En av nackdelarna med att vara singel måste vara att det inte finns någon second opinion. Tänker främst på när man står framför spegeln en lördagkväll, har klämt in sig i en nyköpt klänning och funderar på om det funkar eller inte. Någonstans vet man ju att den är aningen för tajt, man kanske inte har RIKTIGT så heta ben att det funkar med jävligt kort klänning och det känns ändå lite svårt att stå för de där limegröna detaljerna, men med dunkel belysning och lite fantasi tycker man ändå att man är en kurvigare version av Kenza.

HÄR blir det problem som singel. Man har ingen som kan mota en vid dörren när sanningen är att man påminner lite om någon 46-årig singelmamma från Gnesta som lagt barnbidraget på en Silja galaxy-kryssning ”med tjejerna”: billiga Din sko-klackar i lack, nätstrumpbyxor som ger effekten kasslerlår, nåt ceriserosa aningen slattrigt linne i baddräktsmaterial vars egentliga funktion är att exponera så mycket tatuerat mammabröst som möjligt och ”tuff frisyr” med geléskulpturerade kvinnopolisonger.

Jag LIDER något frukansvärt av det här: Kastar på mig något (för) kort, rusar ut för att exponera mig i folkmassor, ser någon bild på mig själv dagen efter och ba ”VAD I HELVETE?”.

Då vill man bara strypa sig själv långsamt med ful leopardhalsduk från H&M – eller: bli jävligt bra kompis med någon på Sofis mode.

Jag är ett vandrande kaos. En människospillra. Har sovit två timmar i natt, drack rom i går. Går ut på stan i syfte ”att köpa något dyrt”. Glömmer att köpa något. Går hem. Går ut igen för jag hade ju faktiskt ett ärende. Köper nån blomkvast. Cyklar till Kungsholmen för att fira TV 3-Jonnas födelsedag. Tappar Iphonen i gatan. Den spricker. Jag är ändå glad (det kunde ha varit framtänderna i stället osv). Dricker rosé och har det fint i solen. Tar mig hem igen.

Sitter här och stirrar ut i tomma intet.

I kväll är det väl fest då?

Titta här!

Nu vill jag inte pracka på någon någonting här över huvud taget.

Men det här är orsaken till varför JAG älskar/avgudar/typ tillber (?) Madonna. Och nej, egentligen har jag väl ingen förståelse för hur man inte kan göra det – i min värld tyder det bara på att man ser par skräckinjagande seniga armar och några avskyvärda hennatatueringar från Ray of Light-videon framför sig – det är en fälla! Gå inte i den! Glöm allt nytt tjafs. Det var på 80-talet hon var coolast/it/bäst/hetast.

Se bara på henne:

Ingen har någonsin anklagat mig för att ha en nyanserad smak när det gäller musik. Om jag gillar en låt kan jag utan problem lyssna på bara den i tre månader i sträck. Och med den takten har jag inte hunnit beta mig igenom så mycket mer än diverse pojkband och Madonnas samlade verk. Därför är schlagern lite för mycket för mig. Det blir alldeles för många intryck på en och samma gång, jag måste liksom ta fasta på någonting. I år blir det Kati Wolfs ”What about my dreams”. Sångerskan låter på gränsen till förjävlig på sina ställen och den där klänningen är ser ut att ha kostat 199 spänn på Scala, men i det stora hela en bra låt. Duger väl på repeat i åtminstone elva veckor framöver.

När jag var 15-16 kunde jag gå på en förfest – säga hej då när det var dags för alla myndiga att gå till krogen. SITTA KVAR hemma hos den som haft festen och lyssna på väldigt dålig musik (typ Sash!) i hopp om att det skulle bli efterfest.

Ibland blev det ingen, då blev man utschasad och fick lomma hem klockan 04 på morgonen.

Jag var med i Schulman show i dag! Det här var tredje gången jag fick förfrågan och jag blir alltid lika till mig. Jag måste hejda mig för att visa mig sval och inte så där osmakligt uppspelt.

På tal om osmakligt uppspelt: Under inspelningen fick Alex den här käppen som han bloggat så mycket om. Den som Martin Stenmarck fibblar med i trailern till ”Kvällen är din”. Jag har aldrig sett en människa i vuxen ålder bli så här sprudlande lycklig som Alex blev!

TV 4:s ”Kvällen är din”-team kunde ha tagit Alex till studion och överraskat honom med käppen. Han hade platsat utmärkt bland flickan som fick sjunga med Josh Groban och pensionären som fick flyga. Så GENUINT lycklig var han. Kanske skulle Calle ha suttit i publiken och berättat hur mycket den här käppen verkligen BETYDER för Alex. Och hemma i sofforna skulle folk ha kippat efter luft i tårflödet för TÄNKA SIG vad glad en människa kan bli över en meninglös käpp, ändå.

Alltså Jay Smith. Han har åkt fast för att ha haft 0,05 gram cannabis på sig. Alltså: 0,05! Fatta att Jay Smith har haft typ en havreflinga hasch i byxfickan eller i skinnjacksfickan eller var han nu föredrar att förvara eländet. Det här är ju kanske någon rest som han har gått runt och burit på – ovetande – i dagar, möjligtvis veckor! Fatta när polisen kom och med bestämda steg skulle sätta hårdrocksrösten på plats. Att han då bara smajlade lugnt med övertygelsen om att han faktiskt inte hade något på sig. Och sen lyckas de ändå ruska fram någon jävla lessen flisa.

Om det inte ska ha svurits på skånska där och då vet inte jag.

Jag kräks av tanken på Stockholms medieplaskdamm. Jag vantrivs på diverse events (bara grejen att det heter events!!!) där journalister och några som inte är journalister men låtsas att de är det ska trängas på liten yta och beundra varandra och dricka gratis sprit.

Nåväl. I går stod jag väl ändå där på nån trång terrass. Christoffer Röstlund släpade med mig med tvång (mejlet löd: ”Du KAN inte vägra”). Trivdes ändå rätt bra (efter två öl). Träffade Cattis, en tjej som jag ibland brukar säga att jag är släkt med trots att jag inte är det. Och Parisa var där!

Parisa och jag har gått igenom mycket tillsammans. Ok, aningen överdrivet. Vi tillbringade ett pressdygn i Big brother-huset ihop. Hon är definitonen av en ”skön tjej”. I går till exempel, hon kastar sig runt halsen på mig, berättar ett gäng roliga stories och sen försvinner hon lika snabbt som hon dök upp. Så står man kvar och undrar vad som egentligen hände.

Vad jag gjorde sen?

Gick hem, drack en folköl och ringde till redaktionen för att få veta exakt hur det gick med Jay och den nya knarkskandalen.

Snabb tanke: Ponera att jag skulle gå ut i kväll. Säg att jag skulle ta på mig någon ljusbeige skir klänning och dricka några glas mousserande hemma hos mig med en kompis. Sedan skulle vi gå vidare ut på stan och plötsligt får jag för mig att köpa shots och vi dricker, vi halsar i oss. Jag klarar inte av effekten, dricker jag en är jag packad, två har jag knappt något minne dagen efter. Säg att jag dricker fyra. Det börjar bli sent och både jag och min kompis borde ha mumlat om att ”vi ska upp tidigt i morgon”. Men nu skiter vi i morgondagen. Nu ska vi vidare. Åker in till något femställe. Vid det här laget är jag så berusad att jag knappt kan prata. Någon drar med mig ut på dansgolvet, det är en japansk man som vill dansa nära. Jag vill egentligen inte vara så nära men han trycker sig emot mig ändå och jag har inget konsekvenstänk över huvud taget. När det stänger river han tag i mig och motvilligt följer jag med honom till hans hotell. Receptionspersonalen tittar på mig och skakar på huvudet. Jag har dragit med armen över ögonsminket så det är utsmetat i halva ansiktet. Dessutom har jag tappat en sko. Han drar in mig på sitt rum. På bordet har han fullt med choklad. På sängen också. I påsar på golvet. ”EAT” säger han uppmanande. Jag vill inte. ”EAT” säger han igen. Jag går fram till sängen och plockar upp en mintchoklad, men släpper ner den igen. Han tar ett hårt grepp om min nacke och sliter upp förpackningen och trycker chokladen mot min mun. Jag spottar och tuggar om vartannat och det rinner choklad ner på klänningen. Sedan släpper han ner mig och jag landar med en duns på dubbelsängen där jag somnar alldeles brunsmetig bland apelsinkrokanterna.

Bara en fundering.