Jonäatt, det är mindre glada dagar på redaktionen i dag.

Nu är det positive thinking som gäller:

1. Jag är vuxen och får äta bearnaisesås till dagens alla måltider om jag vill. Alltid en lika upplyftande tanke!!

2. Jag fattar mig absolut inte på Facebook efter omgörningen så nu använder jag bara sajten som mejl och därmed är ett tidskrävande moment i vardagen ur världen! Effektiv_brunett_87!

3. Om Aftonbladet inte vill ha mig kvar kan jag alltid flytta till Finland och försöka få jobb på Ålandsbåt och sälja de där räkmackorna och leva det där dekandenta oansvarsfulla livet jag drömt om sedan jag började på lokaltidning när jag var 16.

4. Annars åker jag till Goa på yogaresa.

5. Kan även tänka mig att gifta mig rikt.

6. Och i värsta fall kan man ju alltid börja med hasch.

Hatälskar Katrin Z. Just i dag visar hon sig från sin bästa sidan: från frågestunden på hennes blogg:

”Man blir ju inte direkt snyggare med åren” som min mormor brukar muttra.

Man föds.

Man ritar några fula teckningar på förskolan och föräldrarna tittar på dem med misstänksam blick och tänker ”fuck vår unge är färgblind”.

Man skolkar och bråkar med sina föräldar.

Man lyckas på något tarvligt vis bli av med oskulden.

Man pluggar, lever på nudlar och är Marcus Birro-svart under ögonen till följd av näringsbristen.

Man träffar någon i något kök på en hemmafest och har ”aldrig varit så kär”.

Man åker till IKEA och kommer hem och svär och skruvar och bråkar.

Man går på gemensam diet och powerwalkar före frukost.

Man är otrogen.

Man har en destruktiv och deppig singelperiod med dräggfyllor och tveksamma Bulgariensemestrar.

Man träffar någon ny och finner ro i livet.

Man blir mellanchef på ett företag där alla trivs lite lagom bra.

Man åker till Maldiverna och förlovar sig.

Man har ett intimt bröllop.

Man ser barnen växa upp.

Man går i pension.

Man flyttar till Thailand.

Alla ska vi den vägen vandra förr eller senare.

Du kanske inte tror det just nu när du sitter med din hemmafestpojkvän och din fasta tjänst men det gäller dig också.

Vi kommer allihop att sluta i Thailand. Jag skojar inte.

Alltså. En annan skulle ju jubla?

Min kompis Johanna och jag brukar roa oss med att prata om saker man gjorde när man var yngre och mer obrydd.

Mitt absoluta favoritexempel är Johannas ”eftermiddagssnack”. Följande dukade hon upp på en bricka när hon kom hem från skolan på eftermiddagarna:

– En liter mjölk.

– Ett paket oboy.

– Oboyen blandades i halvlitersglas (med stor sked).

– Brödrost.

– Ett paket rostbröd.

– Ett smörpaket.

– En ost/en burk marmelad (eventuellt båda).

Sedan kastade hon sig framför random daytime-tv.

Och nu har hon blivit vuxen och börjat med öl och sånt.

Folk är ju inte kloka, det är ju sedan gammalt. Men aldrig blir det så tydligt som när man fastnar i en hiss.

I dag fastnade hissen knappt, den hackade bara till några gånger på vägen ner. Då börjar en vuxen kvinna i dräkt och taxklackar gapa om att det är SÅ DÅLIG LUFT!

Efter några sekunder!

Kom tillbaka med ditt gapande när vi suttit instängda i två dygn, fått Bangkok Hilton-look och roat oss med att provsmaka varandras kiss.

Jag och söndagar. Vi har aldrig utgjort någon bra kombination.

Är det inte fem kilo choklad och efterföljande illamående så är det ångest eller så är det bara allmän lipfest.

I går kväll då, jag ligger nerbäddad och ska sova när värdelösheten sköljer över mig, jag är den sämsta människa som någonsin har satt fötterna på den här jorden, jag måste få någon form av bekräftelse, varpå jag kvider till min pojkvän:

– Vem skulle du helst vara ihop med, mig eller Shakira?

Och vad svarar man på den frågan när ens flickvän frågar?

Allt utom ”jag vill vara tillsammans med dig” är ju lika med dödsstraff (dock att min kille la till ”jag har intervjuat Shakira en gång, hon var trevlig”).

Så ligger jag och hatar mig själv för i PRAKTIKEN så skulle han ju välja Shakria, men det kommer jag aldrig att få ur honom, inte ens om jag fiskar efter sanningen hela natten.

Det är då jag tänker att det hade varit lindrigare att hämta ett skosnöre och vira runt halsen, inte så man dör, om man nu ens kan göra det, men så att syretillförseln till hjärnan begränsas, man kan slippa alla tankar och bara få lite jävla sömn så man kan vakna till måndag morgon med den betryggande vetskapen om att det är så långt till nästa söndag man bara kan komma.

Min hy är i regel åt helvete, har fört en kamp i vadå 10 år nu? I alla fall, förra vintern var jag till en läkare som gav mig piller som väl inte gjorde mig till någon porslinsdocka men man såg ju inte ut som Micke Nyqvist heller om ni fattar vad jag menar.

Och nu med stress plus mycket tid vid datorn är jag där igen. Ansiktet är ett kaos.

Så jag gick till en läkare.

Först det första: väntrum på vårdcentraler! Alltså, vattenautomater? Man sitter där i en fläckig hård tygfåtölj och bara ”oj vad jag blev sugen på ljummet vatten med järnbismak ur minimal kisskopp till min skvallertidning nu?” NEJ!?

För det andra: Människor som avgrundssuckar och stånkar i väntrum. Alltså om du håller på att dö kanske det är läge att ringa en ambulans i stället för att sprida din tuberkulos runt halva stan.

För det tredje: Min läkare. Hon bara ”du kanske ska försöka med en ansiktsbehandling. Det är en sån då man går till en salong och så …”

Jag: – Jo tack jag VET vad en ansiktsbehandling är. Jag lade en förmögenhet på skiten i vintras och fick BÖLDPEST efteråt.

För det fjärde: Hon skrev ut en kräm åt mig. EN KRÄM?!? Jag vill ha PILLER eller någon genomskinlig lösning man kan injicera i magen. Jag försökte pedagogiskt förklara att jag fick piller förra året och att det funkade ÖVER FÖRVÄNTAN. Egentligen hade jag ju velat väsa ”en kräm!? Är det allt du har att komma med? Har du ingen yrkesstolthet eller är din syrras tjomme kanske delägare i det här krämföretaget va va va? Ta du din rock, fotriktiga tofflor och eksemiga underarmar och dra åt helvete”.

I stället svansade jag iväg till apoteket och hämtade krämen.

MÅSTE jobba på min karaktär.

I fredags läppstiftade jag mig lila, true story, jag har ett läppstift som skiftar alldeles för mycket i lila för att vara ok att använda. Men va fan. Bara de närmast sörjande som behöver lida. Hur som, jag läppstiftade mig, packade in mig i bil med fotograf och reporter åkte till Västerås och såg Ladies night.

Här är recensionen jag skrev därifrån!