Alltså? Kom in till redaktionen i morse: ingen dator. Nä då har nån tekniksnubbe tagit den. Jaha. Sedan hittar man nån jävla ”manstidning”. Kan inte fatta att det finns sådana här tidningar 2011. I intervjun med omslagstjejen kallas hon genomgående för ”fröken”. En av frågorna är ”Hur får jag dig att nappa i sommar utan mat på kroken?”. Hur lever man med sig själv om man jobbar med skiten? Allvarligt talat det skulle kännas vettigare att fläta tandborsthåren på eltandborstar eller nöta bort tapeter med synål.

Malin bjöd mig på middag i lördagskväll. Det är så roligt att se när hon lagar mat. Det är liksom aggressivt. ”KOM IN BARA” ropade hon på barsk skånska när jag plingade på dörren och så står hon där vid någon ångande kastrull och smäller på något lock och suckar ljudligt. Sedan rör hon med allvarsrynka mellan ögonbrynen och smakar på något och skakar på huvudet och muttrar ”vad FAN är det här”. Plötsligt är det färdigt och då ropar hon att man ska gå till bordet och då ska det gå undan, när jag släpade benen efter mig så drämde hon ner kastrullen på bordet och sa ”kom nu”. ”Jag vettefan vad här smakar. Ingenting antagligen” säger hon och så äter vi.

Kan inte släppa det här med hårdrockarna riktigt än. Kolla han killen till längst till höger. Han bara ”jag har läst din blogg!”. Haha! Så sjuk grej. Jag har hårdrocksläsare. Ska jag göra en stor annonskampanj för bloggen på tunnelbanan osv ska jag använda mig av ”exotiska” människor som den här hårdrockaren, nåt 57-årigt vårdbiträde från Eskilstuna och kanske nån blind som bara ”vi väljer Zandra”.

Bild: Ch.Röstlund.

I går tog Christoffer Röstlund med mig på hårdrocksspelning i en 70 grader varm källare vid Zinkensdamm. Jag älskar hårdrockare! När det kommer till hårdrockare är jag är som en faghag. Det är inget sexuellt (inget: hej jag är en vit kvinna som bara vill ligga med magra mörkhyade män/jag har alltid haft ”en grej” för blekfeta tyska nudister/hårdrockare), jag vill bara omge mig av dem – alltid ha en hårdrockare i soffan, ett gäng på varje fest, en som personal shopper, en som reskamrat osv.

Malin är milt sagt inte lika imponerad som jag, men hon tog sig ändå dit. Drack en öl. Sedan: hem till mig (utan hårdrockare) – prat, cigg, vin halva natten.

Livet alltså.

… besökt:

Paulo Coelhos blogg

Paulo Coelhos twitter

Paulo Coelho hemsida

… det kan inte komma någonting bra ur det här.

Det här är Simon Bank. Han är någonting av en guru inom sportvärlden. När Simon Bank skriver, då läser folk. Så är ju faktiskt inte fallet för alla tyckare där ute. Simon Bank är sportvärldens Sofi Fahrman. Det brukar jag och mina vänner prata om. Och så brukar vi prata lite om hans parhäst Erik Niva också.

Ok. I går träffade jag Simon Bank nere i fotostudion här på Aftonbladet. Jag kände inte igen honom, jag har aldrig sett människan live. När man är så pass erkänd som Simon Bank behöver man inte hänga på redaktionen så ofta, får man anta. Han var oerhört brunbränd, eller snarare på gränsen till solduschsorange. Och hade han kostym, grå tror jag den var. Givetvis tog jag honom för en säljare av något slag.

Sedan hör jag honom samtala med Lasse Anrell och lyckades pussla ihop ett och ett och jag utbrister:

– Är DU Simon Bank?

Simon Bank: Ja.

– HERREGUD!!! säger jag.

Sedan blir det tyst. Vad ska jag säga mer? ”Jag och mina kompisar brukar prata om dig och hur det är att vara Simon Bank”. Nej, då kommer han att bli rädd. Det vill jag inte. Det blir väldigt tyst kan man säga. En irriterande kliande tystnad. Jag försöker komma på något att tillägga. Men nej. Så det var allt.

Nu har jag pratat med Simon Bank. Jag har fastställt att det faktiskt var Simon Bank jag pratade med och jag har sagt ”HERREGUD!!!”.

Fan vilken jävla idiot jag är.

Läste igenom det förra inlägget och bara: att jag var Charlie Sheen i ”2 1/2 män” redan när jag var 15?

Det är tragiskt. Sedan jag var 13 år gammal har jag tytt mig till män. Ständigt befunnit mig i någon form av lös eller stabil relation. Flyttade ihop med min första kille när jag var 16. Fatta, när folk frågar mig vad jag gjorde när jag var i tonåren kan jag bara rycka på axlarna och säga att jag väl var ihop med någon. Och när jag inte var ihop hånglade jag med två-tre killar varje kväll, bara: hej, bekräfta mig snälla, jag kan bjuda på en cigg också bara du rör vid mig, kramar om mig, i alla fall låtsas att du behöver mig, bara jag får känna mig trygg för en stund (tack gode gud att jag inte låg med folk).

Fan vad arg jag blir på mig själv när jag tänker på det här.

Jag tyckte väl att det kändes som att jag missade någonting. När jag satt på sängkanten och tittade på när min knarkarkille lutade ut fönstret och rökte hasch till frukost. Eller när jag och en annan kille hade hätska bråk om pengar. När jag inbillade mig att jag var förälskad i någon idiot trots att jag bara kände mig vilsen och övergiven. Eller när jag stod vid skivspelarna kväll efter kväll och väntade på att krogen skulle stänga.

Nu fattar jag.

Det var LIVET som pågick där utanför.

När jag flyttade till Stockholm och valde gym var prioritet ett att det skulle ligga nära. Det får bara inte hända att jag struntar i att träna för att jag inte orkar ta mig dit. Så tog mig till närmaste gym för att provträna då, helt enkelt.

Det var det värsta jag varit med om. Mer old school går det antagligen inte att bli. Hårfönar från 80-talet! Tavlor på bodybuildartjejer i högt skurna baddräkter! Hemmasvetsade träningsmaskiner! Enorma frustande män! Jag skojar inte när jag säger att det fanns MINST fem idolplanscher på Arnold Schwarzenegger!

Och, det här är egentligen för bra för att vara sant – håll i er nu – det fanns en KAKADUA i en bur i receptionen.

Gick förbi det här gymmet i går. Var bara tvungen att ta en bild på deras fina skylt.

(Jag köpte alltså aldrig något gymkort här).

I går: Träffade Pauliina och vi firade (ok, jag firade) att hon köpt en lägenhet. Sedan gick jag hem, tvättade och drack en folköl för mig själv, fick tråkigt och gick till matbutiken för att få omge mig av människor (och köpa cigg).

I dag: lipar för att ingen någonsin sagt att jag kommer att bli en bra mamma.

Alltså?