Arkiv för kategori Canada Masters

- Sida 1 av 2

Välkomna tillbaka, Tsonga och Williams!

av Henrik Ståhl
Jo-Wilfried Tsonga. FOTO: AP
Jo-Wilfried Tsonga. FOTO: AP

Räck upp en hand om du trodde att Jo-Wilfried Tsonga skulle slå Novak Djokovic, Andy Murray, Grigor Dimitrov och Roger Federer på sin väg mot sin första Masters-titel på sex år i Toronto.

Eller att Venus Williams skulle ta sig hela vägen till final i Montréal – efter att ha besegrat suveräna lillasystern Serena.

Nä, tänkte väl det.

Big Fours dominans i Masters-sammanhang är vida känd.

Och av alla de nio 1000-turneringarna har den dominansen varit som allra mest accentuerad i just Canada Masters (som spelas växelvis i Toronto och Montréal).

Inför årets upplaga av tävlingen hade Big Four vunnit 10 raka, fördelat på 3 till Rafael Nadal (2005, 2008, 2013), 3 till Novak Djokovic (2007, 2011-2012), 2 till Andy Murray (2009-2010) och 2 till Roger Federer (2004, 2006) – den senaste spelaren utanför kvartetten att bärga bucklan på kanadensisk mark var Andy Roddick 2003.

Givet Jo-Wilfried Tsongas svaga form (24-13 i matchfacit inför turneringen, trillade ur topp 10 i mars – för första gången sedan 2011) och tuffa lottning var det nog inte många som lyfte fram honom som guldkandidat i början av förra veckan.

Men efter att rutinmässigt ha avfärdat Edouard Roger-Vasselin och Jeremy Chardy fullkomligt mosade han världsettan Djokovic i åttondelsfinalen. Djokovic må ha varit helt under isen (hade stora bekymmer redan mot Tsongas landsman Gaël Monfils i öppningsmatchen), men hur det än är med den saken gav triumfen Tsonga en tillräckligt stor självförtroendeboost för att han skulle kunna vända ett till synes omöjligt underläge mot Murray i kvarten.

Murray hade alltså kvitterat via 6-4 i andra set efter en smakstart för Tsonga – och i tredje set tog skotten, som vid det laget vridit taktpinnen ur Tsongas hand fullständigt, en betryggande 3-0-ledning.

Tsonga plockade därefter hem sex av de kommande sju gamen, vann matchen med siffrorna 7-6(5), 4-6, 6-4 och följde upp sina två succéer med att köra över en synbart (fysiskt alternativt mentalt) sliten Grigor Dimitrov i semifinalen: 6-4, 6-3.

I finalen mot Roger Federer var han sedan helt orubblig. Servade extremt bra (slog visserligen bara in 50% förstaservar, men vann 94% av dem – och 63% i andraserve), returnerade aggressivt och var nära att stänga matchen redan i mitten av andra set. Det gick slutligen till tiebreak, där det inte var något snack om saken. Federer fick inget utrymme alls i Tsongas serve och det blev en behaglig resa till karriärens andra Masters-buckla (vann första i Paris 2008) för fransmannen: 7-5, 7-6(3).

Nu gjorde Federer i ärlighetens namn ingen bra match. Kanske (förmodligen?) påverkade det faktum att Federer spelade sena kvällsmatcher hela veckan, medan finalen spelades 15.00 lokal tid. Men det känns också som att orsaken till hans svaga insats till viss del ligger på ett mentalt plan. 3-7 i finalfacit de senaste två säsongerna (2-5 i år – varav tre förluster kommit i Masters- och Grand Slam-sammanhang) bara måste ju ligga och skava i bakhuvudet.

Tycker ändå att det finns en hel del positivt för Federer att ta med sig från Toronto. Underlagsbytet, från gräs till hardcourt, gick friktionsfritt i år och han har trots allt tre raka finaler på cv:t under sommaren (seger i Halle, förlust i Wimbledon och Toronto). Dessutom totalt fyra finaler på sina sex senaste turneringar, på tre olika underlag.

För Tsongas del var den här framgången ytterst välbehövlig. Under hela förra året mäktade han bara med två segrar över topp 10-spelare (dåvarande världstian Richard Gasquet Australiska öppna och trean Federer i Franska öppna) – i Kanada slog han fyra på raken.

Vill ni ha lite mer statistik? Klart ni vill!

• Första spelaren utanför topp 10 att vinna en Master sedan Ivan Ljubicic (rankad 26) i Indian Wells 2010.

• Första franske herrspelaren någonsin att vinna Canada Masters.

• Första spelaren att slå fyra topp 10-spelare i en och samma turnering sedan Guillermo Canas (19) i Toronto 2002 (slog tian Federer, femman Jevgenij Kafelnikov, trean Tommy Haas och tvåan Marat Safin).

• Första spelaren att slå Novak Djokovic, Andy Murray och Roger Federer i en och samma turnering sedan Rafael Nadal i Hamburg 2008.

Inte illa pinkat för en spelare som klev in i turneringen med 0-7 i matchfacit mot topp 10-spelare, om man säger så.

Nu hoppas vi bara att han bygger vidare på den här triumfen. När Tsonga spelar med så högt självförtroende som han gjort den här veckan är han verkligen en fröjd för tennisögat. Kapaciteten har funnits där hela tiden, men det senaste året har han haft förtvivlat svårt att få ut max av sitt spel. Serven har inte varit samma bastanta vapen som det brukar vara och han har ofta spelat med ett visst mått av panik och desperation i avgörande lägen.

Roger Federer. FOTO: AP
Roger Federer. FOTO: AP

Han visade ju inte minst under förra årets grussäsong att han vid sidan av sina färgsprakande fyrverkerier besitter en stor strategisk kompetens, men den taktiska tryggheten och tålamodet har helt enkelt inte funnits där.

Ett mönster jag noterade under gårdagens final var att Tsonga hela tiden sökte lägen att attackera Federers backhand med raka slag eller inside out-forehand. Oftast genom att flytta Federer mot schweizarens backhandruta och tvinga fram lägen där han kunde rikta slagen tätt inpå kroppen på Federer.

Det här med att låsa fast spelet mot världstreans backhand är som ni vet en beprövad och effektiv taktik, men Tsonga har inte en tillräckligt giftig backhand själv för att sätta så hård press i cross court-dueller. Federer hänger med rätt bra i det tempot, helt enkelt. Därför gäller det för Tsonga att flytta Federer till en position i banan där han kan slå med så lite vinkel som möjligt, eftersom Federer har problem att förflytta sig och komma rätt till bollen på så liten yta.

Han var dessutom överlägsen från baslinjen. Federer försökte sig på en hel del tempoväxlingar, men Tsonga trivdes överlag riktigt bra med speltempot – medan schweizaren hade stora problem att hitta sin rytm i grundslagen (nästan 40 oprovocerade misstag under de två seten är förstås på tok för mycket).

I stället gick Federer all-in på sina nätattacker. Det funkade bra men räckte inte mot en solid Tsonga. Likväl mycket starkt av Federer att klamra sig kvar i matchen. Tsonga var faktiskt långa stunder helt överlägsen och utmanade hela tiden i världstreans serve (Federers servegame snittade på cirka 7 minuter och 30 sekunder i andra set).

Ska bli mycket intressant att se hur Tsonga förvaltar den här framgången nu. Pressen kommer att vara hög på honom i Cincinnati, och frågan är om han hinner återhämta sig efter den mentala urladdningen. Kan inte påstå att jag har skyhöga förväntningar på honom direkt, men på lite längre sikt borde vi få se en pånyttfödd Tsonga.

* * *

Venus Williams. FOTO: AP
Venus Williams. FOTO: AP

Jag kunde tyvärr inte se matchen mellan Venus och Serena Williams, men det råder ingen tvekan om att den skrällen var i klass med Tsongas mot Djokovic.

Det var alltså systrarnas totalt 25:e möte. Serena ledde med 14-10 och hade fem raka segrar inför deras semifinal i Montréal. Venus hade slagit ut formstarka världssjuan Angelique Kerber och 16-rankade Carla Suarez Navarro, medan Serena krånglat sig förbi Caroline Wozniacki i sin kvartsfinal efter två rutinsegrar.

Venus tappade en 3-1-ledning i inledningen av matchen men bärgade till slut triumfen i tre set: 6-7(2), 6-2, 6-3.

Venus första seger över en världsetta sedan hon slog Dinara Safina i Wimbledon-semifinalen 2009, och första seger över lillasyster Serena sedan Dubai samma år.

Serena själv sa det bättre än någon annan, på Twitter:

Efter triumfen är Venus Williams hur som helst topp 20 igen för första gången sedan 2011.

ANALYS: Så blir Canada Masters 2014

av Henrik Ståhl
Så här kan det se ut i Canada Masters/Canadian Open/Rogers Cup (kärt barn har många namn). FOTO: ATP
Så här kan det se ut i Canada Masters/Canadian Open/Rogers Cup (kärt barn har många namn). FOTO: ATP

Till och med den mest ljuva av semestrar måste pausas när det vankas Masters, inte sant?

Japp, så får det bli.

Det har på vissa sätt varit ganska händelserika tennisveckor efter WimbledonBernard Tomic vann sin första titel på ett och ett halvt år i Bogota (slog regerande mästaren Ivo Karlovic i finalen), Pablo Cuevas följde upp sin triumf i Båstad med att vinna karriärens andra titel i Umag (finalseger över veteranen Tommy Robredo), skadedrabbade framtidslöftet David Goffin bärgade sin första ATP-titel i Kitzbühel (besegrade 20-årige talangen Dominic Thiem i österrikarens första ATP-final) och Milos Raonic vann sin hittills största titel, i 500-turneringen i Washington i går (i ATP-historiens första helkanadensiska final; Raonic körde över Kanadatvåan Vasek Pospisil: 6-1, 6-4).

Dessutom har Serena Williams gjort storslagen comeback efter besvikelserna i Wimbledon. Vann sin fjärde titel för säsongen i Stanford (finalseger över Angelique Kerber) och som grädde på moset nådde hon milstolpen 200 veckor som världsetta.

Utöver detta finns det även mer negativa nyheter att rapportera. Som att Rafael Nadal tvingas dra sig ur både Canada Masters och Cincinnati Masters på grund av en handledsskada han ådrog sig på träning. Det är än så länge oklart om han hinner återhämta sig i tid för att försvara sin US Open-titel från i fjol.

Minst 2,000 poäng kommer han att gå miste om, Nadal, eftersom han vann både i Montréal och Cincinnati förra året. Missar han även US Open blir poängtappet 4,000 poäng. Ett ordentligt avbräck för spanjoren, så klart – och för turneringarna. Alltid tråkigt när toppspelare missar stora turneringar – och i Toronto (där herrarnas Canada Masters spelas i år) får vi inte heller se Juan Martín del Potro (handledsskada) och Kei Nishikori (fotskada).

Och världstvåan Li Na missar damernas turnering i Montréal på grund av knäskada (vilket innebär att Simona Halep tar över hennes position på världsrankningen nästa vecka, trots att även hon står över Canada Masters). Knäskadan spolierar hela Li Nas hardcourt-säsong i Nordamerika och hon missar således Montréal, Cincinnati och US Open. Oerhört trist.

Hur som helst. Med allt detta sagt är det väl lika bra att dyka ner i lottningarna?

Japp, så gör vi.

* * *

HERRAR

Klicka på bilden för större version.
Klicka på bilden för större version.

ÖVRE HALVAN:

Novak Djokovics halva. Ingen busenkel lottning för världsettan. Radek Stepanek eller, i värsta fall, Gaël Monfils i öppningsmatchen. Därefter troligen Jo-Wilfried Tsonga. Och så Andy Murray i kvartsfinal. I semifinal väntar sedan sannolikt Stan Wawrinka eller Grigor Dimitrov.

Okej, jag ser inte riktigt att någon av Stepanek, Monfils eller Tsonga (som har 11 raka förluster mot Djokovic och inte tagit set på sju matcher – senast han plockade ett var i Franska öppna 2012) mäktar med en skräll på papperet, men han kunde likväl ha fått en mycket ”bättre” lottning, om man säger så.

Murray? Nja. Finns inte jättemycket som talar för honom i en matchup mot Djokovic i nuläget, men han kan givetvis göra livet riktigt surt för serben om han är på bra spelhumör.

Wimbledon-sensationen Nick Kyrgios ska man så klart hålla ett öga på. Santiago Giraldo är en stabil spelare som tagit stora kliv framåt i år, men han är knappast någon omöjlighet för 19-åringen – som enligt uppgift tränat stenhårt hemma i Australien sedan äventyret i England.

Frågan är, som alltid efter en sådan enorm succé som den Kyrgios svarade för i Wimbledon, hur han hanterar pressen, nu när alla ögon är riktade mot honom och det ställs högre krav än tidigare. Bra, förhoppningsvis. Vill gärna se honom ta sig an Murray i andra omgången.

Richard Gasquet möter oturligt nog Vasek Pospisil i sin öppningsmatch. Pospisil slog ju som bekant fransmannen i Washington i en tresetsrysare och kommer att ha hemmafansen på sin sida i Toronto. Märktes dock i finalen mot Raonic att den nu 27-rankade Pospisil var sliten efter ett gäng tuffa matcher i Washington, och frågan är om han hunnit ladda om mentalt efter att ha spelat – och blivit utspelad – i karriärens första ATP-final. Tror på Gasquet där, hemmastödet till trots.

Och så har vi Bernard Tomic mot Ivo Karlovic i en repris på finalen i Bogota. Blev ju en riktigt tajt tillställning den gången och blir det säkert här också.

Sektionen under är lite halvsömnig, måste sägas. Tredjeseedade Wawrinka möter Benoit Paire eller Alejandro Falla i sin öppningsmatch.

Kul att se framtidslöftet Thanasi Kokkinakis i en ATP-huvudturnering. Blir hans blott sjätte match på den här nivån (1-4 i matchfacit; segern kom i Australiska öppna). Får förmodligen stryk mot betydligt mer rutinerade Kevin Anderson, men en skräll är inte helt utesluten. Konstigare saker har hänt, och Kevin har inte direkt imponerat efter Wimbledon (förlust mot Thiemo de Bakker i Atlanta, torsk mot Donald Young i kvarten i Washington).

Dominic Thiem får formsvaga Gilles Simon i första omgången. Möter sedan Robredo eller Philipp Kohlschreiber, om han slår Simon. En hyfsat bra lottning för honom. Vore kul att se honom i en åttondel mot Grigor Dimitrov.

Dimitrov drog sig visserligen ur Washington, men det var på grund av förkylning. Borde vara fit for fight nu, alltså. Och sett till lottningen borde vi få en kvartsfinal mellan honom och Wawrinka. Varken (visserligen formstarka) Donald Young eller hemmahoppet Frank Dancevic borde kunna rubba honom i öppningsmatchen. Finns viss skrällpotential hos typ Kohlschreiber eller möjligen Thiem, men nä. På papperet borde Dimitrov ta sig till kvartsfinal.

Väl där är jag benägen att hålla Wawrinka som favorit. Tror dock att det kan bli en riktigt intressant match.

Men vad säger ni, Djokovic-Wawrinka i semifinal? Det vore inte dumt alls. De har trots allt inte mötts sedan den episka kvarten i Australiska öppna.

De går till semifinal: Djokovic, Wawrinka.
Skrällvarning: Murray, Dimitrov, Kyrgios.
Bubblare: Thiem, Tsonga, Gasquet.

* * *

Klicka för större version.
Klicka för större version.

UNDRE HALVAN:

Finfin lottning för andraseedade världstrean Roger Federer. Varken Jerzy Janowicz eller Peter Polansky skrämmer i öppningsmatchen. I värsta fall möter han sedan Marin Cilic i åttondelsfinalen, men trots vissa framgångar den här säsongen har han varit förhållandevis uddlös mot toppspelarna. Därefter väntar troligen David Ferrer eller kanske John Isner i kvartsfinal.

Riktigt dåsig sektion, för övrigt. På papperet rätt tråkiga matchups och potentiellt trista åttondelar och kvartar. Best case scenario är typ Federer-Cilic och Ferrer-Isner i åttondelarna och Federer-Ferrer i kvarten.

Lite roligare ovanför. Jack Sock eller Jürgen Melzer ska inte kunna rubba Raonic när han är i så bra slag, men i åttondelen får vi förhoppningsvis se en match mellan världssexan och Ernests Gulbis. Raonic har 4-0 i inbördes möten och 8-1 i set mot letten, men det känns likväl som en potentiellt intressant matchup.

Stalltipset är ändå att Raonic går till kvartsfinal, där han möter… Tomás Berdych? Sannolikt ja, sett till lottningen. Kan dock ställas mot Roberto Bautista Agut i åttondelen. Den matchen skulle kunna gå lite hur som helst.

Känns hur som helst som att vi borde få en semifinal mellan Federer och Raonic. Tror inte vare sig Berdych eller RBA rår på Raonic på hemmaplan, nämligen. Särskilt inte när han är i så här bra form. Går verkligen från klarhet till klarhet den här säsongen, 23-åringen.

De går vidare till semifinal: Federer, Raonic.
Skrällvarning: Gulbis, Bautista Agut, Isner.
Bubblare: Berdych, Cilic.

SEMIFINALERNA: Djokovic slår Wawrinka, Federer slår Raonic.

FINALEN: Djokovic slår Federer.

En finalrepris från Wimbledon, alltså? Ptja, inte helt otroligt. Federer har trots allt ingen jättesvår lottning, som sagt, och servekanoner brukar han hantera bra (inklusive Raonic). Wawrinka mot Raonic känns faktiskt inte helt osannolikt det heller. Eller Wawrinka-Federer. Om jag skulle rangordna de potentiella finalerna efter sannolikhet skulle det nog se ut så här: Djokovic-Federer, Wawrinka-Federer, Wawrinka-Raonic.

Tycker ändå att det känns sekundärt, faktiskt. Både i Toronto och Cincinnati ska det bli allra mest intressant att följa de unga framtidslöftena. Raonic, Thiem, Kyrgios, Paire, Kokkinakis, Tomic. Främst Raonic, Thiem och Kyrgios.

I slutänden brukar det bli någon av de mer etablerade stjärnorna som bärgar titeln på den här nivån, men nu när det är så många underifrån som knackar på dörren kan mycket spännande saker hända.

* * *

Obs, uppdaterar med analys av damernas lottning under kvällen!

Mäster Nadal

av Henrik Ståhl
Rafael Nadal gjorde en närmast fläckfri final i Montréal. FOTO: BILDBYRÅN
Rafael Nadal gjorde en närmast fläckfri final i Montréal. FOTO: BILDBYRÅN

Han var redan odiskutabel kung i Masters-sammanhang.

Nu är han det ännu mer.

Rafael Nadal bärgade i kväll sin 25:e buckla i dessa sammanhang – och har nu fyra fler än Roger Federer, som har näst flest genom tiderna (schweizaren har 21; Ivan Lendl vann dock 22 Grand Prix/Super 9-titlar, som sett till status motsvarar dagens Masters 1000).

Den moraliska finalen spelades redan i går, i semifinalen mot Novak Djokovic. En match där den makalöst formtoppade Nadal ändå fick kämpa och slita sig till segern: 6-4, 2-6, 7-6(2).

Mot Milos Raonic – första kanadensaren i final i Canada Masters sedan Robert Bédard 1958 – spelade Nadal lika aggressivt och resolut, men fick en betydligt enklare resa.

Jag trodde faktiskt att han skulle vara lite mer avvaktande. Nöta ner Raonic och låta honom slå bort sig. Men nej, Nadal hade en helt annan plan. Och han utförde den snudd på perfekt.

Dels stod han återigen betydligt närmare baslinjen i returtagandet än vi är vana att se honom. Dels satte han hela tiden hög press med offensivt sluggande. Framför allt den raka forehanden var oerhört effektiv, eftersom Raonic lämnade så stor yta just där när han slog backhandcross eller (framför allt) inside out-forehand från samma position.

Dessutom servade han smart och hittade hela tiden luckor när Raonic försökte gå fram på nät.

Raonic i sin tur gjorde återigen en medioker insats. Precis som mot Vasek Pospisil i semifinalen var han extremt nervös, och det var nästan plågsamt tydligt. Serven klickade och högriskreturneringarna resulterade bara i spridda skurar på fel sida om linjerna.

För att vara Raonic hängde han med hyfsat bra i de lite längre duellerna, men blev i slutänden alltid utmanövrerad i sidleds. Han är helt enkelt för långsam och för osäker i grundspelet. Slår alldeles för flackt mest hela tiden och tar onödiga risker.

22-åringen kan ändå glädja sig med att han tack vare finalplatsen slår sig in på topp 10 för första gången i karriären när världsrankningen uppdateras i morgon.

Välförtjänt, tycker jag – men som jag skrev i går lite ironiskt att det sker just nu, när han spelmässigt faktiskt överlag varit sämre än förra året. Raonic har faktiskt bara gjort två-tre riktigt bra turneringar i år (Australiska öppna, San José och Barcelona).

Canada Masters också förstås, men bara resultatmässigt. Han spelade aldrig särskilt bra. På sätt och vis bra, för då finns det ju marginal. Går dock inte riktigt att skaka av sig känslan av att topp 10-vistelsen kan bli kortvarig, den här gången.

Nåväl.

Snacka om styrkebesked från Nadal. Han gjorde typ max två-tre direkt svaga game genom hela matchen. I ett av dem räddade han tre breakbollar och vände 0-40, så han fick ju ordning på det till slut. Slog 17 winners och bara sju oprovocerade misstag (mot Raonics 8/22). Vann 79 procent i förstaserve, 92(!) procent i andraserve.

Det var nog Raonics klart största problem i dag, vid sidan av den klickande serven (slog bara in 50 procent förstaservar och vann blott 61 procent av dem): returerna i Nadals andraserve. De var helt enkelt på tok för dåliga. Han lyckades liksom inte åstadkomma någonting, ens när chanserna serverades som på ett silverfat.

Att han vaknade till liv i andra set och åtminstone försökte hitta lösningar räckte till en ganska fin poängskörd (typ åtta av tio eller något i den stilen) men bara två game.

6-2, 6-2 blev matchsiffrorna. 55-31 i poäng totalt till Nadal. Ganska överlägset. Spanjoren kunde inte ha gjort en mycket bättre final i en turnering han nu vunnit tre gånger (2005, 2008, 2013).

Blir väldigt intressant att se vad Nadal kan åstadkomma under återstoden av hardcourt-säsongen. Kan han spela på den här aggressiva typen av tennis på samma höga nivå över fem set blir han livsfarlig i US Open.

Ska vi gissa att han står över Cincinnati Masters nästa vecka, som han gjorde med Miami efter att ha vunnit i Indian Wells i början av året? Inte osannolikt. Känns inte som att han behöver hitta matchformen inför Flushing Meadows, direkt.

I kväll bärgar Nadal sin 25:e Masters-buckla

av Henrik Ståhl

Efter den smått mediokra semifinalen mellan landsmännen Milos Raonic och Vasek Pospisil hade nästan vilken match som helst upplevts som smått magisk (okej, grovt överdrivet, men ni fattar poängen).

Nu råkade det ju bli så att den andra semifinalen i Canada Masters – mellan Novak Djokovic och Rafael Nadal  faktiskt var smått magisk, på riktigt.

Inte den bästa matchen som spelats mellan dessa båda herrar, men värdig den här fantastiska rivaliteten.

Djokovic hade problem med att hitta sin matchrytm, och jag tror faktiskt att det berodde väldigt mycket på Nadal. När såg vi honom spela så offensivt sist? Typ US Open 2010? Kanske. Kändes hur som helst som att Djokovic var en aning perplex av den aggressiva kavalkad som Nadal svarade för i första set.

Rafael Nadal. FOTO: BILDBYRÅN
Rafael Nadal. FOTO: BILDBYRÅN

Som så många gånger förr jobbade sig dock världsettan in i matchen och lyckades pressa tillbaka spanjoren i banan med sina genomborrande projektiler från baslinjen, vilket resulterade i flaschbacks från de där Masters-finalerna på hardcourt mellan de båda för två år sedan (Indian Wells och Miami 2011, då Djokovic nötte ner Nadal efter att ha förlorat första set).

Så blev det inte i dag. Nadal hittade position igen, smattrade på med sina blixtsnabba ben, slog penetrerande forehands och var mer resolut med sin backhand än typ någonsin. Spelade dessutom mycket mer varierat än vanligt och tvingade Djokovic att hela tiden vara på tårna.

Väldigt intressant att se Nadal spela på det viset. Han har verkligen lyckats utmejsla en tennis som inte är utpräglat nadaliansk men som funkar oväntat bra för honom på hardcourt. Han har helt enkelt börjat spela hardcourt, i stället för att försöka lira grustennis med små påtvingade justeringar.

Om vi kommer få se samma sorts Nadal i kväll? Tja, det sker nog inga världsomvälvande förändringar över en natt mitt under pågående turnering, men samtidigt behöver han ju inte spela så där mot Milos Raonic. Mot mammutservaren lämpar sig snarare det mer defensiva nadalianska spelet bättre, eftersom det i teorin räcker med ett break per set för att vinna i raka.

Jag förväntar mig att Nadal kommer spela mer avvaktande i kväll. Vänta ut Raonic, nöta ner honom och tvinga fram enkla misstag genom att bara hålla bollen i liv och förlänga duellerna.

Milos Raonic. FOTO: BILDBYRÅN
Milos Raonic. FOTO: BILDBYRÅN

Om Raonic spelar som mot Pospisil i går får han nöja sig med att vinna några enstaka game mot Nadal i kvällens final. Hoppas naturligtvis på att han ska rise to the occasion och bjuda på sin allra bästa tennis.

Tror dock inte ens att det räcker mot en Nadal i så här utomjordiskt bra form, men då kan det åtminstone bli en välspelad och förhållandevis spännande match.

Grundtipset är ändå att Nadal tar det här i raka set och att han därmed lyfter sin 25:e Masters-buckla i karriären (sjunde på hardcourt). Nadal förlorar inte sådana här matcher. Inte ens mot en Juan Martín del Potro (som ju med rätta ses som ett av de största hoten mot den absoluta toppen) i högform, som i årets Indian Wells.

Givet det är det därför oerhört svårt att se hur Raonic ens ska kunna ta set mot Nadal. Särskilt inte med tanke på att han i ärlighetens namn inte gjort en överdrivet bra turnering, rent spelmässigt. Han har fått resultaten med sig och det är i slutänden det enda som räknas, men han har inte spelat speciellt bra tennis.

Det måste man göra om man ens ska vara i närheten av att slå Rafael Nadal i de här sammanhangen.

Men men. You are very welcome to prove us wrong, Milos. Om inte annat så för det rena nöjet i att titta på finaltennis som varar i mer än en dryg timme.

Raonic klar för karriärens första Masters-final

av Henrik Ståhl
Milos Raonic är klar för sin första Masters-final i karriären efter seger över jämnåriga landsmannen Vasek Pospisil i Canada Masters-semifinalen. FOTO: BILDBYRÅN
Milos Raonic är klar för sin första Masters-final i karriären efter seger över jämnåriga landsmannen Vasek Pospisil i Canada Masters-semifinalen. FOTO: BILDBYRÅN

Hoppsan, så fort tiden går ibland.

Har ju varit tyst som i graven här i bloggen den senaste tiden. Inte helt frivilligt, men varför ödsla dyrbara spaltmeter på att orda om det nu när det händer så mycket gött på touren?

Canada Masters har verkligen varit något utöver det vanliga. Inte riktigt i klass med Paris Masters förra året, men nästan. David Ferrer torskade sin öppningsmatch i raka set mot 83-rankade kvalspelaren Alex Bogomolov Jr (som gjort en bedrövlig säsong hittills och mest hållit till på Challenger-touren), Ernests Gulbis slog världstvåan Andy Murray i raka set i tredje omgången, Benoit Paire slog ut Stanislas Wawrinka för att sedan förlora nästa match mot 74-rankade Marinko Matosevic (som föll i raka set mot Rafael Nadal).

Och så har vi 22-årige, 71-rankade hemmafavoriten Vasek Pospisil, som fick ett wild card till turneringen. Pospisil inledde med att besegra John Isner i en tajt tresetare, utmanövrerade sedan veteranen Radek Stepanek i raka set och fällde sedan världssexan Tomás Berdych i tiebreak i avgörande set (precis som mot Isner).

Nikolaj Davydenko avbröt sedan kvartsfinalen efter bara tre spelade game, och plötsligt var doldisen Pospisil klar för sin blott andra ATP-semifinal i karriären (den första kom i Bogota, där han förlorade mot Alejandro Falla, så sent som i juli).

Hans motståndare där: Milos Raonic. Också han kanadensare – och även han en semifinaldebutant, fast i Masters-sammanhang (har som bäst nått kvartsfinal tidigare, i just Canada Masters och Cincinnati Masters förra året).

Raonic var så klart favorit inför mötet, men redan i inledningen av matchen stod det klart att Pospisil åtnjöt större delen av publikens stöd.

Den kanadensiska hemmapubliken uppskattar så klart Raonic och vad han redan åstadkommit i världstennisen, men de fullkomligt älskar den sorts framgångssaga Pospisil utgör: en lågt rankad doldis som från ingenstans tar sina motståndare och hela tennisvärlden med storm.

Sådant har alltid varit nervkittlande. Så även 2013.

Nåväl.

Den här historiska finalen – första gången någonsin två kanadensare spelat mot varandra i en semifinal – var tyvärr inte jättemycket att hänga i julgranen. Den började precis som väntat – med servesluggande, korta dueller och få breakmöjligheter.

Raonic tog tillvara på en av sina fyra breakbollar, vilket räckte till 6-4-seger i första set (Pospisil brände sina tre chanser).

Andra set var fullständigt bedrövligt från Raonics sida. Han blev bruten direkt och var under halva setet nere på chocklåga 40 procent förstaservar. Vann visserligen 90 procent av poängen när han väl lyckades slå in en förstaserve, men vad hjälper det när antalet förstaservar är så få? Han vann dessutom så lite som 17 procent i andraserve, alltså två av tolv poäng. Katastrofalt.

Vasek Pospisil. FOTO: BILDBYRÅN
Vasek Pospisil. FOTO: BILDBYRÅN

Pospisil behövde liksom egentligen inte anstränga sig för att utjämna. Bara vänta på att Raonic skulle slå bort sig. Eller missa en förstaserve, eftersom det typ var en garanterad poäng.

Inte speciellt överraskande, i och för sig. Raonic tenderar ibland att tappa fokus och visa på enorm kvalitetsskillnad mellan set. Ofta efter att ha vunnit första (samma visa mot Gulbis i kvartsfinalen, till exempel). Tänker att han i semifinalen kan ha störts av att både tvingas axla rollen som favorit och dessutom ha publiken emot sig. Gissar att han inte är van vid att inte ha åskådarnas kompromisslösa stöd på hemmaplan.

Raonic gjorde i dag ett skamligt andra set, som hans jämnåriga motståndare vann rättvist med 6-1 efter ytterligare ett break.

Avgörande set blev mer som det inledande. Hela setet kom återigen helt att handla om serven. Båda vann 69 procent av poängen i egen serve och vi bjöds inte ens på en enda breakboll. Tycker båda imponerade på så vis att de hela tiden lyckades plocka fram sina allra bästa servar och grundslag på de absolut viktigaste poängen.

Fram till tiebreak.

Här skulle Raonics rutin komma att bli avgörande.

För om vi ska vara ärliga: Pospisil var faktiskt väsentligt bättre i stora delar av spelet i dag. Han returnerade bättre. Han försvarade sig bättre. Han rörde sig bättre. Han var betydligt säkrare i både grundslag och spel. Vann majoriteten av poängen i baslinjeduellerna, var effektiv framme vid nät och lät sig inte skrämmas av Raonics nätruscher.

Raonic å sin sida svajade ordentligt i andra set och visade fortsatt osäkerhet i sitt grundspel. Försökte nästan hela tiden gå runt på sin forehand nere i backhandhörnet och slå den rakt, vilket är ett väldigt svårt slag (man måste placera bollen både djupt, hårt och nära sidlinjen för att inte motståndaren chansen att kontringsslå, eftersom man öppnar upp så stor yta till höger i banan). Ett slag han väldigt väldigt ofta missade.

Pospisil var den som svarade för det mest bländande spelet (även om just bländande spel generellt lyste med sin frånvaro i den här matchen), medan Raonic dundrade in större delen av sina poäng från serverutan.

Inget fel alls i det. Har man ett sådant extremt tungt vapen i sin arsenal som Raonic har i sin serve så är det inte ett dugg konstigt att man bärgar majoriteten av sina poäng – och segrar – tack vare just den.

I tiebreak kom hans rutin i dessa sammanhang väl till pass. Han tappade visserligen två minibreak och 3-0-ledning, men tack vare kyla och taktisk försiktighet lyckades han spela till sig två matchbollar vid 6-4 – och han bärgade segern på bästa tänkbara sätt.

En backhandduell resulterade i en stenhård inside out-forehand från Pospisil, som Raonic tvingas blocka. Pospisil rör sig fram mot nät, Raonic gissar att han planerar lägga sin smash i andra änden av banan och rusar dit. Raonics gissning är rätt, Pospisils smash blir inte den bästa och Milos chippar tillbaka bollen. Trots att han placerar den mitt i banan är Pospisil chanslös.

Och så skrivs nästa blad i Milos Raonics framgångssaga.

För han är tack vare den här segern inte bara klar för sin första Masters-final – han slår sig dessutom in på topp 10 för första gången någonsin när nya världsrankningen presenteras på måndag (på bekostnad av Richard Gasquet, som blev fullständigt mosad av Novak Djokovic i kvartsfinalen).

Det är nästan lite ironiskt att det sker just nu, med tanke på att han överlag rent spelmässigt inte varit alls lika bra i år som förra året, men visar också hur viktigt det är att prestera i ”rätt” turneringar (vilket ju även Jerzy Janowicz är ett ypperligt bevis på efter hans framgångar i Paris Masters förra året och Wimbledon i år).

http://www.youtube.com/watch?v=IIEADogqQ-s

Det ska dock oerhört mycket till för att Raonic ska gå hela vägen i Montréal. I finalen väntar nämligen Novak Djokovic eller Rafael Nadal. Båda har varit i princip helt omutliga – Nadal har ännu inte tappat set, Djokovic förlorade visserligen ett mot Denis Istomin i åttondelsfinalen men har i sina två andra matcher förlorat sammanlagt sex game.

Blir oerhört intressant att se vem som vinner det mötet. Lutar ju onekligen åt att Djokovic når sin tredje raka final, givet att han inte förlorat mot Nadal på hardcourt på tre år. Sist Nadal vann på underlaget var i World Tour Finals 2010 – sedan dess har Djokovic vunnit fyra raka matcher och har totalt 8-4 i inbördes möten (på alla underlag) sedan 2011.

Vem det än blir så blir det onekligen en sevärd final i morgon. Personligen hoppas jag att Raonic svarar för sin bästa match i karriären och åtminstone hotar vem det nu än blir han möter. Ja, jag tycker faktiskt att det vore fantastiskt roligt om han till och med vann, även om det inte är särskilt troligt.

Men men. Det är en annan historia, som skrivs i morgon.

Tennisbloggen sätter + på årets Masters

av Henrik Ståhl

Så är då årets sista Masters-turnering, Paris Masters, till ända.

Läge att summera och betygsätta säsongens alla Masters, alltså.

Here goes!

INDIAN WELLS
Indian Wells, USA, 5-8 mars
Finalen herrar: Roger Federer – John Isner 7-6(7), 6-3
Finalen damer: Victoria Azarenka – Maria Sjarapova 6-2, 6-3
Betyg: ++++

Det är alltid något speciellt med årets första Master. Precis som att Australiska öppna får en liten boost i anseende tack vare att det är säsongens första Grand Slam. Årets Indian Wells bjöd på några skrällar (dåvarande världselvan John Isner seger över Novak Djokovic i semin, David Nalbandians kvartsfinalplats efter segrar över Marin Cilic, Janko Tipsarevic och Jo-Wilfried Tsonga), en spännande debut (Milos Raonics första match mot Roger Federer, förlust i tre set), ett starkt semifinalfält med tre spelare ur toppkvartetten samt inledningen på ett makalöst återtåg (Federers, som senare under året återerövrade tronen som världsetta). Isner gjorde en av sina bästa turneringar och matcher (semifinalen mot Djokovic) i karriären. På damsidan visade Victoria Azarenka att hon inte blivit mätt och belåten efter segern i Australiska öppna – och återigen malde hon ner rivalen Sjarapova i en stor final. Den där rivaliteten skulle under säsongen komma att utvecklas till en blivande klassiker den är på god väg att bli.

http://www.youtube.com/watch?v=kce90X80uXE

MIAMI
Key Biscane, USA, 19 mars-1 april
Finalen herrar: Novak Djokovic – Andy Murray 6-1, 7-6(4)
Finalen damer: Agnieszka Radwanska – Maria Sjarapova 7-5, 6-4
Betyg: +++

Att Roger Federer skulle förlora mot Andy Roddick (en av blott tre förluster i karriären mot amerikanen – schweizaren har 21-3 i inbördes möten) existerade på förhand inte i någons verklighet, men på Crandon Park i Key Biscane, Miami förvandlades plötsligt planeten Tellus till en ding ding värld. Semifinalfältet var återigen starkt, men att Andy Murray bjöds på två walkover (Raonic i tredje omgången och Rafael Nadal i semifinalen) bidrog förmodligen till hans slätstrukna figur i finalen mot Djokovic. På damsidan föll favoriterna Serena Williams och Victoria Azarenka redan i kvartsfinal och Maria Sjarapova noterade sin tredje raka stora finalförlust. På det hela taget intressanta turneringar, men helhetsintrycket drogs ner av de inte så högklassiga finalerna och olägliga walkovers (både Raonic-Murray och Nadal-Murray var på förhand högintressanta matcher).

http://www.youtube.com/watch?v=S-DvJQTZEiw

MONTE CARLO
Roquebrune-Cap-Martin, Frankrike, 16-22 april
Finalen: Rafael Nadal – Novak Djokovic 6-3, 6-1
Betyg: +++

Jag älskar som bekant grusturneringar, men i och med att Monte Carlo Masters är en frivillig 1000-turnering har den inte samma nerv och hetta som övriga Masters. Men det skrevs trots allt historia i årets upplaga av turneringen då Rafael Nadal vann sin åttonde(!) raka titel, trots att Novak Djokovics sällsynt svaga insats i finalen (vilket berodde på att hans farfar gick bort under veckan då turneringen spelades) var smolk i bägaren för oss tittare.

http://www.youtube.com/watch?v=HatCrwrlmFQ

MADRID
Madrid, Spanien, 7-13 maj
Finalen herrar: Roger Federer – Tomás Berdych 3-6, 7-5, 7-5
Finalen damer: Serena Williams – Victoria Azarenka 6-1, 6-3
Betyg: +++

Det allra mesta kom att handla om det kontroversiella blåa gruset – vilket förärade turneringen smeknamnet ”Smurf Masters”. Gruset blev en stor snackis, rent spelmässigt var det dock något av en katastrof. Toppspelarna (och framför allt grusspecialisterna) klagade på att det var betydligt snabbare än vanligt grus och dessutom halt. Nadal gjorde en av sina sämsta matcher på länge när han tappade 5-2 till 5-7 i avgörande set mot Fernando Verdasco i tredje omgången, dåvarande världstvåans första förlust någonsin mot landsmannen, och Novak Djokovic föll även han mot en landsman – Janko Tipsarevic – i kvartsfinalen. De mest minnesvärda matcherna var andra omgången mellan Roger Federer och Milos Raonic (där Raonic på nytt pressade schweizaren och återigen tvingade fram ett avgörande set), semifinalen mellan Juan Martín del Potro och Tomás Berdych och finalen mellan Federer och Berdych, där Federer jobbade sig tillbaka in i en match som såg ut att glida honom ur händerna. På damsidan var Serena Williams helt överlägsen och tappade bara ett set, mot Caroline Wozniacki i åttondelsfinalen.

http://www.youtube.com/watch?v=_4iQ5aQWTWs

ROM
Rom, Italien, 14-21 maj
Finalen herrar: Rafael Nadal – Novak Djokovic 7-5, 6-3
Finalen damer: Maria Sjarapova – Li Na 4-6, 6-4, 7-6(5)
Betyg: ++++

Grussäsongens klart bästa Master. Turneringen på herrsidan bjöd på det mesta: en hemmafavorit (Andreas Seppi) som fällde jätten John Isner och räddade ett knippe matchbollar mot Stanislas Wawrinka, en Novak Djokovic som återigen var på gott spelhumör, en Rafael Nadal som stundtals såg helt omänsklig och oslagbar ut, en formstark David Ferrer som trots Nadals nämnda omänsklighet gav sin landsman skrämselhicka i semifinalen och en stukad Roger Federer som blev snudd på överkörd av Djokovic. Finalen var dessutom så välspelad som en final mellan ”Rafa” och ”Djoker” ska vara. På damsidan tog Maria Sjarapova chansen när värsta fienderna Victoria Azarenka och Serena Williams drog sig ur turneringen med skador, höll huvudet kallt i finalen mot Li Na och lyckades äntligen bärga en stor titel efter alla tillkortakommanden.

http://www.youtube.com/watch?v=ivuKSZ2g6Qs

http://www.youtube.com/watch?v=sC27w2Aw8ps

TORONTO
Toronto, Kanada, 4-13 augusti
Finalen herrar: Novak Djokovic – Richard Gasquet 6-3, 6-2
Finalen damer: Petra Kvitová – Li Na 7-5, 2-6, 6-3
Betyg: ++

På grund av London-OS, som avslutades veckan före Toronto Masters (Canadian Open/Rogers Cup), var det flera stora namn som valde att stå över årets sjätte Master – och de som valde att dyka upp i Toronto (Montréal i damernas fall) halkade ur turneringen som en kollektiv bambi på hal is. Novak Djokovic var den som visade störst vinnarinstinkt och seglade enkelt till finalen (bortsett från en liten speed bump i form av veteranen Tommy Haas), där han dansade hem säsongens tredje titel om möjligt ännu enklare. På damsidan föll favoriterna som flugor och Petra Kvitová vann en tresetsrysare mot Li Na, som alltså återigen saknade is i magen i en stor final efter en stark turnering.

http://www.youtube.com/watch?v=y84dUk4VEzI

http://www.youtube.com/watch?v=_5QO0pi0GPs

CINCINNATI
Mason, USA, 11-19 augusti
Finalen herrar: Roger Federer – Novak Djokovic 6-0, 7-6(7)
Finalen damer: Li Na – Angelique Kerber 1-6, 6-3, 6-1
Betyg: +++

Var milt uttryckt ett uppsving efter ganska avslagna Toronto Masters, och det snabba underlaget bjöd på en del riktigt intressanta händelser. Lucky losern Jeremy Chardys skrällseger över Andy Murray i raka set, till exempel. Och Milos Raonics starka insats (segrar över Richard Gasquet, Marcos Baghdatis och Tomás Berdych) som tog honom hela vägen till kvartsfinal (där det blev förlust mot Stanislas Wawrinka i en tät tresetare). Novak Djokovic fick en oförskämt bekväm resa till finalen efter riktigt lojt uppträdande från Juan Martín del Potro i semifinalen och Roger Federer var oerhört hungrig på en ny titel efter OS-frossan (förlust mot Murray i finalen). I finalen drabbades Djokovic av gummiarm redan i matchens första duell och blev fullkomligt utklassad i första set. I andra samlade han ihop sig, men föll efter ett gastkramande tiebreak – och Federer bärgade sin femte Cincy-titel (slog i och med det Mats Wilanders gamla rekord). På damsidan fick Li Na så äntligen gå hela vägen, efter de där tunga förlusterna tidigare under året. Angelique Kerber var dock den som imponerade mest – i kvartsfinalen utmanövrerade hon Serena Williams i raka set och i semifinalen kämpade hon ner Petra Kvitová i en tät tresetare. Hon tog dessutom ledningen i finalen efter ett grymt förstaset, innan Li Na tog över matchen och snuvade tyskan på titeln.

http://www.youtube.com/watch?v=MhGwjZ4Xd8o

SHANGHAI
Shanghai, Kina, 8-14 oktober
Finalen: Novak Djokovic – Andy Murray 5-7, 7-6(11), 6-3
Betyg: +++++

Andy Murray såg återigen snudd på orubblig ut i sin favoritturnering, som han vunnit två gånger (2010 och 2011). Även Novak Djokovic gasade för fullt fram till finalen, medan Roger Federer såg en smula omotiverad ut i åttondelsfinalen mot landsmannen Stanislas Wawrinka, innan han klappade ihop fullständigt mot Murray i semifinalen (turneringens samtliga fyra toppseedade spelare – Federer, Djokovic, Murray, Berdych – fanns för övrigt med i semifinalfältet). Finalen mellan Djokovic och Murray blev precis så episk som vi kunde hoppas. Murray kopplade tidigt greppet om matchen, pepprade Djokovic med blytunga forehandslag och slet upp stora hål i hans hårdhudade defensiv med obarmhärtig aggressivitet. När Murray sedan hade matchboll i egen serve vid ställning 5-4, 40-30 trodde nog de allra flesta att loppet var kört för Djokovic – men i själva verket var det inledningen på hans makalösa vändning. Resten är historia.

http://www.youtube.com/watch?v=5N33MLBaC9U

PARIS
Paris, Frankrike, 29 oktober-4 november
Finalen: David Ferrer – Jerzy Janowicz 6-4, 6-3
Betyg: +

Vi kan förvisso ha sett en ny stjärna födas i den sensationella kvalspelaren och skrällmaskinen Jerzy Janowicz, men säsongens ödesdigra schemaläggning tog verkligen död på den här turneringens nerv. Toppspelarna föll som käglor och många var direkt loja och oinspirerade i sina respektive förlustmatcher. Det för Paris så långsamma och märkliga underlaget (har för övrigt aldrig gillat grön hardcourt, men det hör egentligen inte till saken) i kombination med den trista attityden från vissa spelare gjorde att en del matcher höll smärtsamt låg kvalitet. Däremot var det givetvis roligt att äntligen få se slitvargen David Ferrer höja en Masters-buckla mot taket, samt att följa Janowicz magiska äventyr.

Djokovic tog säsongens tredje titel – krossade Richard Gasquet

av Henrik Ståhl
Richard Gasquet och Novak Djokovic.

Det var väl egentligen en på alla sätt typisk final för årets upplaga av Canada Masters.

Efter en horribel och vad som hade kunnat bli en katastrofal inledning när 21-rankade Richard Gasquet bjöds på tre breakbollar redan i matchens första game kom Novak Djokovic på rätt köl och nästan promenerade hem elfte Masters-titeln i karriären.

Ett break vid ställning 4-3 räckte för att enkelt bärga första set. I andra var det som om den dittills passiva fransmannen helt gav upp och bara försökte hålla bollen i spel. Han hade ingen kraft i sina slag, gled längre och längre bakom baslinjen och bjöd på noll kreativitet i sitt spel.

Djokovic å sin sida gjorde det han gör bäst precis tillräckligt bra för att vinna enkelt och panga hem 18 av 20 poäng i slutet av första/början av andra set. Matchsiffrorna blev slutligen 6-3, 6-2.

Ja, det var på många sätt en vanlig dag på jobbet för Djokovic, som aldrig egentligen blev prövad här i Toronto (på grund av toppspelarnas frånvaro) och enkelt kunde dansa hem säsongens tredje titel (Australiska öppna, Miami Masters).

Billigt, jo – men välförtjänt. Och fantastiskt skönt om det här ger Djokovic det självförtroende han behöver för att komma på banan igen inför höstens titelrace, med US Open som en av höjdpunkterna.

Finalen i Toronto

av Henrik Ståhl

Det är frestande att gå händelserna i förväg och börja kika på lottningen i Cincinnati Masters, säsongens sjunde Masters-turnering som drar i gång i morgon.

Inte jättekonstigt med tanke på att årets Toronto Masters varit en ganska avslagen tillställning med flera tunga avhopp och tidiga respass för toppseedade spelare (Murray, Tsonga, Berdych, del Potro).

Men.

Det återstår trots allt en match innan vi kan arkivera den här turneringen och med gott samvete rikta fokus på nästa.

Toronto Masters-finalen i natt har faktiskt potential att bli en superskräll: om Richard Gasquet, mot all förmodan, skulle vinna blir han den första spelaren utanför The Big Four att vinna en Masters-titel sedan Robin Söderling i Paris 2010. Det har alltså spelats 14 Masters sedan någon annan än Roger Federer, Novak Djokovic, Rafael Nadal eller Andy Murray bärgade någon av tourens mest prestigefulla turneringar (näst efter Grand Slam).

Snacka om dominans.

Har han någon chans att vinna då, Gasquet?

Nja.

Han har onekligen visat prov på den där råa talangen han besitter, den arrogante fransmannen. Samtidigt har Djokovic hanterat omställning från gräs till hardcourt (och från London-OS till Toronto) på ett ypperligt sätt. Det visade han inte minst mot landsmannen Janko Tipsarevic, som avfärdades enkelt i semifinalen i går: 6-4, 6-1.

Djokovic har dessutom historiskt sett inte haft några som helst problem med Richard Gasquet: han leder med 6-1 i inbördes möten och har inte förlorat ett set mot fransmannen sedan 2007 (då Gasquet vann i raka set i en föregångare till World Tour Masters: 6-4, 6-2).

Att spela som mot servemonstret John Isner i semifinalen – det vill säga stabilt men utan att glänsa – kommer således inte att räcka mot en revanschlysten, titelförsvarande Djokovic i natt. Världstvåan lär därtill vara ruggigt sugen på att bärga en titel bara för att höja självförtroendet inför Cincinnati Masters, men framför allt US Open senare i höst.

Gasquet till final i Toronto

av Henrik Ståhl

Ser man på.

Jetsetaren Richard Gasquet hade nog med bränsle för att slå till med ytterligare en skräll i Toronto Masters.

Den här gången slog han ut John Isner i semifinalen – efter att ha besegrat den reslige amerikanen i tiebreak. Ojojoj.

Gasquet spelade stabilt och gjorde väl egentligen ingenting mer spektakulärt än exempelvis Roger Federer i OS-kvarten. Bara att hålla sin egen serve och göra sitt bästa för att få Isner ur balans i hans serve.

När första set gick till tiebreak kändes det faktiskt som att Gasquet hade ett litet övertag, och efter ett tidigt minibreak hade han plötsligt sprungit iväg till 6-3 i egen serve.

Hoppsan. Isner fick stryk i sin egen paradgren. Så kan det gå.

Resten av matchen fortsatte enligt samma mönster, med skillnaden att Gasquet nu lyckades hitta och ta vara på de luckor som Isner misslyckades med att täta i sin annars så kassaskåpssäkra serve. Samtidigt servade Gasquet själv i det närmaste felfritt och bjöd inte Isner på en enda breakboll – i hela matchen.

Efter det där breaket kändes matchen helt avgjord. 7-6(3), 6-3. Rättvist.

Ska bli intressant att se hur han hanterar Novak Djokovic (eller Janko Tipsarevic) i morgondagens final.

Kan han löpa hela linan ut och slå till med en riktigt ordentlig skräll genom att bli den första spelaren utanför toppkvartetten att vinna en Masters-turnering sedan Robin Söderling i Paris 2010?

Kvällens semifinaler

av Henrik Ståhl

Att Richard Gasquet är klar för sin blott andra semifinal i år (den första i Estoril i april, där han föll mot Juan Martín del Potro i finalen) är en smula överraskande – men så är ju det här också en ganska konstig Masters-turnering, med tanke på nyligen avslutat OS-spektakel.

Även fjolårets Canada Masters (då i Montreal) bjöd på en del skrällar – Rafael Nadals och Murrays respass i andra omgången, Roger Federers i tredje för att nämna några.

Det året levererade dock världsettan Novak Djokovic och vann sin nionde titel det året, efter finalseger över amerikanen Mardy Fish.

I år ställs Djokovic (slog först Sam Querrey 6-4, 6-4, sedan Tommy Haas 6-3, 3-6, 6-3 under gårdagen) mot landsmannen Janko Tipsarevic, som endast tappade 14 game under sina två matcher i går (6-2, 6-4 mot Marin Cilic, 6-4, 6-4 mot Marcel Granollers), i semifinalen.

Gasquet, som först skrällde mot världssjuan Tomás Berdych 6-4, 6-2 och sedan kämpade ner fjolårsfinalisten Mardy Fish 5-7, 6-1, 6-2, möter John Isner i sin semifinal.

Isner slog turneringens andra stora mammutservare, hemmafavoriten Milos Raonic: 7-6, 6-4.

Som upplagt för en final mellan Isner och Djokovic, alltså?

Ja, det ser onekligen så ut. Står visserligen 1-1 i inbördes möten mellan Isner och Gasquet, men de har inte mötts sedan 2010 (Belgrad, 2-6, 7-6, 6-3 till Isner) och formtoppen Isner prickade in redan i Newport har hängt med genom Atlanta och OS hela vägen till Toronto. Gasquet har inte varit i en Masters-final sedan Toronto Masters 2006 (förlust mot Roger Federer) och Isner spelade sin första i Indian Wells i år (förlust mot samme Federer).

Prestigefull semifinal, alltså. Kanske kan Gasquet orka med en skräll till?

Semifinalen mellan Djokovic och Tipsarevic känns inte lika ”öppen” (om man nu kan kalla den andra öppen – Isner borde ju rimligtvis vinna den). Om inte Novak klappar ihop fullständigt borde han inte ha några problem med sin landsman på favoritunderlaget.

Tipsarevics skrällseger i Madrid på det förhatliga smurfgruset kanske till och med ligger världsnian i fatet nu. Djokovic lär ju vara helt obeskrivligt revanschsugen efter alla ups and downs under våren och sommaren.

Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande sportredaktör: Andreas Lagnelius
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Lotta Folcker, Michael Poromaa, Karin Schmidt Hellsing
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB