På jobbet i går:

Jag: Är så jävla rastlös. Det kliar i hela kroppen. Jag kan inte sitta vid det här skrivbordet, jag måste resa någonstans.

Malin: Vart vill du åka då?

Jag: Jag vet inte. Bort. Men det kan jag ju inte, jag har ingen semester. Så jag får väl åka till Bohuslän på nån jävla weekend i början av september när alla andra semestrat färdigt.

Malin: Men Bohuslän är jättefint! Där tillbringade jag många somrar när jag var yngre. Skärgården där alltså…

Jag: Alltså, jag har ingen aning om var det ligger, jag bara drog till med något jag hört i nån sångtext.

Malin: Men Zandra … du kunde lika gärna ha sagt typ Västmanland?

Jag: … ja, exakt! … eller alltså: vad är Västmanland?

I dagens tidning skriver jag en artikel om en 26-årig tjej som fått en blodpropp under inspelningarna av Robinson.

Jag får namnet på området där serien spelas in och jag skriver in det i texten utan att kolla upp det, dumt av mig. Det visar sig vara fel namn och det här har jag fått veta i diverse mejl av den här typen under morgonen:

”Har du hittat på ett nytt ställe på Filippinerna? Annars så heter paradisön Palawan och inte Pawalan som du skriver i hela artikeln. Till och med Microsofts stavningskontroll markerar din stavning fel…”

Alltså, nu får jag inte för min chef men helst av allt skulle jag vilja dra en djup suck och svara:

Kära uppmärksamma läsare, det här är utan tvekan det största misstaget jag begått i mitt liv. En gång bet jag min mamma så djupt att hon fick åka till akuten och ta en stelkrampsspruta och en annan gång försökte jag kväva min lillebror med en saccosäck, MEN inget går upp mot den här förfärliga klavertrampet i dagens tidning. Efter att jag har skrivit det här mejlet kommer jag att låsa in mig på toan, hänga upp en snara i taket och ja… resten kan du räkna ut själv. Det är omöjligt för mig att gå vidare i livet med den här skamfläcken i bagaget. Men TACK för att du tar dig tid, hör av dig och strör salt i mina djupa sår. Det svider.

Bästa hälsningar, Zandra (i går reporter – i dag: ett skämt).

När jag var yngre och tittade på Voxpop så fanns det enligt mitt tycke ingen sötare och coolare människa än Josefine Sundström. Därför är det stort för mig att jobba med hennes man Klas Lindberg och ibland få heja på Josefine i nån korridor.

Nåväl.

Nu pryder hon omslaget till nya Wellness – och vem var på omslaget senast? – HELENA SEGER. Klas konstaterar behärskat att ”det här är det närmaste han någonsin kommer att komma Zlatan”. Herregud, allt det här är så stort och berusande för mig att jag knappt kan sätta ord på det. Jag känner liksom hur jag befinner mig mitt upp’it, om ni fattar. Helt plötsligt har jag en koppling till Zlatan. Jag kan redogöra lite snabbt för hela kedjan:

Jag (nöjesslav) – Klas Lindberg (min chef) – Josefine Sundström (Klas fru och omslagstjej till Wellness nr 2) – Helena Seger (omslagstjej till Wellness nr 1 och fotbollsfru) – Zlatan (typ kung?)

Svårt att veta vad som händer härnäst? Helt plötsligt befinner jag väl mig i det nedre skiktet av Sveriges kändiselit och står på något biomingel för Tintin-uppföljaren?

The sky is the limit, som Eric Saade skulle ha sagt.

Den här är jättekul för Blondinbella. Det är helt jävla underbart att det går bra för’na! Jag hejar på henne!

Men den här nyheten är rolig/konstig på åtminstone två punkter:

1. Att man använder sig av uttrycket ”Galet tryck”. Haha, som om det vore samma uppståendelse som när en ny Apple-produkt släppts och tveksamma män SLÅR UPP TÄLT, äter folieinslagna ostmackor och dricker svart kaffe ur buckliga termosar. Jag kanske har underskattat Egoboost som tidning, men jag kan inte tänka mig att det förekom varken köbildning, vassa armbågar eller andrahandsförsäljning på Blocket tre timmar efter att den släpptes.

2. Det här med att man ska vara stolt över att en produkt sålt slut redan första dagen? Visar inte det bara att man misslyckats gravt i beräkningarna? Jag tänker så här: Om jag har en fest, bjuder uppskattningsvis mellan 13-22 personer och köper 11 öl, då går jag ju inte omkring och TJOAR OCH TJIMMAR om vilken SUCCÉFEST det är för att ölen tagit slut. Jag står väl rimligtvis i något hörn och grämer mig lite över vilken idiot jag är som får servera isvatten på min fest.

Jag ser den här rubriken på Resumé. Alltså ordet – häpen. Haha. Åh som jag vill se Arnes häpna min.

Som om Arne Hegerfors skulle öppnat nån dörr i en TV 4-korridor och bara OJ, här inne förlustade sig visst Lotta Bromé och Steffo och då bara – häpen min.

Eller en bakfull grävskopeförare råkar gräva sönder hans hus och när Arne kommit hem – lyckligt ovetande – från jobbet och står på gatan utanför kan han blicka in i sitt hem som om det vore ett dockhus och då bara – häpen min.

Eller han ska åka på en bussresa till Prag och när han stiger på bussen vid Järva krog finns det bara en plats ledig och den är bredvid en lättklädd Kissie och då bara – häpen min.

Så långt tillbaka jag kan minnas har jag haft halvtaskig hy, men när jag flyttade till Stockholm förra vintern och började jobba nätter hände något. Plötsligt var mitt ansikte inte bara halvtaskigt, det var ett enda kaos, ett vandrande utbrott! Man kunde ha ställt ut mig på stan som ett freak för förbipasserande att glo på med utstuderad avsmak.

Någon natt när jag satt uttråkad på jobbet och surfade efter nyheter hamnade jag på Marie Serneholts blogg.

Där tipsade hon om en skönhetssalong på Söder och jag tänkte att eftersom Marie har uppnått Den Perfekta Hyn så måste ju det här vara något för mig (så jävla lättköpt). Till saken hör att Marie, i det här blogginlägget också skrev att man får 20-procents rabatt på första behandlingen om man uppger att man hittat dit via hennes blogg. Alltså: jag bokade en tid. Gick dit. Sedan blev det problematiskt. Jag kunde ju inte säga att jag kommit dit för att jag läst Serneholt blogg. Herregud, det vore inte värdigt. Jag kan inte riktigt säga exakt varför, det är bara går emot alla mina principer.

Hudterapeuten, en underbar människa som heter Desirée, frågade mycket. Vi pratade om att jag jobbar som nöjesreporter på Aftonbladet och efter bara ett tag frågar hon hur jag hittat dit. OCH DÅ ÄR JAG TVUNGEN ATT LJUGA!

Jag bara ”nämen jag bor här uppe i backen (lögn 1) så jag brukar promenera förbi (lögn 2) och har tänkt att det här stället ser ju vettigt ut (lögn 3)”.

Hon: Okej, för jag har fått en del nya kunder de senaste dagarna som har hittat hit efter att Marie Serneholt tipsat om oss på sin blogg!

Jag (nu jävlar känner jag att det bränner. Jag är på väg att bli påkommen): Ursäkta, Marie, vem?

Alltså. Jag försöker inbilla henne att jag INTE vet vem MARIE SERNEHOLT är? Jag jobbar med nöje på skandinaviens största tidning, men jag skulle inte ha koll på Melodifestivalens programledare.

Herregud vad jag hatade mig själv just där och då. Är det bättre att ljuga och framstå som en idiot än hålla på sina jävla principer?

Vänta, nu måste jag ta en paus i skrivandet för det kom visst in en hundrapersoners manskör i rummet och skanderar ett öronbedövande NEJ.

Ni kanske undrar hur det gick med min hy? Åt helvete faktiskt. Flera tusen spänn och några behandlingar senare fick jag den värsta formen av inflammerade BÖLDER i ansiktet – gick till en läkare i Gamla stan och fick medicin.

Är tillbaka på halvtaskig hy igen.

Anna Karlsson jobbar som journalist på Åland. Nu har hon fått i uppdrag att skriva om Åland i ett finskt resemagasin och i egenskap av bortflyttad ålänning ska jag svara på några frågor. Och så behövs det en bild. Eftersom jag inte är modebloggartypen har jag knappt en enda vettig bild på mig själv utan cigarett eller alkohol eller någon kompis runt halsen. Jag skickar en någorlunda normal bild från förra sommaren. Anna svarar att den tyvärr är för liten, men hon bifogar ett förslag och frågar om det går bra med den här bilden?

ALLTSÅ???????

Hon menar alltså, på fullaste allvar att jag ska vika ut mig, att jag ska stå rödögd, vinfull och MED BEHÅN blottad i ett finskt seriöst resemagasin. Och när jag ifrågasätter den här sinnessjuka idén svarar hon ”Du ska inte hålla på och visa dig i publika sammanhang med bh:n framme då.”

Gode gud skapare ge mig kraft och styrka att forsätta det här vanvettet till liv.

Det värsta jag vet är måttfulla människor. Det kryper i hela kroppen när jag ser folk på jobbet som sitter med nån jävla godispåse framför sig på skrivbordet och KLARAR det. Det är äcklande att se på när de förstrött vecklar upp sina påsar, tar fyra-fem godisar, tuggar – nej vänta, MALER – i några minuter, skjuter ifrån sig och påsen och säger ”nej nu får det vara bra”.

Jag vill bara gå fram till den här välbalanserade tomma människan. Hälla ut allt innehåll, proppa in det med våld i munnen på mig själv, knappt tugga utan svälja skiten på tre sekunder och sedan skrika ”SE, INTE SÅ JÄVLA SVÅRT VA?”.

På tal om hockey – jag tittade passivt under hela min uppväxt. Min pappa slukade allt från backhoppning till tennis – men störst av allt var hockeyn. Vi satt ofta i hans soffa, en chesterfieldkopia, i hans lägenhet och såg match efter match. Jag var så frågvis när jag var yngre, ville veta ALLT: vad som händer med tänderna som hockeyspelarna slår ut, hur stora skydd man måste ha för att aldrig bryta nyckelbenen, till exempel. Direkt en fråga var besvarad tjatade jag vidare om någonting annat.

Ibland blev det skarpt läge i matchen och då röt pappa ifrån:

– Vet du att nu får du faktiskt vara tyst, sa han.

Jag hade sån enorm respekt för honom. Och jag kände mig så dum när han sa åt mig. Efter varje åthutning bestämde jag mig för att vara tyst resten av livet. Oftast klarade jag inte mer än tre-fyra timmar.

För något år sedan tragglade jag mig igenom halva liggboken The Game. Gav upp. Jag fattar ändå inget av sånt där – inte höra av sig, höra av sig, klä sig uppseendeväckande (?). Med tanke på att man ska sopsortera, sköta sin hygien, vara bekant med minst 14 e-ämnen och helst se Uppdrag granskning varje onsdag så ska man väl inte behöva lägga ett halvt deltidsjobb på raggning?

En kompis till mig kämpar som fan med sånt här. Räknar sekunder mellan inkomna och utgående sms och för logg på vem som tagit vilket ”nästa steg”. Ett normalt ”Tja, vad gör du i kväll?” kan nagelfaras i timmar. Självklart ska spelet analyseras in i minsta detalj med jämna mellanrum, typ ”tisdagar och torsdagar mellan 14-15 summerar vi den gångna veckans händelser med mindmap på whiteboardtavla” – det är mer journalförande än dejtande. Enligt henne är det LAG på att man aldrig får säga rakt ut vad man vill. Allting ska omskrivas i luddiga formuleringar, annars är man för på. Och att vara för på, sån synd straffar sig, med eländigheter som till exempel att det närmaste man kommer kroppslig kontakt efter krogen är den när taxichaffören sträcker över kvittot.

Om hon varit på plats och fått nys om mitt ”Vill träffa dig, får jag det?”-sms sent i går kväll hade hon antagligen sagt upp kontakten. Eller rättare sagt: raderat berört nummer, bytt pinkod, stängt av min telefon och för säkerhets skull budat den för trygg förvaring med avhämtning måndag morgon.