Min kompis Lisa är nyhetsreporter och cool i största allmänhet. Häromveckan när vi lunchade berättade hon en story som jag måste försöka återberätta för det kan vara något av det mest svarta jag hört när det kommer till kärlek.

Det var sommar och hon och hennes ex-kille satt på en klippa och tittade ut över havet. Säkert var det någon solnedgång eller kanske uppgång, vattnet låg alldeles stilla och allt var PERFEKT.

Lisa tänkte: Det här tillfället är alldeles för bra för att vara sant, här sitter vi och känner den här otroliga gemenskapen, han och jag. Vi behöver inte ens prata, vi bara VET att det är vi och att vi älskar varandra så outgrundligt mycket.

Men för att ändå understryka det faktum hur fantatiskt allting var så ville hon ändå få en bekräftelse. Så hon frågade:

– Du, vad tänker du på?

Hans reaktion var lite märklig. Han vände INTE blicken mot henne utan kisade mot horisonten och så pekade han:

– Ser du öarna där långt borta.

Lisa (gör sig beredd på en vacker liknelse): – Ja?

Han: – Jag fantiserar att jag styr en helikopter som flyger där ovanför och på varje ö släpper jag ner en napalmbomb. (Här lägger han till ljudeffekter på hur det låter när han släpper ner bomberna) *booom* *booom* *boooom* och öarna bara sprängs en efter en.

Lisa: ….

Fortfarande lite hantverkare som dräller omkring i trapphuset och ibland inne i min lägenhet.

Mitt HAT gentemot dem har dock förmildrats en aning.

Tydligen.

För i morse när jag kom hem efter att ha gått en promenad så fann jag mig själv TJOA glatt när jag kom innanför dörren och upptäckte att hantverkarna var här. Kastade av mig mössa och vantar i en rasande fart och gick på lätta steg för att kolla läget i vardagsrummet. Hörde mig själv skratta nästan lite för mycket åt något av deras skämt. SÅ roliga är de ändå inte. Sedan tänkte jag ta tag i disken i köket men plötsligt hade jag slagit en lov in i vardagsrummet igen och stod där på nytt, lutade mig mot någon dörrkarm och fnittrade.

FNITTRAR i närheten av människor som har förstört de senaste tre månaderna av mitt liv, kastat snus omkring sig, skapat dammkaos och spelat Bandit rock på högsta volym klockan sju på morgonen.

Vet inte vad jag håller på med. Jag har på känn att det inte är bra att alliera sig med fienden på det här viset.

Samtidigt, resonerar jag med mig själv, känns det rätt i magen.

Sedan slår det mig: Stockholmssyndromet.

Jag är på god väg.

En gång i tiden hade jag ryggrad.

Sedan skulle jag ringa och säga upp mitt boxerabonnemang.

Jag: – Hej jag skulle vilja säga upp mitt abonnemang.

Boxerkille (kan kalla honom Robert): – Och då måste jag fråga, varför vill damen göra det?

Jag: – Damen?

Robert: – Ursäkta, tjejen?

Jag: – Det låter bättre.

Robert: – Då försöker jag igen, varför vill du säga upp ditt abonnemang hos oss här på Boxer?

Jag: – För att jag aldrig tittar på tv.

Robert: – Tittar du ALDRIG på tv?

Jag: – Nej.

(Tystnad)

Jag: – Eller jag tittade på Mythbusters för nån vecka sedan men det är ju så dåligt att man bli ledsen.

Robert (entusiastisk som en liten hundvalp): – Se där! Du tittar på tv!

Sedan kom en passus där han erbjöd mig guld och gröna skogar och ett halvt år gratis tv och någon ny kanal som jag inte kommer ihåg vad det var den hette men som han lyckades få att låta VÄLDIGT spännande.

Jag: – Och det är helt gratis?

Robert: – I ett halvt år ja.

Jag: – Men jag tittar ju inte på tv.

Robert: – Då skulle jag föreslå att damen börjar göra det.

Jag (suckar): – Jag gillar inte när du kallar mig damen.

Robert: – Men du tjejen, det går ju faktiskt riktigt bra program på tv just nu. Du behöver ju bara titta någon gång när du ändå har det gratis.

Jag: – Ja… det låter ju inte klokt men du har säkert en poäng. Låt gå då.

Robert: – Härligt, då sätter jag igång ditt nya abonnemang från och med i dag och så får jag passa på att önska damen en riktigt trevlig helg.

Jag: – …

Jag har i princip slutat sova på nätterna vilket gör mig otroligt seg i huvudet.

I morse när jag närmade mig jobbet var jag tvungen att göra upp en manual i mitt huvud för hur jag skulle ta mig in på redaktionen. Som om det vore en ordentlig utmaning.

Jag kände mig som kändisarna ser ut när de kommer in i en cell på Fångarna på fortet, när de tittar sig snabbt omkring för att så fort som möjligt skapa sig en uppfattning om vad det är som ska göras för att sedan ägna några sekunder åt att tänka hur det ska genomföras på så kort tid som möjligt.

Så där stod jag ute på gatan och gick igenom min plan steg för steg:

– Sätt ner handen i väskan, rota runt med målet att hitta passerkortet.

– Ta upp passerkortet, håll det fram mot kortterminalen: slå din kod.

– När dörren öppnas: smit in. Gå mot trapparna. Gå mot sjunde våningen. Lokalisera ditt skrivbord. Sätt dig där.

Hej och hå, fattas bara att den där Monique börjar stryka omkring med sina tigrar i redaktionskorrioderna.

Tänker att jag ska skriva en självhjälpsbok som börjar:

Tänk positivt! Du har inte några allergier i alla fall! Och har du allergier kanske du inte har några leverfläckar! Och har du leverfläckar så kanske du har bra koll på din ekonomi! Och har du inte bra koll på ekonomin så kanske du är bra på att dansa zumba! Och är du inte bra på att dansa zumba så kanske du är en bra lyssnare! Och är du inte en bra lyssnare kanske du är bra på Afrikas stjärna!

… 300 sidor senare:

… och är du inte bra på vattenskoterreparationer så kanske du är svensk mästare i fågelskådning och är du det – då skulle jag rekommendera dig, din sjuke jävel, att söka hjälp.

Om man inte får vad man vill ha så får man se till att skaffa sig någon typ av ersättning.

Jag har satt stopp när det gäller fler djurmönstrade plagg i garderoben av rädsla för att långsamt förvandlas till Agnes-Nicole Winter.

Så nu jobbar jag i stället med djurmönstrade accessoarer.

Zebrafärgad kalender till exempel, det är ok!!

Och jag får ju inte ha Malin Collin mitt emot mig på jobbet längre eftersom hon numera jobbar på Expressen.

Ja, då kan jag åtminstone ha henne stirrande från ena hörnet på datorn 🙁

Ponera att man har haft en pojkvän som man kan tacka att man ens står på benen.

Som stundtals var mer än bara en pojkvän, snarare någon typ av vårdare. Som talade en tillrätta – hundra, kanske tusen gånger om – när man tappat all jävla mening, som gav perspektiv på saker, som sa åt en att gå och köpa en glass när man helst ville dö, som höll en hårt sena nätter när man inte kunde andas av ångest, som drog upp en ur sängen och stirrade en stint i ögonen, tog ens huvud mellan sina händer och sa ”lägg av”, han som tvättade en när man knappt klarade av att göra det själv, han som drog av den svarta huva man gömde sig under och rufsade om ens hår, skrattade och sa att man bara löjlade sig så att man till slut kände glädjen, livet, återvända lite, lite för varje dag tillsammans.

Om man stöter på honom.

Hur hälsar man då på honom och hans nya sorglösa flickvän?

Hur upprätthåller man någon form av värdighet när man egentligen bara vill kasta sig i hans famn och gråta?

Jag vet inte.

I dag var D-Flex uppe och chattade här på redaktionen.

Någon gång i tiden var han väl rappare och just nu är han väl mest känd för att ha fixat Persbrandts superkropp inför Hamilton. Han verkar vara en underbar figur, orsakerna är flera:

– Han har en hemsida han kallar ”House of fitness”. Fantastiskt!

– På ”House of fitness” delar han in innehållet i olika kategorier så som D-blog, D-food osv. Fantastiskt!!

– Han är 44 och ser ut som 30.

– På ”House of fitness” finns också en följetong om hur man får Kim Kardashian-rumpan. Också Fantastiskt!!

– När han skriver inspirationstexter skriver han det på samma sätt som reklamtexten på chipspåsar, med versaler på du (den påse Du håller i handen…) ”Det handlar om att utforma personliga strategier som kan hjälpa Dig leva det bästa liv Du kan.”

När jag funderar mig sönder och samman på nätterna går jag ibland ut en sväng. Mormor skulle väl få ett slaganfall om hon visste att traskade runt på tomma gator i Stockholm på nätterna, men men.

Jag tycker det är så här stan gör sig som allra bäst.

När alla jävlar sover.