Arkiv för kategori OS 2012

- Sida 1 av 6

Tennisbloggen sätter + på London-OS

av Henrik Ståhl

Den fantastiska degerforska landsbygden har fått mig att skjuta upp den här klassikern, men nu – tre dagar efter finalen – är det så äntligen dags att sätta lite plus och minus på London-OS:

+++++
Andy Murray. Har verkligen genomgått en förvandling den här säsongen. Personligen tror jag att gamle pokerfacet Ivan Lendl haft väldigt mycket att göra med denna transformation, som tagit Murray till final i Wimbledon och guldmedalj i OS. Hoppas verkligen att vi får se mer av den här nya Murray och för en gångs skull slipper den vresige tjurskallen Murray.
Juan Martín del Potro. Jag ville tro att han skulle gå långt, men tvivlade. I stället chockade han med en ärorik maratonförlust mot Roger Federer i semifinalen och slutligen en imponerande seger över Novak Djokovic i bronsmatchen. Är del Potro äntligen tillbaka på riktigt nu?
Serena Williams. Krossade, mosade och manglade precis allt motstånd.
Maria Sjarapova. Blev förvisso helt utklassad av Williams i finalen (vilket enligt SvD berodde på matförgiftning), men gjorde en formidabel insats i OS. Revanschen över Sabine Lisicki var särskilt imponerande.
Taket på Centre Court. Tack vare den bjöds vi åtminstone på ett par matcher varje dag, trots uselt väder.

++++
Victoria Azarenka. Betedde sig underligt i inledningen av turneringen, men gjorde sitt jobb och bärgade slutligen bronset till Vitryssland. Starkt.
Roger Federer. Gjorde på det hela taget en ganska hafsig turnering men tog sig ändå hela vägen till final. Det är klass, det.
ITF:s officiella OS-twitterkonto. Perfekt komplement när appen och hemsidan havererade.
Angelique Kerber. Börjar verkligen närma sig sitt riktigt stora genombrott nu. Kvartsfinalförlust mot Azarenka i ett OS är verkligen ingenting att skämmas över.
Maria Kirilenko. Imponerande skrällseger över Petra Kvitová och en gedigen insats i bronsmatchen mot Azarenka, där hon dock var chanslös.

+++
Milos Raonic. Fick en tuff lottning men lyckades pressa Jo-Wilfried Tsonga i omgång två. Varje tung förlust är nyttig och värdefull för framtidslöftet.
Nicolás Almagro. Hade någon väntat sig att han skulle ta sig till kvartsfinal?
Marcos Baghdatis. Gjorde en grym match mot Murray.
Kim Clijsters. Kul att veteranen tog sig hela vägen till kvartsfinal.

++
• Ryan Harrison. Åkte ut direkt mot Santiago Giraldo. Hade väntat mig lite mer än så från amerikanske ynglingen.
David Ferrer. Formkurvan pekade spikrakt uppåt och en förlust mot Kei Nishikori var väl det sista vi väntade oss – dessutom efter förnedrande 0-6 i första set.
Sara Errani. Världsnian lyckades bara plocka fyra game mot Venus Williams.
ITF:s officiella OS-hemsida. Bra när den funkade, men livescores ballade ju allt som oftast ur totalt.
Att SVT Play låg tre sekunder före tv-sändningen. Ytterst märkligt.

+
• ITF:s officiella app. Precis som med hemsidan bra när den väl funkade, men havererade alldeles för ofta. Dessutom ytterst irriterande att hela appen gjorde en reboot varje gång telefonens skärmsläckare aktiverats.
John Isner. Spelade fyra tiebreaks på lika många matcher och hade inte särskilt mycket att sätta emot Federer. Inte för att vi hade väntat oss något annat, men ändå.


Tomás Berdych. Vad i hela fridens namn sysslar karln med?
SVT. Okej att svenskar, hur ointressanta deras sporter eller hur små deras chanser att vinna än är, måste prioriteras – men att så lite av tennisen täcktes in är ett hån. Okej att inte sända så mycket av en sport som helt saknar stora svenska stjärnor i gammel-tv, men när det till och med bortprioriteras på SVT Play är något galet.
Vädret. Under all kritik. Avgå alla!

Kategorier OS 2012

Därför avskyr jag långa skiljeset

av Henrik Ståhl

Tänkte, sent omsider, skriva en klassisk plus/minus-lista efter London-OS, men insåg att ett av listans mest självklara minus – långa skiljeset – faktiskt förtjänar ett eget inlägg.

För oss som aldrig eller i alla fall länge varit negativt inställda till långa, klassiska skiljeset ingjöt John Isners och Nicolas Mahuts legendariska spektakel i Wimbledon 2010 hopp om en bättre framtid.

Personligen har jag haft svårt att ta de båda på allvar efter den där matchen och längtat efter att övriga Grand Slam-turneringar ska ta efter pionjären US Open, som så föredömligt nyttjar tiebreak i avgörande set.

Jag har väntat i två år men ingenting har hänt.

Efter att Isner i år varit nära att slå nytt rekord, den här gången i Franska öppna mot hemmaspelaren Paul Henri Mathieu, trodde jag att debatten skulle återupplivas och intensifieras.

Nästan knäpptyst.

Nu, när London-OS – trots sitt format med tresetsmatcher – bjudit på två alldeles för långa matcher (TsongaRaonic, Federerdel Potro), har nu så äntligen missnöjet med långa skiljeset börjat puttra igen.

Argumentet att spelarna som går vinnande ur de långa maratonfajterna nästan alltid åker på pumpen direkt i nästa omgång, av naturliga skäl oftast på grund av utmattning, fick nytt bränsle efter Federers insats mot Murray i OS-finalen, där många menade att världsettan var märkbart sliten efter den alldeles för långa dusten med Juan Martín del Potro i semifinalen.

Vet inte om jag kan skriva under på just det, men tycker att argumentet är fullt rimligt.

Personligen tycker jag dock att det som väger allra tyngst handlar om kvalitet och underhållning. Det är helt enkelt inte kul att titta på två spelare som stångar sig blodiga i en match som till synes gått helt i baklås. I OS-semifinalen mellan Federer och del Potro tröttnade jag någonstans runt 12-12 och såg pliktskyldigt klart matchen med en stigande känsla av irritation och avsmak. När Federer sedan missade chansen att sätta punkt för spektaklet i egen serve efter sitt första servegenombrott i matchen dog precis all dramatik och spänning. Därifrån var resten av skiljesetet en enda lång plåga. Min glädjeyttring efter Federers matchboll manifesterades i en djup suck av lättnad.

Trots att Federer efter varje missad breakchans tvingades serva för att över huvud taget hålla liv i matchen var det inte ens en gnutta spännande – del Potro var ju knappt i närheten av ett servegenombrott (tills det var absolut nödvändigt för att inte förlora, då han bröt blankt).

Möjligheten att en tennismatch kan hålla på lika länge som den mellan Isner och Mahut (eller, hemska tanke, ännu längre!) är direkt skräckinjagande. Desto mer nervpirrande är ett tiebreak, där en enda poäng kan bli helt avgörande.

Där snackar vi spänning, där snackar vi om en hjärnornas kamp, där snackar vi om högkvalitativ tennis, när de båda kombattanterna tvingas plocka fram sitt allra bästa spel i varenda liten bollduell.

Vilka är egentligen argumenten för att inte gå över till tiebreak i skiljeset? Tradition? Rättvisa (hur mycket mer rättvist ett långt skiljeset nu egentligan kan vara)? Utsikten att få tillbringa närmare fem timmar i tv-soffan framför en match som borde vara över på knappt två timmar (som i OS)?

Nej, jag kan verkligen inte förstå hur man kan föredra det här systemet framför tiebreak. Särskilt inte i GS-sammanhang, där matcherna redan i och med femsetsformatet kan bli dödande långa.

För att dra en parallell till ishockey ser jag mycket hellre ett rafflande straffavgörande än 92 övertidsminuter i en Stanley Cup-slutspelsmatch som på grund av totalt utmattade spelare nästan går på tomgång (som i mitt favoritlag Pittsburgh Penguins förlustmatch mot Philadelphia Flyers i kvartsfinalen 2000 – matchen var över sju timmar efter nedsläpp).

Tycker du att jag har fel och tvärtom älskar långa skiljeset? Skriv gärna en kommentar och förklara varför!

Kategorier OS 2012

Andy Murray blir frimärke

av Henrik Ståhl
Andy Murray som frimärke. FOTO: ROYAL MAIL

Andy Murrays bragdbetonade finalseger i London-OS i söndags har förevigats – som frimärke.

Frimärket, med en bild på guldmedaljören och texten ”Gold Medal Winner – Andy Murray, Tennis, Men’s Singles”, började säljas i Storbritannien dagen efter världsfyrans triumf. Royal Mail har även målat en traditionell röd brevlåda i guld i skottens hemstad Dunblane.

Murrays mamma Judy twittrade om den gyllene brevlådan i går morse: ”Dunblane har en gyllene brevlåda. Och ett helt nytt frimärke. Första klass.”

Dunblanes gyllene brevlåda.
Kategorier Andy Murray, OS 2012

Federer: ”Jag vann silvret”

av Henrik Ståhl

Efter finalförlusten mot Andy Murray i går förklarar Roger Federer hur mycket OS-turneringen och ett guld i den betytt för honom, men säger samtidigt att han känner att han vann silvret – inte förlorade guldet.

– Jag tror att det här var det bästa jag kunde åstadkomma i den här turneringen. Andy var mycket bättre än jag i många aspekter. Det har varit en fantastisk månad för mig, jag vann Wimbledon, blev världsetta igen och jag vann silver. Tyck inte synd om mig. Jag är väldigt väldigt stolt över att ha vunnit silver, säger han.

Och fortsätter:

– Det här var en känslosam turnering från början till slut. Jag hade kunnat förlora i första omgången mot (Alejandro) Falla. Samma sak, uppenbarligen mot (Juan Martín) del Potro. Det känns som att jag vann silvret, inte förlorade (guldet). Så jag är väldigt väldigt glad.

De tuffa matcherna i början av matchen kan ha dränerat honom mentalt, menar han.

– Jag hade tårar i ögonen efter öppningsmatchen. Jag bröt nästan ihop när jag svarade på frågor från media på banan. Det är så mycket det här har betytt för mig. Jag förstod hur nära jag var att förlora. Jag kände precis samma sak i semifinalen. Det kanske var så känslosamt redan att det möjligtvis hindrade mig från att göra mitt absolut bästa.

Samtidigt hyllar han finalkombattanten, och guldmedaljören, Andy Murray.

– Han är redan en fantastisk spelare. Jag tyckte att han spelade väldigt väldigt bra i Wimbledon. Jag var glad över att se att han inte bröt ihop efter Wimbledon-finalen. Det är lätt att komma tillbaka, i bäst av tre och åka ut i kanske tredje omgången redan. Då mår man bara ännu värre. Men han gjorde inte det. Han kom och vann guld. Det är så en mästare hanterar det, säger han.

Tack, Murray – nu kan vi äntligen prata om Big Four på riktigt

av Henrik Ståhl

Det här, mina vänner, var inte bara en historisk uppvisning – utan även Andy Murrays stora genombrott.

Jag kan knappt tro att det är sant.

Sju game på tre set släppte han ifrån sig, världsfyran. Sju game – mot självaste Roger Federer. I en final. I en så otroligt viktig match, där så mycket stod på spel.

Det behövdes inte ens någon OS-frossa från Federers sida för att skotten skulle bärga sin största seger hittills i karriären. Världsettan var inte på något sätt dålig. Han var bara inte i närheten av lika bra som sin motståndare, helt enkelt. Och när han var ”dålig” så var det för att Murray gjorde honom ”dålig”. Visst, Federer gjorde inte sin bästa match i karriären, men samtidigt långt ifrån sin sämsta (till den kategorin kan öppningsmatchen mot Alejandro Falla höra, segern till trots). Att schweizaren bjuder på en hel hög med oprovocerade misstag och felbeslut – särskilt inledningsvis – är högst ordinärt och någonting vi fått lära oss att leva med de senaste åren. Federers storhet ligger ju i att han vinner trots de där misstagen och trots alla tuffa underlägen.

Hemmafavoriten gick som väntat (och precis som i Wimbledon-finalen tidigare i sommar) ut stenhårt i första set och lät inledningen av finalen bli en fortsättning på semifinalen mot Novak Djokovic. Han pressade Federer bakåt i banan och tvingade honom att kämpa för varenda poäng.

Två servegenombrott och 6-2 kändes helt rättvist. Här väntade vi oss en uppryckning från Federer snarlik den i Wimbledon.

Och han försökte.

Till en början testade han att spela mer defensivt – till och med i egen serve. Det funkade inte.

Då började han göra tjurrusningar mot nät. Det funkade ännu sämre.

Slutligen försökte han kruta på i Murrays serve och slugga sig fram till en vändning. Det föll platt och världsfyran plockade andra set till synes busenkelt med 6-1.

Att pokerfacet Roger Federer då visade sin frustration öppet var ett bevis på att Murray styrde matchen och att Federer var rådvill. Vad han än serverade världsfyran kunde han ge sig f-n på att det kom tillbaka – med besked. När till och med lobbar från bakom baslinjen gick in och Murray kunde vända till synes omöjliga underlägen kändes matchen nästan avgjord.

Federer saknade dessutom inte chanser. Han hade inte mindre än nio breakbollar, samtliga i för honom avgörande lägen. Inte en enda av dessa möjligheter lyckades han omsätta i ett servegenombrott. Murray höll huvudet kallt och hade alla marginaler på sin sida, till skillnad från Federer.

Vilket inte var konstigt. När överläget kommer och man lyckas hålla i det, när de viktiga poängen bärgas och de svåra bollarna landar på rätt sida av linjen, när självförtroendet skjuter i höjden, ja då följer turen med som en sorts bieffekt. Det ena föder det andra och är produkten av hårt slit, smarta beslut och taktiskt spel.

Andy Murray hade dessutom inte kunnat få ett bättre avslut på finalen och hela turneringen. Med två raka servess, det vid matchboll mitt på linjen.

Personligen tycker jag faktiskt att den här turneringen i år är större för just Andy Murray att vinna än Wimbledon. Det är OS, en tävling som bara spelas vart fjärde år, och dessutom på hemmaplan. Wimbledon har han gott om tid på sig att vinna. Det här var, kanske, once in a lifetime.

Att det här var Andy Murrays stora genombrott råder det ingen tvekan om. Jag har inte sett Federer så här utskåpad i en final i bäst av fem set sedan Rafael Nadal vann Franska öppna 2008 (6-1, 6-3, 6-0). Att det sker ”i Federers vardagsrum”, Wimbledons Centre Court, gör den här prestationen ännu större och mer betydelsefull.

Vad skönt att vi nu äntligen på riktigt kan prata om en Big Four. Nu slipper vi brasklappen Big Three plus Andy Murray.

Så otroligt välförtjänt.

Federer eller Murray?

av Henrik Ståhl
Andy Murray och Roger Federer möts i OS-finalen i herrarnas singel. FOTO: BILDBYRÅN

Personligen känner jag mig lite snuvad på en drömfinal mellan Roger Federer och Novak Djokovic – men att det i stället är Andy Murray som svarar för motståndet när Federer jagar sin efterlängtade guldmedalj gör inte finalen mindre intressant på något sätt.

Jag tycker att Murray är den som genomgående svarat för den mest imponerande prestationen så här långt. Särskilt i semifinalen mot Djokovic, där han i mitt tycke gjorde sin bästa match i år (tillsammans med Wimbledon-kvarten mot David Ferrer).

Spelmässigt har han faktiskt sett starkare ut än Federer, som svajat betänkligt mer än en gång. Det som främst imponerar med världsettan är hur han lyckas krångla sig ur tuffa lägen även när han inte bjuder på sin bästa tennis – gång på gång. Hans lägstanivå är helt enkelt så otroligt hög, och dessutom har han alltid sin fantastiska serve att luta sig mot när vinden blåser åt fel håll.

Vi pratar ofta om spelare som John Isner, Milos Raonic, Sam Querrey, Andy Roddick och till viss del Tomás Berdych och Juan Martín del Potro när superservare kommer på tal – och glömmer bort Federer, som inte har den hårdaste men däremot en av de mest effektiva servarna på ATP-touren. Faktum är att världsettan med sina 88 procent är den sjätte bäste spelaren på att hålla sin serve (på ATP-listan som sträcker sig tillbaka till 1991).

Hans pålitliga serve räddade honom mot del Potro. Kan den rädda honom mot Murray i dagens final?

Andy Murray är en av världens bästa returnerare, så svaret på den frågan är inte självklart. I Wimbledon-finalen tidigare i sommar bröt han Federers serve två gånger, men blev själv bruten fyra. Det räckte till att vinna ett set – men han förlorade som bekant matchen med 3-1.

Om även finalen avgjorts i tre set tror jag att Murray haft en riktigt god chans att bärga guldet. När den nu avgörs i fem set talar givetvis mycket för Federer. Utom en sak: han har, liksom Murray, aldrig tidigare spelat en match om ett OS-guld.

I Grand Slam-sammanhang är han helt överlägsen och har genom sin karriär upplevt flesta tänkbara scenarier, vilket så klart är en stor fördel mot en mindre rutinerad spelare – som Murray. I dag är han själv precis lika orutinerad, och OS-frossan har slagit till i mindre betydelsefulla matcher för världsettan (öppningsmatchen mot Alejandro Falla och gårdagens semi mot Juan Martín del Potro, exempelvis).

– Det är så ovanligt för honom att befinna sig i en position där han försöker åstadkomma någonting nytt eftersom han har uppnått så mycket inom tennisen. Jag hoppas att det kan utjämna saker och ting lite. Det kommer att bli en tuff match. Uppenbarligen måste jag spela fantastisk tennis för att vinna, säger Murray.

Federer själv tar dock fasta på det faktum att han har så enormt stor erfarenhet av stora, betydelsefulla matcher:

– Det kanske är det som har hjälpt mig under åren, att ofta vara i sådana situationer, du vet, att spela för någonting riktigt riktigt stort, spela för rekorden, historieböckerna, stora vinster, titlar, allt det där. Ärligt talar var det kanske just det som höll mig lugn, mer än att faktiskt spela på Wimbledons Centre Court, sade Federer efter den episka semifinalen mot del Potro i fredags.

Om Murray spelar lika bra som mot Djokovic i sin semifinal, inte faller tillbaka i gamla hetlevrade mönster och dessutom utnyttjar publikens stöd, ja då kan han faktiskt vinna den här finalen.

Om Federer å sin sida spelar sin bästa tennis, litar fullt ut på sin erfarenhet och inte låter OS-frossan kuva honom ska det mycket till för att hemmafavoriten ska kunna stoppa honom.

Själv hoppas jag på ett rafflande avgörande i femte set – åt endera håll. Unnar så klart Federer ett OS-guld för lång, trogen och på alla sätt fantastisk tjänst, men kanske ännu mer unnar jag Murray den finaste av medaljer. Så att han äntligen förstår att han kan vinna de betydelsefulla matcherna och de stora titlarna, så länge han inte låter sig själv stå i vägen.

Hur det än slutar i dag (förmodligen i Federers favör om vi nu ska våga oss på att tippa) kommer vi säkerligen att bjudas på en magisk OS-final mellan två av tourens absolut bästa spelare.

* * *

Om inte Novak Djokovic är helt mentalt tömd och bruten efter den tuffa förlusten mot Andy Murray i semifinalen borde han rimligtvis slå Juan Martín del Potro i bronsmatchen. Sett till turneringen som helhet vore det dock mest rättvist om del Potro lämnar London med en medalj.

I vilket fall som helst kommer argentinaren i alla fall att belönas med positionen som världsåtta på rankningslistan. Janko Tipsarevic har i nuläget 3,320 poäng och får 70 för sin plats i åttondelsfinalen – del Potro får som minst 270 poäng och landar då på 3,450 (Janko på 3,390).

Om det nu inte är några poäng från fjolåret som hinner avräknas före måndag, alltså.

Super-Serena

av Henrik Ståhl

http://www.youtube.com/watch?v=ts7mopucsa8

Att Serena Williams är en av historiens största tennisspelare är ingenting nytt. Hennes dominans i årets Wimbledon, men framför allt under London-OS, saknar motstycke. Likaså hennes makalösa facit.

I och med guldmedaljen i går har Serena Williams som den första spelaren någonsin en Golden Slam i både singel och dubbel.

Att hon fullkomligt krossade två av världens just nu bästa spelare på WTA-touren, Victoria Azarenka och Maria Sjarapova, på resan mot guldet gör bedriften om möjligt ännu större. Det är verkligen en ynnest att få se och uppleva det som Super-Serena uträttar på tennisbanan just nu. Hoppas att den snudd på utomjordiska formen håller i sig.

Jag kunde tyvärr inte se den historiska finalen live eftersom jag och familjen reste västerut just i går för en idyllisk semestervecka på landsbygden (bland får, kor och en och annan kanin). Sitter i detta nu och blickar ner mot sjön som ligger ett stenkast härifrån. Behöver jag ens nämna att den här sommaren, det svajiga vädret till trots, är fem plus hittills?

Har hur som helst tittat på lite sammandrag av matchen i efterhand. Inte minst med tanke på matchsiffrorna (6-0, 6-1) är det inte konstigt att hopplösheten lyste i en uppgiven Maria Sjarapovas ögon i matchens allra sista game. En otagbar serve, en stenhård backhand, ett servess i andraserve och sedan ett servess vid matchboll och finalen var över. Kan inte tänka mig en mer värdig guldmedaljör, med tanke på hur totalt överlägsen Serena varit genom hela OS.

Synd på Sjarapova, dock. Hon har verkligen gjort en grym turnering efter ett mindre lyckat Wimbledon. Även om jag aldrig inbillade mig att Sjarapova skulle kunna vinna om Williams spelade sin bästa tennis (vilket hon ju uppenbarligen gjorde) så såg jag henne som den enda seriösa utmanaren.

* * *

Victoria Azarenka bärgade bronset efter seger över Maria Kirilenko: 6-3, 6-4. Inte helt oväntat.

De två bästa gör upp om OS-guldet

av Henrik Ståhl

Det har hänt så mycket i dag att jag inte haft en möjlighet att nämna damernas semifinaler. Maria Sjarapovas missade jag tyvärr eftersom den pågick samtidigt som Roger FedererJuan Martín del Potro, och Serena Williams för att jag medan den matchen spelades var tvungen att fixa allt som inte kunde fixas på grund av maratonmötet mellan ovan nämnda herrar.

Hur som haver.

Serena Williams fullkomligt detroniserade Victoria Azarenka: 6-1, 6-2. Det hela var över på 16 servess och lite mer än en timme. Lite oväntat att världsettan vek ner sig lätt, men däremot inte det minsta förvånande att Serena dominerade matchen. Hon har kört på som en ångvält här i London och vunnit tolv raka matcher på Wimbledon (inklusive Grand Slam-turneringen med samma namn).

Lite tidigare under dagen hade Maria Sjarapova avfärdat sensationella semifinalisten Maria Kirilenko enkelt: 6-2, 6-3 på en och en halv timme.

Det är verkligen de två bästa spelarna som möts i finalen i morgon – och är det någon som ens kan ge Williams en ordentlig match så är det Sjarapova. Faktum är att ryska världstrean leder med 2-1 i inbördes finalmöten (segrar i Wimbledon och Tour Championships 2004, förlust i Australiska öppna 2007). Det är visserligen också hennes enda segrar över amerikanen, på tio försök.

Väldigt mycket talar därför för Serena. Inte minst hennes snudd på perfekta spel under OS. Men vi har också sett hur det kan gå när hon blir för självsäker, när hon börjar slappna av. Det visade hon prov på i Wimbledon, där hon krossade Agnieszka Radwanska i första set för att sedan bjuda på en fullkomlig kollaps i andra.

Händer samma sak i morgon kommer Sjarapova att hugga som en kobra – var så säkra.

Makalöst, Murray!

av Henrik Ståhl
Andy Murray är klar för OS-final mot Roger Federer efter en makalös seger över Novak Djokovic. FOTO: BILDBYRÅN

Det är ofta lätt att peka på förlorarens brister när en skräll, stor som liten, äger rum. Om exempelvis Juan Martín del Potro slagit Roger Federer i dag hade nog de flesta, med all rätt, sett Federers många oförklarliga missar som en av de största anledningarna.

Men så händer det också att spelaren på andra sidan nätet helt enkelt är starkare – trots att den på papperet bättre spelaren bjuder på tennisgodis.

Som i dagens semifinal mellan Novak Djokovic och Andy Murray.

Djokovic, som sett ordentligt ojämn ut genom turneringen, var taggad till tänderna och gick ut offensivt direkt från start. Han hade fått nog av dramatik och nu skulle han bjuda på sin allra bästa tennis.

Vilket han i mångt och mycket också gjorde.

Problemet var bara att Andy Murray hade bestämt sig för precis samma sak – och dessutom hade drygt 10.000 galna åskådare på sin sida.

Matchen liknade ofta en sluggerfest, men till skillnad från Federers och del Potros stenhårda kavalkad landade de flesta bollarna innanför linjerna. Murray stampade plattan i mattan redan från matchens första game och hade sedan inga som helst planer på att lätta på foten. När Djokovic levererade stenhårda djupa forehandslag svarade Murray med att trycka tillbaka dem med samma kraft.

Det brukar inte funka mot en spelare som Djokovic, som har en så otroligt kraftfull slägga, bred repertoar och egentligen inga uppenbara svagheter. Det ger sällan särskilt mycket utdelning att ge igen med samma mynt, helt enkelt.

Men Murray, till skillnad från så många andra på touren som försökt sig på detta, orkade hålla den höga pressen uppe och tack vare sitt fantastiska spelsinne kom han allt som oftast rätt till bollen. På den punkten tycker jag att Murray är bland de bästa – ja, kanske till och med den bäste – på touren, nämligen att förutse var motståndaren ska serva/placera sina slag.

Murrays högoktaniga offensiv stressade Djokovic, som för en gångs skull inte hade kraft att plocka fram sina bästa servar och sitt bästa spel när pressen på honom var som allra störst.

I första set tappade han sin serve vid ställning 6-5 till Murray. Historien upprepade sig i andra set – efter att Djokovic först missat en gyllene chans att ta ledningen och serva för matchen vid ställning 4-4, men då Murray krutade in en förstaserve i 217 km/h.

När Murray sedan återigen tog ledningen med 6-5 slarvade Djokovic bort tre livsviktiga servar och hade plötsligt bjudit hemmafavoriten på lika många matchbollar.

Här väntade man sig att Djokovic, som så oerhört många gånger förr, skulle stanna upp, intala sig själv att loppet inte är kört och sedan dundra in ett par servess och en osannolik forehand/backhand i endera kryss, otagbar för Murray.

Vad som hände?

Murray stood his ground, Djokovic missade en förstaserve och fjösade sedan en retur i nät.

Ridå ner, applåder – gott folk, världsfyran Andy Murray är i OS-final!

Det är ju faktiskt helt makalöst. Och det är faktiskt så rättvist som det kan bli, givetvis så klart för att Murray verkligen var den bättre spelaren i just den här matchen – men också för att han har gjort en fantastiskt bra turnering.

Jag gillar verkligen den här nya, tålmodiga, mentalt starka Murray. Den gamla hetlevrade Murray skymtade förbi ibland, när han gjorde några korta gästspel i den nya Murrays kropp och kastade racketar i marken eller skrek rakt ut i frustration vid missade poäng.

Men det gör absolut ingenting en dag som denna. Det kunde han kosta på sig. Det är förståeligt att man stundtals har känslorna lite utanpå kroppen i en sådan här match, när så mycket står på spel.

Nu ser jag fram emot en riktigt grym final mellan Murray och Federer. Kan Murray knäcka schweizarens mentala övertag och få revansch efter förlusten i Wimbledon-finalen?

Definitivt – i alla fall om han spelar som mot Djokovic i dag.

När OS-frossan slår till

av Henrik Ståhl
Roger Federer är klar för OS-final efter en episk match mot Juan Martín del Potro.

Jisses.

Det tog alltså Roger Federer lite mer än tre timmar att bryta Juan Martín del Potros serve. Då trodde nog de allra flesta att matchen var avgjord – Federer behövde ju bara hålla sin serve för att dansa vidare till OS-finalen.

Icke sa Nicke.

Argentinaren, som dessförinnan inte varit i närheten av ett break i det som skulle bli ett episkt skiljeset, bröt blankt.

Tillbaka på ruta ett – för hundrafemtielfte gången, typ.

Men låt oss börja från början:

Första set var en uppvisning i rejäl OS-frossa i form av enkla missar och huvudlöst slarv från världsettan, och en kavalkad i stabila servar och stenhårda grundslag från världsnian. 6-3 till del Potro kändes helt rättvist, och när Federer stundtals bjöd på sin allra sämsta tennis även i inledningen av andra set var det nog till och med en del hängivna Federer-supportrar som unnade argentinaren en plats i finalen.

Men Federer tog några djupa andetag, satte fart på fötterna och började spela smartare. Han kröp allt närmare ett servegenombrott (som dock inte skulle komma förrän en rejäl bit in i avgörande set, alltså) och lyckades till slut bärga setet i tiebreak.

I tredje set spelade schweizaren betydligt mer defensivt i del Potros serve. Där han i första och delvis andra set försökt svara på argentinarens kanonad med samma mynt – till ingen nytta – nyttjade han nu i stället sin giftiga slice och väntade tålmodigt på att luckorna skulle komma.

Hans tålamod prövades länge.

Liksom del Potros.

Och publikens.

Själv kände jag mest lättnad när Federer äntligen lyckades bryta ”Delpos” serve och hade chansen att serva hem matchen.

Den känslan byttes snart ut mot hopplöshet och – ja, faktiskt en smula tristess.

Ni vet vid det här laget säkert redan vad jag tycker om maratonset. Måste visserligen erkänna att jag aldrig tidigare varit så road av ett skiljeset som i dag, men mitt tålamod tog slut någonstans runt 13-13.

Därför var det så otroligt förlösande att Federer till slut, tack vare sitt effektiva defensiva arbete, lyckades greja ett till servegenombrott och ge sig själv en till gyllene chans att serva hem matchen vid ställning 18-17.

Den här gången tog han tillvara på den guldchansen. Äntligen.

Stora delar av matchen såg del Potro ut som den bättre spelaren, som den mer värdige vinnaren. Men som så många gånger förr gnetade sig Federer in i matchen, förlorade aldrig hoppet, plockade fram sitt allra bästa spel när det gällde som mest (trots att del Potro i så många game tvingat fram något av det sämsta vi sett Federer prestera den här säsongen) och kunde till slut nästan helt på egen hand spela sig fram till den där matchbollen – och slutligen en plats i OS-finalen.

Så, på det hela taget var det här faktiskt en kanonmatch. När båda herrarna fick spelet att stämma – ofta under enorm press – bjöds vi på så otroligt bra tennis att man nästan inte kunde tro att det var sant. Det hände fler än en gång att man tänkte tillbaka på den där episka US Open-finalen 2009, som argentinaren till slut vann i femte och avgörande set.

Om del Potro vunnit hade det varit rättvist.

Att Federer vann är rättvist.

Så jämn var den här matchen – efter ett par felstudsar, märkliga beslut, urusla forehandslag upp på läktaren och (o)tursamma nätrullare.

Nu väntar en hejdundrande OS-final på söndag: Antingen en repris från Wimbledon, eller en ”hatmatch” mellan världens just nu bästa spelare.

Precis så het är OS-tennisen i London 2012.

Sida 1 av 6
  • Tjänstgörande sportredaktör: Andreas Lagnelius
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Lotta Folcker, Michael Poromaa, Karin Schmidt Hellsing
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB