Jag är ledig i dag. Har städat, tvättat, diskat, strykt och stått på knä och skrubbat köksskåpen i fem timmar nu. Den här känslan när man är färdig med allt – den KAN vara meningen med livet.

Det finns en ungdomsgård som heter Uncan på Åland. Där hängde en hel hop pubertalt uttråkade ungdomar i högstadieåldern. Alla spelade biljard, basket, tittade på film och hånglade. Utom jag som ägnade varje kväll åt att åma mig för ungdomsledaren Kari. Han var 30, hårdrockskille och rökte camel. Gensvaret var väl inte så där … äh det fanns väl inget gensvar över huvud taget.

Så en kväll det kom in en kille, vi kan kalla honom Fredrik. Han var från en skärgårdskommun och hade bruna ögon och pratade egentligen bara om två saker: jakt och båtar. Från den dagen fick Kari vara ifred. Fredrik och jag smsade fram och tillbaka och han hade väldigt svår dyslexi så varje sms var man tvungen att tyda i fem minuter för att fatta var han försökte säga (oftast fattade jag inte men svarade ändå). Första gången vi träffades bara vi två satt vi inne på en handikapptoalett och rökte cigg i en timme. Efter det smsade han mig, och det här kommer jag att bära med mig resten av livet:

”Jag tyker mer om dej en skuta fåglar”.

Han tyckte mer om mig än att skjuta fåglar. Och i hans värld var det här något av det finaste man kunde säga till någon. Herregud. Vi var ihop i en månad. Det var mycket på den tiden.

Min kompis har varit på något jävla event av något slag. Hur som helst fanns det gratis öl och hon häver i sig så mycket hon orkar och får syn på någon som hon beskriver som universums snyggaste kille. På något vänster lyckas hon inleda ett samtal med honom, hon är aningen för packad och ORKAR bara inte stå där och spela något jävla spel utan frågar rakt ut om de ska gå hem tillsammans.

Han är på! De går hem och han bjuder på kalkon (så sjukt?). Sedan händer väl vad som nu händer och det blir morgon och hon ojar sig lite över gårdagens orgie i gratisöl och han bara rycker på axlarna och säger att han var nykter.

Jag (upprört): VAR HAN NYKTER????

Min kompis: Ja alltså så reagerade jag också. Först. Sedan kom jag på att det kanske ändå säger mer om mig än om honom.

Jag: Men det måste man ju SÄGA. Du har ju blivit lurad.

Kompis: Äh jag vet inte. Jag tycker det är fint att han är så trygg i sig själv att han kan gå ut utan att dricka.

Jag: Mmm… Men han kunde ju ändå HA SAGT NÅGOT.

Kompis: Men han sa ju något.

Jag (så jävla surt): Efteråt ja. Så dags då.

I Finland är det mors dag och jag ska skicka ett sms till min mamma. Skriver: ”Ha en alldeles underbar födelsedag älskade mamma”.

Hon fyller år i december.

Att jag sökte till Idol i går?

Nu förväntas man väl uppdatera med en bild på solstrålar som tränger sig igenom ett glas rosévin och nån kompis som just bränt söder näsan MEN tyvärr. Jag jobbar i dag.

Tänker att det är lite synd om mig, men kan trösta mig med att Ola Lindholm har det lite svettigare en dag som denna.

Om jag varit i hans byxor i dag skulle jag boka en yogaresa till Indien och kanske komma tillbaka med rumplångt hår och borderad tygväst när alla glömt knarkskandalen. Om tio år typ?

När jag flyttade till Stockholm fixade jag ett rum hos en tjej i Husby via Blocket.

Jag VISSTE att det var ett SJUHELVETES jävla överpris på det här rummet. Jag visste att jag bara hade en skumgummimadrass att sova på. Jag VISSTE att det låg en station ifrån Kista och det med tur skulle ta mig drygt 45 minuter restid till redaktionen vid Globen (med otur en timme). Jag visste att blå linjen inte är det mest hemtrevliga av linjer.

Men jag visste fan inte att den här tjejen jag bodde hos hade en indisk man som skulle flytta till Sverige och in i ”vår” lägenhet efter att jag bott där två dagar.

Plötsligt var det sexorgier! Stinkande kryddstark mat som satte sig i kläderna! Färgglada drinkar till sent på natten varje kväll! En okänd man som hasade runt i smutsiga kalsonger!

Själv låg jag och tryckte i mitt iskalla överprisrum och förbannade mig själv över den idiotiska idén att flytta till Stockholm.

Kristoffer ska köpa en matta. Han mejlar någon dude som har en precis sådan matta han vill ha till försäljning på Blocket. Samtidigt kollar han upp nypris. Det finns två olika modeller – en lyxvariant (typ 8000) och en lite billigare.

På bilden på annonsen på Blocket är det lyxmattan som är till salu för 2000 spänn.

Kristoffer mejlar och frågar vilken av mattmodellerna det egentligen rör sig om – och får det uttömande svaret:

”Jag vet faktiskt inte, vad det är”.

Alltså. Människor.

KAOSdag i går. Skulle gå på gubbkonsert i Globen med min lillebror Jannik. Kom dit 20 minuter före utsatt tid. Inser att biljetterna var till Roger Waters-konserten DAGEN INNAN. Får panikköpa en ny biljett med skymd sikt till Jannik. Själv är jag glad att slippa eländet och går i stället till en bit bort från Gullmarsplan för att träffa Johanna.

På vägen dit kommer jag på att en cola light skulle sitta fint. Snubblar in på närmsta pub och det är VERKLIGEN ett sunkigt ställe. Det är inrett med furu, luktar alkohol och säkert 27 grader varmt och en massa gubbar med nötta skinnjackor sitter och tittar på en tjock-tv som visar sport i ett hörn.

”NU FLICKAN HAR DU NOG KOMMIT FEL!” ropar någon ölgubbe och alla skrockar så gott de kan med sina nikotinstrupar. Jag beställer en överpriscola och ser mig omkring och upptäcker George Scott. Så konstigt i sammanhanget. För bara någon vecka sedan ringde jag honom flera gånger för en ”Mästarnas mästare”-intervju. Nu bara satt han där och drack öl. Han vet ju inte vem jag är, men hej sa jag i alla fall. Hej sa George Scott. Snygg är han också. Det sa jag inte.

I stället – sjuk ordväxling med ölgubbe i baren:

Ölgubbe (högljutt, minns inte riktigt vilken nivå som är samtalsnivå): E DU UTE Å TRÄNAR?

Jag (har skinnjacka och jeans på mig): Nej, inte i dag.

Ölgubbe: Nä jag ska börja jag, träna. På måndag ska jag börja. Har köpt kort på Eriksdalsbadet. Håller på och laddar upp nu (lyfter menande på ölglaset).

Jag: Jaja, lycka till då.

Ölgubben med träningsambitioner lyfter handen för att skaka hand med mig (väluppfostrad, läser väl Magdalena Ribbing?).

Jag betalar colan och blir tvungen att backa ut eftersom puben är så liten. Vinkar till George Scott. Så konstigt. Där satt han och drack öl.

Överlag en bra dag. Hej då dagboken.

George Scott.

Jag äter lunch tillsammans med cheferna Klas Lindberg och Ulrika Sjöblom. I ett udda försök att förklara på ett ungefär vilken deppig inställning jag har till livet säger jag:

”Om jag fick ett besked om att jag ska dö om ett halvår så kommer jag att vara GLAD att det var jag och inte någon livsglad pensionär som fick den här domen”.

Klas skruvar på sig. Det här gillar han inte. Nu vill han berätta om livet och alla små glädjeämnen som finns och han börjar dra något om lyckan i en riktigt god maträtt eller bara en vanlig tv-serie, men han inser ju att det här är något som ligger djupare, han kommer inte att lyckas förändra min inställning över en microrätt nere i jobbmatsalen.

I stället pratar vi om annat, tar en kaffe och går tillbaka till redaktionen varpå han ger mig den här dvd:n:

Alltså jag vet inte… tack?

Ska gå hem och titta. Sedan: Omfamna livet?