en kille som kommer över och bjuder på kräftor, ja, då kan man ju inte annat än att tacka någon högre makt för att det råkade hamna så fina människor i just mitt liv.

Så himla fin dag.

Jag i någon form av furutron.

Johanna var fin i sin Batmantröja.

Av Mona fick jag två paket cigg och ett kaffegram. Haha.

Malin pratade mest om att hitta sin ”signaturdoft”. Hon har blivit alldeles förvriden sedan började med det. Det är toppnoter hit och sandelträ och basnoter dit.

Hej hej hallå, har tillbringat förmiddagen i SVT:s deppiga bunker på Gärdet. Det var pressdag för höstens tablå och det är väl trevligt och så. Intervjuade en av mina idoler och det blir ju aldrig bra. Kristian Luuk bara tittade på mig och skakade på huvudet och sa ”vilken flamsa du är”. Herregud. Jag bara svamlade och stammade och skjut mig i huvudet snälla någon. Vill vakna i morgon och besitta Janne Josefssons intervjuteknik tack på förhand.

Nog om det och över till SVT:s märkliga marmeladkokare. 

När vi kom ner i bunkern står det alltså en långhårig man och kokar marmelad – chokladhallonmarmelad! – i mitten av rummet. Det här är så konstigt. Vill ni fördjupa er i ämnet underliga pr-jippon kan ni göra det här.

Nu återstår bara att se vad TV4 ska bräcka dem med på deras pressdag på onsdag.

Kanske en ko som man får mjölka kaffemjölken själv ifrån?

Eventuellt någon Per Morberg-look-a-like som knäcker nacken av kaniner och kokar i lergryta framför ögonen på folk?

Kanske självaste JESUS står där och förvandlar vatten till vin?

Notera även höstlöven.

Att bo i Stockholm är som att vara ihop med något annat psycho. Ena dagen stryker han dig på kinden och lovar guld och trygghet och andra dan har han packat sina väskor och några månader senare får man ett vykort poststämplat i Kuala Lumpur. Jag har redan berättat om vilket helvete jag fick när jag först flyttade till Stockholm och hamnade i en indisk mat- och sexorgie.

Efter det lyckades jag fixa en halvmöblerad etta på Söder. Den lyckan, när jag kom in där och insåg att det var mitt om så bara för ett litet, litet tag. Gud. Det var svinkallt och lite dragigt och en arg finsk grannkvinna skällde på mig för att jag ”kom hem sent på nätterna” (jag jobbade nätter) men jag tror aldrig jag har varit mer tacksam över att ha en racklig IKEA-säng att smula knäckebröd i.

Jag bodde bara där i tre månader. Men det var en fin tid. Det var det.

I går stod jag i ett provrum på Åhléns med en jacka som jag prövat kanske 700 gånger men antagligen aldrig kommer att köpa. Gud va jag är på Åhléns hela tiden. Får det att låta som jag bor där.

I alla fulla fall.

Utanför, i provrumsgången härjade en lätt neurotisk kvinna med en stackars expedit.

– URSÄKTA! Jag måste bara fråga, tycker du den här är för liten på mig? För alltså jag är på väg att gå ner i vikt och ja. Då kommer den ju att sitta perfekt.

Expedit: – Jag tycker att den sitter bra. Om du tar en storlek större blir den ju för lös.

– Ja… det har du rätt i. Men titta här: den smiter åt över rumpan.

Expedit: – Nej det tycker jag inte.

– Men titta här när jag sätter mig på pallen, det veckar sig ju här framme då.

Expedit (låter som att hon önskar att hon hade tillgång till en spruta och något medel som man söver hästar med): – Vad jag kan se så sitter den bra.

(Kvinnan låter lite frånvarande, som om hon pratar till sin spegelbild) – Sen ska jag ju som sagt gå ner i vikt också så då kommer den ju att sitta bra…

Expedit: – Absolut, men som jag sagt sitter den bra redan nu.

– Tycker du verkligen det?

ALLTSÅ!?!??!?!?

Här hade man ju bara velat stega ut ur provrummet för att ta tag i den här helt sinnessjuka diskussionen.

1. Att köpa en storlek mindre ”för att man ska gå ner i vikt” är ju samtidens största blahasägning. Det kanske finns ett exempel från 1998 då det faktiskt var någon som gick ner ett par kilo och kom i sina 27:or men annars är det bara ren LÖGN för det kommer aldrig att hända.

2. TITTA DIG I SPEGELN om du nu undrar hur klänningen sitter.

3. Köp en storlek större och krymp skiten i tvätten om det nu är så bekymmersamt att den veckar sig när du sitter.

Men jag var ju tyst så klart. Lommade hem utan jacka.