Arkiv för kategori Grand Slam

- Sida 1 av 33

ANALYS: Han vinner US Open-finalen

av Henrik Ståhl
Marin Cilic möter Kei Nishikori i en av 2000-talets mest oväntade Grand Slam-finaler.
Marin Cilic möter Kei Nishikori i en av 2000-talets mest oväntade Grand Slam-finaler.

I kväll (eller snarare i natt) skrivs ett stycke tennishistoria.

För första gången sedan Australiska öppna 2005 står inte Rafael Nadal, Novak Djokovic eller Roger Federer på ena sidan av nätet i en Grand Slam-final.

I stället kommer antingen Kei Nishikori eller Marin Cilic att krönas till kung i New York i en final som är den mest intressanta sedan Federer-Nadal i Wimbledon 2006.

Som ni vet är jag ju barnsligt förtjust i siffror och statistik, så tänkte inleda den här analysen med lite sådana härligheter:

• Någon av Rafael NadalNovak Djokovic och Roger Federer har spelat i de senaste 38 Grand Slam-finalerna. Sist ingen av dem medverkade i en Grand Slam-final var i Australiska öppna 2005, då Marat Safin slog Lleyton Hewitt i fyra set (1-6, 6-3, 6-4, 6-4).

• Nadal, Djokovic och Federer har bärgat 34 av de senaste 38 Grand Slam-titlarna. Under den här perioden har Andy Murray lyckats vinna två (US Open 2012 och Wimbledon 2013) samt Juan Martín del Potro och Stan Wawrinka varsin (del Potro i US Open 2009, Wawrinka i Australiska öppna 2014).

• Sist två spelare utanför topp 8 möttes i en Grand Slam-final var i Franska öppna 2002 (20:e-seedade Albert Costa slog elfteseedade Juan Carlos Ferrero: 6-1, 6-0, 4-6, 6-3).

• Kvällens final blir den första sedan US Open 2002 (då 17:e-seedade Pete Sampras slog sjätteseedade Andre Agassi: 6-3, 6-4, 5-7, 6-4) som ingen av finalisterna är fjärdeseedad eller bättre (Kei Nishikori är tiondeseedad, Marin Cilic 14:e-seedad).

Dessutom innebär denna extremt otippade final att vi kommer ha åtta olika Grand Slam-mästare vid årets slut:

Australiska öppna: Wawrinka och Li Na.
Franska öppna: Nadal och Maria Sjarapova.
Wimbledon: Djokovic och Petra Kvitová.
US Open: Nishikori/Cilic och Serena Williams.

Det här är i sanning den mest otippade Grand Slam-finalen på typ 10 år. Om inte mer. Och personligen tycker jag att det är den mest intressanta sedan Nadal-Federer i Wimbledon 2006.

Varför just den matchen?

För att de inte mötts i Federers högborg dessförinnan. De hade hunnit med sju möten sedan premiären i Miami 2004 (som Nadal vann i raka set). Nadal gick in i finalen i Wimbledon med fyra raka segrar mot sin rival det året, men tre av dem hade kommit på grus (Monte Carlo, Rom, Franska öppna) och en på hardcourt (Dubai). Och Nadal hade visserligen 6-1 i inbördes möten, men Federer hade pressat gruskungen till fem set på spanjorens favoritunderlag i vad som av många betraktas som historiens bästa grusmatch, i Rom samma år.

Nu skulle Nadal försöka bevisa att han rådde på giganten även på hans hemmaplan – på gräs.

Sedan dess har vi ju fått ett antal mer eller mindre oväntade finaler (Federer mot Fernando Gonzalez i Australiska öppna 2007, Djokovic mot Jo-Wilfried Tsonga i Australiska öppna 2008, Federer mot Robin Söderling i Franska öppna 2009, Federer mot del Potro i US Open 2009, Nadal mot Tomás Berdych i Wimbledon 2010, Wawrinka mot Nadal i Australiska öppna 2014 och så vidare), men ingen har riktigt omgärdats av samma aura som den här finalen (möjligen i konkurrens med Djokovic-Tsonga).

Men nog om det nu. Tycker ni att jag är helt ute och cyklar så vet åtminstone ni flitiga kommentarsrävar vad ni ska göra.

Så, med det sagt: Ska vi ta en titt på matchen – och försöka sia dess utgång?

Ja, låt oss.

* * *

5-2 i inbördes möten till Kei Nishikori. Japanen har dessutom tre raka segrar (varav två i år), två av dem i raka set.

Så här ser det ut:

Skärmavbild 2014-09-08 kl. 19.51.21

Cilics två segrar har kommit på hardcourt – i Indian Wells 2008 och US Open 2012 (kroaten gick till kvartsfinal det året, men föll i fyra set mot Andy Murray).

Matchen i Brisbane i år såg jag bara delar av, men den i Barcelona följde jag. Nishikori var precis så överlägsen som siffrorna antyder. Svårt att dra några växlar på just den matchen, dock. Japanen behärskar gruset mycket bättre än kroaten, helt enkelt. Särskilt i år har han utvecklats enormt på underlaget.

Matchen i Memphis förra året minns jag också mycket väl. Hade vissa förhoppningar inför den matchen, men Nishikori var omutlig. Det var i och för sig långt innan Cilics pånyttfödelse.

Förresten: Ska vi ta och få det där med Cilics avstängning överstökat innan vi grottar ner oss i respektive spelares säsong så här långt, och resa till final på Flushing Meadows?

Många av er vet nog redan vad jag tycker om hanteringen av Cilics dopningsärende. Med detta sagt tycker jag att Cilic kommer alldeles för lättvindigt undan. Hans straff mildras helt enkelt på alldeles för vaga grunder. […] ITF:s och beslutsfattarnas naivitet drar ett löjets skimmer över hela hanteringen av dopningsfall inom tennisen”, skrev jag när det begav sig.

Det står jag fast vid. Den oberoende tribunalen accepterade Cilics förklaring att han blandat ihop det förbjudna ämnet nikethamide med det tillåtna ämnet nikotinamid och därför inte reagerat över att hans mamma köpt fel sorts glukostabletter (Coramine). Tidigt i tribunalens beslutsunderlag nämns att Cilic är en ”hederlig och sanningsenlig person”.

Marin Cilic.
Marin Cilic.

Jahopp.

Vidare beskrivs hur både Cilic själv och hans tränare enkelt hade kunnat ta reda på vad Coramine är för sorts läkemedel men inte gjorde det på grund av slarv, typ.

Här är det viktigt att poängtera att jag inte påstår att Cilic medvetet dopat sig. Det kan jag omöjligt veta och tänker därför inte slå fast något sådant. Men hanteringen var inte till belåtenhet, om man säger så.

Till saken hör dock att Cilic nu har avtjänat sitt straff. Att han skulle ha dopat sig under avstängningen känns föga troligt, och man bör med gott samvete kunna dra slutsatsen att han tagit sig till final i US Open av egen kraft. Dopningsfallet kommer säkerligen att hänga över honom många år framöver, men att påstå att en ”dopad spelare är klar för Grand Slam-final” är orättvist.

Nåväl.

Nu tycker jag att vi tar en ordentlig titt på vad dessa båda kombattanter åstadkommit den här säsongen i största allmänhet – och i US Open i synnerhet.

Kei Nishikori har 46-9 i matchfacit (US Open inkluderat), 2 titlar (Memphis, Barcelona) på totalt 3 finaler (förlust mot Nadal i Madrid) och har två åttondelsfinaler (Australiska öppna, Wimbledon) som bästa Grand Slam-resultat vid sidan om US Open.

Marin Cilic har 52-16 i matchfacit, 2 titlar (Delray Beach, Zagreb) på totalt 3 finaler (förlust mot Berdych i Rotterdam) och en kvartsfinal (Wimbledon) som bästa Grand Slam-resultat vid sidan om US Open.

Ganska likvärdiga resultat där. Poängteras bör att Nishikori missat delar av säsongen på grund av skada. Blev till exempel skadad under finalen mot Nadal i Madrid (en final han borde ha vunnit) och åkte ut i första rundan mot Martin Klizan i Franska öppna. Spelade bara Washington inför US Open. Stod alltså över både Toronto och Cincinnati.

Hur har det sett ut på Flushing Meadows då? Vi kollar:

Kei Nishikori:

Skärmavbild 2014-09-08 kl. 21.05.56

• Totalt 220 winners, i genomsnitt 36,6 per match. Som mest 53 (i åttondelsfinalen mot Milos Raonic).

• 190 oprovocerade misstag, i snitt 31,6 per match.

• 28 vunna returgame, i genomsnitt 4,6 per match.

• Slår in i snitt 55,5% förstaservar, vinner 73,5% av dem (som bäst 77%, i första omgången mot Wayne Odesnik). 61,6% i andraserve (som bäst 78%, i andra omgången mot Pablo Andújar).

• 30 ess totalt, i genomsnitt 5 per match. 25 dubbelfel på sex matcher.

Marin Cilic:

Skärmavbild 2014-09-08 kl. 21.11.35

• Totalt 239 winners, i genomsnitt 39,8 per match. Som mest 70 (i åttondelsfinalen mot Gilles Simon).

• 223 oprovocerade misstag, i snitt 37 per match.

• 23 vunna returgame, i genomsnitt 3,8 per match.

• Slår in i snitt 58% förstaservar, vinner 84% av dem (som bäst 87%, i första omgången mot Marcos Baghdatis och i semifinalen mot Roger Federer). 56% i andraserve (som bäst 82%, i första omgången mot Baghdatis).

• 81 ess totalt, i genomsnitt 13,5 per match. 29 dubbelfel på sex matcher.

Okej, så vad kan man dra för slutsatser av det här då?

Dels ska sägas att Baghdatis avbröt efter ett och ett halvt set, vilket så klart drar ner Cilics siffror en aning (i alla fall winners och dylikt – antal vunna poäng i andraserve får tvärtom en ordentlig boost). Å andra sidan kastade Andújar in handduken mot Nishikori efter ungefär lika många game (spelades 13 mellan Cilic och Baghdatis, 17 mellan Nishikori och Andújar), så det går nog på ett ut.

Mest överraskande är att Nishikori servat så bra som han gjort. Det är inte som att han aldrig gjort det förr, serven är en av de aspekter i hans spel som förbättrats de senaste två åren. Men att han servat så stabilt hittills, det tycker jag är lite överraskande ändå. Med tanke på vilken bra returtagare han är kan även serven betraktas som ett litet vapen med de där siffrorna.

Att Cilic byggt stor del av sin framgång i New York på sin serve kommer däremot inte som någon chock. Däremot att hans resultat i andraserve är så pass mycket svagare än Nishikoris.

Av det jag sett hittills framhäver många Cilic som favorit inför den här finalen (de flesta oddssättarna verkar dock hålla Nishikori som favorit – drygt 1,80 gånger pengarna på honom, mot cirka 2,00 på Cilic). Tror att mycket av det beror på hans match på Federer.

Och i så fall tycker jag att man övervärderar kroaten en smula. Ja, han var snuskigt stabil mot både Berdych i kvarten och Federer i semin, och mot Federer gjorde han kanske sin bästa match på flera år.

Men Federer lyckades inte bjuda upp till ordentligt motstånd. Självklart till stor del beroende på att Cilic matade sina bomber från baslinjen med sällan skådad precision, men Federer var synbart uddlös i många lägen. Jag säger inte att schweizaren gjorde en dålig match, för det gjorde han verkligen inte. Han gjorde en bra match. Jag kan dock inte skaka av mig känslan av att han var en aning sliten, både fysiskt men framför allt mentalt, efter femsetaren mot Gaël Monfils i kvartsfinalen.

Hade Federer blivit så utskåpad om de mötts i åttondelsfinalen? Jag är tveksam.

Inte säker på att han inte blivit det. Men tveksam.

Kei Nishikori.
Kei Nishikori.

Personligen håller jag Nishikori som favorit inför den här matchen. Hans segrar över Milos Raonic, Stan Wawrinka och Novak Djokovic tycker jag smäller högre än Cilics över Gilles Simon, Tomás Berdych och Roger Federer. Givetvis ruggigt imponerande av båda två, men Nishikori har övertygat både spelmässigt, fysiskt och psykiskt.

I matchen mot Wawrinka, efter den tärande femsetaren mot Raonic, såg han dödstrött ut genom stora delar av matchen – men hade ändå tillräckligt med gas i tanken för att fullfölja skrällen.

Mot Djokovic såg han mycket mer pigg och alert ut, och höll nerverna i schack ända in i mål.

Det bör dock sägas att Djokovic inte nådde sin normala nivå. Raonic och Wawrinka gjorde på det hela taget riktigt bra matcher. Wawrinka lär säkerligen gräma sig över en del missar och felbeslut, men överlag har han absolut ingenting att skämmas över där.

Djokovic gjorde som ni vet en ganska svag insats även i semin i Wimbledon, men ändå mäktade Grigor Dimitrov inte med mer än att plocka ett set från serben. Nishikori var å sin sida skoningslös och utnyttjade Djokovics svagheter till fullo.

Spelmässigt kommer den här matchen att påminna mer om Nishikori-Wawrinka än Nishikori-Djokovic. Och mer om Cilic-Simon än Cilic-Federer.

För Cilic krävs det att serven är precis så solid som den varit genom hela turneringen. Nishikori är som sagt en rysligt bra returnerare och kommer hugga på varenda öppning han får, på ett helt annat sätt än Federer. På så vis är det inte konstigt alls att just Simon är den som pressat Cilic till fem set, medan både Berdych och Federer blivit överkörda i tre. Mot tjecken och schweizaren fick han mycket gratis i egen serve och returnerade tillräckligt bra för att sätta press i sina returgame. Mot Simon hade han det tuffare, eftersom fransmannen är en så bollsnål spelare.

Precis som Nishikori.

Jag tycker helt enkelt att Nishikori är en mer komplett spelare. Han har returerna, han har defensiven, han har snabbheten, han har spelsinnet, han har psyket och nu tycks han även ha serven.

En sådan här match avgörs dock inte bara i det rent spelmässiga, utan även i huvudet. Ingen av dem har spelat Grand Slam-final tidigare och således har ingen av dem någon erfarenhet i dessa sammanhang. Det är därför svårt att säga vem som kommer att hantera pressen bäst på ett mentalt plan.

Där tycker jag att Nishikori ligger bäst till, generellt. Han har helt enkelt imponerat mer mentalt. Cilic å sin sida har genom sin karriär varit känd för att kollapsa när det börjar dra ihop sig. Han har inte visat några sådana tendenser hittills på Flushing Meadows, men jag tycker likväl att Nishikori har ett litet övertag här.

Det är ingen långsökt gissning att det kommer smälla på riktigt bra ute på banan. Nishikoris främsta styrkor som spelare är defensiva, men han räds inte att kliva fram och diktera spelet själv. Inte helt olikt Novak Djokovic. Finns många likheter dem emellan.

Summa summarum: Jag tror att Nishikori vinner det här i fyra eller – förhoppningsvis – fem set.

Vad tror ni?

Så suverän är Serena

av Henrik Ståhl
Serena Williams lyfter sin tredje raka US Open-buckla – sjätte totalt – efter finalsegern över Carolina Wozniacki.
Serena Williams lyfter sin tredje raka US Open-buckla – sjätte totalt – efter finalsegern över Carolina Wozniacki.

Tredje raka US Open-titeln.

Sjätte totalt.

Och karriärens 18:e Grand Slam.

Så suverän är Serena.

Jo, det var som bekant ett och annat som stod på spel i gårdagens US Open-final mellan världsettan Serena Williams och världselvan Caroline Wozniacki.

Wozniacki kunde äntligen vinna karriärens första Grand Slam-buckla – och Williams hade chansen att skriva in sig i historieböckerna som damspelaren med näst flesta Grand Slam-titlar genom tiderna (tillsammans med Martina Navratilova och Chris Evert), den näst äldsta Grand Slam-vinnaren i historien (32 år gammal – Navratilova var 33 när hon vann Wimbledon 1990) och den blott andra spelaren någonsin som vunnit sex US Open-troféer och tre på raken (båda rekorden delar hon med Chris Evert, som vann fyra i rad mellan 1975 och 1978).

Och det blev Serena Williams som tog chansen.

Visst gick det att på förhand föreställa sig ett scenario där amerikanska hemmafavoriten skulle darra på manschetten och bjuda in Wozniacki i matchen, men när finalen väl kom i gång var det inget snack om saken.

Williams hade bestämt sig för att vinna – och hon tänkte inte ens låta sin bästa kompis stå i vägen.

Det var snarare Wozniacki som visade finalnerver. Dels servade hon inte i närheten av så bra som hon gjort under stora delar av turneringen, men framför allt tycker jag inte att hon spelade för enkelt.

Wozniacki och Williams.
Wozniacki och Williams.

Mot snart sagt varenda spelare kan det räcka med att spela bollsnålt och förlita sig helt på den inkörda strategin ”percentage tennis” (som grovt förklarat går ut på att alltid satsa på det procentuellt ”enklaste” slaget i alla lägen), eftersom få (typ ingen) har den tyngd som krävs för att med sådan enkelhet slå igenom Wozniackis försvarsmur och döda duellerna snabbt.

Det funkar inte mot Williams. Mot Williams måste Wozniacki kliva ur sin comfort zone och ta större risker. Vilket hon inte gjorde i går. Hon gjorde det förvisso bra under omständigheterna – Williams är verkligen monstruöst överlägsen när hon är på så bra spelhumör – men alldeles för ofta valde hon den enklaste vägen när hon sattes under press.

Till exempel när Williams flyttade henne i sidled. Oftast lyfte hon bara in bollen cross court, vilket gav Williams läge att bomba in en otagbar projektil i andra hörnet. I stället tycker jag att Wozniacki borde ha chansat mer på raka slag i steget. Det hade i bästa fall kunnat fånga Williams på fel fot.

Inte för att det hade spelat någon roll. Nä, inte med tanke på att Wozniacki servade så svagt. Att hon fick med sig två break (båda i första set) hjälpte föga när Williams fixade fem servegenombrott.

6-3, 6-3 blev det till slut. Den 44:e av de senaste 60 Grand Slam-finalerna som avgjorts i raka set. Ja, det har alltså spelats 60 Grand Slam-finaler under 2000-talet, och blott 16 av dem har gått till avgörande set.

Så här många finaler har avgjorts i raka set i respektive turnering:

Australiska öppna: 8 av 15.
Franska öppna: 13 av 15.
Wimbledon: 10 av 15.
US Open: 13 av 15.

Lite synd att Wozniacki verkade så pass tagen av stundens allvar som hon var. Eller? Kanske var det bara Williams som gav henne absolut noll utrymme att hitta sitt spel? Kanske var det en kombination?

Klart är hur som helst att Serena Williams skrivit ett nytt kapitel i karriären.

Vi får se om hon kan utmana Steffi Graf i Grand Slam-racet. Graf bärgade 22 under sin långa och framgångsrika karriär.

Serena Williams har bärgat GS-bucklor sedan 1999 (US Open) och kan säkerligen fortsätta göra det ett tag till.

* * *

Här är alla Serena Williams Grand Slam-titlar:

Australiska öppna
2003: Serena Williams – Venus Williams 7–6(7–4), 3–6, 6–4
2005: Serena Williams – Lindsay Davenport 2–6, 6–3, 6–0
2007: Serena Williams – Maria Sjarapova 6–1, 6–2
2009: Serena Williams – Dinara Safina 6–0, 6–3
2010: Serena Williams – Justine Henin 6–4, 3–6, 6–2

Franska öppna
2002: Serena Williams – Venus Williams 7–5, 6–3
2013: Serena Williams – Maria Sjarapova 6-4, 6-4

Wimbledon
2002: Serena Williams – Venus Williams 7–6(7–4), 6–3
2003: Serena Williams – Venus Williams 4–6, 6–4, 6–2
2009: Serena Williams – Venus Williams 7–6(7–3), 6–2
2010: Serena Williams – Vera Zvonareva 6–3, 6–2
2012: Serena Williams – Agnieszka Radwanska 6–1, 5–7, 6–2

US Open
1999: Serena Williams – Martina Hingis 6–3, 7–6(7–4)
2002: Serena Williams – Venus Williams 6–4, 6–3
2008: Serena Williams – Jelena Jankovic 6–4, 7–5
2012: Serena Williams – Victoria Azarenka 6–2, 2–6, 7–5
2013: Serena Williams – Victoria Azarenka 7–5, 6–7(6–8), 6–1
2014: Serena Williams – Caroline Wozniacki 6-3, 6-3

ANALYS: Hon vinner US Open-finalen

av Henrik Ståhl
Vinner Serena Williams sin 18:e Grand Slam-buckla i kväll – eller Caroline Wozniacki sin första?
Vinner Serena Williams sin 18:e Grand Slam-buckla i kväll – eller Caroline Wozniacki sin första?

8-1 i inbördes möten.

21 Grand Slam-finaler mot en.

17 Grand Slam-bucklor mot… noll.

Ja, det mesta talar ju för Serena Williams i kvällens US Open-drabbning.

Vad talar för Caroline Wozniacki?

Betydligt fler favoriter föll tidigt i turneringen på damsidan än herrsidan, men där herrarnas final står mellan två debutanter var det på damsidan åtminstone ett stort namn som höll för trycket:

Serena Williams.

I kväll har hon chansen att vinna sin totalt 18:e Grand Slam-trofé, i sin totalt 22:a Grand Slam-final (de fyra förlusterna kom mot storasyster Venus Williams US Open 2001 och Wimbledon 2008, Maria Sjarapova i Wimbledon 2004 och Samantha Stosur i US Open 2011).

Finalmotståndaren och bästa kompisen Caroline Wozniacki har, trots sina totalt 67 veckor som världsetta, aldrig vunnit en Grand Slam – och bara spelat en final på den här nivån (US Open 2009, förlust mot Kim Clijsters).

Förutom sin 18:e GS-titel har Williams chansen att tangera Chris Everts rekord på sex US Open-bucklor (flest under Open Era), näst flest Grand Slam-titlar totalt (tillsammans med Evert och Martina Navratilova), bli den blott andra spelaren under Open Era att vinna US Open tre gånger på raken (Evert vann fyra år i rad mellan 1975 och 1978) och vid 32 års ålder bli den näst äldsta spelaren att vinna en Grand Slam (Navratilova var 33 när hon vann Wimbledon 1990).

Wozniacki i sin tur slåss alltså för sin första GS-trofé i karriären och kan som bäst bli världssjua efter årets upplaga av US Open. Vid seger blir hon sjua, vid förlust nia. Kanske låter lite futtigt, men nog så viktigt för en spelare som trillat ur topp 10 i början av året och sedan dess kämpat med att hitta formen.

Nå, ska vi titta närmare på själva matchen?

Williams leder med överlägsna 8-1 i inbördes möten, men fyra av amerikanens segrar har faktiskt kommit i tresetare. Två av dem så sent som i Montréal (4-6, 7-5, 7-5,) och Cincinnati (2-6, 6-2, 6-4) för några veckor sedan. Båda har haft, med sina egna mått mätt, trassliga säsonger men hittat formen på allvar under sommaren: Efter Wimbledon har Williams förkrossande 18-1 i matchfacit (enda förlusten kom mot Venus Williams i Montréal) och Wozniacki har 19-3 (utöver förlusterna mot Williams torskade hon mot Camila Giorgi i New Haven).

På Flushing Meadows har båda presterat sin kanske allra bästa tennis under hela året (framför allt Wozniacki).

Serena Williams väg till final:

Skärmavbild 2014-09-07 kl. 22.21.23

Caroline Wozniackis väg till final:

Skärmavbild 2014-09-07 kl. 22.23.40

Williams har, som ni ser, inte tappat set – och bara förlorat 26 game på sex matcher (i genomsnitt 4,33 per match). Och då är det inga blåbär hon mött. Kaia Kanepi är en erkänt knepig motståndare med stor skrällpotential, Flavia Pennetta var framme i semifinal i New York förra året och Ekaterina Makarova slog ut både Eugenie Bouchard och Victoria Azarenka innan överkörningen i semifinalen.

För Wozniackis del är givetvis Sjarapova i åttondelsfinalen den största bedriften.

Kommer forna världsettans fina form att räcka mot Williams?

Nja, va?

Skrällpotentialen finns där, och i ärlighetens namn känns det faktiskt inte ens som att Williams måste göra en katastrofmatch för att Wozniacki ska ha en chans. Med sin snabbhet, sin extrema bollsnålhet och sitt tålamod kan hon onekligen irritera världsettan och stressa fram enkla misstag.

Det har hon dock gjort förr – utan att nå hela vägen. Både i Montréal och Cincinnati spelade hon på sin absoluta topp, men kom alltså inte närmare än att pressa fram ett tredje set.

Så, vad behöver hon göra annorlunda?

Det känns sjukt klyschigt att behöva dra ”måste-spela-mer-aggressivt/offensivt”-kortet, men så är det verkligen här. Wozniacki har de defensiva vapnen för att counterpuncha hem en massa poäng och game, men inte de offensiva för att rubba Williams balans på allvar.

I kväll måste hon våga ännu mer, ta ännu större risker.

Sen får det bära eller brista.

Hur det går?

Jag tycker faktiskt att Wozniacki har en hyfsad chans. Hon är underdog, absolut, men skrällpotentialen finns där. Hon har bara i år visat att hon kan matcha Williams hyfsat. Det är bara ett litet kliv till hon behöver ta. Att Williams bär den totala favoritrollen gynnar henne dessutom. Hon har liksom allt att vinna – men inget att förlora.

Stalltipset är likväl att Williams vinner. Hon har sett så oerhört stabil ut hittills i New York. Som att hon verkligen velat ha revansch efter alla tunga nederlag i år.

Wozniacki hoppas på tredje gången gillt.

Själv nöjer jag mig med en tredje tresetare. Gärna en jämn sådan.

US Open, dag 1

av Henrik Ståhl
Ännu fler frågetecken kring Andy Murray lär resas efter hans insats mot Robin Haase i går.
Ännu fler frågetecken kring Andy Murray lär resas efter hans insats mot Robin Haase i går.

Första tävlingsdagen på Flushing Meadows är redan avklarad.

Så, hände det något intressant?

Jodå, en och annan match är givetvis värd att lyfta fram.

Till exempel Andy Murrays möte med Robin Haase. De möttes som bekant i andra omgången i US Open 2011, och den gången blev det en minnesvärd tillställning: Haase tog ledningen med 2-0 i set innan Murray trampade i gång fötterna och vände på steken (6-7, 2-6, 6-2, 6-0, 6-4). Den här matchen hade därför på förhand viss dramaturgisk potential, trots att Haase på papperet inte utgör något hot mot Murray i de här sammanhangen.

Och jo, det blev faktiskt en smula dramatiskt. Det var stundtals riktigt välspelat, men i tredje set började världsnian plågas av kramper. Hans rörelseschema var märkbart begränsat och hans andraserve tunn som ett asplöv.

– Det är inte nödvändigtvis det värsta jag känt någonsin, men det är det värsta efter en och en halv timme i en tennismatch. Det är det som oroar mig, att det kom efter så pass kort tid. Jag tror inte att jag någonsin känt så efter en och en halv timme på en tennisbana, säger han efter matchen.

Jag har mer eller mindre dömt ut Murrays chanser i årets US Open, både i bloggen och podden, och gårdagens insats stärker känslan av att skottens svit på 14 raka Grand Slam-kvartsfinaler spräcks i New York. Hoppas att krämporna försvinner snabbt – för vi vill ju inte gå miste om en åttondel mellan honom och Jo-Wilfried Tsonga.

Murray möter Mattias Bachinger, som slog Radek Stepanek i raka set (6-3, 6-2, 6-2), i andra omgången.

* * *

19-årige Wimbledon-sensationen Nick Kyrgios, för tillfället rankad 60 i världen, fortsätter imponera. Kanske inte helt oväntat att 21:a-seedade Mikhail Juzjnyj var förhandsfavorit, men personligen tyckte jag att 2,20 gånger pengarna på Kyrgios var i högsta laget.

Kyrgios smällde hur som helst på och vann i fyra set: 7-6, 7-6(4), 2-6, 7-6(1). Trots att Juzjnyj hade break i fjärde set och hade chansen att stänga det i egen serve vid ställning 5-3.

Australiern möter Andreas Seppi, som avfärdade Sergej Stakhovskij enkelt (6-3, 6-1, 6-4) i nästa match.

* * *

Alltid så solida Simona Halep tappade första set mot 583-rankade doldisen Danielle Rose Collins men vann nästkommande två set busenkelt: 6-7(2), 6-1, 6-2.

Behöver man oroa sig för att Tennispoddens finaltips ska spricka? Lite tidigt att säga kanske, men man är ju inte direkt van vid att Halep har problem i öppningsrundor nu för tiden…

Halep möter hur som helst 65-rankade Jana Cepelova, som slog Maria-Teresa Torro-Flor (2-6, 7-5, 6-1) i andra omgången.

* * *

Maria Sjarapova.
Maria Sjarapova.

Maria Sjarapova mot Maria Kirilenko kändes som en riktigt intressant matchup på förhand (med brasklappen att det är svårt att bedöma Kirilenkos aktuella form, eftersom hon plågats av skador i stort sett hela säsongen).

Det blev tyvärr en ickematch. Kirilenko spelade visserligen riktigt bra inledningsvis och hade break i första set, men kollapsade sedan fullständigt efter att Sjarapova vänt på steken: 6-4, 6-0 till världssexan.

Sjarapova möter 95-rankade Alexandra Dulgheru, som besegrade Kristyna Pliskova (6-3, 6-4), i nästa runda.

* * *

Jiri Vesely gjorde en helt okej match men var aldrig i närheten mot Stan Wawrinka: 6-2, 7-6(6), 7-6(3) till världsfyran. Viktig seger för schweizaren. Tar han sig bara förbi de här inledande rundorna, där han är sårbar, kan han snabbt segla upp som en seriös titelkandidat.

Wawrinka tar sig an 91-rankade Thomaz Bellucci, som avfärdade servekanonen Nicolas Mahut (7-6, 6-4, 6-1), i andra omgången.

* * *

Skulle vilja lyfta fram ett gäng föga förvånande miniskrällar på herrsidan: Matthew Ebden slog Tobias Kamke, som övervärderats rätt rejält sedan hans prestationer i Hamburg i somras, enkelt (6-4, 6-3, 7-6); Andreij Kuznetsov, som slog ut David Ferrer i Wimbledon i år, utmanövrerade hemmafavoriten Bradley Klahn (6-4, 4-6, 6-3, 7-5); Benoit Paire vann en mycket svängig tillställning mot landsmannen Julien Benneteau i en femsetare (7-6, 5-7, 6-4, 4-6, 6-4); Bellucci körde som sagt över Mahut och Kyrgios hade inga jättestora bekymmer med Juzjnyj.

Tipsade en bettare på Twitter om just de matcherna på förhand. Han hakade åtminstone på Kuznetsov.

* * *

Behöver vi ens nämna Novak Djokovic? Jo, det måste vi så klart. Inte minst med tanke på hans kackiga form efter Wimbledon. Well, första rundan mot Diego Sebastian Schwartzman blev precis som förväntat en kölhalning: 6-1, 6-2, 6-4. Ingen bra värdemätare för Djokovics nuvarande form tyvärr, men visst såg han fokuserad ut. Ska bli intressant att följa hans framfart på Flushing Meadows i år.

* * *

Johanna Larsson.
Johanna Larsson.

Venus Williams vann veteranmötet mot Kimiko Date-Krumm (2-6, 6-3, 6-3), Agnieszka Radwanska pulvriserade 112-rankade Sharon Fichman (6-1, 6-0), Angelique Kerber krånglade sig förbi 127-rankade Ksenia Pervak (6-2, 4-6, 7-5) och 17-åriga Belinda Bencic mosade Yanina Wickmayer (6-3, 6-2).

Dessutom: Garbine Muguruza, som slog ut Serena Williams i andra omgången i Franska öppna, föll mot 119-rankade Mirjana Lucic-Baroni (6-3, 7-6) och Sara Errani besegrade Kirsten Flipkens i raka set (6-1, 7-5). Lite förvånande, faktiskt. Trodde att Flipkens skulle vinna där.

Och så, sist men inte minst: Johanna Larsson har äntligen brutit sin negativa trend i New York! Sverigeettan klev in i turneringen med fyra raka förluster i första rundan, men mot Virgine Razzano visade hon verkligen var skåpet ska stå: 6-0, 6-0. En double bagle i första segern på Flushing Meadows, alltså. Riktigt mäktigt.

* * *

Klicka här för alla gårdagens resultat

ANALYS: Så blir US Open 2014, herrar

av Henrik Ståhl

Nu är det definitivt slut på sötebrödsdagarna.

US Open Series är snart över – och avslutas så klart med säsongens sista Grand Slam.

I vanlig ordning får ni här en fullspäckad analys av lottningen!

* * *

HERRAR

ÖVRE HALVAN:

Klicka på bilden för större version.
Klicka på bilden för större version.

FÖRSTA SEKTIONEN:

Novak Djokovics lottningsförbannelse håller i sig. Andy Murray i kvartsfinal och Stan Wawrinka i semifinal är inte nådigt – och om Murray skulle floppa så kan han få formstarke Jo-Wilfried Tsonga (som ju mosade både serben och skotten i Toronto) i kvarten i stället. Dessutom lurar John Isner i skuggorna, i en eventuell åttondelsfinal. Även Gilles Müller i andra rundan eller Sam Querrey i omgång tre är knepiga motståndare.

Men om vi nu ska hålla oss till den allra översta sektionen så kan man väl säga att det bör stå mellan Djokovic och Murray eller Tsonga. Lite halvsvårt att veta var man har Tsonga just nu. ”Fiaskot” i Cincinnati var inte ett dugg oväntat. Jag hade tvärtom blivit förvånad om han hunnit ställa om efter den mentala urladdningen i Toronto, där han vann sin andra Masters-buckla i karriären.

Förhoppningsvis har han tränat stenhårt inför US Open. Spelformen och självförtroendet är det som bekant inga fel på. Han måste bara vara fit och förberedd också. Fin lottning har han fått. Juan Mónaco i öppningsmatchen känns på förhand helt ofarlig, argentinaren har verkligen tappat allt efter glansåret 2012. Om Julien Benneteau är på bra spelhumör kan han kanske störa i en tredjerunda, men generellt känns det som en raksträcka mot åttondelsfinal för Tsonga.

Tuffaste öppnings-matcherna för seedade spelare (seedning inom parentes):
• Benneteau [24]–Paire.
• Garcia-Lopez [28]–Yen-Hsun Lu.

Där han troligen ställs mot Murray. Och hur slutar den i så fall? Det beror nog en hel del på Tsonga, faktiskt. Vi vet redan att han har kapaciteten att slå de allra bästa spelarna, och det som Murray visat upp spelmässigt på sistone har inte varit mycket att hänga i julgranen. Samtidigt talar ju historiken och statistiken för Murray: 9-2 i inbördes möten för världsnian, som har 14 raka Grand Slam-kvartsfinaler på sitt cv. Bommar han kvarten på Flushing Meadows i år blir det första gången han missar en GS-kvart sedan US Open 2010 (Franska öppna 2013, som han stod över, ej inkluderad). Ett mycket imponerande facit, så klart.

Men vad säger vi då?

På förhand lutar jag ändå åt att det blir en skräll. De senaste månaderna har vi inte fått några som helst indikationer på att Murray är på väg ur sin svacka. Han spelade visserligen riktigt bra under grusvåren och i de inledande matcherna i Wimbledon, men på hardcourt har han varit smärtsamt ineffektiv hittills i år.

På sätt och vis vore det bättre för turneringen också. För Tsongas del handlar hans prestationer (även avsaknaden av dem, under svackan tidigare i år) om självförtroende. För Murrays del är det både fysiskt och psykiskt. Han har helt enkelt inte hittat tillbaka till sitt spel efter operationen. Det kan ta ett tag till innan han gör det, och som sagt – under sommaren har vi inte fått några tecken på att han är nära att göra det. Jag tror att vi får vänta ett tag till innan Murray börjar hota toppen på allvar igen.

Hur skulle Djokovics väg mot kvartsfinal kunna tänkas se ut? Diego Sebastian Schwartzman är en munsbit på papperet, Gilles Müller kan kanske irritera men skrällpotentialen är likväl låg, Philipp Kohlschreiber borde slå ut John Isner i tredje omgången för tredje året i rad(!), vilket skulle passa Djokovic som inte är så förtjust i servekanoner.

Skulle Isner ta sig till åttondel så blir han serbens första riktigt svåra prövning. Nu har inte den reslige amerikanen samma genomslagskraft i bäst av fem set, men han har trots allt både sin serve och sina hemmafans att falla tillbaka på.

Han går vidare till semifinal: Djokovic.
Skrällvarning: Murray, Tsonga.
Bubblare: Isner, Kohlschreiber, Querrey.

Håll utkik efter:
 Andreij Kuznetsov, framtidslöfte som gjorde en mycket bra insats i Wimbledon. Möter amerikanen Bradley Klahn i första omgången. 
Benoit Paire, ett annat framtidslöfte som plågats av skada och dålig form hela säsongen. Kanske kan vända den negativa trenden i New York. Möter Julien Benneteau i sin öppningsmatch – inget omöjligt uppdrag.
• Michael Llodra, serve & volley-veteran som lägger racketen på hyllan efter säsongen. Möter Daniel Gimeno-Traver i första omgången.

* * *

Skärmavbild 2014-08-24 kl. 10.15.49
Klicka på bilden för större version.

ANDRA SEKTIONEN:

Ingen lätt lottning för Stan Wawrinka. Inte alls, faktiskt. Jiri Vesely har kanske inte imponerat så mycket i de småturneringar han spelat under sommaren, men 20-åringens kapacitet och potential går inte att ta miste på. Och Wawrinka kan ju vara en aning trög i starten, om man säger så. En liten liten skrällvarning måste ändå utfärdas.

Även Jeremy Chardy kan möjligen störa Wawrinka i en eventuell tredje runda. I åttondelsfinal är sedan Tommy Robredo den högst seedade potentiella motståndaren, men frågan är om han tar sig så långt? Redan i andra omgången kan han ställas mot Vasek Pospisil, som i Nordamerika visat bra form för första gången på hela året. Därefter kan han få möta 19-årige Wimbledon-sensationen Nick Kyrgios.

Vad kan Kyrgios åstadkomma i sin blott sjätte Grand Slam-turnering i karriären (andra i US Open)? Man ska nog vara aningen försiktig med förväntningarna. Tycker att det var starkt av honom att slå Santiago Giraldo i Toronto, och det är ingen skam i att förlora mot Andy Murray i raka set. Vore fantastiskt kul om han kunde ta sig till en tredje runda mot Robredo, men Mikhail Juzjnyj i öppningsmatchen och därefter Sergej Stakhovskij eller Andreas Seppi, det är ingen walk in the park för en 19-åring i de här sammanhangen.

Och Wawrinka?

Enbart sett till lottningen ska han ju krångla sig till kvartsfinal, men sett till formen… Nej, han har inte övertygat i Toronto och Cincinnati. Särskilt matchen mot Benneteau i Cincinnati (6-1, 1-6, 2-6) var ruggigt dålig. Jag köper inte riktigt argumentet att han hade svårt att hantera de ”mjuka tennisbollarna”. Han torskade trots allt bara ett game under de två sista seten mot Marin Cilic i andra omgången (3-6, 6-0, 6-1). Och det såg svajigt ut redan i Toronto. Tappade set mot Paire och föll sedan i raka mot Kevin Anderson.

Nej, det är inte med krav på stordåd han kliver ut på Flushing Meadows, Wawrinka. Precis som jag och Andreas Käck var inne på i senaste avsnittet av Tennispodden är han dock den av utmanarna som teoretiskt har störst chans att vinna. Och det där med att spela utan massiv press, det är generellt något som passar schweizaren väldigt bra.

Tuffaste öppnings-matcherna för seedade spelare (seedning inom parentes):
• Juzjnyj [21]–Kyrgios.

• Wawrinka [3]–Vesely.

Spontant känns ändå hans lottning lite väl knepig. I kombination med hans resultat på sistone har jag inga stora förhoppningar på honom. Vi får väl se om han gör som i Wimbledon och seglar fram lite under radarn, tack vare relativt lågt ställda förväntningar.

Längst ner i den här sektionen har Milos Raonic och Kei Nishikori lottats mot varandra i åttondelsfinal – igen. Det är tredje gången i rad de lottas mot varandra i just åttondelsfinal (och i Australiska öppna kunde de ha mötts i kvarten). Väldigt intressant i och med att den rivaliteten mycket väl kan komma att bli en av tourens mest sevärda om några år.

Raonic har hur som helst en förhållandevis bra lottning. Spelare som Peter Gojowczyk i andra omgången eller Lukas Rosol i tredje kan möjligtvis hota, men kanadensaren har en så pass hög lägstanivå nu för tiden att de inte ska ställa till några stora bekymmer. Kan vi tänka oss en åttondel mellan Raonic och Nishikori? Ja, på papperet är sannolikheten ganska hög.

Nishikori har visserligen brottats med skador stora delar av säsongen och är inte i överdrivet bra fysisk form inför turneringen, men har å andra sidan bara en enda någorlunda tuff prövning i sina tre matcher: hemmahoppet Jack Sock i andra rundan. (Kanske också Leonardo Mayer i tredje om han har en bra dag, men nja.)

Slår han Sock, tror ni? Amerikanen har tillryggalagt en fin sommar: semifinaler i Newport (på gräs) och Atlanta, pressade sedan Raonic till två tiebreaks i Washington och plockade ett set mot honom i Toronto. Föll visserligen i raka set mot Robredo i Cincinnati, men det är knappast skamligt. Robredo slog ju ut en viss Novak Djokovic i samma turnering, som ni minns…

En åttondel mellan kanadensaren och japanen ska hur som helst Raonic vinna. Nishikori måste vara fit om han ska kunna hota världssexan. Det såg vi i Wimbledon, om inte annat. Och Sock? Nä, han ska inte kunna hota i de här sammanhangen. Så är känslan på förhand, i alla fall.

Det är egentligen åttondelshalvan ovan som är knepigast att tippa. För om inte Wawrinka tar sig till kvartsfinal, vem gör det i så fall? Man vill gärna säga Kyrgios, men nja. På papperet ska ändå Wawrinka ta sig till den där kvarten. Och väl där kan han få det knivigt, trots att han har 3-0 i inbördes möten mot Raonic. Han har ändå tagit stora kliv framåt i år och minskat det spelmässiga gapet till toppspelarna rejält.

Frågan här är egentligen om man vågar tro på Wawrinka? Jag är skeptisk. Jag har generellt högre tilltro till Raonic, särskilt på snabb hardcourt.

Han går till semifinal: Raonic.
Skrällvarning: Kyrgios, Sock.
Bubblare: Nishikori, Rosol.

Håll utkik efter:
• Borna Coric, 17-årig talang som kvalat sig in i turneringen (hans första i Grand Slam-sammanhang). Möter Lukas Rosol i första omgången.
Taro Daniel, 21-åring från Japan som slog ut 171-rankade Alex Kuznetsov och 125-rankade Peter Polansky i kvalet. Möter Raonic i första omgången.

* * *

UNDRE HALVAN:

Klicka på bilden för större version.
Klicka på bilden för större version.

TREDJE SEKTIONEN:

Tuff lottning för fjärdeseedade David Ferrer och sjätteseedade Tomás Berdych, får man ju lov att säga. Berdych möter forne världsettan Lleyton Hewitt i sin öppningsmatch, därefter Steve Darcis eller Martin Klizan i andra omgången och sannolikt Ernests Gulbis eller Feliciano Lopez i åttondelsfinal.

Gulbis har visserligen tappat styrfart på sistone och fått en halvknepig öppningsmatch (servekanonen Kenny De Schepper), men borde åtminstone ta sig till tredje rundan (där han troligen möter Lopez, eller kanske en eventuell skrällmotståndare – hemmahoppet Steve Johnson?).

Tror det blir för svårt för Berdych, som inte kliver in i turneringen med form och självförtroende på topp, om man säger så. Skulle inte förvåna mig om han ryker redan mot Hewitt. Annars har Gulbis, Lopez eller någon annan på vägen skrällpotential mot världssjuan.

En match jag hoppas mycket på blir av är en andra omgång mellan Gulbis och Dominic Thiem. Skulle kunna bli riktigt intressant.  Thiem har gnuggat på under sommaren och spelade som bekant sin första ATP-final i karriären för några veckor sedan, i Kitzbühel (förlust mot David Goffin).

Tuffaste öppnings-matcherna för seedade spelare (seedning inom parentes):
• Berdych [6]–Hewitt.

• Cilic [14]-Baghdatis.

Ferrer har inte en lika krokig väg till kvartsfinal, men ej heller spikrak. Min personliga favorit Damir Dzumhur är visserligen alltid sevärd, men på papperet ska han inte kunna hota spanjoren i dessa sammanhang. Kan Bernard Tomic i en eventuell andra omgång ställa till det för honom? Nja. Sett till kapacitet, absolut – men inte sett till form. Gilles Simon i tredje? Nä. Det är först i åttondelsfinalen det kan bli svettigt för världsfemman.

Och vilket getingbo den lilla sektionen är sen… Här trängs Marin CilicKevin AndersonJerzy Janowicz och Marcos Baghdatis (och på ett litet hörn har vi Dusan Lajovic). Nu har Baghdatis förvisso rasat ordentligt på rankningen under hans svagaste säsong på många många år, men han är knappast en spelare man vill ha i första omgången som seedad spelare. En liten nitlott för Cilic där.

Jag tycker att Cilic har ett svagt övertag i detta getingbo, tätt åtföljd av Anderson, med Janowicz och Baghdatis som heta utmanare. Främst Cilic, Anderson och Janowicz har kapacitet att slå Ferrer, även om spanjoren får hållas som favorit i alla dessa matchups. Jag är dock en aning osäker på Ferrer. Han har bokfört fina resultat under sommaren, men jag tyckte inte alltid att det såg så vattentätt ut i Toronto och Cincinnati. Soliditeten är något han tappat under det senaste året. Det är inte lika stabilt som tidigare.

Nu kommer han ofta undan ändå, tack vare sin enorma kämpaglöd och förmåga att gneta sig kvar i matcher, men jag ser inte att han går ohotad fram till kvartsfinal.

Så, vad har vi för tänkbara kvartar då? Nu kanske jag övervärderar letten här, men Gulbis-Ferrer känns inte osannolikt. Inte heller Lopez-Ferrer. Kanske Gulbis-Cilic? Eller Gulbis-Anderson?

Nja. Vill gärna skrälltippa Gulbis i semi men vågar inte riktigt, givet hans skakiga form under sommaren. Det lutar mer åt seger för Ferrer – antingen mot Gulbis eller Lopez. Slänger dock in en ordentlig brasklapp, i och med att den här halvan är ett riktigt getingbo. Kan gå lite hur som helst.

Han går vidare till semifinal: Ferrer.
Skrällvarning: Gulbis, Lopez, Cilic, Anderson, Berdych.
Bubblare: Janowicz, Thiem, Tomic.

Håll utkik efter:
• Matchen mellan Janowicz och Lajovic. Janowicz i bättre form än på mycket mycket länge och 24-årige Lajovic har tagit enorma kliv i år.
• Dominic Thiem. Möter Lukas Lacko i sin öppningsmatch. Ingen skräckinjagande motståndare, även om han tagit sig ur sin djupa formsvacka.
• Steve Johnson. Ännu ett framtidslöfte som utvecklats mycket bara under den här säsongen. Möter Tatsumo Ito i första omgången. En match han borde vinna. Kan sedan skrälla mot Lopez (eller Ivan Dodig).
• Första omgången mellan Bernard Tomic och Dustin Brown. Lyfts av många fram som ett potentiellt fyrverkeri, även om jag personligen inte riktigt går i gång på matchupen på förhand.

* * *

Klicka på bilden för större version.
Klicka på bilden för större version.

FJÄRDE SEKTIONEN:

En riktig glasslottning för Roger Federer. Igen. Men det har han ju förtjänat. Om inte annat så för lång, trogen och imponerande tjänst.

Men det är inte bara Federer som fått drömlottning. Den här sektionen är faktiskt den överlägset svagaste, vill jag påstå. Federer har visserligen servekanonerna Sam Groth och Ivo Karlovic på sin halva, men han brukar inte ha några problem alls med att ta ner dem på jorden. Marinko Matosevic i första omgången är på papperet en ickematch.

Sen då? Fabio Fognini och Roberto Bautista Agut är de seedade spelare han riskerar att möta. Skrämmande? Nope. Inte det allra minsta. Finns inga spelare med särskilt mycket skrällpotential här, men Fognini kan man aldrig någonsin räkna med. Agut är generellt jämnare, men han är knappast en given åttondelsfinalist. Personligen skulle jag väldigt gärna vilja se 22-åringen Filip Krajinovic gå långt.

Oavsett vem det blir så ska det mycket till för att inte Federer ska gå till kvartsfinal.

Tuffaste öppnings-matcherna för seedade spelare (seedning inom parentes):
• Gasquet [12]–Istomin.

• Sousa [32]–Dancevic.

Och väl där möter han… Grigor Dimitrov? Ja, det är nog väldigt många tennisentusiasters våta dröm. Federer senior mot Federer junior. Kungen mot kronprinsen. Originalet mot kopian. Finns en del saker som talar för att det blir så. Dimitrovs lottning, till exempel. Har på papperet busenkla matcher fram till åttondelsfinalen. David Goffin är den formstarkaste spelaren i en eventuell tredje runda, men det skrämmer inte.

I åttondelsfinalen kan han stöta på Gaël Monfils eller Richard Gasquet. 4-0 i inbördes möten till Gasquet, men de har inte mötts i år (spelade senast mot varandra i Rom förra säsongen). 1-1 mellan Monfils och Dimitrov, men första matchen spelades i US Open 2011 (när bulgaren ännu inte var torr bakom öronen) och matchen i Bukarest i våras tvingades Monfils avbryta på grund av skada.

Ingen kalasform på någon av de här tre spelarna ska sägas, och Gasquet tvingades lämna walk over mot Murray i Cincinnati på grund av skada. Bäddar för dramatik – men visst borde Dimitrov hålla sin seedning och ta sig till kvarten, kan tyckas.

Väl där tar det garanterat stopp mot Federer. Dimitrov har inte lärt sig att hantera de här riktigt stora matcherna än, och att spela mot sin stora idol på den här nivån… Nej, jag tror inte att han klarar det mentalt.

Han går vidare till semifinal: Federer.
Skrällvarning: Dimitrov, Monfils, Gasquet.
Bubblare: Bautista Agut, Goffin.

Håll utkik efter:
• Filip Krajinovic, som gör sin blott andra Grand Slam-huvudturnering (debuten skedde i Franska öppna 2012; förlust i första omgången mot Nicolas Devilder).

* * *

SEMIFINALERNA: Djokovic slår Raonic, Federer slår Ferrer.

FINALEN: Djokovic slår Federer.

Förlösande dramatisk triumf för Novak Djokovic i Wimbledon

av Henrik Ståhl
Novak Djokovic vann den dramatiska drömfinalen i Wimbledon mot Roger Federer. FOTO: AP
Novak Djokovic vann den dramatiska drömfinalen i Wimbledon mot Roger Federer. FOTO: AP

Var börjar man?

Federers osannolika vändning i fjärde set?

Eller Djokovics benhårda tro på sig själv i femte?

Eller tårarna, skratten, skämten, lyckan efter triumfen?

Jag är mållös.

Okej, fullt så dränerad på ord är jag kanske inte. Det finns bara så himla mycket att säga om den här matchen, som lär gå till historien som en av den här erans mest dramatiska.

Och hur kan man egentligen börja i någon annan ände än Roger Federers galna vändning i fjärde set?

Novak Djokovic hade alltså tagit en solid 2-1-ledning i set efter ett tidigt break i andra och ett stabilt tiebreak i tredje.

I fjärde set gick han så fram till 5-2. Allt kändes klappat och klart. Fram med skumpan, ladda mobilkamerorna, förbered de fyndiga segertweetsen, knyt skorna, rätta till slipsen och så vidare.

Djokovic släpper nästa game enkelt. Försöker aldrig ens riktigt få tag i Federers serve. Har fokus inställt på nästa, då han själv får chansen att serva hem sin andra titel i Wimbledon.

Så stegar han ut mot baslinjen. Darrar lite, placerar några svaga servar mitt i gapet på Federer – och har plötsligt 0-30. Han räddar upp situationen tillfälligt, men Federer kämpar till sig en breakboll.

Han bryter.

Publiken exploderar.

Djokovic imploderar.

Federer var nära att fullborda en osannolik vändning. FOTO: AP
Federer var nära att fullborda en osannolik vändning. FOTO: AP

I nästkommande game har Djokovic en matchboll, men den räddas av Federer efter ett ess som först döms ut (HawkEye ger Federer rätt). Vid 5-5 är Djokovic en skadeskjuten kråka. Han tappar gamet och sedan setet enkelt. Pendeln har svingat till schweizarens fördel. Han har svarat för en helt osannolik vändning och pressat fram ett avgörande set.

Hur ska Djokovic hantera det?

Inledningen på femte set domineras av Federer, som vinner 12 raka poäng i egen serve och har breakboll vid 3-3. Djokovic biter ihop, spelar med små marginaler och krånglar sig ur det tuffa läget. Har sedan tre breakbollar till 5-3, men bränner samtliga.

Vid ställning 5-4 får han chansen igen, och den här gången är de två breakbollarna dessutom matchbollar. Han behöver bara en: Federer slår en backhand i nät och Djokovic brister ut i ett triumfatoriskt vrål som förmodligen hörs i hela London.

Direkt efteråt kände jag så här:

Att Djokovic lägger härdsmältan och det snöpliga slutet på fjärde set bakom sig, håller näsan ovanför vattenytan i början av femte och till slut vinner matchen är nästan lika imponerande som om Federer fullbordat sin vändning. Jag menar, förstå det psykologiska övertag Federer hade efter det där fjärde setet? Att bränna så många öppna lägen och tvingas börja om från början i ett avgörande set, det måste vara snudd på tortyr.

Men jag säger ”nästan”, för en fullbordad vändning från Federer hade så klart varit jämförbart med att Mose klöv ett hav i två delar. Eller något åt det hållet. Trots att schweizaren övertygat i turneringen var Djokovic förhandsfavorit, och det var nog inte många som gav Federer ens tillstymmelsen till en chans vid 5-2 i fjärde set. Jag kan knappt föreställa mig reaktionerna om Federer vunnit. Hans redan gudalika status bland många tennisentusiaster hade troligen uppgraderats till The Almighty God of all Almighty Gods. Det hade stått i proportion till hans helt osannolika vändning, med andra ord.

När den här matchen ska summeras går det dock inte att säga annat än att den bäste spelaren vann. Att Federer fick med sig första set var nästan ett rån. Djokovic hade det spelmässiga övertaget och naggade hela tiden på schweizarens serve, samtidigt som han enkelt seglade sig igenom de egna servegamen. I tiebreaket hade han sedan två setbollar, en i egen serve vid 6-5 och en i Federers vid 7-6, men brände båda och tappade setet.

Det spelmässiga övertaget höll egentligen i sig fram till 5-2 i fjärde set. Då hade visserligen Federer fått med sig ett break redan (direkt efter att Djokovic brutit) och serben tappat lite av sin edge, men han såg likväl ut att vara lite för stabil, lite för solid och helt enkelt lite för bra för Federer denna dag.

Fenomenalt av Federer att kämpa sig in i matchen på det viset. Hans serve blev bara bättre och bättre ju längre matchen led, och han spelade med större taktisk variation. Hans huvudsakliga strategi, att nöta ner Djokovics backhand, började ge resultat. Där Djokovic till en början bara blev lite ställd när Federer styrde spelet åt det hållet började han visa tecken på osäkerhet.

Djokovic och Federer efter finalrysaren. FOTO: AP
Djokovic och Federer efter finalrysaren. FOTO: AP

Han visste inte riktigt hur han bäst skulle ta sig ur de duellerna, för när han slog sin raka backhand svarade Federer med att smacka in svårtagna forehandcrossar. Låste han fast spelet i backhandduell nyttjade Federer sin slice, tills han antingen kunde växla tempo och ta kommandot eller tills Djokovic slog bort sig.

Djokovic i sin tur letade hela tiden efter lägen att attackera Federers forehandruta, antingen med rak backhand eller bananskruvar från forehandsidan.

Men mer än något annat var det här en servefest. I fjärde set hade endast 12 dueller varat i över 10 slag. Det blev väldigt många oreturnerade servar, och snäv sliceserve följd av winner cross court var ett typiskt mönster från båda.

En otroligt förlösande triumf för Djokovic, detta. Efter fem förluster i sina senaste sex Grand Slam-finaler har han av många stämplats som en ”choker” i de här sammanhangen. Efter triumfen i Australiska öppna radade han upp tre raka finalförluster: Wimbledon 2013 (mot Andy Murray), US Open 2013 (mot Rafael Nadal) och Franska öppna i år (mot Nadal).

Den här segern kanske kan ta Djokovic ett steg närmare hans största mål – att äntligen få lyfta bucklan på Roland Garros. Han har misslyckats där två gånger. Något som troligen kan ha varit en faktor i hans ”choke”-tendenser de senaste åren.

Med sina totalt sju Grand Slam-titlar går han dessutom om coachen Boris Becker och Federers coach, svenske Stefan Edberg (som båda har sex).

Och som grädde på moset tar han även över tronen som världsetta från främste rivalen Nadal i och med finalsegern.

Det kan inte förvåna någon om superserben från Belgrad kliver ut på centercourten i Flushing Meadows som klar favorit när det är dags att sparka i gång årets fjärde och sista Grand Slam i New York.

Men det är en bit kvar till dess.

Nu ska nog den nygamla världsettan fira sin makalösa triumf i London med familjen – som han tillägnade segern.

”Tack för att du lät mig vinna”, sa han skämtsamt till Federer efter matchen.

Själv vill jag säga tack till båda för att ni gav mig chansen att bevittna en så dramatisk och rafflande Grand Slam-final.

En modern klassiker.

Novak, I salute you.

Ajde!

ANALYS: Så blir drömfinalen mellan Novak Djokovic och Roger Federer

av Henrik Ståhl
Roger Federer ställs mot Novak Djokovic i dagens drömfinal i Wimbledon. FOTO: AP
Roger Federer ställs mot Novak Djokovic i dagens drömfinal i Wimbledon. FOTO: AP

And then there were two.

34 gånger har de mötts redan, Novak Djokovic och Roger Federer. Världens sjunde största rivalitet, sett till antal matcher. 11 matcher har de spelat mot varandra i Grand Slam-sammanhang – världens näst största Grand Slam-rivalitet sett till antal matcher, tillsammans med Federer-Nadal och bakom Djokovic-Nadal (12).

9 av de där 11 GS-matcherna har varit semifinaler, men de har bara mötts en gång i en final (US Open 2007, Federer vann i raka set).

En enda gång.

Det är ganska sjukt egentligen, med tanke på att deras rivalitet sträcker sig åtta år bakåt i tiden och de båda varit del av extremt dominanta Big Four.

Fortsätter vi kolla siffror kan vi konstatera att Federer leder deras head-to-head både totalt (18-16) och i Grand Slams (6-5), på grus (4-3) och på gräs (1-0). Oavgjort på hardcourt (13-13).

Att de möttes första gången redan 2006 och sedan alltså spelat mot varandra totalt 34 gånger innebär förstås att de vet precis vad de har att vänta sig. De har alltid haft ganska svårt för varandra (spelmässigt, även om det finns exempel på osämja även på ett personligt plan) vilket ofta resulterat i minnesvärda, underhållande bataljer.

För Djokovics del handlar det delvis om att Federer har en effektiv och svårläst serve, men framför allt att schweizaren spelar med så mycket variation och tempoväxlingar – vilket rycker sönder Djokovics matchrytm.

För Federers del är det främst serbens stabilitet och täta defensiv som gör honom svårspelad. Det går liksom knappt att attackera honom någonstans, som Federer själv uttrycker det.

Federer gynnas av underlaget.
Federer gynnas av underlaget.

Pratar vi underlag så gynnas så klart Federer av att den här finalen spelas på gräs, något annat går inte att säga. Världsfyran trivs som fisken i vattnet på det gröna och får hög utdelning på sin slice. Djokovic…? Not so much.

Vi ska strax titta lite närmare på siffrorna i årets Wimbledon för båda, men rent generellt kan nämnas att Federer varit den som imponerat mest. Inte enbart rent spelmässigt, utan kanske först och främst för att han utstrålar mycket mer positiv energi. Där han har visat upp ett lugn och en trygghet i sitt spel har Djokovic i stället gett oss frustration och ett disharmoniskt kroppsspråk.

Men om man tar det i beräkningarna – är verkligen Federers semifinal mot Milos Raonic mer övertygande än Djokovics mot Grigor Dimitrov? Nej, jag tycker inte det. Raonic gjorde nämligen ingen överdrivet bra match. Dimitrov däremot, han gjorde en väl godkänd insats men föll likväl i fyra set. Det måste ändå ses som ett styrkebesked från Djokovic.

Överlag kan man också argumentera för att Djokovic ställts inför svårare prövningar än Federer. Personligen tycker jag dock att det är rätt marginellt, sett till spelarnas formkurvor. Måste ändå säga att jag har Federers kvartsfinal mot landsmannen Stan Wawrinka, den högst seedade spelaren Federer slagit, färskt på näthinnan. Han var faktiskt helt utspelad i första set, innan Wawrinka säckade ihop av utmattning. Och då är ändå landsmannen normalt inte särskilt bra på gräs.

Summa summarum tycker jag därför att båda imponerat, men på diametralt olika sätt. Det som tippar över lite till Federers fördel är som sagt Djokovics negativa attityd på banan. Den mentala balansen är oerhört viktig för honom i sådana här sammanhang. Med tanke på att Federer kommer hejas fram som om han vore en hemmaspelare kan Djokovic inte kosta på sig en sådan inställning.

Sedan 2010 har Djokovic nått 12 av 16 Grand Slam-finaler (denna inräknad). 5-6 i finalfacit under de åren – men från 2012 har han svaga 2-5. Tre raka finalförluster sedan senaste Grand Slam-bucklan i Australiska öppna 2013. De senaste säsongerna har han inte varit de stora matchernas man, med andra ord. Jag tror att den svidande förlusten i Franska öppna 2012, mot Nadal, kan ha något med saken att göra, men det får vi prata mer om någon annan gång.

Federer har spelat totalt 25 Grand Slam-finaler i sin karriär (17-7 i matchfacit). Detta blir alltså hans 26:e. Sedan 2010 har han 2-1 i finalfacit (förlusten kom mot rivalen Nadal i Franska öppna 2011). Faktum är att bara två spelare i hela världen kan stoltsera med att ha besegrat Roger Federer i en Grand Slam-final: Rafael Nadal (Franska öppna 2006-2008, 2011, Wimbledon 2008, Australiska öppna 2009) och Juan Martin del Potro (US Open 2009).

Så, ska vi gå vidare och jämföra siffrorna i årets Wimbledon? Ja, så gör vi.

Novak Djokovic:

Skärmavbild 2014-07-06 kl. 08.25.26

• Totalt 240 winners, i genomsnitt 40 per match. Som mest 54 (i andrarundan mot Radek Stepanek).

• 130 oprovocerade misstag, i snitt 21,6 per match.

• 27 vunna returgame, i genomsnitt 4,5 per match.

• Slår in i snitt 67,5% förstaservar, vinner 76,8% av dem (som bäst 81%, i åttondelsfinalen mot Marin Cilic). 58,3% i andraserve (som bäst 71%, i förstarundan mot Andrej Golubev).

• 73 ess totalt, i genomsnitt 12 per match. Bara 9 dubbelfel på sex matcher.

Roger Federer:

Skärmavbild 2014-07-06 kl. 08.33.02

• Totalt 230 winners, i genomsnitt 38 per match. Som mest 46 (i kvartsfinalen mot Wawrinka).

• 84 oprovocerade misstag, i snitt 14 per match.

• 24 vunna returgame, i genomsnitt 4 per match.

• Slår in i snitt 66,8% förstaservar, vinner 83% av dem (som bäst 91%, i andrarundan mot Gilles Müller). 68% i andraserve (som bäst 75%, i andrarundan mot Müller).

• 69 ess totalt, i genomsnitt 11,5 per match. Bara 5 dubbelfel på sex matcher.

Hyfsat likvärdiga siffror. Viss skillnad i winners/oprovocerade misstag, även om ration är ungefär samma (två winners på varje miss). Nu ska man visserligen ta de oprovocerade misstagen med en nypa salt i Wimbledon, de är som bekant väldigt generösa mot spelarna och registrerar väldigt mycket som provocerade misstag (forced errors på engelska), men ändå. Att Federer har slagit så många färre än Djokovic är rätt så överraskande.

I övrigt har Federer servat lite bättre, vilket inte är någon överraskning. Inte heller att Djokovic fått med sig fler servegenombrott (bör dock påpekas att Djokovic spelat tre fler set än Federer).

Backar vi bandet och granskar några av deras episka Grand Slam-bataljer så kan man snabbt konstatera att när de varit jämna, då har de varit ruskigt jämna. Själva essensen av begreppet jämnt skägg, typ. I båda US Open-semifinalerna 2010 och 2011 räddade Djokovic två matchbollar (i Federers serve), kan till exempel poängteras. När matcherna varit ensidiga har det oftast berott på en blek insats från någon av parterna – från Federer i Franska öppna-semin 2012, från Djokovic i Wimbledon-semin samma år.

Ska vi göra en klassisk ”det talar för XX” också? Låt oss!

Vi börjar med Djokovic:

1. FORMEN. En märklig sak att lyfta fram i och med att han inte bjudit på sin bästa tennis i sina två senaste matcher, kan tyckas. Men nej, formen är det verkligen inget fel på – vilket nämnda matcher faktiskt är ett bra bevis för. När han skakade av sig frustrationen och började skita ner händerna var han totalt överlägsen Cilic i kvarten. Och Dimitrov avfärdades som sagt i fyra set trots en ganska blek insats från serben. Tittar vi längre bakåt så ser vi att han sakta men säkert höjt sig sedan floppen i Australiska öppna. Tre Masters-titlar och två raka Grand Slam-finaler talar sitt tydliga språk.

2. FYSIKEN. De negativa besked Djokovic gett oss hittills i Wimbledon har varit på ett psykologiskt plan. Frustrationen, uppgivenheten, kroppsspråket. Fysiskt har han dock inte haft några bekymmer alls. Trots att han for i backen och gjorde illa handleden i tredjerundan mot Gilles Simon, vilket såg en aning dramatiskt ut. Av handledsskadan som plågade honom i våras har vi dock inte sett något av. Blir det en lång och krävande match måste Djokovic hållas som favorit.

3. SERVEN. Han har överlag servat bra i London. Andraserven är ganska svag, men när han sätter förstaservarna är han svåråtkomlig. Det skänker honom ett lugn och en trygghet som gör att han kan fokusera mer på hans paradgren: returerna.

4. RETURERNA. Som sagt. Han har vunnit flest poäng i motståndarens andraserve av alla spelare i hela turneringen, och näst flest i förstaserve (Federer ligger på delad fjärde respektive sjunde plats på de listorna). Nu har han som sagt spelat fler set och games än Federer, men han vinner likväl en hel del poäng i motståndarens serve.

5. SOLIDITETEN. Djokovic är en väldigt komplett spelare med få och svårexploaterade svagheter. Hittar han sin matchrytm tidigt krävs det av Federer att han gör en kanonmatch för att komma åt serben.

… och så trampar vi vidare med Federer:

1. FORMEN. Japp, även världsfyran är i kalasform. Inledde året riktigt bra, kom sedan en liten dipp under våren – som nådde sin kulmen i Franska öppna – men har sett strålande ut på gräset hittills. Stefan Edberg-effekten? Kanske. Känns som att svenske legendaren generellt bidraget med en trygghet som Federer saknade under fjolårets fiaskosäsong.

2. UNDERLAGET. Federer älskar att känna gräset under sina fötter och Wimbledon är, som ni vet, mer eller mindre hans vardagsrum (fortfarande). Sju titlar och nio finaler (dagens inräknad) är ett bra kvitto på det. Och det stannar inte vid att Federer rör sig lätt och ledigt på gräset som kan ge honom ett övertag – att underlaget dessutom missgynnar Djokovic ska förstås tas med i beräkningarna. Dubbelt gynnsamt för Federer, kan man säga.

3. MOTIVATIONEN. Jag tycker mig ha sett en helt annan glöd hos Federer under hela den här säsongen än under de senaste två-tre åren, typ. På så sätt var fjolårssäsongen bra för schweizaren – den gav honom revanschlust. Federer, och hans fans, skulle älska att platta till Djokovic och sätta alla belackare och skeptiker på plats.

4. PUBLIKEN. Publiken här fullkomligt älskar Federer. Inte bara tack vare hans många framgångar i turneringen, utan även för att han spelar precis den sortens offensiva och för många visuellt tilltalande tennis som åskådarna här uppskattar. När nu regerande mästaren Andy Murray är utslagen så övertar Federer rollen som ”hemmafavorit”. Något som kan få Djokovic ur gängorna. Världstvåan söker ofta själv publikens stöd, nämligen, och kan påverkas negativt om den inte visar honom den uppskattning han vill ha.

5. VARIATIONEN. Federer har fler och mer uppenbara brister (backhanden, returerna) än Djokovic, men väger upp det med tempoväxlingar och variation. Hans backhandslice är särskilt effektiv mot Djokovic, som inte gillar den låga studsen och ibland faktiskt kan ha problem med att själv sätta fart på bollen.

Ja, vad säger ni?

Så här svart på vitt känns det ju som att mer talar för Federer. Trots att Djokovic hålls som favorit enligt oddssättarna (drygt 1,60 gånger pengarna, mot 2,30 på Federer). Den där slicen kan bli riktigt jobbig för Djokovic, särskilt om Federer dessutom servar stabilt.

Djokovic är oddssättarnas favorit.
Djokovic är oddssättarnas favorit.

Men jag tror ändå på Djokovic. Dels för att han faktiskt sett fullständigt orubblig ut när han väl skakat av sig sin frustration över kastvindar, halt underlag, ditten och datten och hittat sin mentala balans, och dels för att han krånglat sig ur svåra underlägen när han inte nått upp i sin normala nivå.

Det är dessutom skickliga grässpelare han utmanövrerat på sin väg mot final, inte minst Jo-Wilfried Tsonga (som dock inte är i särskilt bra form) och Marin Cilic. Man ska också komma ihåg att Dimitrov hade 10 raka segrar på gräs i år och ett enormt självförtroende.

Magkänslan säger därför Djokovic, i fyra eller fem set.

Om några timmar smäller det.

Då avgörs om Federer blir den förste herrspelaren att vinna åtta Wimbledon-bucklor (i så fall totalt 18:e GS-titeln), eller om Djokovic blir den tredje spelaren i historien att besegra schweizaren i en Grand Slam-final.

Må bäste man vinna!

ANALYS: Hon vinner Wimbledon-finalen

av Henrik Ståhl
20-åriga Eugenie Bouchard ställs mot 2011 års Wimbledon-vinnare Petra Kvitová i finalen. FOTO: AP
20-åriga Eugenie Bouchard ställs mot 2011 års Wimbledon-vinnare Petra Kvitová i finalen. FOTO: AP

Finaldags!

Endast två singelmatcher kvarstår i Wimbledon 2014: Herrarnas final i morgon, men först – damernas final i dag.

Vi tar en titt på denna potentiellt rafflande matchup:

* * *

PETRA KVITOVÁ (7) – EUGENIE BOUCHARD (13)

En final som bokstavligt talat kan bli lite hur som helst.

Det som i första han åsyftas är så klart Kvitovás vida beryktade ojämnhet. När hon presterar på sin absoluta topp är det få spelare på touren som kan stå emot hennes bombardemang och hänga med i tempot.

Men när dipparna kommer, då kommer de med besked. Det har hänt fler än en gång att Kvitová slarvat bort matcher efter fullständigt katastrofala insatser – vilket också är den stora anledningen till att hon ännu inte följt upp sin Grand Slam-succé i Wimbledon 2011, då hon körde över Maria Sjarapova i finalen.

Det är ändå på gräset hon oftast kommer till sin rätt. Semifinal 2010, seger 2011, två raka kvartsfinaler 2012-2013 och nu en ny final talar sitt tydliga språk. Kvitová får helt enkelt stor utdelning på sitt tunga grundspel och tycks trivas mer än sina motståndare på underlaget.

Hon är dock inte så jättesnabb – och det är Bouchards allra bästa öppning. Bouchard är nämligen även hon en aggressiv spelare som gärna spelar i högt tempo. Hon tar dessutom bollen snudd på omänskligt tidigt, vilket ger Kvitová lite tid att försvara sig. Kan hon dessutom hitta snäva vinklar och flytta runt tjeckiska världssjuan i banan så har hon en riktigt god chans.

Största problemet för Bouchard är att det är ett extremt svårt projekt. Om Kvitová spelar på topp så kommer hon sannolikt att styra och ställa i egen serve och nagga lite mer på Bouchards än tvärtom. I så fall gäller det för Bouchard att bita sig kvar i matchen och invänta en dipp från Kvitová, som troligen lär komma någon gång om kanadensiska 20-åringen bara har tillräckligt stort tålamod.

Kvitová har siktet inställt på seger.
Kvitová har siktet inställt på seger.

Kan bli väldigt mycket av en katt och råtta-lek, detta. Kvitovás serve är överlägset bäst (38 ess så här långt och vunnit 71% bakom sin förstaserve), men Bouchards aggressiva returer är giftiga. Samtidigt är Bouchards serve inte hennes främsta vapen, vilket ger utrymme för Kvitová att ta kommandot i duellerna.

Vad tror vi generellt om matchen då?

Om Kvitová är på riktigt bra spelhumör – vilket hon varit hela turneringen – så kan hon mycket väl vinna det här i raka set. Så stark är hon när hon spelar på topp.

Men det känns inte riktigt troligt. Om Kvitová är övertygad om att det är hon som kommer stå med bucklan i famnen i slutet av dagen så har finaldebutanten Bouchard en minst lika hårdnackad inställning. Bouchard är helt enkelt för bra för att bli blåst av banan. Finalnerver till trots.

Jag tippade Kvitová som slutsegrare redan inför turneringen och tänker stå fast vid det. Så pass mycket har hon övertygat hittills. Demonerna verkar vara bortjagade och attityden osar självsäkerhet och beslutsamhet. Bouchard är dock långt ifrån chanslös.

Hoppas på en minst lika bra final som den mellan Sjarapova och Simona Halep Franska öppna!

Kategorier Grand Slam, Wimbledon

Drömfinal mellan Novak Djokovic och Roger Federer

av Henrik Ståhl
Novak Djokovic tar ut sin frustration på den anrika banan i Wimbledon. FOTO: AP
Novak Djokovic tar ut sin frustration på den anrika banan i Wimbledon. FOTO: AP

Federer-Dimitrov var den våta drömmen för många.

Nu blir det i stället, inte så oväntat, Federer-Djokovic.

Och visst är det väl på tiden att de båda möts i en Grand Slam-final igen?

Till att börja med måste jag nämna att mitt Twitterflöde var märkligt pro-Dimitrov under gårdagens semifinal mellan bulgaren och Novak Djokovic.

Märkligt för att till och med professionella tennisbevakare inte kunde dölja sin kärlek till ”baby Federer”.

Nåväl. Nog om det.

Matchen i sig var ganska underhållande, men inte särskilt välspelad. Första set var en servefest (Djokovic satte 19 raka förstaservar – totalt 20 av 24 – kan ju nämnas) som vanns av serben efter att Dimitrov slumrat till i ett servegame.

I andra set jobbade sig Djokovic fram till en 3-1-ledning, innan Dimitrov plockade fem raka game och utjämnade matchen. I tredje sets tiebreak hade han känslorna utanpå kroppen, varpå Djokovic kunde ta ledningen efter klara 7-2.

Eye of the tiger.
Eye of the tiger.

I fjärde set räddade världstvåan fem breakbollar (blev bruten i början av setet, direkt efter att själv ha fått med sig ett servegenombrott). Dimitrov var rätt överlägsen i sina servegame, medan Djokovic fick kämpa i nästan alla sina. Mycket negativt kroppsspråk från honom. Och om det halkades mycket, från båda, i hela matchen så var det närmast parodiskt under just det här setet.

Hur som helst nytt tiebreak och Dimitrov jobbade sig fram till 6-3 och tre setbollar. Djokovic räddade två i egen serve och kunde sedan kvittera till 6-6 efter en alldeles för försiktig duell från Dimitrov – som sedan slog ett dubbelfel. Djokovic brände sin första matchboll (i egen serve) men stängde matchen vid nästa: 6-4, 3-6, 7-6(2), 7-6(7).

Precis som i kvartsfinalen mot Marin Cilic var Djokovic mycket irriterad i den här matchen. Tydligen var ”löpgraven” bakom baslinjen väldigt hal och svårbemästrad – något som ju inte riktigt passar perfektionisten Djokovic. Även Dimitrov hade stora problem med fotfästet (dock över hela banan) men utstrålade mycket mer positiv energi än sin motståndare. Givetvis starkt av världstvåan att vinna trots att han på det hela taget gjorde en ganska blek insats, men beteendet är oroväckande.

Finalmotståndaren Roger Federer verkar nämligen inte ha några bekymmer alls med det där. Kontrollerade sin semifinal mot Milos Raonic från början till slut: 6-4, 6-4, 6-4.

Vet inte riktigt hur stora växlar man kan dra på den segern? Ja, Federer var helt överlägsen och Raonic var aldrig riktigt nära över huvud taget, bortsett från i början av första set när han hade en breakboll (hans enda i matchen). Men riktigt så omänskligt bra som exempelvis eminente analytikern Craig O’Shannessy fick det att låta som:

Det ska nämligen påpekas att Raonic inte servade särskilt bra. Vann visserligen 81% bakom sin förstaserve, men slog bara in 55%. Var dessutom trög i fotarbetet och hanterade inte stundens allvar så bra. Nervös, helt enkelt. Precis som Dimitrov.

Vilket gör det svårt att dra på några växlar av någon av dessa matcher, mer än att Federer utstrålade mycket mer positiva känslor än Djokovic. Han befinner sig i känslomässig harmoni, schweizaren – vilket inte direkt kan sägas om serben. Och det där kan ju förstås bli helt avgörande i finalen.

Men mer om den senare!

ANALYS: Så blir herrarnas semifinaler i Wimbledon 2014

av Henrik Ståhl
Eugenie Bouchard är klar för sin första Grand Slam-final i karriären.
Eugenie Bouchard är klar för sin första Grand Slam-final i karriären.

And then there were four.

Novak Djokovic, Grigor Dimitrov, Roger Federer och Milos Raonic gör i dag upp om de två sista Wimbledon-biljetterna.

Gårdagens semifinaler, på damsidan, blev nästan identiska: hård fight i första set, enkel resa i andra.

Lucie Safarova pressade Petra Kvitová till tiebreak i första set, men föll sedan platt: 7-6(6), 6-1.

Och Eugenie Bouchard bokförde övertygande 7-6(4), 6-2 mot världstrean Simona Halep.

Halep hade en lite oturlig dag, måste sägas. Stukade foten vid 2-2 i första set, krigade på ändå men rasade ihop spelmässigt efter det förlorade tiebreaket (där hon hade minibreak och 4-2 innan Bouchard vann fem raka poäng).

–Det är svårt att hålla fokus uppe i varenda poäng eftersom man är lite rädd efter att ha gjort illa sig… Jag spelade till slutet, men i andra set tappade jag all energi och trodde inte längre att jag kunde avsluta på rätt sätt, säger hon efter nederlaget.

Kvitová mot Bouchard i final, alltså. Första Grand Slam-finalen för Bouchard, andra för Kvitová. Kan bli riktigt bra det!

Men nu: låt oss ta en titt på dagens semifinaler:

* * *

Novak Djokovic.
Novak Djokovic.

NOVAK DJOKOVIC (2) – GRIGOR DIMITROV (13)

3-1 i inbördes möten. Svårt att dra några växlar på de matcherna, dock. Djokovic har varit överlägsen i de tre han vunnit (6-2, 6-2, 6-3 i Franska öppna förra året säger väl det mesta), så det enda resultat som sticker ut här är deras möte i Madrid 2013, då Dimitrov vann överraskande i tre set (7-6, 6-7, 6-3).

De där fyra matcherna har dock spelats på grus och hardcourt. Nu gäller det ju gräs.

Spelar det någon roll?

Ja, det är så klart en faktor. Gräs är som ni vet Djokovics sämsta underlag och har halkat runt en del under årets Wimbledon – vilket resulterade i en hel del frustration i kvartsfinalen mot Marin Cilic (det var först efter skobyte och allsköns vredesutbrott som han vände skutan på rätt köl).

Man ska dock akta sig för att dra på några stora växlar gällande Dimitrovs seger över regerande mästaren Andy Murray. Så loj som hemmahoppet var i den matchen kommer Djokovic garanterat inte att vara i dag.

Som jag ser det är de största hoten mot världstvåan

1) han själv
2) publiken.

Grigor Dimitrov.
Grigor Dimitrov.

Och de två punkterna hänger så klart ihop. Publiken här älskar Dimitrov (vilket givetvis har att göra med att han tagit spelmässig inspiration från Roger Federer) men har en ljummen inställning till serben. Inte lika sval som i US Open, men ljummen. Hur hanterar han det?

Risken för honom är att Dimitrov får vind i seglen om han får ett övertag och ännu större boost av publikens stöd, vilket innebär att Djokovic behöver hålla sig kylig nog att ta ner bulgaren på jorden igen. Det där är något som Djokovic jobbar stenhårt på – att hitta sin mentala groove. I kvarten mot Cilic gjorde han enkla yogaövningar (satt rak i ryggen, blundade, tog djupa andetag, höll in en stund innan han blåste ut osv; mycket enkla, alltså) i sidbytena.

Och så var det ju det här med matchrytmen. Dimitrov, med sin hårda, välriktade serve och effektiva slice, kan likt Roger Federer hacka sönder den om han har en riktigt bra dag, och då kan Djokovic få det tufft.

Allt detta på ett teoretiskt plan, förstås. Hur tror vi att det kommer ser ut i praktiken?

Min gissning är att Djokovic inte är särskilt sugen på att låta Dimitrov slå en av de sista spikarna i Big Four-kistan. Hit, men inte längre. Typ. När han hittat sin mentala balans var han överlägsen Cilic, en skicklig grässpelare. Jag räknar kallt med att han kommer gå ut på banan med känslan av att han har en riktigt god chans att vinna Wimbledon igen, och få revansch för sina tre raka Grand Slam-finalförluster. Dimitrov lär dessutom vara nervös. Det är trots allt hans första Grand Slam-semifinal i karriären.

Dimitrov ska absolut inte underskattas här. Inte minst just för att han spelmässigt påminner om Federer, som ju serben inte direkt har lätt för.

Men sett till spelstyrka är Djokovic likväl klar favorit. Vinner med 3-1 i set?

* * *

Milos Raonic.
Milos Raonic.

ROGER FEDERER (4) – MILOS RAONIC (9)

Federer framme i sin hundrasjuttielfte Grand Slam-semifinal – Raonic i sin första.

Precis som Djokovic-Dimitrov är detta alltså en klassisk nutid-möter-framtid-historia.

4-0 i inbördes möten för Federer. Tre av deras möten har dock varit väldigt tajta:

• Indian Wells 2012: 6-7(4), 6-2, 6-4

• Madrid 2012: 4-6, 7-5, 7-6(4) 

• Halle 2012: 6-7(4), 6-4, 7-6(3)

Bara ett möte, åttondelen i Australiska öppna förra året, har slutat med utskåpning: 6-4, 7-6(4), 6-2.

Men Raonic har tagit väldigt många – och stora! – kliv framåt sedan den åttondelsfinalen. Han har genom åren haft stora problem på gräs, men hittat rätt lagom till i år. Får ju så klart enorm utdelning på sin mammutserve, men han har även rört sig mycket bättre på underlaget än tidigare.

Kanadensaren leder ess-racet med 147 på 5 matcher (i genomsnitt 30 per match, alltså) och även antal vunna poäng i förstaserve (275 av 313 = 88%). Vinner dessutom 66% i andraserve.

Roger Federer.
Roger Federer.

Siffrorna för Federer är 63 ess (i snitt 13 per match), 83% vunna poäng i förstaserve och 68% i andraserve.

Som ni förstår kommer serven att vara en avgörande faktor, därav statistiken ovan.

Sett till spelstyrka har Federer fler vapen i sin arsenal, något annat går inte att säga. Men Raonic har som sagt imponerat på många plan i år (serven vet vi redan att han har). Jag har tjatat rätt mycket om det, men det som imponerat mest på mig är mognaden i spelet. Han är helt enkelt mycket mer balanserad, särskilt i defensiven. Nyttjar slice mer frekvent, försöker hålla liv i duellerna och hitta öppningar i stället för att bara gå all-in på vartenda slag.

Raonics främst vapen är dock serve och forehand (även om hans vanligtvis svaga backhand sett mycket bättre ut de senaste månaderna), det går inte att komma ifrån. Och om krutet är torrt och siktet kalibrerat så kan det faktiskt räcka för seger i en sådan här matchup. Mycket lär nämligen handla om serven, och tiebreaks är alltid en katt och råtta-lek.

Stan Wawrinka pressade tillbaka världsfyran ordentligt i första set i kvartsfinalen, innan han kollapsade fysiskt. Raonic har spelet för att stressa Federer rejält, och har på sistone också visat upp en mognad på det mentala planet. Ser det därför inte som någon omöjlighet alls att han fladdrar med sig några servegenombrott och plockar ett eller ett par tiebreaks, och därmed fullbordar ännu en skräll – även om Federer så klart måste hållas som favorit.

Federer-Dimitrov i final är nog många tennisentusiasters våta dröm, men det lutar mer åt Djokovic-Federer. Vilket inte vore dumt alls, med tanke på att de bara mötts en gång i en Grand Slam-final (US Open 2007). Lite sjukt att det inte blivit fler egentligen.

Sannolikheten för Djokovic-Federer är hur som helst störst, men någonstans tror jag ändå lite på Djokovic-Raonic. Det jag sett av Raonic har verkligen övertygat så pass mycket.

Kategorier Grand Slam, Wimbledon
Sida 1 av 33
  • Tjänstgörande sportredaktör: Jesper Thedéen
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB