Tjejgäng där man refererar till vännerna som ”tjejerna”. Och – OCH – pojkvänner som pratar om flickvännens kompisar som ”tjejerna”. Dra åt helvete.

Människor som säger ”det skulle vara gott med lite cider nu”. Dra åt helvete.

Människor på twitter som skriver ”mina tweets, inte min arbetsgivares” och sedan bara häver ur sig en massa menlöst dravel, typ ”sprang 5 km och åt korv till middag”. Dra åt helvete.

Par i Lyxfällan som köper bilar som en annan shoppar H&M-toppar och lipar för att pengarna är slut. Dra åt helvete.

Taxichaufförer som tror att de hittar utan GPS och så gör de absolut inte det. Dra åt helvete.

Expressens ”modeexpert” Emma Danielsson. Hon behöver inte dra åt helvete men hey, min mormor skulle halsa tre flaskor körsbärslikör och göra bättre modesidor på fyllan.

Och ett anonymt gästhat: Bittra människor med viss maktposition som missbrukar den makt de har till att göra livet svårt för människor som är lyckligare och mer framgångsrika än vad de är. Ni kan aldrig vinna över mig, era jävlar.

I och med att Aftonbladet väljer att profilera mig, det vill säga fläka ut mina ballerinakakskinder över helsidor i tidningen så har det börja rassla in diverse inbjudningar på mejlen.

Hittills verkar det dock som att jag ligger på någon form av c-lista.

Urval av events jag blivit bjuden till:

– Någon pekbok som lanseras.

– Vernissager av olika slag.

– Ny glassort presenteras (trollkarl på plats!!!)

– Något hudvårdsmärke som ska lansera ett nytt mirakelserum.

– Och, den senaste som jag fick i dag: ”Välkommen till en magisk afton. Vi bjuder på vackra cupcakes, bubbel och goodiebags samtidigt som våra modeller visar upp fina korsetter”.

Alltså??? Tusen tack men nej tack, jag ställer mig hellre utanför bolaget på knivsöder med en ljummen folköl och minglar.

Jag älskar Kirstie Alley för att hon känns så mänsklig.

Allvarligt, hur många söndagar har man inte vaknat, tryckt i sig av gårdagens chips/godis/kakor till frukost, ramlat utanför dörrn osminkad och känt sig EXAKT så här?

Men hon har ju inte bara slafsat omkring i mjukisar, hon har ju kämpat också. När det gäller jojobantning ligger Leif GW i lä, kan man ju konstatera.

Nu är hon där igen, på röda mattan med ”ny kropp”. 45 kilo lättare iklämd ett svart (så klart) fodral.

Tyvärr kan jag bara fokusera på en sak när jag ser henne. För vad fan var det som hände för fem år sedan hos Oprah? Kirstie Alley dök upp, återigen med sin ”nya kropp”, i bikini och publiken vrålade så där som de vrålar i amerikansk tv. Men någonting var ju galet. Något var så inåthelvete fel när hon stegade ut i sändning.

Vad är det hon har på magen? Varför är det ett streck där? Ska det vara så där? Är det design? Är det ett par strumpbyxor? Det ser ju inte klokt ut. All kredd till Kirstie för att hon kämpat bort en massa kilon, men vem fan tänkte på det när det där strecket tar fokus från allt annat?

Det här var fem år sedan, men jag tänker på strecket varje gång jag ser henne.

Ständigt detta streck.

Det tog mig lång tid att behärska en snowboard. Skidor gick okej, men bräda var ett helvete, med liften och alltihop. Jag vacklade omkring i backen som ett nyfött rådjur med fastknutna ben.

Min ex-kille tog sig an min okunskap med stor entusiasm. Stod i backen och ropade om svängar, kroppsvikten, ”blicken framåt” och satte en kexchoklad framför näsan på mig när jag halvvägs ner för backen rasade ihop i en hög och mumlade om att jag ”aldrig tänker ställa mig upp igen”.

Och det var ju snällt av honom.

Så gick det några månader. Vi satt på en bar i Helsingfors och jag minns inte exakt hur men jag fick reda på att jag inte var den första flickvännen han lärt upp i skidbacken. Jag var väl snarare den tredje om jag förstod saken rätt.

Den svartsjukan jag kände då. Herregud. Jag fick lägga band på mig för att inte ställa mig upp och göra den största scenen i nutida finländsk historia. Jag kunde ha dödat! (Om inte en människa så åtmistone ett husdjur av något slag, typ en labrador).

Det kändes så lumpet och förljuget alltihop. Där har jag vinglat omkring i backarna, visat mig från mina allra sämsta sidor, låtit honom underhållas av min klumpighet – och så visar det sig att det här är någonting han gör på rutin. Inte konstigt att han var så tålmodig och visste exakt vad han skulle göra för att få mig på fötterna – HAN HADE JU GJORT DET FÖRUT! TVÅ GÅNGER!!!

Fy fan.

Det var inte direkt harmoni på hotellrummet den kvällen, kan man säga.

Min har PT gett mig i uppdrag att ”motivera” mig före gympassen.

Så i går på tunnelbanan lyssnade jag på min mesta PEPPLÅT (min kille som har ”bra musiksmak” tittade på mig som om jag vore allvarligt sinnesrubbad första gången jag satte på den).

Hur som helst, jag hade den på högsta volym. Börjar fippla med något i min träningsväska och plötsligt ljuder låten högt från telefonen i den fullsatta tunnelbanevagnen ungefär där de speedspelar på syntarna och SKRIKER ”I WILL GIVE TO YOU THE LOVE YOU SEEK AND MORE”.

Och det var ju lite pinsamt. Speciellt eftersom de som satt runt omkring mig var i 60-årsåldern allihop.

Jaja.

Så går det någon station och då händer det bästa:

En 60-någonting gumma sträcker sig fram och väser ”ursäkta, jag måste bara fråga: vad heter den där låten?”.

Hahaha!

Ska hon hem och lyssna på ”tonårsmusik”, som min mormor skulle ha sagt.

Så fint.

Folk brukar tjata om att det är så äckligt med folk som äter banan på allmän plats. Det ska tydligen vara någonting med doften och konsistensen som inte ”gör sig” bland folk.

Jag skulle vilja slå ett slag för äckligheten i att dricka direkt ur tetran. Det är ett så djuriskt beteende. Inte för att Hedenhös hade tetrapack men ja. Ni kanske fattar vad jag menar. Följande såg jag i morse:

OBS! Känsliga läsare varnas!

En kvinna på tunnelbanan som nävade upp müsli ur påsen och blandade med havremjölk som hon halsade direkt ur tetran.

Inte ok. Inte OK.

Jag gjorde misstaget att riva upp min Sex & the city-box och titta på säsong ett i söndags. Alltså.

Carrie kan när som helst vända ansiktet rakt mot kameren och prata ”som med en kompis”? Också OKÄNDA dudes på gatan kan börja prata in i kameran?

Carrie röker KONSTANT, som om det vore helt normalt att ligga invirad i täcket i sängen och röka två-tre cigg? Äe, fan vad ofräscht. Bara ”oj jag ska skriva en krönika här nu, då behöver jag en kopp te och 76 cigg”.

Några andra frågetecken:

Frisyrerna?

Alla har magtröjor?

Big är den ohetaste mannen ever, men det är ju sedan gammalt. Seriöst, man skulle ju hellre ligga med Steve?

Hantverkarhelvetet fortsätter. I morse stövlade det in en bastant snubbe med reklamtischa och 1300 fickor på blåbyxorna. Att knacka på dörrar var tydligen inte hans grej. Jag stod i underkläderna och borstade tänderna och fick rycka åt mig första bästa handduk.

Tydlighet var uppenbarligen inte heller hans starka egenskap. 

Man skulle till exempel inte vilja anställa honom som informationschef på något större företag, nej det skulle man inte.

Han står och pillar på låset till ytterdörren.

Jag (försöker skyla mig så gott det går med handduken): – Ursäkta, hej hej, har du någon aning om när ni ska börja renovera köket?

Blågubbe: – När som helst.

Jag: – Okej, jag bara tänkte … för jag måste väl flytta ut då eller hur?

– Du, det skulle jag göra om jag vore du. Annars blir det dammigt om örona (höhöhö).

Jag: – Oookej. Men du vet inte när det blir ungefär, jag bara tänker att det skulle vara skönt att veta när ni dundrar in här och börjar riva…

– I veckan.

Jag: – När i veckan?

– Någon gång under veckans gång skulle jag säga.

Jag: – Vilken dag?

– Ohhh… svårt att säga. I morgon eller onsdag. Men det kan bli i slutet av veckan också.

Jag: – Okej. Tack då..

Som jag har svamlat om tidigare har jag ju kirrat en ny PT. Och ja, det var han som fixade Danny Saucedos superkropp och ja han är en av gladiatorerna när programmet får en revival nästa år. Och ja, jag är JÄVLIGT nöjd för att jag lyckats tjata mig till tider hos honom trots att han är bokad typ för resten av livet.

Bara kort om passet vi körde i lördags då: Jag har försökt förklara det för folk i efterhand, men orden räcker inte riktigt till. Allt började med att han bara ”styrketräning ska inte vara roligt, då gör du någonting fel. Det ska vara ett helvete”. Åkej. Sedan: ner i gymmet och på med vikter som jag aldrig i mitt liv fått för mig att lassa på själv, även om jag inbillar mig att jag i perioder har tränat ”rätt hårt”.

Vi tränade ben. Det var som en utomkroppslig upplevelse, på gränsen till spirituellt. Jag ville dö/kasta mig på golvet och lipa gång på gång under 40 minuter. Men adrenalinet efteråt! Och endorfinerna! Herregud! Jag hann städa hela lägenheten och tvätta tre maskiner tvätt bara på ruset efter passet. Hade något bett mig måla om huset hade jag gjort det med ett leende. Jag har aldrig varit med om något liknande.

Om jag kan gå i dag?

Eh nej.

Haltar omkring som någon annan krigsskadad stackare.

Och precis ungefär nu tog tårarna slut. Söndagar, jag vet inte. Jag håller på och packar ihop mitt hem. Hantverkarna ska invadera lägenheten när de behagar och vissla sina julsånger och dra sina höhö-skämt. Skiten ska renoveras. Har jag tur slipper jag se dem så lite som möjligt. Har jag tur har jag helt plötsligt en dusch i lägenheten (!).

Får konstiga känslor av att packa ihop. När jag var liten flyttade vi ofta. Ner med böckerna i lådor, försiktigt med akvariefiskarna, kasta trasiga planscher och spackla hålen i väggarna. Bort med allt som var jag. Sedan, när allt kånkats ut var mitt rum plötsligt bara ett opersonligt skal. Som om jag aldrig funnits där. Alla kvällar då jag legat vaken och gråtit över döden, hållt religionsklass för mina kramdjur, lyssnat på Bob Marley på repeat hela nätterna, spelat in radio med mina kompisar och på senare år – gömt cigaretter i garderoben. Allt sånt – borta, kvar var bara fyra ekande dåligt spacklade väggar.

Snart är det två år sedan jag flyttade till Stockholm. Och ursäkta tant Agda-uttrycket nu, men vart tar tiden vägen? Eller rättare sagt: vad gör jag med tiden?

För bara ett år sedan, det var så mycket annat som var viktigt då. Framtiden såg annorlunda ut än vad den gör nu. Antagligen satt jag på Aftonbladets redaktion, skrev på någon artikel och tryckte i mig Ballerinakex för att palla med kvällsskiftet, jag var lite rundare om kinderna, som på bilden i blogghuvudet. Jag övervägde att flytta hem till Åland. Jag gjorde det då, mest hela tiden. Jag saknade min redaktion på Ålandstidningen så sinnessjukt mycket, jag saknade vänner, men också folk man bara hälsar på i mataffären och utbyter tre ord med. Tryggheten. Närheten. Baren jag kan gå till och dricka ett glas vin ensam. Promenadstigen längs Västerhamn. Min bästa kompis Kajsas skratt. Sommarmornar när man vinglar hem vid fyrasnåret, det är alldeles tyst och vattnet ligger spegelblankt.

Min pojkvän vantrivdes i Stockholm, ville hem. Och jag tänkte att jag har många människor i mitt liv, men om man skalar bort det yttre lagret finns det få kvar. Om han flyttar har jag ingen här. Orden ekade i huvudet alldeles för ofta och magen knöt sig: Då har jag ingen.

Jag fnyser nästan åt mig själv när jag tänker tillbaka på det här.

Hur kan saker förändras så snabbt? Hur kan det gå ett ynka år och vips, spelar det som var då ingen roll? Hur ska man kunna ta det man lägger vikt på just nu, alla planer, på allvar när man kan fnysa åt det som var för ett år sedan?

Äe. Jag driver mig själv till vansinne med de här frågorna.

Ut med söndagar ur kalendern!

Funderar fan på att trycka upp det på pins.