Min favorit i Casablanca, titelförsvararen Pablo Andújar, höll för favorittrycket mot Albert Ramos i en regntyngd match som slutade 6-1, 7-5(5).

Men drabbningen i Houston var den som lockade mest – trots tafatta försök att följa båda 250-finaler samt snegla på Brynäs-Skellefteå.

Har trott på Juan Monaco i Houston, men John Isners stabilitet och Monacos svajiga spel i semifinalen fick mig att börja tvivla på grusspecialisten – trots illavarslande uttalanden från Isner inför matchen om att han ”var nöjd med att vara i final”.

Monaco öppnade starkt, bröt Isner två gånger och vann välförtjänt första set med 6-2. I andra set blev argentinarens avstånd till baslinjen längre och längre i en alltmer defensiv strategisk positionering när Isner fick ordning på sin explosiva serve. Isner bröt dock Monacos stabila dito och gick upp i en 4-1-ledning – men visade trots det tecken på frustration och enormt missnöje med vädret(?). Tittade ständigt upp mot skyn i egen serve och gjorde stundtals besynnerligt höga uppkast.

Han lyckades, sitt dåliga humör till trots, att klubba hem andra set med 6-3.

I tredje visade Isner tidigt tecken på fysisk och mental trötthet och gav upp flera enkla poäng, särskilt i Monacos serve. Monaco lyckades sedan bryta Isners serve för tredje gången i matchen och skaffade sig guldläge, 5-3. Efter en räddad matchboll och efterföljande taktisk miss av Isner kunde Monaco slutligen slå in slå hem segern.

Ett styrkebesked från argentinaren – som visar att han är att räkna med i årets grussäsong.

Att Isner förlorade ska man dock inte dra några stora växlar på. Han var som sagt nöjd med att vara i final och var helt enkelt inte lika hungrig på seger som Monaco. Amerikanen stod ändå upp bra trots att han spelade långt under sin högstanivå – även det ett styrkebesked.