Arkiv för kategori Australiska öppna 2013

- Sida 1 av 5

Han har ATP-tourens bästa defensiv

av Henrik Ståhl
Vem har ATP-tourens tätaste defensiv? FOTO: BILDBYRÅN
Vem har ATP-tourens tätaste defensiv? FOTO: BILDBYRÅN

Alla älskar statistik, eller hur?

Tja, kanske inte riktigt alla, men älskar man en sport som tennis borde man åtminstone ha ett litet intresse för siffror, data, kolumner och statistiska analyser.

På Twitter, i bloggar och krönikor brukar det ju gå inflation i listor över vilka spelare som har bäst forehand, backhand, serve, slice, volley, offensiva kvaliteter, defensiva kvaliteter, und so weiter.

Inget fel i det. Sådana listor är i regel väldigt underhållande, inte minst eftersom de alltid väcker debatt.

I alla fall i vissa avseenden, där det är svårt att göra undersökningar av det mer vetenskapliga slaget. I andra avseenden är det bara att se till statistiken – slår man flest serve-ess (John Isner) eller har högst procent i antal vunna servegame (Milos Raonic) är det svårt att argumentera för att personen i fråga inte har en av tourens bästa servar. Till exempel.

På samma sätt borde man genom siffror och data kunna fastslå vem som har ATP-tourens bästa defensiv, tänkte jag. Det är visserligen många avgörande faktorer här, men visst känns det som att det borde vara möjligt?

Sagt och gjort.

Jag funderade en liten stund över vad som kännetecknar ett riktigt bra försvarsspel, och insåg att vi tennisskribenter ofta pratar om att vissa spelare är ”svårpenetrerade”/”svåra att slå igenom” alternativt har ”ogenomtränglig försvarsmur”.

Vad innebär då egentligen termen ”svår att slå igenom”?

Det innebär, precis som uttrycket antyder, att det är svårt att slå vinnande slag (winners) mot spelaren i fråga. Det är dels svårt att få med sig winners över huvud taget mot defensiva specialister, och när man väl får det har man i regel tvingats stånga sig blodig. Ska man dra en parallell till ishockey är den här datan som att titta på antal insläppta mål för att avgöra vilket lag som har bäst försvarsspel.

Detta är så klart bara en parameter som avgör hur bra defensiva egenskaper en spelare har, men jag tyckte ändå att det vore intressant att grotta ner sig i den här statistiken för att se om det gick att urskilja några signifikanta tecken.

Det gjorde det.

* * *

Så här gick jag tillväga:

Jag valde att begränsa mig till fjolårets fyra Grand Slam-turneringar och dess totalt fyra finalister Novak Djokovic, Rafael Nadal, Andy Murray och David Ferrer, eftersom det är just denna kvartett som alltid förekommer i diskussioner om vem som har den tätaste defensiven på touren. Jag har tittat på antal winners varje spelare släppt förbi sig i varje enskild match, lagt ihop siffrorna och tagit fram ett genomsnitt per match, per set och per game i varje enskild Grand Slam-turnering, och totalgenomsnitt för alla fyra turneringar sammanlagda.

* * *

DAVID FERRER

David Ferrer. FOTO: BILDBYRÅN
David Ferrer. FOTO: BILDBYRÅN

AUSTRALISKA ÖPPNA: 

Totalt antal spelade matcher: 6 (semifinal).
Totalt antal spelade set: 21.
Totalt antal spelade game: 
192.

Winners mot sig: 189.

Genomsnitt/match: 31,5.
Genomsnitt/set: 9,0.
Genomsnitt/game: 0,98

————————————————————

FRANSKA ÖPPNA:

Totalt antal spelade matcher: 7 (final).
Totalt antal spelade set: 31.
Totalt antal spelade game: 181.

Winners mot sig: 169.

Genomsnitt/match: 24,14.
Genomsnitt/set: 5,45.
Genomsnitt/game: 0,93.

————————————————————

WIMBLEDON:

Totalt antal spelade matcher: 5 (kvartsfinal).
Totalt antal spelade set: 20.
Totalt antal spelade game: 200.

Winners mot sig: 222.

Genomsnitt/match: 44,4.
Genomsnitt/set: 11,1.
Genomsnitt/game: 1,11.

————————————————————

US OPEN:

Totalt antal spelade matcher: 5 (kvartsfinal).
Totalt antal spelade set: 20.
Totalt antal spelade game: 182.

Winners mot sig: 179.

Genomsnitt/match: 35,8.
Genomsnitt/set: 8,95.
Genomsnitt/game: 0,98.

————————————————————

TOTALT ANTAL WINNERS MOT SIG I SAMTLIGA GS: 759.
GENOMSNITT/MATCH: 33 (23 spelade matcher).
GENOMSNITT/SET: 8,25 (92 spelade set).
GENOMSNITT/GAME: 1,0 (755 spelade game).

————————————————————

* * *

RAFAEL NADAL

Rafael Nadal. FOTO: BILDBYRÅN
Rafael Nadal. FOTO: BILDBYRÅN

FRANSKA ÖPPNA:

Totalt antal spelade matcher: 7 (final).
Totalt antal spelade set: 25.
Totalt antal spelade game: 243.

Winners mot sig: 243.

Genomsnitt/match: 34,7.
Genomsnitt/set: 9,7.
Genomsnitt/game: 1,0.

————————————————————

WIMBLEDON:

Totalt antal spelade matcher: 1 (första omgången).
Totalt antal spelade set: 3.
Totalt antal spelade game: 36.

Winners mot sig: 53.

Genomsnitt/match: 53.
Genomsnitt/set: 17,6.
Genomsnitt/game: 1,47.

————————————————————

US OPEN:

Totalt antal spelade matcher: 7 (final).
Totalt antal spelade set: 23.
Totalt antal spelade game: 201.

Winners mot sig: 187.

Genomsnitt/match: 26,7.
Genomsnitt/set: 8,1.
Genomsnitt/game: 0,93.

————————————————————

TOTALT ANTAL WINNERS MOT SIG I SAMTLIGA GS: 483.
GENOMSNITT/MATCH: 32,2 (15 spelade matcher).
GENOMSNITT/SET: 9,47 (51 spelade set).
GENOMSNITT/GAME: 1,0 (480 spelade game).

————————————————————

* * *

ANDY MURRAY

Andy Murray. FOTO: BILDBYRÅN
Andy Murray. FOTO: BILDBYRÅN

AUSTRALIAN OPEN:

Totalt antal spelade matcher: 7 (final).
Totalt antal spelade set: 24.
Totalt antal spelade game: 228.

Winners mot sig: 208.

Genomsnitt/match: 29,7
Genomsnitt/set: 8,6.
Genomsnitt/game: 0,91.

————————————————————

WIMBLEDON:

Totalt antal spelade matcher: 7 (final).
Totalt antal spelade set: 24.
Totalt antal spelade game: 239.

Winners mot sig: 247.

Genomsnitt/match: 35,2.
Genomsnitt/set: 10,3.
Genomsnitt/game: 1,03.

————————————————————

US OPEN:

Totalt antal spelade matcher: 5 (kvartsfinal).
Totalt antal spelade set: 17.
Totalt antal spelade game: 158.

Winners mot sig: 158.

Genomsnitt/match: 31,6.
Genomsnitt/set: 9,3.
Genomsnitt/game: 1,0.

————————————————————

TOTALT ANTAL WINNERS MOT SIG I SAMTLIGA GS: 613.
GENOMSNITT/MATCH: 32,2 (19 spelade matcher).
GENOMSNITT/SET: 9,43 (65 spelade set).
GENOMSNITT/GAME: 0,98 (625 spelade game).

————————————————————

* * *

NOVAK DJOKOVIC

Novak Djokovic. FOTO: BILDBYRÅN
Novak Djokovic. FOTO: BILDBYRÅN

AUSTRALISKA OPEN:

Totalt antal spelade matcher: 7 (final).
Totalt antal spelade set: 25.
Totalt antal spelade game: 249.

Winners mot sig: 210.

Genomsnitt/match: 30
Genomsnitt/set: 8,4.
Genomsnitt/game: 0,84.

————————————————————

FRANSKA ÖPPNA:

Totalt antal spelade matcher: 6 (semifinal).
Totalt antal spelade set: 21.
Totalt antal spelade game: 210.

Winners mot sig: 188.

Genomsnitt/match: 31,3.
Genomsnitt/set: 8,95.
Genomsnitt/game: 0,89.

————————————————————

WIMBLEDON:

Totalt antal spelade matcher: 7 (final).
Totalt antal spelade set: 23.
Totalt antal spelade game: 236.

Winners mot sig: 208.

Genomsnitt/match: 29,7.
Genomsnitt/set: 9,0.
Genomsnitt/game: 0,88.

————————————————————

US OPEN:

Totalt antal spelade matcher: 7 (final).
Totalt antal spelade set: 25.
Totalt antal spelade game: 210.

Winners mot sig: 152.

Genomsnitt/match: 21,7.
Genomsnitt/set: 6,08.
Genomsnitt/game: 0,72.

————————————————————

TOTALT ANTAL WINNERS MOT SIG I SAMTLIGA GS: 758.
GENOMSNITT/MATCH: 28,1 (27 spelade matcher).
GENOMSNITT/SET: 8,06 (94 spelade set).
GENOMSNITT/GAME: 0,84 (905 spelade game).

————————————————————

* * *

Så, vilka siffror ska man fokusera på – och vad drar vi för slutsatser?

Till att börja med är genomsnitten per match och set givetvis relevanta på ett generellt plan, men de är lite mer grovhuggna än genomsnittet per game. Anledningen är så klart att antal set och game varierar från match till match och antal game varierar från set till set. Genomsnittet per game är å andra sidan lite svårare att förhålla sig till eftersom talen är så små. Det skiljer till exempel mycket mer mellan 0,84 och 0,98 än vad det kanske ser ut att göra på papperet – 758 winners mot sig på 905 spelade game är så klart väldigt mycket bättre än 613 på 625 spelade game.

Jag gjorde också en kontrollräkning mot Roger Federer, som är en i grunden mycket offensivare spelare än de fyra ovan nämnda men ändå anses ha ett försvarsspel av världsklass, för att säkerställa att den här datan är solid och tillförlitlig. Jag valde att enbart titta på hans siffror i Australiska öppna 2013, eftersom det var hans överlägset bästa Grand Slam-turnering.

Roger Federer.
Roger Federer.

Så här ser det ut för Federer:

Totalt antal spelade matcher: 6 (semifinal).
Totalt antal spelade set: 22.
Totalt antal spelade game: 222.

Winners mot sig: 245.

GENOMSNITT/MATCH: 40,8.
GENOMSNITT/SET: 11,13.
GENOMSNITT/GAME: 1,10.

I klass med David Ferrers Wimbledon, som var spanjorens klart sämsta turneringen utifrån denna parameter. Utgår kallt ifrån att siffrorna i främst Wimbledon och US Open (men även Franska öppna) dessutom drar ner Federers genomsnitt på samma sätt som Rafael Nadals katastrofala Wimbledon-sejour drar ner hans. Personligen tycker jag att denna kontrollräkning validerar den här pseudovetenskapliga undersökningens relevans.

* * *

Och så slutsatsen:

• Novak Djokovic har den överlägset bästa defensiven på ATP-touren. Hans sämsta genomsnitt per game (Franska öppna) är bättre än de bästa noteringarna av Andy Murray (Australiska öppna), Rafael Nadal (US Open) och David Ferrer (Franska öppna).

 • Andy Murray kniper som ni ser silvret, men hans ledning över Nadal hade nog blivit betydligt mer knapp om det inte vore för att katastrofsiffrorna i Wimbledon drar ner världsettans genomsnitt. Hyfsat likvärdiga bästa resultat mellan dessa båda herrar.

• David Ferrer på delad bronsplats med Nadal om vi enbart ser till dessa siffror, men det hade blivit en fjärdeplats om Nadal stått över Wimbledon. Har överlägset bästa genomsnittet per set (Franska öppna: 5,45) men så spelade han ju också otroligt få game i den turneringen (i snitt 25 per match). Lika bra bästa resultat och genomsnitt totalt som Nadal, men klart efter både Djokovic och Murray.

Återigen: Det här är ju bara en av många parametrar att titta på när man avgör frågor av den här digniteten, men jag tycker ändå att den här lilla analysen är relevant nog för att dra en slutsats. Att räkna oprovocerade misstag hade inte känts lika relevant eftersom både offensiva och defensiva missar räknas in i den statistiken. Dessutom är det snarare ett tecken på hög bollsäkerhet än tät defensiv, tycker jag (även om de ofta av naturliga skäl hänger ihop). Av samma anledning hade det inte heller varit relevant att räkna oprovocerade misstag från motståndarna, trots att det är en vital del av en defensiv specialists taktik att stressa fram missar. Kom gärna med synpunkter!

Nästa steg blir att undersöka ration mellan winners och insläppta winners (tycker det är ett lite roligt korsbegrepp mellan tennis och hockey/fotboll), men det får bli ett eget inlägg.

Vem gynnas mest av snabbare banor i Australiska öppna?

av Henrik Ståhl
Roger Federer. FOTO: BILDBYRÅN
Roger Federer. FOTO: BILDBYRÅN

Att Brisbane International gjorts snabbare har under veckan gått från förhandssnack till hårdkokt fakta. Om inte annat har vi ju nu själva kunnat se matcherna och bedöma tempoökningen i duellerna.

Brisbane – och framför allt Apia International i Sydney – brukar höra till de snabbaste 250-turneringarna på ATP-touren, men just i Brisbane är det ändå märkbart att någon typ av förändring gjorts.

Om det är bollarna eller underlaget låter jag tills vidare vara osagt – men enligt Lleyton Hewitt är det både och:

– Bollarna är definitivt annorlunda jämfört med förra året. De var mycket tyngre förra året, och banorna var grynigare. Banorna är inte alls så i år. Jag tror att spelet blir lite långsammare under kvällen och när det är högre luftfuktighet, så klart, men några av matcherna på dagen i hettan är riktigt snabba, säger han enligt 10sballs.com.

Enligt Marin Cilic är underlaget i årets upplaga av Brisbane International ”det snabbaste han någonsin spelat på” – och jämför det med inomhusturneringen Paris Masters.

Den senaste tiden har även rykten om att Australiska öppna i Melbourne, årets första Grand Slam-turnering, justerat sina banor.  Inga officiella tester har ännu genomförts, men flera spelare som tränat i Melbourne hävdar att underlaget är betydligt snabbare än vanligt.

Vilket inte vore särskilt förvånande i och med att Tennis Australia arrangerar både Brisbane och Australiska öppna.

Rod Laver Arena.
Rod Laver Arena.

Men vad har då detta för betydelse för turneringen?

Ganska mycket, förstås.

Australiska öppna har under sina 25 år på hardcourt alltid varit den långsammare av de två Grand Slam-turneringarna på underlaget (US Open är betydligt snabbare). Inför 2008 års upplaga bytte man från det grönskimrande Rebound Ace till dagens Plexicushion i ett försök att minimera skador och göra bollstudsen både lägre och mer förutsägbar (spelare hade klagat på att banorna blev ”klibbiga” och att det i kombination med oförutsägbar bollstuds föranledde skador). Rent tekniskt påminner Plexicushion om US Opens Deco Turf, men Plexicushion har betydligt mer dämpning.

Beslutet att göra Australiska öppna snabbare – om detta nu verkligen stämmer, ska tilläggas – sätter omedvetet de konspiratoriska kugghjulen i rörelse: Vill man från arrangörens sida se en annan vinnare än Novak Djokovic, efter att serben bärgat tre raka titlar och vunnit turneringen fyra av de senaste sex åren (2008, 2011-2013)?

Eller ger man efter för de ibland högljudda protesterna från många tennisfans, som tröttnat på långa malande dueller och i stället efterfrågar snabbare (och offensivare) spel?

Jag tror nog mer på det sistnämnda. Det är visserligen ingen hemlighet att Djokovic föredrar utomhusturneringen i kategorin medium fast, men jag tror inte att man medvetet försöker missgynna en av sportens just nu mest dominanta spelare. Arrangörer av Grand Slam-turneringar gör inte förändringar av det här slaget på individnivå.

Själv välkomnar jag försiktigt den eventuella förändringen. Australiska öppna har ibland varit parodiskt långsam, särskilt under svala kvällsmatcher, och påmint mer om grus än hardcourt. På lång sikt är all typ av homogenisering av ondo. Varför ens spela på olika underlag om de erbjuder så lite variation?

Okej, nu är det inte bara bollstuds och hastighet som skiljer underlagen åt, men ni förstår vad jag menar. Där grus premierar tät defensiv och bollsäkerhet borde hardcourt premiera kraftfull offensiv och intensitet mer än vad som nu är fallet.

Jag tror inte heller att vi behöver oroa oss för att Australiska öppna ska bli för likt US Open. Klimatet i Australien tillför ännu en dimension till spelet på Rod Laver Arena, till exempel.

Men vilka gynnas och missgynnas då?

Vi börjar med dem som gynnas:

Maria Sjarapova. FOTO: BILDBYRÅN
Maria Sjarapova.
FOTO: BILDBYRÅN

Servekanoner. Generellt gynnas alltid servekanoner som John IsnerMilos Raonic och Ivo Karlovic av snabbare underlag, eftersom de får mer utdelning i egen serve och duellerna är kortare. Om Australiska öppna blir snabbare i år kan vi räkna med en och annan skräll.

• Sluggers. Offensiva spelare med hård serve och tunga grundslag, som Ernests GulbisMarin CilicTomás BerdychJerzy Janowicz och Jo-Wilfried Tsonga på herrsidan, Serena Williams, Maria SjarapovaLi NaPetra Kvitová och Laura Robson på damsidan, trivs av naturliga skäl bra på snabbare underlag, eftersom det är lättare för dem att slå igenom sina motståndare än på långsammare banor.

• Volleyspecialister. Visserligen ett utdöende släkte, men man kan väl säga som så att allroundspelare med bra serve, bra offensivt spel och bra volley gynnas, helt enkelt för att det ger mer att söka sig fram på nät.

• Pushers. Nu finns det i och för sig väldigt få renodlade pushers på touren, men typ Andy MurrayGilles Simon och Lleyton Hewitt är defensiva specialister som i regel trivs bra på snabba underlag. Variation är nyckeln för den här typen av spelare, och de drar ofta nytta av motståndarens kraft (i stället för att sätta fart på bollen själva absorberar de farten från motståndarens slag, enkelt uttryckt).

På individnivå är det ingen hemlighet att den här typen av förändring gynnar Roger Federer, som föredrar snabbt tempo och korta dueller (vilket han inte minst visat prov på i Brisbane under veckan). Det är därför inte särskilt konstigt att schweizaren välkomnar en eventuell förändring:

– Jag gillar de lite snabbare underlagen. Det är härligt när ens slice går lågt och motståndaren inte bara kan äta upp den, även om det är en bra slice. Så jag tycker att det är bra att underlaget är lite snabbare här, har han sagt om banorna i Brisbane.

Det kan också nämnas i sammanhanget att Federer, tillsammans med Lleyton Hewitt, var en av dem som var mest negativa inför skiftet från Rebound Ace till Plexicushion.

– Jag tycker att underlaget är för långsamt. Allting görs redan långsammare. Alla klagar på att det är för mycket spel från baslinjen. Vi kommer se ännu mer av det i Australien, det är en sak som är säker, var Federers omdöme inför 2008 års upplaga av turneringen.

Även Murray gynnas som sagt, om han nu hinner pricka in formen lagom till årets första Grand Slam. Berdych har säkert chansen att ta sig till sin första semifinal i Melbourne om det går lite snabbare. Tsonga, Raonic, Gulbis. Stanislas Wawrinka? Ja, han hade ju som bekant inga problem med hastigheten i US Open i höstas. Men om han skulle gynnas av att underlaget snabbas upp, det vet jag inte om man kan påstå. Kanske att de kortare duellerna gynnar honom fysiskt, men å andra sidan brukar ett lite lägre tempo passa honom bättre eftersom han då har mer tid på sig att förbereda sig inför svingen.

Och så tar vi dem som missgynnas:

Agnieszka Radwanska. FOTO: BILDBYRÅN
Agnieszka Radwanska.
FOTO: BILDBYRÅN

• ”Grusspelarna.” Ja alltså, de som i princip spelar grustennis på hardcourt och kommer undan med det. Typ Carlos BerlocqPablo AndújarGuillermo Garcia-Lopez och Juan Mónaco, för att nämna några. Vissa så klart bättre än andra på hardcourt, men ni fattar poängen.

• Baslinjenötarna. Typ David FerrerTommy RobredoKei Nishikori och till viss del Rafael Nadal på herrsidan, främst Agnieszka Radwanska på damsidan. Nu har visserligen alla de offensiva kvaliteter också, men deras spel bygger i grunden på att med solid försvarsmur och hög bollsäkerhet stressa fram misstag från och trötta ut sina motståndare. 

På individnivå är Nadal ett gränsfall. Jag har tidigare förklarat det klassiska missförståndet att Nadal skulle ha problem på snabbare underlag enbart på grund av det högre matchtempot. Det är ingen slump att han rönt större framgångar i US Open än i Australiska öppna – och har 2-1 i finalfacit mot Djokovic på Flushing Meadows.

Att Djokovic missgynnas kan vi dock utan omsvep slå fast. Exakt hur mycket är svårt att säga. Marginellt, skulle jag spontant säga, med tanke på serbens allroundness. Men det är klart, har man vunnit en turnering tre år i rad är man säkert inte så sugen på spelmässiga förändringar.

För Radwanskas del har hon aldrig riktigt lyckats på Flushing Meadows, så hon vill knappast att Australiska öppna ska bli mer likt US Open.

ATP-tourens två giganter Novak Djokovic och Rafael Nadal kommer givetvis att vara förhandsfavoriter oavsett hur underlaget ser ut i Melbourne, men jag tror att de positiva effekterna av en eventuell förändring är att den öppnar för fler skrällar – vilket gör turneringen i sig intressantare och mer spännande att följa, och gynnar lägre rankade spelare.

På lång sikt kanske det också medför att fler hardcourt-turneringar på touren väljer att göra samma sak, vilket skulle bromsa den homogenisering av sporten som pågått sedan de stora förändringarnas år, 2002 och 2008.

Smärtsam seger – och början på tronskifte?

av Henrik Ståhl
Novak Djokovic bärgade sin tredje raka titel i Melbourne efter en kämpaseger över rivalen Andy Murray. FOTO: AFP

Novakianerna är nöjda.

Det borde även tv-tittarna vara.

Vi bjöds nämligen på precis den Australiska öppna-final vi kunde vänta oss, mellan två av världens just nu bästa tennisspelare.

Matchbilden i finalens inledning var väntad: Novak Djokovic dirigerade spelet, men stressades och pressades och stördes och irriterades nonstop av en vilt krigande, resolut Andy Murray.

Precis som jag förutspådde på förhand trivs nämligen Murray lika bra i den rollen som Djokovic gör i rollen som spelförare.

Att Djokovic dessutom är en notorisk trögstartare passar Murray som handen i handsken. Skotten gav serben minimalt med utrymme att hitta sin matchrytm, bollträff och trygghet. Han hade en helt osannolik variation i spelet, sprang som en vessla i både djupled och sidled, och bjöd på blixtsnabba spelvändningar.

Att första set skulle gå till tiebreak var ingen högoddsare alls. Och som det sett ut under hela matchinledningen kom det inte heller som någon chock att Djokovic i princip lade upp fyra setbollar på ett silverfat och själv agerade servitör till en Murray som bara behövde tacka och ta emot.

I andra set hade Murray fortsatt det spelmässiga övertaget. Trots att Djokovic höll i taktpinnen och drev spelet framåt lyckades han inte slå igenom världstreans försvarsmur, stressades till på tok för många oprovocerade misstag och hade förtvivlat svårt att exploatera Murrays svaga andraserve.

Ofta kändes det som att Djokovic nöjde sig med att returnera med en block eller defensiv slice, i hopp om att Murray slutligen skulle börja missa.

Att Murrays tre brända breakbollar i början av setet skulle komma att bli kostsamma stod därför bortom varje rimligt tvivel – precis som Djokovics fem missade breakmöjligheter blev det i första set.

Andy Murray ska vara nöjd med sin insats. FOTO: ALL OVER PRESS

Andra sets tiebreak kändes lite som ett lotteri. Visserligen hade Murray fortfarande ett knappt övertag, men Djokovic började bli varm i kläderna och det syntes i hans bestämdhet och fokus att han inlett sin sedvanliga upphämtning.

Efter att en fjäder på banan pressat fram ett dubbelfel från Murray kunde världsettan bärga andra sets tiebreak utan större bekymmer.

Han hade bitit ihop, han hade uthärdat, han hade stått upp och ignorerat smärtan – och slutligen jobbat sig in i matchen så till den milda grad att han nu äntligen kunde ta över kommandot på riktigt.

I andra set följdes de båda kombattanterna åt och levererade det ena stabila servegamet efter det andra (och hittade hela tiden tillbaka till sitt stenhårda fokus när dipparna väl kom) fram till 4-3. Vid det här för matchen oerhört viktiga läget hade Djokovic hittat tryggheten i sitt spel och säkerheten i sina grundslag. Samtidigt började Murray se sliten ut.

Och precis som väntat blev det här gamet helt matchavgörande. Djokovic gick på offensiven i returtagandet, satte hög press och tvingade Murray till långa löpningar i sidled. Skotten orkade inte hålla emot och tappade sin serve – för första gången i matchen.

Dittills hade vi alltså bjudits på totalt 31 raka game utan servegenombrott. Att det till slut blev Djokovic som bröt dödläget kändes både rättvist och symptomatiskt för matchen, givet hur andra set avslutats och tredje set inletts.

Serben håller sin serve enkelt, låser tredje set och har svarat för en imponerande upphämtning och vändning.

I fjärde set är Murrays bränsletank i princip tömd, medan Djokovic stärkts av det övertag han på egen hand jobbat upp. Han bärgar två nya servegenombrott och räddar själv en breakboll.

När Djokovic servar för matchen vid ställning 5-2 bjuder han bort två enkla poäng, men sätter sedan fart på både bollen och Murray, som helt slutkörd tvingas springa från hörn till hörn. Vid 40-30 har skotten i princip gett upp och fjöser en kraftlös backhand i nät.

Oerhört starkt av Djokovic, som står upp enormt bra och orkar hålla emot i inledningen när Murray är så glödhet. När allt annat sviktade var nämligen serven stabil, och det kräver en hel del mental styrka för att klara av det. När man får sin matchrytm så söndersliten, hela tiden stressas och aldrig får chansen att hitta bollträffen, då brukar det spilla över på i stort sett alla delar av det egna spelet.

Serven är i sådana lägen alltid i farozonen, eftersom den är så betydelsefull för att kunna hålla sig kvar i matchen.

Djokovic klarade den prövningen med bravur.

Samtidigt ska sägas att det spel och den inställning Murray visade upp i första, andra och halva tredje set kan vara början på ett tronskifte. Den här gången orkade han inte jobba upp ett tillräckligt stort övertag, men om han lyckats greja en 2-0-ledning hade den här matchen kunnat se ut och sluta annorlunda.

Att det tronskiftet enbart skulle handla om Djokovic och Murray är givetvis inte alls vad jag syftar på.

Nej, jag menar snarare ett tronskifte i toppen som sådan. Där tidigare Djokovic och Rafael Nadal (samt Roger Federer i Nadals frånvaro) varit huvudkandidater till både Grand Slam-bucklor och positionen som världsetta kan det nu vara dags för Murray att kliva fram och röra om ordentligt i Big Four-grytan.

Tre raka GS-finaler, en titel och en mäkta imponerande match mot giganten Djokovic – som alltså bärgar sin tredje raka och totalt fjärde buckla i Melbourne – tyder på det.

Denna kyliga söndag fick vi dessutom ett kvitto på att rivaliteten mellan Djokovic och Murray inte bara börjat utveckla sig till rena kraftmätningar i stil med dem mellan Djokovic och Nadal, utan även en rivalitet som kan gå till historien som en av de bästa någonsin.

Därför vinner han finalen

av Henrik Ståhl
Novak Djokovic jagar sin tredje raka buckla i Australiska öppna – och Andy Murray sin andra raka Grand Slam-titel.

Det kommer att bli en smärtsam final.

Smärtsamt jämn, smärtsamt underhållande och förhoppningsvis smärtsamt välspelad.

Notera att jag likt i princip alla andra förståsigpåare påstår att det kommer bli jämnt. Att hävda annat vore naivt.

Spelmässigt är nämligen deras möten alltid (eller i alla fall oftast) jämna och deras tre senaste matcher har alla gått till avgörande set. Som tittare kan man alltid vara säker på en sak inför en drabbning mellan Novak Djokovic och Andy Murray: ingenting kan tas för givet.

Personligen har jag till exempel svårt att inte tippa Djokovic som segrare. Det finns flera anledningar till det. Supermatchen mot David Ferrer, den överlägsenhet han visade i tre set mot Tomás Berdych, vinnarskallen mot Stanislas Wawrinka och dominansen i de tre första omgångarna, till exempel.

Alla frågetecken som uppstod i och med den där maratonmatchen mot Wawrinka rätades liksom ut direkt. Kanske underskattade han schweizaren och blev tagen på sängen av dennes högoktaniga prestation? Möjligt.

Men det finns andra parametrar än Djokovics form som jag tycker ger honom ett inte obetydligt övertag gentemot Andy Murray. Djokovic behövde bara en och en halv timme på sig att avfärda Ferrer, och som grädde på moset fick han en extra dags vila – medan skotten pressades till fem set under sin över fyra timmar långa semifinal mot Roger Federer i fredags.

I förra årets US Open räckte den extra vila som Murray fick efter att ha utmanövrerat Berdych i semin, medan Djokovic på grund av regnuppehåll tvingades spela sin semifinal dagen före finalen, hela vägen till seger. Det tog inte särskilt lång tid för serben att köra över spanjoren den gången heller, men den uteblivna vilan blev kostsam.

Det märktes inte minst i femte set, då han efter att ha hämtat in ett 0-2-underläge inte hade tillräckligt med bränsle kvar för att slutföra upphämtningen.

En fullt utvilad Murray blev då alltså pressad till fem set mot en sliten Djokovic, efter att ha tagit ledningen med 2-0 i set. Med de lyckosamma förutsättningarna hade man kunnat vänta sig en 3-1-seger. Kanske till och med 3-0.

Men det var inte vem som helst som stod där på andra sidan nätet och vägrade ge upp. Det var Novak Djokovic. Världens just nu bästa tennisspelare.

Det kommer inte att vara vem som helst som står där på andra sidan nätet i Melbourne och vägrar ge upp. Det kommer att vara Novak Djokovic. Världens just nu bästa tennisspelare.

Trots det kan man inte utan omsvep avfärda en spelare som Andy Murray. Han gör sig redo för sin tredje raka Grand Slam-final – och har alltså efter den förlösande första GS-titeln på Flushing Meadows redan chansen att bärga sin andra. Räknar man in London-OS är det till och med den fjärde riktigt stora finalen han spelar – på ett halvår.

När han nu äntligen, dessutom två gånger om, bevisat för sig själv och resten av världen att han faktiskt har vinnarskalle så kommer han inte att spela med samma ängslighet och respekt gentemot sin antagonist som tidigare. Det självförtroende han i dag utstrålar gör honom farlig, eftersom det ger honom en helt annan trygghet och tro på sig själv och sitt spel.

Vad kan vi vänta oss för matchbild då?

Djokovic kommer med största sannolikhet att gå på knock. Ta kommandot, försöka driva på spelet, bygga upp sina poäng metodiskt och leta vinnande slag.

Murray kommer å sin sida förmodligen att gå ut starkt, störa Djokovics matchrytm med en blandning av tät defensiv, rapp offensiv och snabba spelvändningar, och på så vis försöka skapa ett tidigt överläge. Precis som semifinalen mot Federer lär det här bli ett taktiskt rävspel, men på ett lite annorlunda sätt. Mot Federer handlar det om att ta udden av schweizarens offensiv – mot Djokovic handlar det om att välja rätt lägen att kliva fram och styra spelet, alternativt ta ett steg tillbaka och leta efter de små hål i defensiven som kan uppstå.

Det intressanta med den här matchen är att det generellt passar Murray lika bra att Djokovic mestadels håller i taktpinnen som det gör för Djokovic. Den stora frågan är vem som kommer ha det där lilla extra, en avgörande edge.

Då svarar jag nog Djokovic fem av sju dagar i veckan. Inklusive den här dagen.

Djokovic har nämligen redan stirrat nederlaget i vitögat i den här turneringen, och vet således hur smärtsamt det kan vara att vinna.

Efter sina misslyckanden i Franska öppna (mot Rafael Nadal i finalen) och US Open vet han också hur outhärdligt smärtsamt det är att förlora.

Jag räknar därför kallt med att han kommer göra allt som står i hans makt för att inte tvingas bita i gräset på nytt. Rod Laver är hans arena, en plats där han uträttat stordåd förr och känner utan och innan.

Han vet inte bara att han kan vinna den här finalen. Jag är övertygad om att han gett sig f-n på att göra det.

Och då kan inte ens en Andy Murray, som efter tre fuktlösa försök äntligen tämjt sin schweiziska Grand Slam-demon, stå i hans väg utan att vältas omkull. Skotten vet mer än någon annan hur ont det gör att förlora.

Men än har han en bit kvar att vandra innan han lika väl som rivalen Novak Djokovic vet hur ont det gör att vinna.

Finalen ren tortyr för Li

av Henrik Ståhl
Guldet blev till sand för världssexan Li Na. FOTO: REUTERS

Hon var den klart starkaste av de båda i inledningen av matchen. Båda hade visserligen förtvivlat svårt för att hålla serven – och visst började nerverna i vanlig ordning spöka för världssexan när hon skulle serva för setet vid ställning 5-3, efter att ha brutit Victoria Azarenka men en klockren rak backhand i vänsterkrysset – men det kändes ändå som att det var Li Na som hade kontroll över de viktigaste händelserna.

Sen kom skadan. Hon föll ihop i plågor efter att ha vridit foten illa när hon skulle byta riktning och haltade av banan.

Nu hade hon visserligen redan tappat till 0-3 efter två riktigt svaga servegame, men såg inte ut att vara beredd att vika ner sig riktigt än.

Efter skadetimeout klev hon ut med förnyad energi och tog Azarenka lite på sängen. 4-4 och vi var tillbaka på ruta ett.

Världssexan krigade på heroiskt och såg inte ut att bekymras av skadan, men det var ändå tydligt att hennes rörelseschema begränsades. Hon tog inte vissa löpningar och kunde inte göra tvära vändningar när Azarenka oväntat bytte riktning i duellerna.

Hon tappade dessutom styrfart i sin serve och hade problem med att komma rätt till bollen, vilket hon är väldigt beroende av i sitt offensiva spel: Hon vill gärna ta bollen tidigt och placera sina slag djupt och snävt. Små marginaler, med andra ord – och extra viktigt då med snabbt fotarbete och bra bollträff.

I avgörande set, efter att ha tappat sin serve vid ställning 4-5 i andra, tar Li Na ledningen med 2-1 och ser ut att ha kämpat sig tillbaka in i matchen.

Victoria Azarenka vann sin andra raka titel i Australiska öppna. FOTO: REUTERS

Då kommer fyrverkeriavbrottet (på grund av Australiens nationaldag), och redan i första poängen efter den tio minuter långa pausen trampar Li Na snett. Foten viker sig och hon tvingas på nytt, med tårar i ögonen, att ledas av banan.

Hon hänger med fram till 4-3, men bränner breakboll och tvingas sedan serva för att hålla drömmen om karriärens andra Grand Slam-titel vid liv.

Hon misslyckas. Och det känns så fruktansvärt orättvist.

Man kan tycka vad man vill om Azarenka, att hon är osportslig (särskilt efter den kontroversiella skadetimeouten i slutet av semifinalen mot Sloane Stephens), okarismatisk och högljudd på banan, men hon visade ändå mästartakter i den här matchen.

Personligen tycker jag förvisso inte att hon exploaterade sin motståndarens skada ordentligt – exempelvis borde hon ha satsat mer på oförutsägbara placeringar, snabba tempoväxlingar och hög press – men hon höll hela tiden sitt fokus uppe och tog aldrig ut segern i förskott.

Trots det är det svårt att inte lida med Li Na. Som hon spelat under den här turneringen och den här finalen… ja, man hade verkligen unnat henne bucklan. Särskilt med tanke på vilken kämpainsats hon svarade för i andra och tredje set.

Men tvärtom upprepar hon i och med sin förlust den inte alltför smickrande bedriften att som enda kvinnlig tennisspelare sedan 2006 ha förlorat en GS-final efter att ha vunnit första set.

Jag hade så gärna velat sätta rubriken ”Guldkantad tortyr” efter den här finalen.

I stället blev den ingenting annat än just tortyr.

Hon vinner finalen

av Henrik Ståhl
Victoria Azarenka och Li Na gör upp om titeln i Australiska öppna. FOTO: AFP

Två finalkombattanter gör upp om damernas titel i Australiska öppna i morgon.

Serena Williams är inte en av dem.

Inte heller Maria Sjarapova.

Trots att de dominerade totalt i inledningen av turneringen (efter förlusten landar Sjarapova på makalösa 64-21 i gamefacit). Williams hämmades visserligen av skada i sin kvartsfinal mot Sloane Stephens, men Sjarapova var helt enkelt den sämre spelaren i sin semifinal mot Li Na.

Victoria Azarenka fick tack vare Sloane Stephens skräll en enkel resa och har egentligen bara sviktat mot 63-rankade 23-åringen Jamie Hampton, i tredje omgången. 19-åriga Stephens slog hon i raka set i semifinalen, efter att ha tagit skadetimeout när hon precis missat chansen att serva hem matchen. En timeout som kom att stå världsettan dyrt, då hon anklagades för att ha tagit den på grund av nervositet och att den påstådda bröstsmärtan var en efterhandskonstruktion.

Hur som helst.

Li Na flög länge under radarn i Melbourne. Själv trodde jag att hon skulle falla offer för antingen någon högoddsare i turneringens inledning ellerAgnieszka Radwanska(som hon körde hon över i kvartsfinalen).

Li Na trivs i Melbourne. Hon får utdelning på sin effektiva serve och sitt tunga grundspel, och hittar snabbt tryggheten i sitt spel här. Hon nådde finalen så sent som 2011 (förlust i tre set mot Kim Clijsters – kinesiskan vann sedan Franska öppna fem månader senare) och var året dessförinnan i semifinal.

Framför allt: hon slog Azarenka i åttondelsfinalen på vägen mot final. 6-3, 6-3 blev det den gången.

Hon har krut i bössan, världssexan. Tillräckligt för att blåsa vitryska världsettan av banan. Men (för det finns oftast ett men), hennes plötsliga formdippar och mentala kollapser har löpt som en röd tråd och satt krokben för henne genom hela hennes karriär.

Det är inte till gagn mot en så stabil spelare som Victoria Azarenka.

Världsettan kan vänta sig ett bombardemang från baslinjen. Hon får också göra sig beredd på att mötas av en mobil försvarsmur. Inte lika massiv som exempelvis Agnieszka Radwanskas, kanske, men nog så solid.

Hon har nämligen den fördelaktiga egenskapen att lätt kunna ställa om från defensiv till attack eftersom hon är snabb och har ett mjukt rörelseschema, vilket ger henne tid att förbereda sig inför slagen.

Azarenkas bästa chans i morgon blir därför att spela sitt spel med den stabilitet som hon dag efter dag visar upp på WTA-touren och satsa allt på de luckor som Li Na kommer att lämna.

För de kommer. Världssexan spelar gärna på marginalernas absoluta gräns. Dödligt effektivt när allt klaffar, men samtidigt skört som fnöske. Börjar de oprovocerade misstagen staplas på hög och Azarenka stör hennes matchrytm genom att hålla liv i duellerna, så kan osäkerheten göra sig påmind.

Azarenka leder visserligen med 5-4 i inbördes möten (3-0 under 2012), men deras matcher är i regel jämna och än så länge har världsettan inte lyckats vinna i Grand Slam-sammanhang (på två försök; Australiska 2011 och Franska öppna samma år), vilket kan påverkar henne på ett psykologiskt plan.

En Li Na i toppform och med det självförtroende hon hittills utstrålat ska nämligen inte underskattas.

Det blev Maria Sjarapova skoningslöst varse i semifinalen.

Kan hon hålla nerverna i styr tror jag faktiskt att Li Na vinner den här finalen. Underlaget gynnar henne och hennes offensiva vapen är kraftfullare än Azarenkas. Dessutom vann hon deras senaste möte, en uppvisningsmatch på hemmaplan i Hua Hin i december.

Om Azarenka lyckas utnyttja det faktum att Li Na nästan uteslutande spelar aggressivt och flackt genom att ta kommandot över matchtempot och på så vis få världssexan att tvivla på sitt eget spel, ja då har hon goda chanser att med sin stabilitet jobba till sig övertaget och kämpa till sig segern.

Min gissning är ändå att Li Na fixar det här. Kanske i tre set om hon sviktar, men lika gärna i raka set. Hon har sett så solid ut hittills och vet vad som krävs för att vinna de stora matcherna.

Federers blinda raseri

av Henrik Ståhl

http://www.youtube.com/watch?v=KJatAb1IWAs

Ni som följde dagens semifinal mellan Andy Murray och Roger Federer såg den annars så ödmjuke och kylige schweizaren vid flera tillfällen grymta, grimasera och vråla ut sin frustration.

Exempelvis blev det en dispyt mellan Murray och huvuddomaren i tredje (eller var det fjärde?) set efter att en linjedomare först tvekat och sedan dömt ut ett slag från Federer, ett domslut som huvuddomaren korrigerade.

Under ”tumultet” väste Federer någonting åt Murray, som såg märkbart chockad och efteråt en smula irriterad ut. Enligt uppgifter från utländsk media var det världstvåan sa inte värre än ”du slösar bort en utmaning” (Murray utmanade huvuddomarens korrigering, men visade sig mycket riktigt ha fel – att domaren då valde att ge poängen till Federer i stället för att spela om den var dock det som retade upp skotten allra mest).

I klippet ovan ser ni dock en annan sekvens i fjärde set, där Federer efter en förlorad boll vrålar direkt till Murray. Svårt att tyda exakt vad det är han säger, men det är någonting i stil med ”will you just fucking stop!” (Tennis.com:s Steve Tignor menar i sin analys av matchen att Federer kan ha sagt ”you fucking stopped!” som svar på att Murray tvekade innan han slog på en boll som klippte linjen).

Oavsett vad (att ordet ”fuck” förekommer står bortom varje rimligt tvivel) så är det hårda ord från veteranen, som inte direkt gjort sig känd för sina känsloutbrott på banan – och en fingervisning om laddningen som låg i luften den här kvällen i Melbourne.

Därför vann Andy Murray kraftmätningen

av Henrik Ståhl
Andy Murray (till höger) fick äntligen skaka hand med Roger Federer som vinnare efter en Grand Slam-drabbning. FOTO: ALL OVER PRESS

Ni kommer väl ihåg att jag resonerade kring bollträffen inför semifinalen mellan Andy Murray och Roger Federer, att den var en väldigt viktig variabel i matchen?

Den skulle komma att bli helt avgörande.

För i femte set, när båda stångat huvudena mot varandra i över tre timmar, var det Federer som svajade mest. Han kom alldeles för ofta fel till bollen, vilket givetvis alltid påverkar bollträffen negativt. Om det berodde på trötthet eller skadekänningar låter jag vara osagt, men tydligt var det i alla fall att hans kraftigt reducerade bollträff kostade honom matchen.

Om vi tar det från rätt ände började matchen precis som väntat: Båda gick ut stenhårt och redan de inledande gamen blev riktiga kraftmätningar.

Det där hängde i sig, och i varje game fick vi nya styrkebesked. De första tre seten var de mest välspelade. För mig som älskar taktiska rävspel var det här så klart en helt fantastisk sammandrabbning, men sett med lite mer opartiska glasögon bjöds vi på en dramatisk men spelmässigt svängig match.

De här två spelarna känner varandra utan och innan. Vet precis hur varandras respektive svagheter ska exploateras. Som när Murray styrde spelet mot malande backhanddueller och växlade tempot upp och ner i ryslig takt, eller Federer frestade världstrean att kliva fram och chansa på schweizarens knepiga slice.

På det hela taget var Murray den stabilare av de två. Under de tre första seten tappade han inte ett enda servegame, medan han själv förvaltade två av tio möjligheter till servegenombrott. Nerverna spökade dock i andra set när han i princip bjöd bort tiebreaket. Federer kilade in bollen i varenda liten lucka han bjöds på och var klart kyligare i det viktiga lägena.

När Murray sedan som från ingenstans tappade sin serve för första gången i matchen tidigt i fjärde set, men sedan kämpade sig tillbaka och servade för matchen vid ställning 5-4 trodde nog de allra flesta att det här var över för världstvåan.

Men, som så många gånger förr satte nerverna krokben för världstrean. Vid 30-40 dundrar han en forehand långt över linjen – trots att banan låg helt vidöppen. Att han krampade ihop totalt och tappade efterföljande tiebreak med 7-2 kom därför inte som någon större överraskning. Murray har otroligt svårt för att skaka av sig sådana missar.

Bara på kort sikt, dock. I femte set klev han ut med nytt mod, servade kassaskåpssäkert och satte hög press på Federer i schweizarens serve. Efter nytt tidigt break och sedan två matchbollar i Federers serve vid ställning 5-2 fick Murray så äntligen klottra ner en seger över världstvåan i Grand Slam-sammanhang i cv:t, när schweizarens forehand seglade någon decimeter över linjen.

På det hela taget var Murray den bättre spelaren. Spelmässigt klart bättre, faktiskt. Vann 75 procent av förstaservarna mot Federers 73, 63 procent i andraserve mot Federers 42. Vann 20 av 30 bollar framme vid nät, mot Federers 29/44 (67 procent-66 procent). 6-2 i servegenombrott, 62-43 i winners, 47-60 i oprovocerade misstag, 177-151 i poäng totalt.

Jämna siffror, men likväl bättre – på alla punkter. Vilket är ovanligt när man möter Federer.

För jämn, det måste man säga att den här matchen på det hela taget var. Murray var överlag mer resolut och tilläts styra matchtempot i högre grad än Federer, men racketkonstnären från Basel visade även han prov på sitt breda register och svårslagna tenniskunnande. Det hade lika gärna kunnat sluta 3-1, eller till och med 3-0, till Murray, men Federer ryckte åt sig de halmstrån han fick. Han hängde med bra i bollandet och klev fram i banan när han fick chansen. Han hade däremot hade förtvivlat svårt att komma åt Murrays serve, vilket är symptomatiskt för Federer och ytterst kostsamt i den här matchen (Murray servade för övrigt sjukt bra under större delen av matchen – betydligt bättre än Federer, vilket säger en hel del).

Att han många gånger tog fel beslut i placeringen tycker jag säger mer om Murrays enorma spelsinne än Federers nonchalans (jo, han har ju en tendens att spela nonchalant emellanåt). Det var otroligt imponerande att se Murray bygga upp poängen, sätta press på Federers forehandsida för att i nästa läge flytta spelet till backhandsidan. Lika imponerande var det att se Federers bestämdhet i lägen där han normalt brukar svikta, det vill säga när han har kniven mot strupen.

Men mest imponerande är nog hur extremt hög press Murray nu för tiden sätter på motståndaren i sitt försvarsspel – och hur extremt bra han hänger med i högt tempo. Det är inte alls samma passiva counterpunchande som för några år sedan. Han har liksom äntligen börjat använda sin fysiska styrka till att öka aggressiviteten i sin defensiv – vilket, i kombination med hans snabbhet och spelförståelse, gör honom ännu farligare för attackspelare som inte kan stå emot frestelsen att kliva fram och försöka döda poängen tidigt.

Jag gillade också att Federer ofta klev fram i returtagandet. Det bar inte alltid frukt (överlag returnerade Federer bedrövligt, men det är ju ingen nyhet), men det var grymt effektivt i lägen där pressen vilade på Murrays axlar. Som när skotten servade för matchen i fjärde set.

Femte set blev tyvärr ett stort antiklimax. Federer såg ut att vara alldeles stum i benen och kom som sagt väldigt ofta helt fel till bollen, vilket gjorde att han inte fick i närheten av den bollträff som han är beroende av mot en spelare av Murrays kaliber.

Starkt av Murray att kunna ruska av sig det där frustrerande avslutet på fjärde set och kliva ut med sådan pondus efter vilopausen. Å andra sidan svagt av Federer att låta frustrationen rinna över vid några tillfällen, som i tredje set.

Att han nu äntligen lyckats besegra sin nemesis i en Grand Slam-match och dessutom är klar för sin tredje Australiska öppna-final i karriären (totalt sjätte GS-final) lär ju kännas hyfsat gött för Murray.

Och lika gött lär det kännas för Novak Djokovic. En lång och energikrävande batalj mellan Murray och Federer var nämligen precis vad superserben, som får en dags extra vila eftersom han fick sin semi överstökad redan i går, önskade sig.

Givet hur extremt överlägsen Djokovic sett ut, bortsett från åttondelen mot Stanislas Wawrinka, är det svårt att tro annat än att mitt tips inför turneringen står sig.

Hjärnornas krig

av Henrik Ståhl
Roger Federer och Andy Murray gör upp om en finalplats i Australiska öppna. FOTO: BILDBYRÅN

Om Andy Murray spelat ishockey i NHL hade han förmodligen varit defensiv forward och placerats i tredjekedjan, checking line. Där hade han iklätt sig rollen som grinder och grävt puckar nere i sarghörnen i offensiv zon, backcheckat i försvarszon samt fokuserat på att störa motståndarna.

Roger Federer däremot, han hade varit lagets självklara anfallsstjärna. Wayne Gretzky, typ. (Eller kanske snarare Peter Forsberg, eftersom han var mer allround.)

Okej, jämförelsen mellan Andy och en klassisk hockeygrinder är kanske inte helt klockren, men ni förstår säkert vad jag menar – och det är ju alltid kul med hockeyreferenser, särskilt nu i NHL-tider.

Ni förstår säkert också att det jag vill ha sagt med detta är att morgondagens semifinal i Australiska öppna är en klassisk batalj mellan offensiv genialitet och defensiv briljans.

Det där vet ni redan allt om, så låt oss gå rakt på sak: Federer såg helt fenomenal och snudd på oslagbar ut i fyra matcher (Benoit Paire, Nikolaj Davydenko, Bernard Tomic och Milos Raonic). I kvartsfinalen lät han sig däremot både störas och dikteras av Jo-Wilfried Tsonga, och visade tecken på osäkerhet och instabilitet. Han höll sig dock tillräckligt samlad för att avstyra magplask, men pressades till fem set.

Så fort motståndet blev tuffare började han svaja, alltså. Vilket är oroväckande, eftersom motståndet i semifinalen är rysligt tufft.

Andy Murray passar nämligen Federer ännu sämre än Tsonga. Murray har historiskt haft ”lätt” för schweizaren (om någon nu verkligen kan påstås ha lätt för honom) och leder med 10-9 i inbördes möten. En av ytterst få spelare som har fler segrar än förluster mot världstvåan.

Rent spelmässigt är defensiva specialister av Murrays kaliber farliga för Federer av den enkla anledningen att de så lätt förstör hans matchrytm. En gnetare som David Ferrer är inga problem för världstvåan, eftersom han hela tiden får samma slag mot sig och därför vet precis hur han ska bygga upp sina poäng.

Men Murray, han bjuder på lika mycket variation i slag och placering som Federer gärna använder som vapen, och är därför svår att diktera. Det är inte svårt att ta kommandot och driva spelet framåt, det förutsätter Murray liksom att motståndaren gör, men det är svårt att dirigera matchtempot fullt ut eftersom skotten hela tiden är där och klottrar notbladen fulla med blåtoner.

Att han dessutom är en av världens bästa returtagare och har ett spelsinne och förmåga att förutspå sin motståndares nästa drag, gör inte saken bättre för Roger.

De riktigt bra matcherna mellan Murray och Federer tenderar därför att bli någon sorts hjärnornas krig, ett psykologiskt rävspel där de hela tiden testar varandras tålamod.

I Grand Slam -sammanhang har Federer visat sig vara den mer taktiskt fulländade, delvis för att han – med sin större erfarenhet – är bättre på att hantera pressen av stundens allvar än Murray, vars bristande självförtroende och heta temperament stått i vägen för honom själv.

Så, i stället för att gå igenom styrkor och brister som de allra flesta redan känner till (Federers serve, inside out-forehand och nätspel, Murrays returnerande, försvar och precision och så vidare) tänker jag gå direkt till pudelns kärna och lyfta fram en väldigt viktig variabel: bollträffen.

Den är nämligen Federer mer beroende av i sitt spel än Murray. För Murray sitter den i ryggmärgen – det vill säga, han är så otroligt bollsäker men är inte den som sätter fart på bollen, vilket gör att han inte måste ha samma perfektion i träffen. Precis alla offensiva vapen Federer har är bättre än Murrays, men de är beroende av bra bollträff och trygghet i det egna spelet.

Det är därför det hopats en del orosmoln runt Federer efter den där matchen mot Tsonga – han hade inte samma bollträff som i de fyra föregående matcherna. Visst, han hade det stundtals, men inte genomgående under hela matchen. Ofta hade han i stället stora problem med att få ordning på både forehand och backhand. Han var inte helt trygg i sitt eget spel, alltså. Sånt har han inte råd med mot Murray. Till och från räcker inte, helt enkelt.

Särskilt inte när även serven krånglar. Den måste nämligen funka i morgon. Klickar hans serve på samma sätt som mot Tsonga så är det kört. Det är min bestämda uppfattning. Murray är tillräckligt stabil i sin egen serve för att inte släppa ifrån sig smärtsamt många break, och alldeles för bra returtagare för att inte själv få med sig ett par.

Summa summarum: Federer måste hitta tillbaka till den bollträff han hade mot Paire, Davydenko, Tomic och Raonic, samt finna lugnet och tryggheten i sitt spel och stabilitet i serven. (Det vill säga: Han måste, förutom att sätta bra fart på bollen och hålla antalet oprovocerade misstag nere, fokusera på att spela det spel han vill spela och inte tänka för mycket på vad Murray sysslar med.) Sammantaget är detta hans nyckel till seger.

Ska vi prata lite om Murrays formkurva i Melbourne? Ja, det måste vi så klart.

Den är väldigt svår att tyda. Murray fick den tveklöst enklaste lottningen av spelarna i toppkvartetten och har, tack vare Jeremy Chardys skrällseger över Juan Martín del Potro i omgång tre, inte satts på prov en enda gång.

Det närmaste ett elddop han kommit är just Jeremy Chardy – i fransmannens första kvartsfinal i karriären. Chardy gjorde en riktigt bra turnering som han ska vara nöjd med och stolt över, men trots det kan han givetvis aldrig betraktas som ett hot mot världstrean i en Grand Slam-turnering. Vilket skotten också gjorde klart för både Chardy och resten av världen i onsdags.

I och med detta är det oerhört svårt att bedöma vilken nivå han ligger på i förhållande till Federer inför deras sammandrabbning.

Uppträder han så resolut som mot Robin Haase, Joao Sousa, Ricardas Berankis, Gilles Simon och Jeremy Chardy (ja, ni ser ju själva vilken löjligt enkel resa han haft hittills) så har han alla chanser i världen att inte bara tvinga fram det bästa ur Federer, utan även faktiskt slå honom.

Om han däremot blir fullständig tagen på sängen när matchtempot plötsligt är typ 50 procent högre än under de senaste elva dagarna, ja då blir det så klart tufft för skotten. Addera de inre demonerna han ständigt måste tampas med och det hopar sig genast en del orosmoln även över honom.

Nu tror jag visserligen att han kommer anpassa sig till tempot ganska omgående, men hamnar han på efterkälken tidigt kan uppförsbacken bli för brant, och då ligger det nära tillhands att tro att han sin vana trogen sätter krokben för sig själv.

Nåväl.

Känns fruktansvärt vanskligt att tippa den här matchen givet dessa omständigheter, men jag pekade ut Murray och den oantastlige sithlorden Darth Djokovic som finalister på förhand och tänker stå fast vid det.

Murray vidare till final, alltså. Efter fem stenhårda set? Tja, varför inte.

Och då väntar en drömfinal på söndag! Men det gör det ju å andra sidan om Federer vinner också. Win-win.

Den här gången tänker jag dock inte vara så dum i huvudet att jag avfärdar att 2,30 gånger pengarna på Federer är överodds. För ja, den här gången är det ju onekligen precis vad det är.

Grizzlyn Djokovic mosade chihuahuan Ferrer

av Henrik Ståhl
Novak Djokovic körde över David Ferrer fullständigt. FOTO: AP

Det var en sådan där dag när Novak Djokovic inte bara bestämt sig för att vinna – utan dessutom göra det med största möjliga marginal.

Alla som följer tennis vet hur svårt det är att utklassa David Ferrer, på grund av hans snabbhet, uthållighet och enorma krigarhjärta. Han kämpar och sliter som ingen annan, vägrar ge sig och stressar motståndaren med sitt fläckfria försvarsarbete.

Men när Djokovic har en sådan dag då han är på det här spelhumöret, ja då behöver han inte vänta på de små ljusglimtar som normalt sett är det enda Ferrer bjuder på – utan då river han upp stora hål i Ferrers försvarsmur och dundrar in winner efter winner med skoningslös precision.

Normalt brukar inte spanjoren skärras av den typen av dominans, både spelmässigt och psykologiskt, som Djokovic tog fasta på i dag. Han brukar hålla känslorna i schack och gneta vidare under tystnad.

I dag kunde man inte ens med ögonbindel ta miste på hans frustration.

Novak Djokovic såg ju ut som en grizzly på banan – Ferrer som en uppgiven chihuahua.

David Ferrer. FOTO: AP

Världsfemman fick liksom inte en syl i vädret. Djokovic dirigerade spelet, dikterade tempot och fick Ferrer precis dit han ville. Han spelade svårt med helt otrolig bollträff och pricksäkerhet, bärgade poängen snabbt och undvek på så vis de långa malande duellerna som hade gett spanjoren en chans att knoga sig in i matchen.

När det väl blev lite längre bollande fick han Ferrer att dansa efter den serbiska pipan och gick stärkt ur dem, eftersom de bara gjorde honom ännu varmare i kläderna.

Inte för att han behövde det. Världsettan spelade i en annan liga från start till mål. Vissa stunder såg det ut som en match mellan Barcelona och Degerfors. Vilket säger en hel del med tanke på vem som stod för motståndet i denna Grand Slam-semifinal.

Knappt en och en halv timme tog det för Djokovic att fullborda sin 6-2, 6-2, 6-1-kross. Han vann 91 procent av poängen i sin förstaserve, 79 procent i andra serve. 41 av 75 poäng i Ferrers serve (Ferrer lyckades bara plocka sju poäng i Djokovics servegame). 85-41 i poäng totalt. Serben bärgade alltså mer än dubbelt så många poäng som spanjoren.

Makalöst.

Den där episka maratonmatchen mot Stanislas Wawrinka var tydligen en välbehövlig spark i baken för Djokovic, som kanske blev lite väl bekväm efter de busenkla inledande matcherna.

Spelar han så här dansar han hem sin tredje raka titel i Australiska öppna utan större bekymmer på söndag.

* * *

Li Na är klar för sin andra final i Australiska öppna – och totalt tredje Grand Slam-final i karriären. FOTO: AFP

Maria Sjarapova tappade fästet totalt mot Li Na i semifinalen. Efter att ha bärgat tio raka set och 60 av 69 game föll hon platt som en pannkaka: 6-2, 6-2. Sjarapova blev bruten totalt fem gånger i matchen och förvaltade endast en av sju breakbollar.

Maria Sjarapova tappade fotfästet helt. FOTO: AFP

Känns snöpligt. Hade väldigt gärna sett en Sjarapova i superform i en repris på fjolårets final.

Victoria Azarenka gjorde nämligen sitt jobb mot Sloane Stephens. Hon sviktade visserligen i andra set och brände sex matchbollar, men bärgade till slut segern efter skadetimeout: 6-2, 6-4.

En inte helt okontroversiell skadetimeout, för övrigt.

Sida 1 av 5
  • Tjänstgörande sportredaktör: Andreas Lagnelius
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Lotta Folcker, Michael Poromaa, Karin Schmidt Hellsing
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB