Arkiv för kategori Australiska öppna 2014

- Sida 1 av 1

Podcast, avsnitt 11: You bet!

av Henrik Ståhl
tennis_money

Bättre sent än aldrig, brukar man ju säga.

Det här avsnittet skulle ha kommit ut redan i helgen men undertecknad golvades i den där berömda magsjukan, så det fick läggas på is.

Men den som väntar på något gott… som man också brukar säga – och nu så!

I avsnitt 11 av Sportbladets Tennispodd pratar jag, Andreas Käck och vår expertgäst, bettinggurun Leopold ”Poldan” Neurath, om… ja, du gissade troligen rätt – betting!

Vi sparkar så klart i gång med att växla några ord om Stanislas Wawrinkas och Li Nas monumentala skrällar i Australiska öppna och vad det ger för svallvågor på respektive tour, men tar oss sedan glupskt an huvudämnet: Vilka bettingstrategier är bäst och vilka är pest? Varför är just tennis så extremt populärt att spela på? Är det svårare än andra sporter ur bettingsynpunkt?

Vi listar dessutom spelarna du aldrig ska betta på.

Mycket nöje!

För iPhone/iPad, klicka på länken nedan.
https://itunes.apple.com/se/podcast/sportbladets-tennispodcast/id556031810?l=en
iTunes öppnas och där kan man ladda ned avsnitt. När avsittet är nedladdat öppna appen ”Musik”. Under fliken ”Mer” så kan du lyssna på avsnittet.

På dator med iTunes, klicka på länken nedan.
https://itunes.apple.com/se/podcast/sportbladets-tennispodcast/id556031810?l=en
iTunes öppnas då och för att prenumerera på podcasten så trycker du på ”Prenumerera” knappen.

För att prenumerera på Android telefon/tablet kan du installera t.ex apparna BeyondPod eller Google Listen. Dessa appar är gratis och finns i Google Play. Skapa en ny prenumeration i appen och klistra sedan in denna adress:
http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$

För att prenumerera på podcasten på annat program/enhet använd denna adress:
http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$

Om du vill ladda ned avsnittet utan att prenumerera på podcasten så går det att ladda ned ljudfilen från denna länk:
http://www.podtrac.com/pts/redirect.mp3/ss11i01.stream.ip-only.net/podcasts/tennispodcasten/Tennispodcast_avsnitt11.mp3

ANALYS: Så blev Stanislas Chokerinka STANIMAL WOWRINKA

av Henrik Ståhl
Stanislas Wawrinka vann första Grand Slam-titeln i karriären.
Stanislas Wawrinka vann första Grand Slam-titeln i karriären.

Han var känd som en av tourens största ”chokers”, det vill säga en spelare som alltid vek ner sig när det verkligen gällde.

En avgörande faktor i dessa nedvikningar formulerades av den eminente kommentatorn Jason Goodall så sent som förra året: ”Wawrinka kan slå alla slag, men vet inte vad de har för effekt på motståndaren.”

Mer träffsäker analys har knappast gjorts av Stanislas Wawrinka pre-2013. Han har alltid, i alla fall så länge jag kan minnas, besuttit en enorm kapacitet men sällan nått upp till den. Han har visat prov på den genom åren, men aldrig nått ända fram.

Den mentala delen av spelet har alltid varit hans stora brist, eftersom den inte bara resulterat i gummiarm i helt fel lägen utan dessutom hindrat honom från att ta de rätta taktiska besluten.

Han har helt enkelt inte kunnat göra en tillräckligt bra bedömning av vilket slag han ska använda härnäst och därför blivit både lättläst och enkelspårig. Oftast har han förlitat sig på de vinklade slagen, även när motståndaren hittat lösningar på dem.

Det är därför inte svårt att identifiera de två områden som den magiske svenska tränaren Magnus Norman jobbat allra hårdast med:

Psyket. Wawrinka har förvandlats från det darrande asplövet han en gång var till något som faktiskt kan liknas vid en järnjätte. Kvartsfinalen var inte bara en spelmässig utan en i allra högsta grad psykologisk seger. Han utmanade Djokovic på ett av serbens starkaste plan (det mentala) – och vann. En fantastisk bedrift i sig.

Det taktiska tänkandet. Wawrinka är mycket mer balanserad i sitt försvarsarbete nu för tiden och har en helt annan blick för spelet.

Bevis för detta fick vi framför allt i första set, när han utnyttjade alla de luckor som uppstod i Nadals spel: Han riktade inte bara in sig på spanjorens backhand (en av hans största svagheter) utan utmanade honom också i forehandslottet med aggressiva grundslag. Ett väldigt vanligt mönster var att han pressade Nadal långt ut i forehandhörnet och avslutade med en rak backhand eller inside out-forehand. Han gick också ofta på nät och stängde ytorna för världsettan.

Här utnyttjade han med andra ord sina två vassaste vapen: De vinklade slagen och säkerheten i sin raka backhand. Wawrinka var generellt betydligt stabilare och säkrare i sin backhand än landsmannen Roger Federer i semifinalen. Jag trodde faktiskt att Nadal skulle få mycket högre utdelning med sina toppade slag mot Wawrinkas enhandsbackhand, men schweizaren var helt omutlig. En bit in i första set var det snarare som att Nadal försökte styra spelet bort från hans backhand.

Rafael Nadal.
Rafael Nadal.

Nadals skada i andra set är givetvis smolk i bägaren för Wawrinka, som dessförinnan vunnit sitt första set någonsin i sin första Grand Slam-final någonsin (och första setet någonsin mot Nadal, efter 26 raka setförluster och 12 raka matchnederlag) och stormade mot sin första ”Major” i karriären.

Bråket med domaren påverkade så klart världsåttan negativt. Likaså det faktum att Nadal lyckades kämpa och gneta sig kvar i matchen, smärtorna i ryggen till trots. Tempot och intensiteten dalade rejält i tredje set och Wawrinka tappade sitt spel fullständigt. Inte alls konstigt, och inte heller ovanligt. Det är lätt att tappa momentum när matchbilden rubbas så enormt som den gjorde efter Nadals skadetimeout vid 2-1 i andra set.

Det kändes dock aldrig som att Nadal skulle kunna jobba sig tillbaka in i matchen tillräckligt mycket. Efter att Wawrinka slarvat bort tredje set (om det skulle visa sig att han tankade bort det så är det fullt förståeligt, men jag tror att det var så enkelt som att hans matchrytm var störd) var han återigen spelmässigt överlägsen i fjärde.

Smolket formuleras kanske bäst i den självklara frågeställningen: Hade Wawrinka vunnit om Nadal inte varit skadad?

Som det såg ut i första set kan man inte säga annat än att han hade en enormt bra chans att fixa den här skrällen hur frisk och fräsch Nadal än varit. Nadal såg verkligen inte ut att vara helt hundra ens i första set, men det fanns ingenting i hans spel som tydde på skadehämningar. Det handlade snarare om att han kom in fel i matchen, var nervös och förmodligen kände stor press i egenskap av överlägsen förhandsfavorit.

Skada eller inte – ingenting kan förta Stanislas Wawrinkas prestation i Australiska öppna 2014. Han slog ut världstvåan Novak Djokovic i kvarten, världssjuan Tomás Berdych i semin och världsettan Rafael Nadal i finalen. Det är vad som krävs för att man som spelare utanför den absoluta toppen ska vinna en Grand Slam – och Wawrinka lyckades. I och med segern är han den blott tredje spelaren som någonsin besegrat Nadal i en Grand Slam-final (Federer gjorde det i Wimbledon 2006 och 2007, Djokovic i Wimbledon 2011, US Open 2011 och Australiska öppna 2012).

För det får han inte bara en check på drygt 15 miljoner svenska kronor, utan dessutom ett rejält uppsving på världsrankningen: I morgon kan han titulera sig regerande mästare i Australiska öppna, världstrea och ny Schweizetta (Roger Federer halkar ner till plats sju).

Så otroligt välförtjänt.

Både för honom och för Norman.

Är det inte på tiden att vi lanserar ett nytt smeknamn, vid sidan av Stanimal Wowrinka?

STANINGNUS NORWRINKA.

(Okej, den ligger kanske inte helt rätt på tungan…)

Oavsett vad vi nu väljer att kalla vår nye världstrea: I salute you.

ANALYS: Så blir finalen mellan Nadal och Wawrinka

av Henrik Ståhl

Så var vi framme vid den allra sista tävlingsdagen i Australiska öppna.

128 spelar i damernas singel hade i går blivit två, och till slut stod Li Na som segrare.

Någon timme senare vann svenske Robert Lindstedt i par med Lukasz Kubot sin första Grand Slam-titel i karriären efter seger över Eric Butorac/Raven Klaasen i herrdubbeln.

Nu är det dags att kora slutsegrare i herrarnas singel.

Världsettan Rafael Nadal möter världsåttan Stanislas Wawrinka, som slog ut regerande mästaren Novak Djokovic i kvartsfinalen och världssjuan Tomás Berdych på sin väg mot final.

Vi tar oss en titt på matchupen:

* * *

Rafael Nadal kan vinna sin 14:e Grand Slam-titel i dag.
Rafael Nadal kan vinna sin 14:e Grand Slam-titel i dag.

RAFAEL NADAL (1) – STANISLAS WAWRINKA (8)

Nadal inledde turneringen i rasande tempo och avfärdade Bernard Tomic (avbröt efter ett set), Thanasi Kokkinakis och Gaël Monfils enkelt. Imponerade enormt mot Monfils, som faktiskt gjorde en bra match – men ändå inte fick med sig mer än 6 game (6-1, 6-2, 6-3).

Sedan kom den berömda blåsan på vänsterhanden, som snabbt utvecklades till ett illavarslande sår. Den hämmade honom redan i åttondelsfinalen mot Kei Nishikori (7-6, 7-5, 7-6) men gjorde sig som mest påmind mot Grigor Dimitrov i kvartsfinalen (3-6, 7-6, 7-6, 6-2). Mot Roger Federer i semifinalen var helvetesblåsan rent visuellt lika skräckinjagande, men tycktes inte hämma spanjoren minsta lilla (7-6, 6-3, 6-3).

Ska vi låta bli att räkna in den som en faktor i den här finalen, då?

Well, i så fall blir det extremt tufft för Wawrinka.

Med tanke på att han redan skrällbesegrat en av de bästa spelarna i världen är det kanske en aning vanskligt att döma ut honom fullständigt på förhand – men 12-0 i inbördes möten och 26-0 i setfacit för Nadal talar sitt övertydliga språk.

Hur stor är sannolikheten att Wawrinka inte bara vinner sitt första set mot Nadal, utan dessutom sin första match mot honom – i sin första Grand Slam-final i karriären? Försvinnande små, om man enbart ser till spelstyrka. Nadal är helt enkelt överlägsen schweizaren i allmänhet och i Grand Slam-sammanhang i synnerhet.

Matchbilden då?

Nadal kommer förstås att exploatera Wawrinkas enhandsbackhand, på samma sätt som han gör med Federers, med liknande resultat.

Stanislas Wawrinka.
Stanislas Wawrinka.

Att Wawrinkas serve blir extremt viktig för världsåttan behöver knappt nämnas. Wawrinka har vunnit i snitt 83,6 procent av poängen i förstaserve under turneringen. Den siffran måste bibehållas i dag. Kanske till och med förbättras, för att hålla den här matchen jämn.

Han har visserligen utvecklats mycket i sitt returtagande, men han är inte tillräckligt stark på det området för att hota Nadal om spanjoren servar stabilt (en genomsnittlig hastighet i förstaserve på 175 km/h räckte mot Federer och kommer sannolikt göra det även mot Wawrinka). Räkna för övrigt med att Nadal siktar in sig på Wawrinkas backhand i sina servar, särskilt från ad court (där han kan slå en slicead serve ”out wide”, det vill säga nära serveboxens sidlinje, så att den vinklas snävt utåt).

Jag tror att Wawrinka kommer spela oerhört aggressivt, särskilt i första set. Det är så han måste spela mot Nadal – i baslinjeduellerna är han underlägsen och han kan absolut inte låta spelet låsas fast vid hans enhandsbackhand.

Jag tror också att schweizaren måste gå ifrån sin vanliga spelmodell, som grovt uttryckt går ut på att utmanövrera sin motståndare i sidled med vinklade slag. Nadal är alldeles för stark i sådana trängda lägen.

I stället måste han satsa på att spela rakt – rak backhand, alternativt en mer riskabel inside out-forehand, mot Nadals backhand, rak forehand mot Nadals forehand. Att slå djupa grundslag i mitten av banan är ofta en effektiv krydda att mixa upp spelet med, men mot Nadal har det begränsad effekt eftersom han är så snabb och hinner gå runt med sin forehand.

Aggressivitet och offensivitet är Wawrinkas ledord i dag. För att göra det hela snäppet krångligare måste han ha både längd, styrka och precision i sin slag för att kunna slå igenom spanjorens försvarsmur.

Lättare sagt än gjort. Federer lyckades pressa fram ett tiebreak i fredags – närmare än så kom han aldrig.

Wawrinka å sin sida har på ett teoretiskt plan kapaciteten att plocka sitt första set mot suveränen, men att han ska vinna tre set? Nej, då måste han hoppas på att den där helvetesblåsan sätter krokben för Nadal.

För om världsettan inte kan serva ordentligt, ja då har Wawrinka plötsligt en chans.

Om man nu ska försöka sig på att tippa är det inte svårare än att gratulera Rafael Nadal för 14:e Grand Slam-titeln i karriären (och andra i Australiska öppna).

Eller vad säger ni? Tror ni att Wawrinka har någon chans om Nadal spelar på samma nivå som mot Federer?

Final-Li en svensksuccé!

av Henrik Ståhl
Robert Lindstedt och Lukasz Kubot.
Robert Lindstedt och Lukasz Kubot.

Ja, rubriken är förstås mångfacetterad och syftar inte enbart på att Robert Lindstedt – efter tre raka och hjärtskärande finalförluster i Wimbledon med forne radarpartnern Horia Tecau 2010-2012 – äntligen vunnit en Grand Slam-titel.

Den syftar också på att världsfyran Li Na fick revansch efter finalförlusten i Melbourne förra året, mot Victoria Azarenka och nu är tvåfaldig Grand Slam-titulant (vann sin första i Franska öppna 2011).

Men vi börjar med Lindstedt.

Han och nye partnern Lukasz Kubot slog oseedade Eric Butorac och Raven Klaasen kontrollerat i herrarnas dubbelfinal i Australiska öppna i dag: 6-3, 6-3.

Lindstedt var verkligen on fire den här australiska kvällen och förlorade sin första poäng i egen serve först vid 5-3 i andra set, när han servade för matchen och titeln. Han tvingades sedan rädda en breakboll men fick personligen stänga matchen med en resolut smash.

– Jag tror att alla såg efter matchen vad det betyder för mig. Jag grät som en skolpojke, eller hur? Det betyder allt för mig. Lukasz är en så bra spelare. Han har en singelkarriär också, för mig är det här allt jag har. Jag har jobbat så hårt för det här. Kämpat mot skador och jobbat med rätt personer hemma, försökt hitta sätt att förverkliga det här. Jag är i gymmet mer än på tennisbanan. Det är en barndomsdröm som går i uppfyllelse, sa en känslosam Lindstedt efter segern.

Li Na.
Li Na.

Även Li Na vann sin final, mot 20-seedade Dominika Cibulkova, i raka set: 7-6(3), 6-0.

Fick med sig ett break redan i matchens första game men förlorade sitt övertag vid ställning 3-2. Servade sedan för setet vid 6-5, men brände sitt gyllene läge efter sedvanligt nervdaller.

I tiebreaket var hon dock omutlig – och därefter var det smooth sailing för världsfyran (som går om Maria Sjarapova på världsrankningen på måndag). Där första set tagit över en timme var andra set över på 27 minuter.

Finns vissa likheter mellan den här finalen och den mellan Marion Bartoli och Sabine Lisicki i Wimbledon förra året: Li Na behövde inte slå en enda topp 10-spelare på vägen mot final (faktum är att 24-rankade Cibulkova var den högst rankade spelare hon mötte), medan Cibulkova slog ut tre högre rankade spelare (16-seedade Carla Suarez Navarro, världstrean Sjarapova och världselvan Simona Halep).

Tycker hur som helst att Li Na utvecklats oerhört mycket på det mentala planet de senaste två åren. Hon hade sina chanser mot Azarenka i finalen förra året men darrade i avgörande lägen, något hon gjort sig känd för att göra under hela sin karriär. Hade som bekant 1-0 i set mot Kim Clijsters i Australiska öppna-finalen 2011 men föll i tre. Så: Final-Li fick hon vinna här i Melbourne.

Den kapacitet Li Na besitter är knappast en nyhet och hon har länge varit en av de främsta Grand Slam-utmanarna bakom topptrion Serena Williams-Victoria Azarenka-Maria Sjarapova. Att omständigheterna är sådana att hon inte behövt besegra någon av de allra bästa i Melbourne är sådant som händer i tennis och förtar egentligen inte hennes prestation. Hon klev in i turneringen med självförtroendet i topp och nådde ända fram.

När hon nu faktiskt är mångfaldig Grand Slam-vinnare kanske anspänningen släpper ännu mer.

Och om så är fallet och hon kan prestera på den här nivån på regelbunden basis – ja, då borde det inte förvåna någon om hon faktiskt vinner en Grand Slam-buckla även om giganterna står i hennes väg.

ANALYS: Ingen blåsa i världen kan stoppa Rafael Nadal

av Henrik Ståhl
Rafael Nadal är klar för final i Australiska öppna. FOTO: AP
Rafael Nadal är klar för final i Australiska öppna. FOTO: AP

Vilken uppvisning!

Farhågorna om Rafael Nadals monsterblåsa, som ställde till problem för världsettan mot Kei Nishikori i åttondelsfinalen och Grigor Dimitrov i kvarten, visade sig överdrivna.

Roger Federer i kalasform blev en munsbit för The Manacorian Beast.

Om han nu stördes av blåsan (vilket han måste ha gjort – den såg chockerande läskig ut redan i första set) så visade han inga eller i alla fall väldigt få tecken på det. Han seglade igenom sina servegame busenkelt och hade till synes inga som helst problem med att få styrsel på sina grundslag.

Behöver jag ens beskriva matchbilden i sin helhet?

Äh, vi kan väl göra det med en gammal filmgoding:

– Same procedure as last time, Rafa?

– Same procedure as always, no?

Nadal styrde spelet mot Federers backhand och monterade undan för undan ned både den och schweizarens självförtroende. Jag tycker att Federer spelade bra inledningsvis, och hans backhand såg faktiskt bra ut – men mot slutet av tredje set hade till och med han tappat tron på sig själv och sina chanser i den här matchen.

Där han i första set försökte utmana Nadal med aggressiva backhandslag började han från mitten av andra set att falla tillbaka i sitt klassiska försvarsmönster: Slice, slice, slice. Det funkade ibland, men bara när de blev så där extremt låga och korta. Det är, som ni förstår, oerhört svårt att leverera så bra slicear på stadig basis. Särskilt mot Nadal, vars överskruvade forehandslag är svårhanterliga för en spelare med enhandsbackhand.

Han försökte ändå söka sig till nätet (42 nätattacker blev det totalt, vann 23 av dem), men det gav honom inte det övertag han hade hoppats på (och som han fick mot Andy Murray i kvartsfinalen).

Framför allt kom han inte åt Nadal över huvud taget i spanjorens servegame. När han returnerade med block blev de för lösa och korta, varpå Nadal kunde kliva fram och ta kommandot i duellen. När han returnerade aggressivt slog han ofta bort sig. Han hittade aldrig en bra balans där och blev alltsomoftast tillbakapressad långt bakom baslinjen. Att krypa runt i baslinjens skyttegrav några meter från linjen är verkligen inte Federers territorium, om man säger så. Ärligt talat vet jag inte riktigt vad Federer hade för gameplan i sina returgame, men vad det än var så var effektiviteten snudd på 0.

Roger Federer. FOTO: AP
Roger Federer.
FOTO: AP

Nej, det var i princip Nadal för hela slanten i den här matchen. Han fick Federer precis dit han ville och lät sig inte skrämmas av att den gamle rivalen försökte skruva upp tempot emellanåt (även på backhandsidan, men Nadal hade nästan varje gång ett effektivt svar på de utmaningarna).

Federer ställde frågan ibland – men Nadals svar blev alltid lika rappt som brutalt.

Som allra bäst spelade schweizaren när han hade breakbollar mot sig. Då plockade han fram sina bästa servar och blåste upp självförtroendet i topp. Det har varit lite olikt honom, om man bara ser tillbaka på 2013. En positiv utveckling och något Federer kan ta med sig efter denna 23:e förlust mot Nadal.

23-10 i inbördes möten till Nadal. 9-2 i Grand Slam-sammanhang. Sist Federer slog Nadal i en Grand Slam-turnering var för sex och ett halvt år sedan – i Wimbledon-finalen 2007.

Här hade Federer sin bästa chans på länge att slå sin omöjliga nemesis. Schweizaren var själv som sagt i kalasform, medan världsettan plågades av The Blister of All Blisters.

Inte ens det stoppar alltså Rafael Nadal.

Som kan rycka fram till 15,000 poäng på världsrankningen om han vinner på söndag – 5,000 före tvåan Novak Djokovic. Han kommer dessutom då att vara regerande mästare i tre av fyra Grand Slam-turneringar. Ett helt otroligt facit för Nadal, som kom tillbaka efter sju månaders skadefrånvaro så sent som februari 2013.

Blåsan från helvetet.
Blåsan från helvetet.

Med tanke på Nadals status (det vill säga att blåsan inte hämmade honom så mycket som befarat) är det ingen överraskning över huvud taget att han gör rent hus mot Federer och vinner i raka set: 7-6(4), 6-3, 6-3. Det reser också frågan: Hur sjutton ska finaldebuterande Stanislas Wawrinka kunna stoppa honom? Wawrinka har visserligen en stabilare (enhands)backhand än sin landsman Federer men är samtidigt inte alls lika snabb, så det blir ju ändå plus minus noll.

Nej, visst känns det som att Nadals enda riktiga hot åkte ut redan i kvartsfinalen och att det nu är öppen autobahn fram till spanjorens totalt 14:e Grand Slam-buckla i karriären.

Jag hoppas verkligen att Wawrinka ska kunna bjuda upp till dans.

Men nog hoppades han i sin tur att helvetesblåsan skulle plåga Nadal mer än så här.

För när han nu är framme i final kan vi ge oss fan på att han kommer gå genom eld för att bärga sin andra buckla i sin totalt tredje final i Melbourne (slog Federer i en femsetare 2009, föll mot Djokovic i en femsetare 2012).

I finalen kan ingen blåsa i världen stoppa Rafael Nadal.

Fedberg – mot Nadals blåsa

av Henrik Ståhl
”It's all in here.” Svenske tränaren Magnus Norman har gett Stanislas Wawrinka ett psyke som håller på Grand Slam-nivå.
”It’s all in here.” Svenske tränaren Magnus Norman har hjälpt Stanislas Wawrinka att
utveckla ett psyke som håller på Grand Slam-nivå.

Stanislas Wawrinkas superskräll är vida känd vid det här laget.

2-6, 6-4, 6-2, 3-6, 9-7 mot regerande mästaren Novak Djokovic i kvartsfinalen.

Första gången sedan 2010 som världstvåan missar en semifinal i Australiska öppna.

Mitt idiottips inför matchen är ungefär lika känt. Jag hävdade alltså att Djokovic knäckt gåtan och inte skulle få några överdrivet stora problem mot schweizaren.

Det fick han inte heller.

I första set.

Sen brakade helvetet lös för serben.

Jag ska inte tråka ut er med en analys av en två dagar gammal match, men vi kan väl konstatera att Wawrinka gjorde en helt fantastisk match, medan Djokovic på det hela taget svarade för en insats som lämnade en del övrigt att önska. De två sista misstagen (som när han skickade ut en volley långt över sidlinjen i vidöppet läge på matchboll) var gräsliga och väldigt o-Djokoviciga.

Wawrinka följde hur som helst upp sin skräll med att slå ut Tomás Berdych i fyra set i dag: 6-3, 6-7(1), 7-6(3), 7-6(4). Det var absolut ingen skräll alls. Spelmässigt är Berdych en bra matchup för Wawrinka, som dessutom hade tre raka segrar och 8-5 i inbördes möten inför matchen.

Förbannat starkt av Wawrinka att slugga sig fram till sin första Grand Slam-final i karriären. Och på det här sättet, genom att slå ut först världstvåan och sedan världssjuan… Ruggigt imponerande. Svenske tränaren Magnus Norman ska givetvis ha ett helt godståg med cred för den här succén.

* * *

På damsidan har vägen till final om möjligt kantats av ännu större skrällar.

Först åkte som bekant Maria Sjarapova ut mot Dominika Cibulkova. Sen var det Serena Williams tur att dra det kortaste strået i sin match mot Ana Ivanovic.

Sen åkte dessutom tvåfaldiga titelförsvararen Victoria Azarenka ut med huvudet före i kvartsfinalen, mot världsfemman Agnieszka Radwanska.

Radwanska fick därefter storstryk mot Cibulkova, och fjolårsfinalisten Li Na körde över framtidslöftet Eugenie Bouchard.

Vilket alltså innebär att det blir Li Na mot Dominika Cibulkova i final.

Världsfyran kan knappast betraktas som en gigantisk skräll, hon är trots allt i fenomenalt bra form och trivs bevisligen bra i Melbourne.

Men Cibulkova… Hon är bara 24 men har redan hängt med ett tag. Nådde toppnoteringen 12 på världsrankningen som 20-åring och har nått minst kvartsfinal i alla Grand Slam-turneringar. De senaste åren har framgångarna dock lyst med sin frånvaro: 2013 nådde hon som bäst tredjerundan i GS-sammanhang (Wimbledon, förlust mot Roberta Vinci) och fick som mest uppmärksamhet i Sydney, men av helt fel anledning – efter att ha slagit ut Petra KvitováSara Errani och Angelique Kerber förlorade hon nämligen finalen mot Radwanska utan att vinna ett enda game.

Kan bli en riktigt intressant final, det där. Lär bli en hel del winners och oprovocerade misstag, eftersom det är två extremt aggressiva spelare som möts – men mer om det senare.

Nu har vi ju en match av en helt annan dimension att fokusera på.

Semifinalen mellan Rafael Nadal och Roger Federer.

En av tennisens mest klassiska matchups. Ojojoj. Vi tar en titt:

* * *

Blåsan från helvetet.
Blåsan från helvetet.

RAFAEL NADAL (1) – ROGER FEDERER (6)

Nadal behövde inte direkt svettas i inledningen av turneringen, då Bernard Tomic kastade in handduken efter ett spelat set och talangen Thanasi Kokkinakis inte mäktade med mer än att plocka totalt åtta game trots en riktigt bra match. Gaël Monfils blev sedan totalt överkörd i tredje omgången – trots att fransmannen, faktiskt, gjorde en helt fantastisk match (även det nästan låter lite provocerande att säga det med tanke på att han bara fick med sig sex game).

Sen hände något. Plötsligt hade världsettan stora problem mot Kei Nishikori i åttondelsfinalen (men vann likväl i raka set).

Orsaken visade sig vara en blåsa i vänsterhanden, som utvecklats till ett fullödigt sår. Mot Grigor Dimitrov i kvartsfinalen innebar spanjorens sargade hand enorma bekymmer, och ynglingen pressade honom på ett sätt som han förmodligen inte kunnat göra om Nadal inte plågats av den skoningslösa blåsan. 3-6, 7-6(3), 7-6(7), 6-2 blev det till slut. Inga direkt övertygande siffror inför en semifinal mot gamle rivalen Federer, som är i kalasform.

Andy Murray hade visserligen inte så mycket att sätta emot i kvartsfinalen. Skotten hade smooth sailing hela vägen dit och sattes aldrig på några riktigt prov. Vilket på sätt och vis var nödvändigt eftersom han inte hunnit hitta formen efter skadefrånvaron.

Mot Federer märktes det tydligt att han varit borta sedan US Open förra året (bortsett från comebacken i Doha, alltså).

Ändock: Två högt seedade spelare har Federer avfärdat enkelt – Jo-Wilfried Tsonga i åttondelen (6-3, 7-5, 6-4) och Murray i kvarten (6-3, 6-4, 6-7, 6-3). Ganska dålig insats av Tsonga visserligen, men det förtar inte Federers prestation.

Så, vad har vi att vänta oss i morgon då?

Well, om det här hade varit en helt ”vanlig” blockbuster mellan Federer och Nadal så hade jag tippat enkel seger för Nadal, i tre eller max fyra set. Nadal har blivit bättre i allmänhet och på hardcourt i synnerhet sedan de möttes här i finalen 2009 och semifinalen 2012 – Federers utveckling har varit den rakt motsatta.

Men så var det ju det där med Blåsan Blåsansson, Ödesblåsan, The Mother of all Blisters (som givetvis redan fått ett eget Twitterkonto)…

Om den störde Nadal så mycket mot Dimitrov, som visserligen är en duktig och lovande spelare men inte i närheten av Federers kaliber, vad ska den då göra mot den revanschsugne schweizaren? Att Federer trots Nadals plågsamma semiskada slår ur underläge gör det hela så klart mycket lättare för Federer, eftersom han kan spela sitt spel utan att känna någon press.

Roger Federer.
Roger Federer.

Om matchen spelats under dagtid hade jag på grund av ovan nämnda orsaker hållit Federer som knapp favorit.

Nu spelas dock matchen på kvällen, vilket gynnar Nadal. Dels för att klimatet kommer vara skonsammare för hans blåsa, dels för att spelet inte är lika snabbt när ingen gassande sol ligger på. Bollen ”stays on the racquet” lite längre, om man ska använda Nadals uttryck.

Hur som helst. Spelmässigt då? Federer har gått mycket på nät hittills. Faktiskt till och med mer än han brukar. 66 nätattacker bara mot Murray! (Vann 49 av dem, det vill säga 74 procent.) Känns med andra ord som en medveten strategi – planterad av svenske tränaren och legendaren Stefan Edberg – som han säkerligen kommer nyttja även mot Nadal.

I deras möten förra året (Indian Wells, Rom, Cincinnati, World Tour Finals) spelade Federer oerhört aggressivt. Försökte styra undan Nadals cross court-dueller från forehandrutan med rak backhand och utmanade ofta spanjorens forehand. Just att försöka ta udden av Nadals forehand genom att sätta hög press i forehandrutan och avstyra cross court-duellerna är direkt nödvändigt när man har en så svag punkt som Federer har i sin backhand (som ändå funkat förvånansvärt bra i Melbourne).

Jag tror att det är de två huvudsakliga strategiska momenten Federer kommer rikta in sitt fokus på: Att utmana Nadals forehand med hög press (gärna klassikern inside out-forehands från backhandrutan) och många nätattacker. Detta kryddat med stoppbollar, för att pressa Nadal i djupled och tvinga honom att lämna sin comfort zone (baslinjens skyttegrav).

Det är exakt det Federer vill undvika – att den här matchen blir ett ställningskrig från baslinjen. Han försökte bryta det här mönstret fyra gånger under 2013, men lyckades bara delvis (bästa försöket var i Cincinnati, där hans aggressiva offensiv gav honom första set).

Problemet är att Nadal inte bara har järnvilja och ett psyke av stål, han är också en extremt skicklig taktiker. De små korrigeringar han gör i sitt spel vid motgång är knappt märkbara för ett otränat öga, men gör väsentlig skillnad på banan. Detaljstuderar man en match med Nadal så upptäcker man snart att han sällan spelar exakt likadant genom en hel match, som exempelvis David Ferrer ibland tenderar att göra (okej, nu generaliserar jag ganska kraftigt – även Ferrer gör så klart taktiska justeringar, men ni förstår säkerligen vad jag försöker få fram här). Det är liksom ingen slump att Nadal servar som bäst när han har breakboll mot sig, eller ofta returnerar magiskt när han ligger under med break. Han är helt enkelt som starkast när han verkligen måste vara det.

Med allt detta sagt, vem vinner i morgon?

Ja ni. Jag vet inte om jag vågar tippa fler matcher nu (vill helst inte äta upp fler av mina fina hattar).

Men om ni läser mellan raderna och lägger ihop ett och ett så kommer ni säkerligen fram till ett hyfsat adekvat svar på den frågan.

Kan avslutningsvis säga att oddsen ger drygt 2,40 gånger pengarna på Federer och 1,50-1,60 på Nadal.

Större skrällar har ju redan skett i Melbourne än att det skulle bli två schweizare med varsin svensk tränare som gör upp om titeln på söndag.

Matchkollen, tisdag

av Henrik Ståhl
Grigor Dimitrov imponerade mot Roberto Bautista Agut. FOTO: BILDBYRÅN
Grigor Dimitrov imponerade mot Roberto Bautista Agut. FOTO: BILDBYRÅN

Men jisses!

Kan man ha mer fel än jag hade i gårdagens matchkoll?

Ja, det kan man så klart. Men det där var ändå något av ett bottennapp.

• Grigor Dimitrov körde över Roberto Bautista Agut i fyra set: 6-3, 3-6, 6-2, 6-4. Riktigt imponerad av Dimitrov, faktiskt. Spelar med enormt självförtroende och pondus. Känns verkligen som att han tagit ett stort kliv framåt i utvecklingen efter titeln i Stockholm Open i höstas. Om han har den eller nya tränaren Roger Rasheed att tacka låter jag vara osagt, men visst kan man konstatera att det äntligen börjat lossna för honom.

• Agnieszka Radwanska mosade Garbine Muguruza i raka set: 6-1, 6-3. Var ett par intensiva game i början av första set, men efter det var det raksträcka in i mål för Radwanska. Behövde i princip bara peta över bollen och vänta på att Muguruza skulle göra jobbet åt henne. Lite synd, för jag hade väntat mig en tätare och mer spännande drabbning.

• Roger Federer detroniserade Jo-Wilfried Tsonga: 6-3, 7-5, 6-4. Jäklar vad bra Federer spelade. Bättre än på mycket länge. Spelade väldigt aggressivt, precis som jag väntat mig, och med stort självförtroende – särskilt framme vid nät. Totalt 41 nätattacker, vann 83 procent av dem. Dessutom 43 winners på 21 oprovocerade misstag. Bra ratio där. Lät verkligen inte Tsonga komma till tals över huvud taget. Och det där nätspelet, kan det möjligen härledas till en viss Stefan Edberg? Vore ju inte alldeles långsökt. Underlaget har så klart en del med saken att göra också. Vädret i Melbourne har gjort spelet snabbare än vanligt, vilket passar Federer som hand i handsken.

• Kei Nishikori plockade 17 game mot Rafael Nadal. Något fler än de 8 jag drog till med i går, alltså. Nishikori gjorde en riktigt bra match, men det ska också sägas att Nadal spelade långt under sin nivå. Vilket inte behöver vara något negativt. Snarare är det ett styrkebesked att vinna så pass säkert som han ändå gjorde trots att man går på halvfart. Kanske inte uteslutande positivt heller, men jätteoroande är det inte.

Därutöver slog Dominika Cibulkova världstvåan Maria Sjarapova. Känns knappt ens som en skräll, trots att jag inte löpte hela linan ut och fastslog henne som segrare på förhand. 3-6, 6-4, 6-1 blev slutresultatet, hur som helst.

Och så slog Victoria Azarenka framtidslöftet Sloane Stephens enkelt: 6-3, 6-2. Det var i alla fall helt väntat. Alltid något…

Nåväl, låt oss spana in vad som står till buds under natten och förmiddagen:

* * *

Skärmavbild 2014-01-20 kl. 21.41.50

Det börjar verkligen tunnas ut nu.

Som det alltid gör andra veckan i en Grand Slam.

Det har både sina för- och nackdelar. Å ena sidan är det ju spännande att det börjar dra ihop sig och bli mer allvar. Kvaliteten på matcherna höjs generellt ett antal snäpp.

Å andra sidan har den första veckan, med sitt smörgåsbord av matchups, onekligen sin charm.

Men men.

Vi går vidare.

* * *

NOVAK DJOKOVIC – STANISLAS WAWRINKA

Så möts de igen. David och Goliat. Nä, det är en jäkligt sliten klyscha. Dessutom är Wawrinka knappast något blåbär (om nu David kan betraktas som ett blåbär). 17 gånger har de mötts. 15-2 till Djokovic i inbördes möten. Helt otroligt egentligen. Blir lika överraskad varje gång jag kollar den inbördes statistiken (bildligt talat – så dåligt minne har jag förstås inte). Fyra bataljer blev det förra året. I en av dem kunde Wawrinka mycket väl ha vunnit – Australiska öppna. I US Open-semin blev det en ny femsetare, men inte lika episk som den i åttondelsfinalen i Melbourne. I Paris Masters och World Tour Finals blev det däremot överkörning från Djokovics sida.

Jag tror att det främst beror på att Djokovic ”knäckt gåtan” Wawrinka. Han behövde de där två jämnare matcherna för att klura ut honom, helt enkelt. När han nu gjort det kan Wawrinka inte riktigt ta honom på sängen, vilket var lite av fallet i Australiska öppna 2013. Djokovic må ha ett i det närmaste vattentätt försvarsspel, men han är givetvis inte immun mot blixtrande offensiv. Wawrinkas vinklade slag är generellt oerhört effektiva, och mot Djokovic har han kunnat utnyttja dem för att tvinga honom i sidled och krympa ytorna. Djokovic står normalt väldigt nära baslinjen och trivs väldigt bra med att få bollar mot sig som landar innanför linjerna med god marginal och och med lagom vinkel. Eftersom han är så snabb och så stabil i både forehand- och backhandhörnet passar det honom att låsa fast spelet i bollande, oavsett tempo (även om han så klart helst dikterar villkoren i duellerna). Han vill slåss om baslinjen helt enkelt, eftersom han är snudd på oslagbar där.

Hur som helst. De senaste två matcherna dem emellan har kommit att handla om vem som styr spelet från baslinjen. Det blir ofta så i matcher mot Djokovic. I US Open-finalen mot Nadal var det spanjoren som var baslinjekung (i de tre seten han vann). I Paris och World Tour Finals mot Wawrinka var det Djokovic som styrde och ställde från baslinjen och inte lät sig skrämmas av schweizarens försök att rycka sönder hans matchrytm.

Teoretiskt kan man anta att lite snabbare underlag gynnar Wawrinka (eftersom han har en hårdare serve och tyngre grundspel), men man ska inte låta sig luras – Djokovic är fenomenalt bra på att spela i högt tempo, mycket tack vare hans snabbhet och bollsäkerhet, medan Wawrinka trvis bättre på något långsammare underlag, där han får mer tid på sig att komma rätt till bollen och förbereda sin sving (det är inte för inte han rönt störst framgångar på grus).

Med allt detta sagt: Hur blir det här mötet?

Wawrinka har imponerat, inte minst mot evighetsmaskinen Tommy Robredo som han tog han om förvånansvärt enkelt (trots att han brände chansen att serva hem andra set, bra mental styrka att vinna i efterföljande tiebreak i stället) – men Djokovic har å sin sida sett snudd på omänskligt stark ut.

Jag tror att Wawrinka kommer bjuda upp till betydligt mer kamp den här gången än i Paris och London. Det kan mycket väl gå till fyra set, eventuellt fem. Men att komma så nära seger som han gjorde här i åttondelsfinalen förra året, det tror jag inte att han gör under en överskådlig framtid igen.

* * *

ANA IVANOVIC – EUGENIE BOUCHARD

Fantastiskt att Bouchard är framme i kvartsfinal! Som jag har väntat på att hon ska blomma ut. Okej, nu är det lite tidigt att fastslå att 2014 blir hennes stora genombrottsår, men att ta sig till sin första Grand Slam-kvartsfinal i karriären är så klart ett stort kliv i rätt riktning.

Ivanovic gjorde en fantastisk match mot Serena Williams i åttondelsfinalen och har överlag sett otroligt stark ut hittills under säsongsinledningen. Ganska förutsägbart att hålla henne som en av toppkandidaterna till titeln, nu när både Williams och Maria Sjarapova är ute – men det har hon förtjänat.

Spelmässigt är Ivanovic är den klart offensivare av de båda. Bouchard tenderar att lita till sin täta defensiv och stressa fram misstag (inte helt olikt Agnieszka Radwanska och Caroline Wozniacki, till exempel).

Jag tror att Ivanovic kommer att diktera spelet, och det är ingenting som Bouchard kommer känna sig obekväm med. Det avgörande här blir om Ivanovic håller självförtroendet på topp. Gör hon det kan hon vinna det här kontrollerat, till och med enkelt. Smyger sig bara en liten gnutta osäkerhet in under hennes skinn kan hon sätta krokben för sig själv. Vilket nog är vad som krävs för att Bouchard ska ta sig vidare till semifinal. Spontant känns det inte som att hon kan ta sig dit helt av egen kraft. Inte när Ivanovic är i så här bra form.

* * *

DAVID FERRER – TOMÁS BERDYCH

Oddssättarna håller Berdych som hyfsat klar favorit. Vilket är lite lite märkligt ändå. 7-4 i inbördes möten för Ferrer, 6-2 på de senaste åtta matcherna. Ingen av de imponerade i turneringarna inför Australiska öppna och båda har sett solida ut hittills i Melbourne.

Är det deras möte i World Tour Finals som ligger till grund för den bedömningen? Kanske. Kanske är det en kombination av den matchen och Ferrers tillkortakommanden i Doha och Auckland.

Underlaget gynnar förstås generellt Berdych, men det behöver inte betyda någonting mot en spelare som Ferrer (vilket vi blev varse i Davis Cup-finalen 2012, om inte annat). Jag tror att Berdych är mer obekväm i den här matchupen än Ferrer. Han kommer säkerligen att få spela det spel han vill spela, men inte få den utdelning han förväntar sig. Det är så det brukar vara mot Ferrer, och det är nyckeln till spanjorens framgångar. Det där nötandet och gnetandet vi alltid tjatar om, ni vet.

Jag tippade Berdych inför turneringen och står fast vid det. Berdych har levererat. Det har visserligen Ferrer också, på ett sätt jag inte förutspådde. Men det känns ändå någonstans som att han inte gjort sig själv rättvisa på ganska länge. Nu är ju det här bäst av fem set, och det är så klart alltid ännu svårare att slå Ferrer över fem set.

Äh, nu börjar jag svikta här. Nästan flip a coin-varning. Men nä, jag säger Berdych.

* * *

LI NA – FLAVIA PENNETTA

Givetvis väldigt imponerande att Pennetta tagit sig så här långt i ännu en Grand Slam-turnering. Jag menar, det var imponerande redan när hon tog sig till semifinal i US Open förra året. Att följa upp det med en kvartsfinal i Melbourne är nog ännu mer imponerande, faktiskt.

Men här måste det väl ta stopp?

Li Na har verkligen gått från klarhet till klarhet sedan i höstas, och toppat formen rejält inför Australiska öppna. Det känns som att det krävs en enorm nedvikning för att hon ska förlora den här matchen.

* * *

Nu har jag säkert jinxat hela turneringen, efter min katastrofala tippning i går. I så fall kan jag väl inte göra annat än att käka upp min hatt och såna bildligt dramatiska grejer.

Äh, nu skiter vi i sånt.

Bollen är som bekant rund, och den kan det gott få fortsätta vara.

Matchkollen, måndag

av Henrik Ståhl
Ana Ivanovic. FOTO: BILDBYRÅN
Ana Ivanovic. FOTO: BILDBYRÅN

Har gått trögt med bloggandet i helgen. Blir så ibland.

Har hur som helst hänt en del under slutet av veckan.

Som dunderskrällen i dag – suveränen Serena Williams åkte ut med huvudet före mot forna världsettan Ana Ivanovic: 4-6, 6-3, 6-3.

Williams gjorde inte en särskilt bra match (vilket enligt tränaren Patrick Mouratoglou berodde på en ryggskada hon dragit på sig under träning tidigare i veckan; tydligen övervägde Williams att lämna walk over mot Daniela Hantuchova i tredjerundan), medan Ivanovic svarade för en helt fenomenal insats. Hade chansen att vinna första set men hade inte byggt upp självförtroendet tillräckligt för att löpa hela linan ut.

Det gjorde hon i andra och tredje.

Som hon returnerade, Ivanovic. Och sliceade. Och sprang. Och försvarade sig. Allt med enorm pondus. Hon trodde verkligen på sig själv, mer än någon annan denna tävlingsdag i Melbourne. Och det gav resultat.

Förmodligen tog hon fasta på Williams frustrerade kroppsspråk, som gjorde sig påmint redan i första set. Hon var trögfotad i dag, världsettan. Slog ofta backhand i (wide)open stance – och lika ofta fastnade den i nätet. Hennes påtagliga uppgivenhet fungerade som bränsle för Ivanovic, som utnyttjade alla hennes svagheter.

Riktigt tråkigt att Williams återigen klappar ihop i årets första Grand Slam. Men där hon förra året på grund av sin skada knappt ens kunde bjuda på motstånd mot framtidslöftet Sloane Stephens i kvartsfinalen var hon i dag mot Ivanovic faktiskt i spelbart skick. Hon såg inte överdrivet mycket bättre ut mot Hantuchova i tredjerundan, och den vann hon ändå med 6-3, 6-3.

Samtidigt kul att se Ivanovic prestera i de stora sammanhangen igen.

I övrigt då?

Reprisen på Doha-finalen mellan Rafael Nadal och Gaël Monfils blev välspelad, men resultatmässigt ensidig: 6-1, 6-2, 6-4 till Monfils. Vid en första anblicken kan man tro att Monfils gjorde en riktig plattmatch. Så var det inte. Inte alls, inte på något sätt. Han gjorde en riktigt bra match. Det var bara det att Nadal var ofantligt mycket bättre. Spelade med enormt självförtroende, fick bra fart på bollen, försvarade sig sagolikt, stod förhållandevis långt fram i banan för att vara han och var mer solid i sitt backhandspel än han varit sedan US Open förra året. Just nu finns det inte mycket som talar för att han inte ska ta sig till final.

Grigor Dimitrov slog Milos Raonic i fyra set i går: 6-3, 3-6, 6-4, 7-6(10). Miniskräll ändå, tycker jag. Har för mig att båda stod i typ 1,80 gånger pengarna, så det var en sjukt jämn matchup på förhand. Kul för Dimitrov hur som helst, som nu är klar för sin första Grand Slam-åttondelsfinal i karriären.

31-åriga Flavia Pennetta slog ut världsnian Angelique Kerber i åttondelsfinalen i dag: 6-1, 4-6, 7-5. Pennetta var som bekant i sin första Grand Slam-semifinal i US Open förra året. Ska hon återupprepa den bedriften här i Australiska öppna? Tveksamt ändå. Möter grymt formstarka Li Na, som fullkomligt mosade Ekaterina Makarova i sin åttondel: 6-2, 6-0. Känns faktiskt som att Li Na är en av storfavoriterna till titeln nu när Williams åkt ur.

Tommy Robredo slog ut Richard Gasquet i tredjerundan i fredags: 2-6, 7-5, 6-4, 7-6(6). Ganska avslagen tillställning, och det stod ganska tidigt klart att Gasquet inte skulle orka nöta ner evighetsmaskinen Robredo.

Novak Djokovic fullkomligt detroniserade Fabio Fognini i sin åttondelsfinal: 6-3, 6-0, 6-2. Helt i sin ordning. Fognini har helt enkelt inte vad som krävs för att rubba toppspelarna på den här nivån.

Och så har vi då olyckskorpen Kevin Anderson, som återigen åkte på Tomás Berdych i en lottning i de stora sammanhangen. Sedan 2012 har de mötts inte mindre än tio gånger Masters och Grand Slams (fyra gånger 2012, fem gånger 2013). Och för tionde gången i rad blev det seger för Berdych: 6-2, 6-2, 6-3. Anderson har verkligen kommit att bli en drömmotståndare för världssjuan, som nu möter David Ferrer i kvarten.

Med det sagt,  låt oss nu ta en titt på morgondagens meny:

Skärmavbild 2014-01-19 kl. 21.51.32

Finns en hel del göttigt här.

Samtidigt är det verkligen påtagligt att det börjar dra ihop sig nu. Inte alls lika många matcher att hålla koll på, men samtidigt oerhört kvalitativa matchups.

* * *

ROGER FEDERER – JO-WILFRIED TSONGA

Morgondagens tveklöst mest intressanta match, och en repris på semifinalen förra året. Den som förlorar den här matchen tappar med andra ord en hel del sköna rankningspoäng. Inför turneringen plockade jag ut Tsonga som vinnare i den här åttondelen. Han har absolut levt upp till förväntningarna hittills och inte tappat set hittills. Det har inte heller Federer, och underlaget (som varit snabbare dels på grund av den extrema hetta, dels på grund av att man i och med nämnda hetta flera gånger tvingats spela under helt eller delvis stängt tak) passar honom väldigt bra.

Jag måste säga att jag fått positiva vibbar från Federer så här långt – men det tyckte jag även under US Open, då han ändå chocktorskade mot Tommy Robredo i åttondelsfinalen. Nu möter han en Tsonga som är extremt hämndlysten efter en tung höst spolierad av skada, och som dessutom kan tänkas ha ett litet psykologiskt övertag efter en tajt femsetare här förra året och en grym insats i Franska öppna-kvartsfinalen några månader senare.

Jag har sagt Tsonga och tänker stå fast vid det – trots att många, däribland oddssättarna, tror på Federer. Jag hoppas verkligen att det blir en utomordentligt intensiv match, som gärna får gå till fem set.

Spelmässigt då? Kommer nog inte att skilja avsevärt mycket från deras tidigare möten. Federer lär spela väldigt aggressivt och gå för winners – så även Tsonga. Det lär bli en offensiv kraftmätning med andra ord, men det kan mycket väl bli så att den som har störst tålamod i defensiven vinner. Jag tror nämligen att Federer kommer vara aggressiv även i sitt försvarsspel, för att stressa Tsonga och tvinga honom att hela tiden spela i ett väldigt högt tempo. Nu har Tsonga förvisso inga större problem med att spela i högt tempo, men det kan alltid leta sig in en viss osäkerhet om motståndaren får utdelning på ett riskfyllt kontringsspel.

Personligen hoppas jag att Tsonga spelar lika balanserat som i Franska öppna, där han hela tiden gjorde taktiska avvägningar i både offensiv och defensiv. Annars kan fransmannen snabbt hamna i ett mentalt underläge som blir svårt att jobba sig ur – och då blir inte matchen lika rolig att titta på.

Ja, om man inte är notoriskt Federer-fan och helst vill att han ska slå till med en triple bagel, alltså.

* * *

VICTORIA AZARENKA – SLOANE STEPHENS

Det blev alltså en ”drömåttondel” mellan Azarenka och Stephens, vilket så klart är väldigt glädjande. Samtidigt är det lite synd för Stephens, som lär tappa en del rankningspoäng.

Jag tror nämligen att Azarenka är för stark för henne. Världstvåan pressades visserligen till tiebreak mot Johanna Larsson i sin öppningsmatch, men därefter har det varit total utklassning från Azarenkas sida. Stephens har visserligen de spelmässiga kvaliteterna för att störa Azarenka, men inte rutinen, självförtroendet och den mentala styrkan. Än. Jag tror att den här matchen kommer bli en lektion i stabilitet för Stephens.

* * *

GRIGOR DIMITROV – ROBERTO BAUTISTA AGUT

Om det här var en helt vanlig turnering så hade många troligen raljerat en aning kring ynglingen Dimitrovs fördelaktiga lottning. I stället för världsfemman Juan Martín del Potro får han nu möta doldisen Roberto Bautista Agut i sin första Grand Slam-åttondelsfinal i karriären.

Men spanjoren har imponerat enormt i Melbourne, och dessförinnan i Auckland. Skrällen mot del Potro följde han upp med att utklassa framtidslöftet Benoit Paire: 6-2, 6-1, 6-4.

Nu är visserligen Dimitrov en helt annan spelartyp, men eftersom Bautista Agut lyckades nöta ner den betydligt mer rutinerade del Potro (som likt Dimitrov är en betydligt mer offensiv spelare än Paire)… Nej, Bautista Aguts självförtroende är verkligen på topp och jag tror inte att han tänker låta 22-årige Dimitrov stå i vägen för hans sensationella framgångståg i Melbourne.

* * *

JELENA JANKOVIC – SIMONA HALEP

Jankovic har något sånär hittat tillbaka till formen som tog henne till semifinal i Brisbane – medan Halep imponerat enormt (och fått en del hjälp av sin enkla lottning, förstås).

2-1 i inbördes möten till Halep. Båda segrarna kom dock på grus (Bryssel 2012 och Rom 2013), vilket inte precis är Jankovics bästa underlag.

Normalt skulle jag tippa Jankovic som segrare i den här matchen, särskilt efter de fantastiska matcherna i Brisbane. Men hon har inte sett helt hundra ut hittills i Melbourne. Segern över 74-rankade Kurumi Nara (6-4, 7-5) var väl kontrollerad, men knappast övertygande. Jankovic var grinig genom i stort sett hela matchen, gnällde och svor. Hon är inte helt tillfreds med tillvaron. Känns som att självförtroendet hon byggde upp i Brisbane rasade ihop som ett korthus efter den där semifinalförlusten mot Azarenka (där hon vann första set med 6-1) och hon har inte riktigt lyckats bygga upp det på nytt.

Detta talar så klart för Halep i den här matchen. Det kan till och med räcka för henne att låta Jankovic göra jobbet – forna världsettan är känd för att sätta krokben på sig själv.

Oddssättarna håller Halep som favorit, och jag förstår verkligen varför. Men någonstans tror jag att Jankovic samlar ihop sig och får jobbet gjort.

Om inte annat så för att ge sig själv chansen att få revansch i en eventuell semifinal mot Azarenka.

* * *

RAFAEL NADAL – KEI NISHIKORI

Nadal var som sagt snudd på omänsklig mot Monfils i tredjerundan. Nishikori har flugit under radarn. Japanen har ju haft en galet bra lottning: Marinko MatosevicDusan LajovicDonald Young. Pressades till fem set mot Matosevic men har sedan dess hållit setnollan.

Mot Nadal blir det dock tvärstopp. Seger i raka set för Nadal känns helt givet. Frågan är hur många game Nishikori får med sig. Ska vi dra till med… 8?

* * *

AGNIESZKA RADWANSKA – GARBINE MUGURUZA

Så fick vi alltså en till ”drömåttondel”. Oddssättarna tror stenhårt på Radwanska. Jag tror att de har fel. Hon gjorde en riktigt bra match mot Caroline Wozniacki och kan bevisligen hantera counter-punchers av den kalibern.

Kommer förmodligen bli en match där Muguruza dikterar spelet, medan Radwanska försvarar sig och satsar på att kontra fram misstag från sin motståndare (vilket hon är väldigt bra på). Hoppas på en tresetare.

Vem som vinner? Jag har trott på Muguruza från start och har inte för avsikt att ändra mig.

* * *

ANDY MURRAY – STEPHANE ROBERT

Murray har verkligen överträffat alla förväntningar. Med tanke på världsfyrans enorma kapacitet, och att han trots frånvaron efter ryggoperationen i höstas inte är så långt ifrån sin maxnivå som vi befarat, är det här på papperet en ickematch. Ska bara bli seger i raka set för Murray. Om han tappar ett set är det godkänt, men skrällpotentialen måste ändå anses minimal.

* * *

MARIA SJARAPOVA – DOMINIKA CIBULKOVA

Det allra mesta talar för Sjarapova, men Cibulkova är absolut ingen oäven spelare. Krossade Carla Suarez-Navarro fullständigt i sin tredjerunda (6-1, 6-0), och Suarez-Navarro är ändå en spelare som brukar slå till med ett gäng imponerande segrar per år och således ha relativt hög skrällpotential. Känns inte alls som att det här kommer bli någon promenadseger för Sjarapova, som haft en hel del problem hittills – om hon vinner över huvud taget.

Matchkollen, fredag

av Henrik Ståhl

Vi går snart in i femte speldagen i Australiska öppna.

Turneringsträdet har redan tunnats ut, och än har inte alla agnar skilts från vetet.

Vi kollar vad som står på menyn under natten och förmiddagen:

* * *

Skärmavbild 2014-01-16 kl. 21.13.24 Skärmavbild 2014-01-16 kl. 21.13.33

JERZY JANOWICZ – FLORIAN MAYER

Mayer har imponerat så här långt. Janowicz… Well, han är vidare till tredje omgången, vilket ju faktiskt måste anses imponerande med tanke på vilket spelskick han var i när turneringen inleddes. Krigade sig förbi Pablo Andújar i fyra set i dag: 4-6, 7-6(3), 7-6(5), 6-3. Siffrorna övertygar förstås inte. Andújar är en spelare som Janowicz normalt ska blåsa av banan på harcourt.

Ser man enbart till spelstyrka är Mayer egentligen en spelare som Janowicz ska besegra kontrollerat. Inte överlägset, men med hyfsat god marginal. Mayer är dock vad vi brukar kalla för knepig spelare. Han har en oortodox spelstil, väger upp bristen på vapen med stor taktisk variation och bra spelsinne, och har en riktigt fin slice. Kan mycket väl gå Jerzy på nerverna, och då kan han få problem.

Men spontant: Nej. Jag tycker att Janowicz borde vinna det här, nu när han blivit varm i kläderna.

* * *

ANGELIQUE KERBER – ALISON RISKE

Kerber har sett bra ut hittills. Har ju  varit i fin form under hela säsongsinledningen. Tyckte att finalförlusten i Sydney var oväntad, men hon har överlag spelat bra både i Brisbane, Sydney och nu Melbourne. Riske är dock en sådan där spelare som när hon har en bra dag kan utmana Kerber offensivt. Precis som Jelena Jankovic gjorde i Brisbane-kvarten. Där var Kerber långa stunder helt utspelad, och genom hela matchen enormt tillbakapressad.

Har inte sett någon av Riskes matcher så vet faktiskt inte hur hon sett ut spelmässigt, men resultaten imponerar ju: 6-2, 6-2 mot Elena Vesnina och 6-1, 6-1 mot Yanina Wickmayer. Kan säkerligen göra livet surt för världsnian.

* * *

DAVID FERRER – JEREMY CHARDY

Högintressant match! Ferrer fortfarande lite ur slag, Chardy däremot i kalasform. Ferrer leder med 4-1 i inbördes möten, men Chardy är som bekant inte på något sätt en oäven spelare. Var framme i kvartsfinal här förra året och har hanterat den extrema hettan bra.

Normalt skulle jag säga att Ferrer ska greja det här enkelt. Enkelt med hans mått mätt, alltså. En vanlig dödlig hade troligen hamnat i koma efter en match om man tvingats spela som Ferrer gör, men som vi alla vet blixtrar det sällan om spanjoren. Han vinner på bollsäkerhet, på gnet, på vattentät defensiv och på att trötta ut sin motståndare. Han nöter ner dem, helt enkelt.

Jag tror att Chardy kan bjuda upp till dans, och det rejält. Det finns skrällpotential här, helt klart. Samtidigt har ju Ferrer en osviklig förmåga att krångla sig förbi såna här matcher. Som sagt, högintressant. Och vid det här laget har vi alla lärt oss att man aldrig ska räkna ut David Ferrer…

* * *

ANA IVANOVIC – SAMANTHA STOSUR

Stosur visar gryende form så här lagom till årets första Grand Slam, dessutom på hemmaplan. Samtidigt var Ivanovic bättre än på flera år förra säsongen, och har fortsatt på inslagen väg i inledningen av 2014. Stosur är knappast chanslös, men tycker att Ivanovic ska ta hem det här med hyfsat god marginal.

* * *

THOMÁZ BERDYCH – DAMIR DZUMHUR

Världssjuan mot turneringens stora sensation. Riktigt kul att så många unga spelare har gått så långt i årets Australiska öppna, men Dzumhur har tyvärr inte vapnen för att hota Berdych. Den 21-årige bosniern är i grunden en väldigt defensiv spelare, och Berdych älskar att stå och mata sina tunga grundslag mot levande bollplank (såvida de inte heter Rafael Nadal). I alla fall så länge han får diktera spelet och styra matchbilden.

Vilket han kommer att göra i den här matchen. Som sagt, Dzumhur har imponerat hittills, men här kommer tempot att vara lite för högt för honom. Jag räknar med seger i raka set för Berdych.

Om han nu inte får värmeslag och akuta kramper, som Ivan Dodig… Men nej, det ska han ju inte få.

* * *

EUGENIE BOUCHARD – LAUREN DAVIS

Det här är en kul matchup: Defensiva Bouchard mot aggressiva Davis. 68-rankade amerikanen Davis är väldigt kort, drygt 160 cm, men väger upp det med snabbhet, bra fotarbete, uthållighet och ettrig aggressivitet. Går väldigt ofta för winners. Till skillnad från Bouchard, som hellre förlitar sig på att stressa fram misstag från sin motståndare.

Kan med andra ord bli en intressant match – som Bouchard borde vinna.

* * *

RICHARD GASQUET – TOMMY ROBREDO

Gasquet har faktiskt överraskat mig lite. Han har ju haft vissa skadebesvär under säsongsinledningen. Tommy Robredo är… Tommy Robredo. Vände 1-2 i set och 2-5 i skiljeset mot Lukas Rosol i första omgången. En maskin är han, Robredo. 2-2 i inbördes möten, men de har inte mötts sedan Metz 2010 (seger för Gasquet i raka tiebreaks).

Gasquet har fått en enkel resa hittills, två segrar i raka set, medan krånglat sig förbi ovan nämnde Rosol och därefter Julien Benneteau.

Lär bli en förhållandevis monoton match med långa dueller och mycket spel. Vilket ju gynnar Robredo, med tanke på väderförhållandena. Samtidigt kan ju inte ens han gå helt obekymrad efter två tuffa matcher i den här hettan. Nej, jag tror att Gasquet tar det, men slänger in en skrällvarning på Robredo. Vore ingen jättesensation om han nötte ner franske världsnian.

ANALYS: Svagt, Juan Martín del Potro

av Henrik Ståhl
Vad hände egentligen? Ja, det kan man ju fråga sig, Juan Martín del Potro.
Vad hände egentligen? Ja, det kan man ju fråga sig, Juan Martín del Potro.

Juan Martín del Potro är utslagen ur Australiska öppna.

Nej, det var inte Rafael Nadal som fällde jätten från Tandil i en efterlängtad kvartsfinaldrabbning.

Det var inte heller en spelare som normalt brukar räknas som ”knepig” att möta tidigt i Grand Slam-turneringar, som har mycket högre kapacitet än rankningen antyder, eller har spelmässiga vapen som är svåra att hantera även för toppspelare.

Det var Roberto Bautista Agut. 25 år gammal, rankad 62 i världen.

En doldis, med andra ord.

Det ska omgående sägas att Bautista Agut var i riktigt bra form inför Australiska öppna och inte på något sätt är en dålig spelare. Slog framtidslöftena Benoit Paire och Jack Sock och tog set mot mammutservaren John Isner i Auckland förra veckan. I första omgången här i Melbourne tappade han blott fyra game mot amerikanen Tim Smyczek (6-2, 6-1, 6-1). Såg några av 25-åringens matcher under 2013 och överraskades lite av att han är rätt så jämn på alla underlag. Är väl kanske generellt lite bättre på hardcourt än grus – vilket är ovanligt bland spanska spelare – men inget uppseendeväckande.

Mot Juan Martín del Potro i dag spelade han oerhört aggressivt, och mycket offensivare än han brukar. Ungefär fem miljoner (läs: 72) winners slog han, och i sammanhanget blygsamma 53 oprovocerade misstag. Jagade ut argentinaren i hörnen, för att sedan kliva fram i banan och avsluta framme vid nät. Returnerade också rysligt bra genom i stort sett hela matchen och hade grym längd på både grundslag och slice, vilket satte del Potro under stor press.

Samtidigt märktes det att världsfemman inte trivdes i den extrema hettan (matchen spelades sent på kvällen australisk tid, men det var ändå över 30 grader varmt). I femte set såg han sliten ut, och när han inte lyckades få hål på spanjoren i hans serve kändes det som att det bara var en tidsfråga innan turneringens hittills största skräll skulle bli ett faktum.

4-6, 6-3, 5-7, 6-4, 7-5 blev det till slut.

Och att del Potro till slut vek ner sig i avgörande set är inte överdrivet förvånande. Dels har han klappat ihop förut, mestadels på grund av soppatorsk. Så även nu. Han hade helt enkelt inte den fysiska orken att stå emot Aguts bombardemang, och inte heller den psykiska orken att kriga till sig segern.

Om det här hade varit ett undantag som bekräftar regeln så hade det inte funnits någon som helst anledning till oro. Då hade det här bara avskrivits som en flopp och motiverats med att Roberto Bautista-Agut gjorde sin livs match, medan Juan Martín del Potro hade en dålig dag på jobbet. En 62-rankad doldis ska på papperet inte kunna slå en världsfemma i en Grand Slam-turnering, men det händer. Det behöver nödvändigtvis inte ens finnas någon liten orimlig faktor  i en sådan skrällförlust. Bollen är rund och så vidare. Skrällar är ibland oundvikliga, helt enkelt. De kan bero på tuffa lottningar. Eller att motståndaren, som i sin roll som underdog kan slappna av och spela ett högriskspel med väldigt små marginaler, gör en supermatch – medan toppspelaren i fråga underpresterar. Det hände Roger Federer mot då 116-rankade Sergej Stakhovskij i Wimbledon förra året. Likaså Rafael Nadal mot då 135-rankade Steve Darcis i samma turnering.

Men för del Potros del händer sånt här på tok för ofta. Dessa chockförluster staplas liksom på varandra med några turneringars mellanrum, och vid en samlad bedömning är det ibland svårt att inte dra ganska illavarslande slutsatser.

Är han verkligen så bra som vi tror?

Har han verkligen vad som krävs för att vinna en till Grand Slam (det har ju gått över fyra år sedan sist)?

Om vi svarar ja på båda ovanstående frågor, eller ens en: När. Sjutton. Ska. Han. Då. Börja. Leverera?

Vi har pratat om Juan Martín del Potro som (det som en gång i tiden kallades) Big Fours främsta utmanare sedan han vann den där bucklan i US Open 2009 (efter seger över Roger Federer i en femsetsrysare).

Roberto Bautista-Agut.
Roberto Bautista-Agut.

Sedan dess har han nått en Grand Slam-semifinal. En! Och det var i Wimbledon förra året. Att jämföra med världstian Jo-Wilfried Tsonga, som efter sin final i Australiska öppna 2008 (förlust mot Novak Djokovic) har nått fyra (Australiska öppna 2010, Wimbledon 2011-2012, Franska öppna 2013) och dessutom fyra kvartar (del Potro har nått tre sedan US Open 2009). Trots det pratas det sällan om att Tsonga ska vinna en Grand Slam. Kanske delvis för att Tsonga är tre år äldre, men ändå.

Novak Djokovics, Rafael Nadals, Roger Federers och Andy Murrays styrka har under deras storhetstid inte uteslutande handlat om hög maxnivå – det har handlat om hög lägstanivå.

Sedan Djokovic slog igenom på allvar i och med sin final i US Open 2007 (förlust mot Federer) har han åkt ur före kvartsfinalrundan i en Grand Slam-turnering vid blott två tillfällen (Wimbledon 2008 och Franska öppna 2009). Han har alltså gått till kvartsfinal eller längre i 20 av 22 spelade GS-turneringar. Gått till final i 10 av de senaste 13 (vunnit 5 av dem). Bärgat minst en buckla per säsong de senaste tre åren. 126-18 i matchfacit 2008-2013. Ett suveränt resultat.

Murrays är inte lika bra, men nog så imponerande: Kvartsfinal eller bättre i 15 av de 19 senaste turneringarna han spelat (stod över Franska öppna 2013, åkte ut före kvarten i Australiska öppna och US Open 2009, Franska öppna och US Open 2010) sedan han gick till sin första GS-final i US Open 2008. Spelade fyra raka finaler mellan Wimbledon 2012 och Wimbledon 2013 (stod över Franska öppna, så som ni förstår menar jag fyra raka i de turneringar han ställde upp i). 91-17 i matchfacit. Vunnit två bucklor på lika många år. Makalöst.

Nadal och Federer behöver vi inte gå in på, de står (än så länge) i en klass för sig rent resultatmässigt.

Juan Martin del Potro då? 34-12 i matchfacit. Har fått respass före kvarten i nio turneringar sedan US Open 2009. Tre gånger har han åkt ut mot förhandsfavoriter (Djokovic i Franska öppna 2011, Nadal i Wimbledon 2011, Ferrer i Wimbledon 2012). Minns i och för sig inte om Ferrer faktiskt var favorit just i Wimbledon-kvartsfinalen 2012, men det betraktades inte som någon vidare sensation att spanjoren vann.

Det innebär alltså att del Potro vid sex tillfällen åkt på pumpen mot spelare som han normalt sett ska besegra – särskilt om man aspirerar på titeln som toppgiganternas främsta utmanare.

Or make that seven, i och med Roberto Bautista-Aguts seger i dag.

Jag kan inte hjälpa att bli en liten gnutta provocerad av att del Potro, fortfarande, än i dag förlorar matcher på grund av bristande uthållighet. Jag menar, det har gått tre hela säsonger sedan handledsskadan som spolierade hans 2010. Vägen var ganska (men inte överdrivet) lång och snårig, men han tog sig tillbaka till toppen i slutet av 2011.

Sedan dess har han mer eller mindre stått och stampat.

För ja, visst var det väl hyfsat imponerande att han tog sig till fyra kvartar och en åttondel i Grand Slam-sammanhang 2012. Eller att han var i två Masters-finaler förra året (Indian Wells, förlust mot Nadal och Shanghai, förlust mot Djokovic). Och så vidare.

Men även Masters är ju i övrigt ett statistiskt sorgebarn för del Potro: Tre finaler totalt, lika många förluster. Världssjuan Tomás Berdych har varit i lika många, men vunnit en av sina (Paris 2005). De senaste tre åren har Berdych överlag betydligt bättre Masters-facit än del Potro. 2013 hade han till exempel 21-9 i matchfacit – i jämförelse med del Potros 16-8 (och då gick han ändå som sagt till två finaler).

Vad argentinaren däremot är en baddare på är att vinna 250- och 500-turneringar (där han ofta är toppseedad, i vissa fall andraseedad, i sällsynta fall tredjeseedad). Men inte ska väl det räcka för att ständigt pekas ut som elitens utmanare #1?

Man kan ha massor av invändningar mot denna redogörelse. Som att del Potro generellt är ett större hot mot Nadal, Djokovic, Murray och Federer än till exempel Berdych och Tsonga, trots att framför allt Berdych är en stabilare spelare som levererar jämnt över ett år. Eller att argentinaren har högre maxkapacitet och därför har bättre chans att skrällvinna i Grand Slam-sammanhang. Eller att del Potro faktiskt vann den enda Grand Slam-final han någonsin spelat, medan Tsonga och Berdych (Wimbledon 2010, mot Nadal) förlorade sina.

Men den här ojämnheten är alarmerande. För att vinna en Grand Slam som kvartsfinalseedad spelare måste man slå minst en, troligen två, i värsta fall tre av spelarna i stjärnkvartetten Nadal-Djokovic-Murray-Federer – och det är mycket svårare nu än det var 2009, eftersom både Djokovic och Murray utvecklats enormt (och Nadal hittat ett spel som fungerar på hardcourt) sedan dess. Bara att vara semifinalseedad innebär ju en snårig väg till seger, eftersom man, generellt, måste slå två av tre spelare i trion Nadal-Djokovic-Murray.

Med all respekt för Roberto Bautista-Agut, men som rankad 62 i världen ska det inte räcka med att göra en strålande insats för att fälla giganternas främsta utmanare och tourens enda egentliga Grand Slam-aspirant utanför stjärnkvartetten.

Surt också att del Potro med stor sannolikhet sumpar chansen att knipa positionen som världstrea framför näsan på Murray och David Ferrer, men sånt är livet. Det är bara att bryta ihop och gå vidare. Skulle dock ljuga om jag sa något annat än att mitt förtroende för del Potro – på ett spelmässigt plan – fått sig en ny törn efter den här floppen. Jag menar, med tanke på lottningen var ju Australiska öppna 2014 som bäddat för del Potro! Om inte det räcker och han fälls av hetta i kombination med svag fitnessnivå, vad krävs då för att han faktiskt ska leva upp till sina skyhögt ställda förväntningar?

* * *

Nåväl. Vad har hänt i övrigt i dag då?

Jo, detta:

18-årige hemmahoppet Nick Kyrgios gjorde en fenomenal insats mot 28-rankade Benoit Paire. Tog ledningen med 2-0 i set och gick mot segern.

Kanske blev den annars så mentalt svage Paire triggad av att ha en hel fanatisk publik emot sig (som inte nöjde sig med att heja på sin favoritspelare, utan buade även ut och försökte psyka dennes motståndare), men i tredje set ryckte Paire upp sig – och visade varför han lyfts fram som en framtida stjärna. Han har talang, Paire. Och kapacitet. I femte set hade Kyrgios så svåra kramper att han knappt kunde stå på benen, ännu mindre returnera Paires servar. Fransmannen å sin sida såg ganska obekymrad ut, trots den extrema hettan (matchen spelades samtidigt som del Potro-Agut, då det alltså var över 30 grader varmt).

6-7(5), 6-7(5), 6-4, 6-2, 6-2 blev slutsiffrorna. Oerhört imponerande match av Kyrgios, förlusten till trots. Har varit väldigt kul att följa honom under den här turneringen.

Likaså hans ett år yngre landsman Thanasi Kokkinakis, som föll i raka set mot Rafael Nadal: 6-2, 6-4, 6-2. Siffrorna ser kanske små ut, men då ska man komma ihåg att Kokkinakis bara är 17 år gammal. Han stod upp bra och gjorde en riktigt bra match utifrån sina förutsättningar.

* * *

Caroline Wozniacki nollade 62-rankade amerikanen Christina McHale i första set. Det följde hon upp med att tappa andra set med 6-1. Hon redde dock ut trasslet och plockade tredje set med 6-2. Svängigt värre.

Svenske tränaren Thomas Högstedt blev för övrigt varnad för coachning under matchen, enligt uppgift för att ha skrikit ”Come on!” (ej verifierade uppgifter, ska tilläggas – det är mycket möjligt att Högstedt ägnade sig åt någonting som kan ha tolkats som coachning). Coachning är ju tillåtet på WTA-touren, men då Grand Slam-turneringarna arrangeras utanför ATP:s och WTA:s kontroll gäller andra regler.

* * *

Världstrean Maria Sjarapova hade stora bekymmer i hettan och pressades till tre set mot 44-rankade Karin Knapp: 6-3, 4-6, 10-8.

* * *

20-årige Jack Sock stod upp riktigt bra mot Gaël Monfils i sin andrarunda, men fransmannen kunde ändå vinna i raka set: 7-6(2), 7-5, 6-2. Blev faktiskt imponerad av Sock. ”Le Monf” är som bekant i ruggigt bra form, men Sock hängde med riktigt bra i spelet och pressade alltså fram ett tiebreak i första set. I andra set låg han under med ett break genom hela setet, men bröt plötsligt tillbaka när det behövdes som mest – nämligen då Monfils servade för setet vid ställning 5-4. Han tappade dock omgående serve på nytt och kunde inte upprepa bedriften. Lite snopet.

Nåväl. Nu blir det hur som helst en drömtredjerunda (hehe) mellan Monfils och Nadal. Den vill ni inte missa!

* * *

Talangen Sloane Stephens kom undan med blotta förskräckelsen mot doldisen Ajla Tomljanovic: 3-6, 6-2, 7-5. Stephens hade break och 3-0 i avgörande set innan matchen avbröts på grund av regn. När den senare återupptogs plockade Tomljanovic fem raka game och servade för matchen.

Hur det gick? Dubbelfel. Bruten. Förlorade tre raka game. Ridå.

* * *

Donald Young slog Andreas Seppi i fem set! Det var ju något av en skräll, förstås. Young som i princip befunnit sig i en formsvacka sedan 2011, typ. 4-6, 6-2, 3-6, 6-4, 7-5 blev det, hur som helst.

* * *

En till synes halv invalid Gilles Simon har bitit ihop och plågat sig igenom två raka femsetare nu – och vunnit dem. 4-6, 7-6(3), 6-7(5), 6-1, 6-2 mot Marin Cilic i dag.

Det är ju en rätt ordentlig skräll, med tanke på att hans medverkan i turneringen äventyrats av benskadan (ännu oklart exakt hur han är skadad, men skadad är han). Journalister på plats rapporterade tidigare i veckan att Simon knappt kunde gå själv efter ett träningspass. För en vecka sedan hoppade han till och med på kryckor, efter matchen mot Richard Gasquet i en uppvisningsmatch i Kooyong (under vilken han ska ha ådragit sig skadan).

Jäkligt imponerande.

Eller som en twittrare uttryckte det:

”Really Tomic, your leg was hurting? Ask Gilles Simon what pain is about.”

* * *

Martin Klizan och Stephane Robert.

Japp, det blir dessa båda lyckostar som på lördag gör upp om en plats i åttondelsfinalen.

Detta sedan Klizan avfärdat Blaz Rola (6-4, 6-3, 5-7, 7-6) och Robert besegrat Michal Prznysischznysznjyj (7-6, 6-1, 6-7, 6-1). Nej jag bara skojar. Przysiezny heter han. Men det är alltid ett jäkla sjå att stava hans namn. Har hittills inte lyckats en enda gång utan att kolla på fusklapp (har dock inte gjort ett riktigt ärligt försök, ska erkännas).

* * *

Milos Raonic smyger fram under radarn. 7-6(9), 6-4, 6-4 mot Victor Hanescu. Inte ett jätteimponerande resultat, men ändå seger i raka set.

Möter Grigor Dimitrov, som spöade Yen-Hsun Lu i raka set (6-3, 6-3, 7-6), i tredjerundan. Det kan bli en mycket intressant match. Båda har sett ganska bra ut hittills. Känner väl spontant att Raonic borde vinna den matchen, men det är inte en totalt självklarhet.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB