Arkiv för kategori US Open

- Sida 1 av 9

ANALYS: Han vinner US Open-finalen

av Henrik Ståhl
Marin Cilic möter Kei Nishikori i en av 2000-talets mest oväntade Grand Slam-finaler.
Marin Cilic möter Kei Nishikori i en av 2000-talets mest oväntade Grand Slam-finaler.

I kväll (eller snarare i natt) skrivs ett stycke tennishistoria.

För första gången sedan Australiska öppna 2005 står inte Rafael Nadal, Novak Djokovic eller Roger Federer på ena sidan av nätet i en Grand Slam-final.

I stället kommer antingen Kei Nishikori eller Marin Cilic att krönas till kung i New York i en final som är den mest intressanta sedan Federer-Nadal i Wimbledon 2006.

Som ni vet är jag ju barnsligt förtjust i siffror och statistik, så tänkte inleda den här analysen med lite sådana härligheter:

• Någon av Rafael NadalNovak Djokovic och Roger Federer har spelat i de senaste 38 Grand Slam-finalerna. Sist ingen av dem medverkade i en Grand Slam-final var i Australiska öppna 2005, då Marat Safin slog Lleyton Hewitt i fyra set (1-6, 6-3, 6-4, 6-4).

• Nadal, Djokovic och Federer har bärgat 34 av de senaste 38 Grand Slam-titlarna. Under den här perioden har Andy Murray lyckats vinna två (US Open 2012 och Wimbledon 2013) samt Juan Martín del Potro och Stan Wawrinka varsin (del Potro i US Open 2009, Wawrinka i Australiska öppna 2014).

• Sist två spelare utanför topp 8 möttes i en Grand Slam-final var i Franska öppna 2002 (20:e-seedade Albert Costa slog elfteseedade Juan Carlos Ferrero: 6-1, 6-0, 4-6, 6-3).

• Kvällens final blir den första sedan US Open 2002 (då 17:e-seedade Pete Sampras slog sjätteseedade Andre Agassi: 6-3, 6-4, 5-7, 6-4) som ingen av finalisterna är fjärdeseedad eller bättre (Kei Nishikori är tiondeseedad, Marin Cilic 14:e-seedad).

Dessutom innebär denna extremt otippade final att vi kommer ha åtta olika Grand Slam-mästare vid årets slut:

Australiska öppna: Wawrinka och Li Na.
Franska öppna: Nadal och Maria Sjarapova.
Wimbledon: Djokovic och Petra Kvitová.
US Open: Nishikori/Cilic och Serena Williams.

Det här är i sanning den mest otippade Grand Slam-finalen på typ 10 år. Om inte mer. Och personligen tycker jag att det är den mest intressanta sedan Nadal-Federer i Wimbledon 2006.

Varför just den matchen?

För att de inte mötts i Federers högborg dessförinnan. De hade hunnit med sju möten sedan premiären i Miami 2004 (som Nadal vann i raka set). Nadal gick in i finalen i Wimbledon med fyra raka segrar mot sin rival det året, men tre av dem hade kommit på grus (Monte Carlo, Rom, Franska öppna) och en på hardcourt (Dubai). Och Nadal hade visserligen 6-1 i inbördes möten, men Federer hade pressat gruskungen till fem set på spanjorens favoritunderlag i vad som av många betraktas som historiens bästa grusmatch, i Rom samma år.

Nu skulle Nadal försöka bevisa att han rådde på giganten även på hans hemmaplan – på gräs.

Sedan dess har vi ju fått ett antal mer eller mindre oväntade finaler (Federer mot Fernando Gonzalez i Australiska öppna 2007, Djokovic mot Jo-Wilfried Tsonga i Australiska öppna 2008, Federer mot Robin Söderling i Franska öppna 2009, Federer mot del Potro i US Open 2009, Nadal mot Tomás Berdych i Wimbledon 2010, Wawrinka mot Nadal i Australiska öppna 2014 och så vidare), men ingen har riktigt omgärdats av samma aura som den här finalen (möjligen i konkurrens med Djokovic-Tsonga).

Men nog om det nu. Tycker ni att jag är helt ute och cyklar så vet åtminstone ni flitiga kommentarsrävar vad ni ska göra.

Så, med det sagt: Ska vi ta en titt på matchen – och försöka sia dess utgång?

Ja, låt oss.

* * *

5-2 i inbördes möten till Kei Nishikori. Japanen har dessutom tre raka segrar (varav två i år), två av dem i raka set.

Så här ser det ut:

Skärmavbild 2014-09-08 kl. 19.51.21

Cilics två segrar har kommit på hardcourt – i Indian Wells 2008 och US Open 2012 (kroaten gick till kvartsfinal det året, men föll i fyra set mot Andy Murray).

Matchen i Brisbane i år såg jag bara delar av, men den i Barcelona följde jag. Nishikori var precis så överlägsen som siffrorna antyder. Svårt att dra några växlar på just den matchen, dock. Japanen behärskar gruset mycket bättre än kroaten, helt enkelt. Särskilt i år har han utvecklats enormt på underlaget.

Matchen i Memphis förra året minns jag också mycket väl. Hade vissa förhoppningar inför den matchen, men Nishikori var omutlig. Det var i och för sig långt innan Cilics pånyttfödelse.

Förresten: Ska vi ta och få det där med Cilics avstängning överstökat innan vi grottar ner oss i respektive spelares säsong så här långt, och resa till final på Flushing Meadows?

Många av er vet nog redan vad jag tycker om hanteringen av Cilics dopningsärende. Med detta sagt tycker jag att Cilic kommer alldeles för lättvindigt undan. Hans straff mildras helt enkelt på alldeles för vaga grunder. […] ITF:s och beslutsfattarnas naivitet drar ett löjets skimmer över hela hanteringen av dopningsfall inom tennisen”, skrev jag när det begav sig.

Det står jag fast vid. Den oberoende tribunalen accepterade Cilics förklaring att han blandat ihop det förbjudna ämnet nikethamide med det tillåtna ämnet nikotinamid och därför inte reagerat över att hans mamma köpt fel sorts glukostabletter (Coramine). Tidigt i tribunalens beslutsunderlag nämns att Cilic är en ”hederlig och sanningsenlig person”.

Marin Cilic.
Marin Cilic.

Jahopp.

Vidare beskrivs hur både Cilic själv och hans tränare enkelt hade kunnat ta reda på vad Coramine är för sorts läkemedel men inte gjorde det på grund av slarv, typ.

Här är det viktigt att poängtera att jag inte påstår att Cilic medvetet dopat sig. Det kan jag omöjligt veta och tänker därför inte slå fast något sådant. Men hanteringen var inte till belåtenhet, om man säger så.

Till saken hör dock att Cilic nu har avtjänat sitt straff. Att han skulle ha dopat sig under avstängningen känns föga troligt, och man bör med gott samvete kunna dra slutsatsen att han tagit sig till final i US Open av egen kraft. Dopningsfallet kommer säkerligen att hänga över honom många år framöver, men att påstå att en ”dopad spelare är klar för Grand Slam-final” är orättvist.

Nåväl.

Nu tycker jag att vi tar en ordentlig titt på vad dessa båda kombattanter åstadkommit den här säsongen i största allmänhet – och i US Open i synnerhet.

Kei Nishikori har 46-9 i matchfacit (US Open inkluderat), 2 titlar (Memphis, Barcelona) på totalt 3 finaler (förlust mot Nadal i Madrid) och har två åttondelsfinaler (Australiska öppna, Wimbledon) som bästa Grand Slam-resultat vid sidan om US Open.

Marin Cilic har 52-16 i matchfacit, 2 titlar (Delray Beach, Zagreb) på totalt 3 finaler (förlust mot Berdych i Rotterdam) och en kvartsfinal (Wimbledon) som bästa Grand Slam-resultat vid sidan om US Open.

Ganska likvärdiga resultat där. Poängteras bör att Nishikori missat delar av säsongen på grund av skada. Blev till exempel skadad under finalen mot Nadal i Madrid (en final han borde ha vunnit) och åkte ut i första rundan mot Martin Klizan i Franska öppna. Spelade bara Washington inför US Open. Stod alltså över både Toronto och Cincinnati.

Hur har det sett ut på Flushing Meadows då? Vi kollar:

Kei Nishikori:

Skärmavbild 2014-09-08 kl. 21.05.56

• Totalt 220 winners, i genomsnitt 36,6 per match. Som mest 53 (i åttondelsfinalen mot Milos Raonic).

• 190 oprovocerade misstag, i snitt 31,6 per match.

• 28 vunna returgame, i genomsnitt 4,6 per match.

• Slår in i snitt 55,5% förstaservar, vinner 73,5% av dem (som bäst 77%, i första omgången mot Wayne Odesnik). 61,6% i andraserve (som bäst 78%, i andra omgången mot Pablo Andújar).

• 30 ess totalt, i genomsnitt 5 per match. 25 dubbelfel på sex matcher.

Marin Cilic:

Skärmavbild 2014-09-08 kl. 21.11.35

• Totalt 239 winners, i genomsnitt 39,8 per match. Som mest 70 (i åttondelsfinalen mot Gilles Simon).

• 223 oprovocerade misstag, i snitt 37 per match.

• 23 vunna returgame, i genomsnitt 3,8 per match.

• Slår in i snitt 58% förstaservar, vinner 84% av dem (som bäst 87%, i första omgången mot Marcos Baghdatis och i semifinalen mot Roger Federer). 56% i andraserve (som bäst 82%, i första omgången mot Baghdatis).

• 81 ess totalt, i genomsnitt 13,5 per match. 29 dubbelfel på sex matcher.

Okej, så vad kan man dra för slutsatser av det här då?

Dels ska sägas att Baghdatis avbröt efter ett och ett halvt set, vilket så klart drar ner Cilics siffror en aning (i alla fall winners och dylikt – antal vunna poäng i andraserve får tvärtom en ordentlig boost). Å andra sidan kastade Andújar in handduken mot Nishikori efter ungefär lika många game (spelades 13 mellan Cilic och Baghdatis, 17 mellan Nishikori och Andújar), så det går nog på ett ut.

Mest överraskande är att Nishikori servat så bra som han gjort. Det är inte som att han aldrig gjort det förr, serven är en av de aspekter i hans spel som förbättrats de senaste två åren. Men att han servat så stabilt hittills, det tycker jag är lite överraskande ändå. Med tanke på vilken bra returtagare han är kan även serven betraktas som ett litet vapen med de där siffrorna.

Att Cilic byggt stor del av sin framgång i New York på sin serve kommer däremot inte som någon chock. Däremot att hans resultat i andraserve är så pass mycket svagare än Nishikoris.

Av det jag sett hittills framhäver många Cilic som favorit inför den här finalen (de flesta oddssättarna verkar dock hålla Nishikori som favorit – drygt 1,80 gånger pengarna på honom, mot cirka 2,00 på Cilic). Tror att mycket av det beror på hans match på Federer.

Och i så fall tycker jag att man övervärderar kroaten en smula. Ja, han var snuskigt stabil mot både Berdych i kvarten och Federer i semin, och mot Federer gjorde han kanske sin bästa match på flera år.

Men Federer lyckades inte bjuda upp till ordentligt motstånd. Självklart till stor del beroende på att Cilic matade sina bomber från baslinjen med sällan skådad precision, men Federer var synbart uddlös i många lägen. Jag säger inte att schweizaren gjorde en dålig match, för det gjorde han verkligen inte. Han gjorde en bra match. Jag kan dock inte skaka av mig känslan av att han var en aning sliten, både fysiskt men framför allt mentalt, efter femsetaren mot Gaël Monfils i kvartsfinalen.

Hade Federer blivit så utskåpad om de mötts i åttondelsfinalen? Jag är tveksam.

Inte säker på att han inte blivit det. Men tveksam.

Kei Nishikori.
Kei Nishikori.

Personligen håller jag Nishikori som favorit inför den här matchen. Hans segrar över Milos Raonic, Stan Wawrinka och Novak Djokovic tycker jag smäller högre än Cilics över Gilles Simon, Tomás Berdych och Roger Federer. Givetvis ruggigt imponerande av båda två, men Nishikori har övertygat både spelmässigt, fysiskt och psykiskt.

I matchen mot Wawrinka, efter den tärande femsetaren mot Raonic, såg han dödstrött ut genom stora delar av matchen – men hade ändå tillräckligt med gas i tanken för att fullfölja skrällen.

Mot Djokovic såg han mycket mer pigg och alert ut, och höll nerverna i schack ända in i mål.

Det bör dock sägas att Djokovic inte nådde sin normala nivå. Raonic och Wawrinka gjorde på det hela taget riktigt bra matcher. Wawrinka lär säkerligen gräma sig över en del missar och felbeslut, men överlag har han absolut ingenting att skämmas över där.

Djokovic gjorde som ni vet en ganska svag insats även i semin i Wimbledon, men ändå mäktade Grigor Dimitrov inte med mer än att plocka ett set från serben. Nishikori var å sin sida skoningslös och utnyttjade Djokovics svagheter till fullo.

Spelmässigt kommer den här matchen att påminna mer om Nishikori-Wawrinka än Nishikori-Djokovic. Och mer om Cilic-Simon än Cilic-Federer.

För Cilic krävs det att serven är precis så solid som den varit genom hela turneringen. Nishikori är som sagt en rysligt bra returnerare och kommer hugga på varenda öppning han får, på ett helt annat sätt än Federer. På så vis är det inte konstigt alls att just Simon är den som pressat Cilic till fem set, medan både Berdych och Federer blivit överkörda i tre. Mot tjecken och schweizaren fick han mycket gratis i egen serve och returnerade tillräckligt bra för att sätta press i sina returgame. Mot Simon hade han det tuffare, eftersom fransmannen är en så bollsnål spelare.

Precis som Nishikori.

Jag tycker helt enkelt att Nishikori är en mer komplett spelare. Han har returerna, han har defensiven, han har snabbheten, han har spelsinnet, han har psyket och nu tycks han även ha serven.

En sådan här match avgörs dock inte bara i det rent spelmässiga, utan även i huvudet. Ingen av dem har spelat Grand Slam-final tidigare och således har ingen av dem någon erfarenhet i dessa sammanhang. Det är därför svårt att säga vem som kommer att hantera pressen bäst på ett mentalt plan.

Där tycker jag att Nishikori ligger bäst till, generellt. Han har helt enkelt imponerat mer mentalt. Cilic å sin sida har genom sin karriär varit känd för att kollapsa när det börjar dra ihop sig. Han har inte visat några sådana tendenser hittills på Flushing Meadows, men jag tycker likväl att Nishikori har ett litet övertag här.

Det är ingen långsökt gissning att det kommer smälla på riktigt bra ute på banan. Nishikoris främsta styrkor som spelare är defensiva, men han räds inte att kliva fram och diktera spelet själv. Inte helt olikt Novak Djokovic. Finns många likheter dem emellan.

Summa summarum: Jag tror att Nishikori vinner det här i fyra eller – förhoppningsvis – fem set.

Vad tror ni?

Så suverän är Serena

av Henrik Ståhl
Serena Williams lyfter sin tredje raka US Open-buckla – sjätte totalt – efter finalsegern över Carolina Wozniacki.
Serena Williams lyfter sin tredje raka US Open-buckla – sjätte totalt – efter finalsegern över Carolina Wozniacki.

Tredje raka US Open-titeln.

Sjätte totalt.

Och karriärens 18:e Grand Slam.

Så suverän är Serena.

Jo, det var som bekant ett och annat som stod på spel i gårdagens US Open-final mellan världsettan Serena Williams och världselvan Caroline Wozniacki.

Wozniacki kunde äntligen vinna karriärens första Grand Slam-buckla – och Williams hade chansen att skriva in sig i historieböckerna som damspelaren med näst flesta Grand Slam-titlar genom tiderna (tillsammans med Martina Navratilova och Chris Evert), den näst äldsta Grand Slam-vinnaren i historien (32 år gammal – Navratilova var 33 när hon vann Wimbledon 1990) och den blott andra spelaren någonsin som vunnit sex US Open-troféer och tre på raken (båda rekorden delar hon med Chris Evert, som vann fyra i rad mellan 1975 och 1978).

Och det blev Serena Williams som tog chansen.

Visst gick det att på förhand föreställa sig ett scenario där amerikanska hemmafavoriten skulle darra på manschetten och bjuda in Wozniacki i matchen, men när finalen väl kom i gång var det inget snack om saken.

Williams hade bestämt sig för att vinna – och hon tänkte inte ens låta sin bästa kompis stå i vägen.

Det var snarare Wozniacki som visade finalnerver. Dels servade hon inte i närheten av så bra som hon gjort under stora delar av turneringen, men framför allt tycker jag inte att hon spelade för enkelt.

Wozniacki och Williams.
Wozniacki och Williams.

Mot snart sagt varenda spelare kan det räcka med att spela bollsnålt och förlita sig helt på den inkörda strategin ”percentage tennis” (som grovt förklarat går ut på att alltid satsa på det procentuellt ”enklaste” slaget i alla lägen), eftersom få (typ ingen) har den tyngd som krävs för att med sådan enkelhet slå igenom Wozniackis försvarsmur och döda duellerna snabbt.

Det funkar inte mot Williams. Mot Williams måste Wozniacki kliva ur sin comfort zone och ta större risker. Vilket hon inte gjorde i går. Hon gjorde det förvisso bra under omständigheterna – Williams är verkligen monstruöst överlägsen när hon är på så bra spelhumör – men alldeles för ofta valde hon den enklaste vägen när hon sattes under press.

Till exempel när Williams flyttade henne i sidled. Oftast lyfte hon bara in bollen cross court, vilket gav Williams läge att bomba in en otagbar projektil i andra hörnet. I stället tycker jag att Wozniacki borde ha chansat mer på raka slag i steget. Det hade i bästa fall kunnat fånga Williams på fel fot.

Inte för att det hade spelat någon roll. Nä, inte med tanke på att Wozniacki servade så svagt. Att hon fick med sig två break (båda i första set) hjälpte föga när Williams fixade fem servegenombrott.

6-3, 6-3 blev det till slut. Den 44:e av de senaste 60 Grand Slam-finalerna som avgjorts i raka set. Ja, det har alltså spelats 60 Grand Slam-finaler under 2000-talet, och blott 16 av dem har gått till avgörande set.

Så här många finaler har avgjorts i raka set i respektive turnering:

Australiska öppna: 8 av 15.
Franska öppna: 13 av 15.
Wimbledon: 10 av 15.
US Open: 13 av 15.

Lite synd att Wozniacki verkade så pass tagen av stundens allvar som hon var. Eller? Kanske var det bara Williams som gav henne absolut noll utrymme att hitta sitt spel? Kanske var det en kombination?

Klart är hur som helst att Serena Williams skrivit ett nytt kapitel i karriären.

Vi får se om hon kan utmana Steffi Graf i Grand Slam-racet. Graf bärgade 22 under sin långa och framgångsrika karriär.

Serena Williams har bärgat GS-bucklor sedan 1999 (US Open) och kan säkerligen fortsätta göra det ett tag till.

* * *

Här är alla Serena Williams Grand Slam-titlar:

Australiska öppna
2003: Serena Williams – Venus Williams 7–6(7–4), 3–6, 6–4
2005: Serena Williams – Lindsay Davenport 2–6, 6–3, 6–0
2007: Serena Williams – Maria Sjarapova 6–1, 6–2
2009: Serena Williams – Dinara Safina 6–0, 6–3
2010: Serena Williams – Justine Henin 6–4, 3–6, 6–2

Franska öppna
2002: Serena Williams – Venus Williams 7–5, 6–3
2013: Serena Williams – Maria Sjarapova 6-4, 6-4

Wimbledon
2002: Serena Williams – Venus Williams 7–6(7–4), 6–3
2003: Serena Williams – Venus Williams 4–6, 6–4, 6–2
2009: Serena Williams – Venus Williams 7–6(7–3), 6–2
2010: Serena Williams – Vera Zvonareva 6–3, 6–2
2012: Serena Williams – Agnieszka Radwanska 6–1, 5–7, 6–2

US Open
1999: Serena Williams – Martina Hingis 6–3, 7–6(7–4)
2002: Serena Williams – Venus Williams 6–4, 6–3
2008: Serena Williams – Jelena Jankovic 6–4, 7–5
2012: Serena Williams – Victoria Azarenka 6–2, 2–6, 7–5
2013: Serena Williams – Victoria Azarenka 7–5, 6–7(6–8), 6–1
2014: Serena Williams – Caroline Wozniacki 6-3, 6-3

ANALYS: Hon vinner US Open-finalen

av Henrik Ståhl
Vinner Serena Williams sin 18:e Grand Slam-buckla i kväll – eller Caroline Wozniacki sin första?
Vinner Serena Williams sin 18:e Grand Slam-buckla i kväll – eller Caroline Wozniacki sin första?

8-1 i inbördes möten.

21 Grand Slam-finaler mot en.

17 Grand Slam-bucklor mot… noll.

Ja, det mesta talar ju för Serena Williams i kvällens US Open-drabbning.

Vad talar för Caroline Wozniacki?

Betydligt fler favoriter föll tidigt i turneringen på damsidan än herrsidan, men där herrarnas final står mellan två debutanter var det på damsidan åtminstone ett stort namn som höll för trycket:

Serena Williams.

I kväll har hon chansen att vinna sin totalt 18:e Grand Slam-trofé, i sin totalt 22:a Grand Slam-final (de fyra förlusterna kom mot storasyster Venus Williams US Open 2001 och Wimbledon 2008, Maria Sjarapova i Wimbledon 2004 och Samantha Stosur i US Open 2011).

Finalmotståndaren och bästa kompisen Caroline Wozniacki har, trots sina totalt 67 veckor som världsetta, aldrig vunnit en Grand Slam – och bara spelat en final på den här nivån (US Open 2009, förlust mot Kim Clijsters).

Förutom sin 18:e GS-titel har Williams chansen att tangera Chris Everts rekord på sex US Open-bucklor (flest under Open Era), näst flest Grand Slam-titlar totalt (tillsammans med Evert och Martina Navratilova), bli den blott andra spelaren under Open Era att vinna US Open tre gånger på raken (Evert vann fyra år i rad mellan 1975 och 1978) och vid 32 års ålder bli den näst äldsta spelaren att vinna en Grand Slam (Navratilova var 33 när hon vann Wimbledon 1990).

Wozniacki i sin tur slåss alltså för sin första GS-trofé i karriären och kan som bäst bli världssjua efter årets upplaga av US Open. Vid seger blir hon sjua, vid förlust nia. Kanske låter lite futtigt, men nog så viktigt för en spelare som trillat ur topp 10 i början av året och sedan dess kämpat med att hitta formen.

Nå, ska vi titta närmare på själva matchen?

Williams leder med överlägsna 8-1 i inbördes möten, men fyra av amerikanens segrar har faktiskt kommit i tresetare. Två av dem så sent som i Montréal (4-6, 7-5, 7-5,) och Cincinnati (2-6, 6-2, 6-4) för några veckor sedan. Båda har haft, med sina egna mått mätt, trassliga säsonger men hittat formen på allvar under sommaren: Efter Wimbledon har Williams förkrossande 18-1 i matchfacit (enda förlusten kom mot Venus Williams i Montréal) och Wozniacki har 19-3 (utöver förlusterna mot Williams torskade hon mot Camila Giorgi i New Haven).

På Flushing Meadows har båda presterat sin kanske allra bästa tennis under hela året (framför allt Wozniacki).

Serena Williams väg till final:

Skärmavbild 2014-09-07 kl. 22.21.23

Caroline Wozniackis väg till final:

Skärmavbild 2014-09-07 kl. 22.23.40

Williams har, som ni ser, inte tappat set – och bara förlorat 26 game på sex matcher (i genomsnitt 4,33 per match). Och då är det inga blåbär hon mött. Kaia Kanepi är en erkänt knepig motståndare med stor skrällpotential, Flavia Pennetta var framme i semifinal i New York förra året och Ekaterina Makarova slog ut både Eugenie Bouchard och Victoria Azarenka innan överkörningen i semifinalen.

För Wozniackis del är givetvis Sjarapova i åttondelsfinalen den största bedriften.

Kommer forna världsettans fina form att räcka mot Williams?

Nja, va?

Skrällpotentialen finns där, och i ärlighetens namn känns det faktiskt inte ens som att Williams måste göra en katastrofmatch för att Wozniacki ska ha en chans. Med sin snabbhet, sin extrema bollsnålhet och sitt tålamod kan hon onekligen irritera världsettan och stressa fram enkla misstag.

Det har hon dock gjort förr – utan att nå hela vägen. Både i Montréal och Cincinnati spelade hon på sin absoluta topp, men kom alltså inte närmare än att pressa fram ett tredje set.

Så, vad behöver hon göra annorlunda?

Det känns sjukt klyschigt att behöva dra ”måste-spela-mer-aggressivt/offensivt”-kortet, men så är det verkligen här. Wozniacki har de defensiva vapnen för att counterpuncha hem en massa poäng och game, men inte de offensiva för att rubba Williams balans på allvar.

I kväll måste hon våga ännu mer, ta ännu större risker.

Sen får det bära eller brista.

Hur det går?

Jag tycker faktiskt att Wozniacki har en hyfsad chans. Hon är underdog, absolut, men skrällpotentialen finns där. Hon har bara i år visat att hon kan matcha Williams hyfsat. Det är bara ett litet kliv till hon behöver ta. Att Williams bär den totala favoritrollen gynnar henne dessutom. Hon har liksom allt att vinna – men inget att förlora.

Stalltipset är likväl att Williams vinner. Hon har sett så oerhört stabil ut hittills i New York. Som att hon verkligen velat ha revansch efter alla tunga nederlag i år.

Wozniacki hoppas på tredje gången gillt.

Själv nöjer jag mig med en tredje tresetare. Gärna en jämn sådan.

Låt henne skrika – och fokusera på spelet i stället

av Henrik Ståhl
Är Maria Sjarapovas skrik verkligen så outhärdliga?
Är Maria Sjarapovas skrik verkligen så outhärdliga?

Caroline Wozniacki skickar ut världssexan Maria Sjarapova i US Opens åttondelsfinal.

Men som så ofta med damtennisen är det annat än de sportsliga framgångarna som står i fokus.

Vad är det som är så fruktansvärt svårt med att bara titta på och bedöma tennisen?

Återigen är det dags att tröska den redan uttjatade debatten om vissa damspelares läten under tennismatcher.

Så tröttsamt.

Caroline Wozniacki svarade för en av turneringens hittills största skrällar när hon slog världssexan Maria Sjarapova i åttondelsfinalen i US Open med setsiffrorna 6-4, 2-6, 6-2.

Sjarapova blandade och gav rent spelmässig och hade svårt att hitta en jämn matchrytm, medan Wozniacki – som haft en tung säsong hittills – gjorde en av sina bästa matcher på ganska länge.

Men (det finns tyvärr ofta ett men när folk diskuterar damtennis).

Givetvis väljer vissa att fokusera på spelarnas höga ”stönanden” i stället för spelet.

Det blajas om förbud och restriktioner, ditt och datt.

Ja, vissa spelare, i synnerhet Sjarapova, låter mycket under sina matcher. Jag säger inte emot det påståendet.

Det är dock knappast unikt för damtennisen. Spelare som Rafael NadalDavid FerrerNovak Djokovic och Jerzy Janowicz är notoriska ”skrikare” även de. Av dessa är det nästan bara Nadal som ibland får utstå kritik, och då ofta från tittare som inte uppskattar honom.

Här är det även värt att lägga extra betoning på ordet ”ibland”, för det är verkligen inte ofta Nadal får kritik av samma dignitet som den mot Sjarapova. Så sällan att jag inte kan dra mig till minnes att jag någonsin sett honom utstå så hård kritik för just denna måttligt populära egenskap.

Carlos Berlocq, en av de främsta ”skrikarna” på ATP-touren (här har ni ett ganska färskt exempel, från i våras), har vid några tillfällen kritiserats av sina motståndare efter matcher, för att de blivit irriterade (och förmodligen psykade) av hans läten.

Caroline Wozniacki.
Caroline Wozniacki.

Men den upprördhet från tittare och tennisentusiaster som uppstår när Sjarapova, Victoria Azarenka eller någon annan WTA-spelare i stundens hetta är för högljudd, den ser man aldrig röken av när det handlar om herrspelare. Visst, enskilda tittare kan vädra sitt missnöje, men aldrig experter – och har det någonsin pratats om att införa restriktioner på herrsidan?

Och att Sjarapovas och vissa andras ”stön” skulle vara ”onaturliga”… Va? Sjarapovas avgrundsdjupa growl är väl inte mindre naturlig än Nadals gruffiga stötar och vrål? Den hittills bästa förklaringen till just Sjarapovas skrik tycker jag att före detta världsettan och fyrfaldiga Grand Slam-mästaren Jim Courier levererat:

– Det döljer bollens ”ping” och gör det svårare för motståndaren att bedöma hennes slag, men det är inte därför hon gör det. Hon har gjort det sedan hon var 10-12 år. Jag tror att anledningen till att vissa spelare är högljudda är att deras coacher pushade de att jobba hårdare när de var barn, och att skriket var ett sätt för dem att signalera att de verkligen försöker, sa han i en intervju med radiokanalen Nova för ett par år sedan.

Handlar det inte i grund och botten om karaktären på lätena? Själv störs jag till exempel ingenting alls av Sjarapovas. Tycker snarare att de har pondus. Högljudda, ja. Störande, nej.

Däremot kan jag störas av Azarenka. Men kanske framför allt av spelare som Ferrer, Berlocq, Janowicz och till viss del även Djokovic.

Det är helt enkelt väldigt subjektivt.

Personligen har jag inga problem med att bortse ifrån Ferrers, Berlocqs och Janowiczs i mina öron störande läten och fokusera på deras tennis i stället. Det är trots allt därför jag tittar.

Vissa verkar dock ha väldigt svårt för när det handlar om just damspelare.

Varför?

Kanske för att damtennisen granskas med helt andra måttstockar än herrtennis.

Det är bland andra Marion Bartoli ett väldigt bra exempel på.

Johanna Larsson på barrikaderna i Skrällarnas Turnering

av Henrik Ståhl
Johanna Larsson är klar för tredje omgången i US Open för första gången i karriären.
Johanna Larsson är klar för tredje omgången i US Open för första gången i karriären.

Vi trodde kanske att Wimbledon med sitt gyllengröna gräs blivit Skrällarnas Turnering, nu när toppnamnens dominans så sakteligen börjat luckras upp.

Men Londonspektaklet 2013, då seedade spelare föll som käglor och yngre förmågor vågade ta för sig på allvar, visade sig vara startskottet för en mer långtgående trend.

Framtiden är redan här.

De som följt tennisen de senaste åren är smärtsamt medvetna om den suveränitet The Big Four – Rafael NadalNovak DjokovicRoger Federer och Andy Murray – uppvisat i alla de största sammanhangen, men även WTA-touren har letts av en överlägsen trojka: Mellan Australiska öppna 2012 och US Open 2013 delade Serena Williams (4), Victoria Azarenka (2) och Maria Sjarapova (1) på sju av åtta Grand Slam-titlar.

Under den här perioden var det bara fem andra spelare som nådde final i någon av de fyra Grand Slam-turneringarna (Sara Errani Franska öppna 2012, Agnieszka Radwanska Wimbledon 2012, Li Na i Australiska öppna 2013 samt Marion Bartoli och Sabine Lisicki i Wimbledon 2013).

Lägg därtill att den ”Big Four” som bestod av Williams, Sjarapova, Azarenka och Radwanska var ohotad topp 4 på världsrankningen mellan juli 2012 och oktober 2013, och dessutom lagt beslag på 25 av de senaste 30 Premier Mandatory och Premier 5-bucklorna (från Toronto 2011 till Cincinnati 2014, WTA Finals inkluderad) så får ni ett hum om dominansen både på herr- och damsidan.

Det har helt enkelt varit en oskriven regel att det är giganterna som gör upp om de mest åtråvärda priserna.

Och det har givetvis påverkat resten av fältet.

Det är nästan som att enstaka skrällar varit möjliga men främst resultat av tillfälliga omständigheter. Man har inte riktigt trott på att dominansen kan brytas.

Men så klev några spelare fram och började kratta manegen. Jerzy Janowicz Paris Masters 2012 (för att inte tala om Wimbledon året därpå), Sloane Stephens i Australiska öppna 2013, Sabine Lisicki och Marion Bartoli i Wimbledon 2013 – och så vidare.

Där vissa skrällar kunnat avfärdas som enstaka, isolerade händelser är det endast Wimbledon som bjudit på en stadig ström sensationer.

Toppspelarnas dominans:
• Williams, Sjarapova och Azarenka har vunnit 8 av de senaste 11 Grand Slam-titlarna.
• Williams, Sjarapova, Azarenka och Radwanska har vunnit 25 av de senaste 30 Premier Mandatory- och Premier 5-titlarna (WTA-tourens motsvarighet till ATP:s Masters).
• Någon av Williams, Sjarapova och Azarenka har varit världsetta sedan 30 januari 2012 – sammanlagt 134 veckor (Williams 79, Azarenka 51, Sjarapova 4).
• Nadal, Djokovic, Federer och Murray har vunnit 38 av de senaste 40 Grand Slam-titlarna.
• Nadal, Djokovic, Federer och Murray har vunnit 31 av de senaste 34 Masters-titlarna.
• Någon av Nadal, Djokovic och Federer har varit världsetta sedan 2 februari 2004 – sammanlagt 552 veckor (Federer 302, Nadal 141, Djokovic 109).

Tills nu?

Ja, att 15-åriga Catherine Bellis skickar ut tolfteseedade Australiska öppna-finalisten Dominika Cibulkova med huvudet före känns inte lika konstigt i US Open 2014 som det hade gjort i, säg, Franska öppna 2012 (då Virgine Razzanos chockseger över Serena Williams skapade enorma svallvågor).

Nu har visserligen Johanna Larsson varit med ett tag, men att det är först nu, säsongen 2014, som hon börjat leverera sin bästa tennis på en stadig basis är i ljuset av detta inte heller så överraskande.

Men desto roligare.

Att slå ovan nämnda Razzano med 6-0, 6-0 i första omgången är en sak, men att följa upp den segern (hennes första i US Open, märk väl) med att slå en av tourens allra mest haussade talanger, hemmfavoriten Sloane Stephens… Det är riktigt imponerande.

Särskilt sättet hon gjorde det på. Precis som mot Flavia Pennetta i Franska öppna låg hon under med 3-0 i andra set, efter att ha förlorat första, men höll huvudet kallt och lyckades vända på steken. När hon sedan låg under med 2-0 i avgörande set mot Stephens kändes det lite som att det var slut på det roliga – men Larsson svarade med att vinna sex raka game.

En fantastisk seger för Larsson och för svensk tennis.

Men, som sagt: Att det sker i US Open 2014 kommer inte som någon jättestor chock.

De orubbliga toppspelarna har tappat mark. Big Four är snart ett minne blott och Serena Williams kommer inte att spela i all evighet. Dominansen är på väg att brytas. På riktigt.

Och det vittras blod underifrån. Det har helt enkelt hänt för många gånger att spelare visat att det som tidigare var mission impossible faktiskt är genomförbart för att det ska kunna avfärdas som tillfälligheter.

Bara i den här turneringen ser vi flera unga förmågor på frammarsch:

• 17-årige Borna Coric slog Lukas Rosol i raka set.
• 17-åriga Belinda Bencic fullkomligt mosade betydligt mer rutinerade Yanina Wickmayer.
• 19-årige Wimbledon-sensationen Nick Kyrgios besegrade forne världsåttan Mikhail Juzjnyj i fyra.
• 23-årige Janowicz verkar ha klättrat ur sin djupa formsvacka och kan bli ett hot i lottningens ”getingbo” på herrsidan.

Bara för att nämna några. Och då har vi inte ens sagt ett ord om spelare som Milos RaonicGrigor DimitrovDominic ThiemEugenie BouchardMadison Keys eller Simona Halep.

Många av dem knackar på dörren till tronsalen. Vissa har redan släppts in. Och det är bara en tidsfråga innan hela slottet vänds uppochner.

För en potentiell framtida världsetta som Sloane Stephens är Skrällarnas Turnering, som US Open 2014 mycket väl kan komma att bli, bara en bump på vägen. För Johanna Larsson är det en ypperlig chans att göra ett ordentligt avtryck i Grand Slam-sammanhang.

Det är i sanning spännande tennistider vi lever i.

Kategorier Johanna Larsson, US Open

US Open, dag 1

av Henrik Ståhl
Ännu fler frågetecken kring Andy Murray lär resas efter hans insats mot Robin Haase i går.
Ännu fler frågetecken kring Andy Murray lär resas efter hans insats mot Robin Haase i går.

Första tävlingsdagen på Flushing Meadows är redan avklarad.

Så, hände det något intressant?

Jodå, en och annan match är givetvis värd att lyfta fram.

Till exempel Andy Murrays möte med Robin Haase. De möttes som bekant i andra omgången i US Open 2011, och den gången blev det en minnesvärd tillställning: Haase tog ledningen med 2-0 i set innan Murray trampade i gång fötterna och vände på steken (6-7, 2-6, 6-2, 6-0, 6-4). Den här matchen hade därför på förhand viss dramaturgisk potential, trots att Haase på papperet inte utgör något hot mot Murray i de här sammanhangen.

Och jo, det blev faktiskt en smula dramatiskt. Det var stundtals riktigt välspelat, men i tredje set började världsnian plågas av kramper. Hans rörelseschema var märkbart begränsat och hans andraserve tunn som ett asplöv.

– Det är inte nödvändigtvis det värsta jag känt någonsin, men det är det värsta efter en och en halv timme i en tennismatch. Det är det som oroar mig, att det kom efter så pass kort tid. Jag tror inte att jag någonsin känt så efter en och en halv timme på en tennisbana, säger han efter matchen.

Jag har mer eller mindre dömt ut Murrays chanser i årets US Open, både i bloggen och podden, och gårdagens insats stärker känslan av att skottens svit på 14 raka Grand Slam-kvartsfinaler spräcks i New York. Hoppas att krämporna försvinner snabbt – för vi vill ju inte gå miste om en åttondel mellan honom och Jo-Wilfried Tsonga.

Murray möter Mattias Bachinger, som slog Radek Stepanek i raka set (6-3, 6-2, 6-2), i andra omgången.

* * *

19-årige Wimbledon-sensationen Nick Kyrgios, för tillfället rankad 60 i världen, fortsätter imponera. Kanske inte helt oväntat att 21:a-seedade Mikhail Juzjnyj var förhandsfavorit, men personligen tyckte jag att 2,20 gånger pengarna på Kyrgios var i högsta laget.

Kyrgios smällde hur som helst på och vann i fyra set: 7-6, 7-6(4), 2-6, 7-6(1). Trots att Juzjnyj hade break i fjärde set och hade chansen att stänga det i egen serve vid ställning 5-3.

Australiern möter Andreas Seppi, som avfärdade Sergej Stakhovskij enkelt (6-3, 6-1, 6-4) i nästa match.

* * *

Alltid så solida Simona Halep tappade första set mot 583-rankade doldisen Danielle Rose Collins men vann nästkommande två set busenkelt: 6-7(2), 6-1, 6-2.

Behöver man oroa sig för att Tennispoddens finaltips ska spricka? Lite tidigt att säga kanske, men man är ju inte direkt van vid att Halep har problem i öppningsrundor nu för tiden…

Halep möter hur som helst 65-rankade Jana Cepelova, som slog Maria-Teresa Torro-Flor (2-6, 7-5, 6-1) i andra omgången.

* * *

Maria Sjarapova.
Maria Sjarapova.

Maria Sjarapova mot Maria Kirilenko kändes som en riktigt intressant matchup på förhand (med brasklappen att det är svårt att bedöma Kirilenkos aktuella form, eftersom hon plågats av skador i stort sett hela säsongen).

Det blev tyvärr en ickematch. Kirilenko spelade visserligen riktigt bra inledningsvis och hade break i första set, men kollapsade sedan fullständigt efter att Sjarapova vänt på steken: 6-4, 6-0 till världssexan.

Sjarapova möter 95-rankade Alexandra Dulgheru, som besegrade Kristyna Pliskova (6-3, 6-4), i nästa runda.

* * *

Jiri Vesely gjorde en helt okej match men var aldrig i närheten mot Stan Wawrinka: 6-2, 7-6(6), 7-6(3) till världsfyran. Viktig seger för schweizaren. Tar han sig bara förbi de här inledande rundorna, där han är sårbar, kan han snabbt segla upp som en seriös titelkandidat.

Wawrinka tar sig an 91-rankade Thomaz Bellucci, som avfärdade servekanonen Nicolas Mahut (7-6, 6-4, 6-1), i andra omgången.

* * *

Skulle vilja lyfta fram ett gäng föga förvånande miniskrällar på herrsidan: Matthew Ebden slog Tobias Kamke, som övervärderats rätt rejält sedan hans prestationer i Hamburg i somras, enkelt (6-4, 6-3, 7-6); Andreij Kuznetsov, som slog ut David Ferrer i Wimbledon i år, utmanövrerade hemmafavoriten Bradley Klahn (6-4, 4-6, 6-3, 7-5); Benoit Paire vann en mycket svängig tillställning mot landsmannen Julien Benneteau i en femsetare (7-6, 5-7, 6-4, 4-6, 6-4); Bellucci körde som sagt över Mahut och Kyrgios hade inga jättestora bekymmer med Juzjnyj.

Tipsade en bettare på Twitter om just de matcherna på förhand. Han hakade åtminstone på Kuznetsov.

* * *

Behöver vi ens nämna Novak Djokovic? Jo, det måste vi så klart. Inte minst med tanke på hans kackiga form efter Wimbledon. Well, första rundan mot Diego Sebastian Schwartzman blev precis som förväntat en kölhalning: 6-1, 6-2, 6-4. Ingen bra värdemätare för Djokovics nuvarande form tyvärr, men visst såg han fokuserad ut. Ska bli intressant att följa hans framfart på Flushing Meadows i år.

* * *

Johanna Larsson.
Johanna Larsson.

Venus Williams vann veteranmötet mot Kimiko Date-Krumm (2-6, 6-3, 6-3), Agnieszka Radwanska pulvriserade 112-rankade Sharon Fichman (6-1, 6-0), Angelique Kerber krånglade sig förbi 127-rankade Ksenia Pervak (6-2, 4-6, 7-5) och 17-åriga Belinda Bencic mosade Yanina Wickmayer (6-3, 6-2).

Dessutom: Garbine Muguruza, som slog ut Serena Williams i andra omgången i Franska öppna, föll mot 119-rankade Mirjana Lucic-Baroni (6-3, 7-6) och Sara Errani besegrade Kirsten Flipkens i raka set (6-1, 7-5). Lite förvånande, faktiskt. Trodde att Flipkens skulle vinna där.

Och så, sist men inte minst: Johanna Larsson har äntligen brutit sin negativa trend i New York! Sverigeettan klev in i turneringen med fyra raka förluster i första rundan, men mot Virgine Razzano visade hon verkligen var skåpet ska stå: 6-0, 6-0. En double bagle i första segern på Flushing Meadows, alltså. Riktigt mäktigt.

* * *

Klicka här för alla gårdagens resultat

ANALYS: Så blir US Open 2014, herrar

av Henrik Ståhl

Nu är det definitivt slut på sötebrödsdagarna.

US Open Series är snart över – och avslutas så klart med säsongens sista Grand Slam.

I vanlig ordning får ni här en fullspäckad analys av lottningen!

* * *

HERRAR

ÖVRE HALVAN:

Klicka på bilden för större version.
Klicka på bilden för större version.

FÖRSTA SEKTIONEN:

Novak Djokovics lottningsförbannelse håller i sig. Andy Murray i kvartsfinal och Stan Wawrinka i semifinal är inte nådigt – och om Murray skulle floppa så kan han få formstarke Jo-Wilfried Tsonga (som ju mosade både serben och skotten i Toronto) i kvarten i stället. Dessutom lurar John Isner i skuggorna, i en eventuell åttondelsfinal. Även Gilles Müller i andra rundan eller Sam Querrey i omgång tre är knepiga motståndare.

Men om vi nu ska hålla oss till den allra översta sektionen så kan man väl säga att det bör stå mellan Djokovic och Murray eller Tsonga. Lite halvsvårt att veta var man har Tsonga just nu. ”Fiaskot” i Cincinnati var inte ett dugg oväntat. Jag hade tvärtom blivit förvånad om han hunnit ställa om efter den mentala urladdningen i Toronto, där han vann sin andra Masters-buckla i karriären.

Förhoppningsvis har han tränat stenhårt inför US Open. Spelformen och självförtroendet är det som bekant inga fel på. Han måste bara vara fit och förberedd också. Fin lottning har han fått. Juan Mónaco i öppningsmatchen känns på förhand helt ofarlig, argentinaren har verkligen tappat allt efter glansåret 2012. Om Julien Benneteau är på bra spelhumör kan han kanske störa i en tredjerunda, men generellt känns det som en raksträcka mot åttondelsfinal för Tsonga.

Tuffaste öppnings-matcherna för seedade spelare (seedning inom parentes):
• Benneteau [24]–Paire.
• Garcia-Lopez [28]–Yen-Hsun Lu.

Där han troligen ställs mot Murray. Och hur slutar den i så fall? Det beror nog en hel del på Tsonga, faktiskt. Vi vet redan att han har kapaciteten att slå de allra bästa spelarna, och det som Murray visat upp spelmässigt på sistone har inte varit mycket att hänga i julgranen. Samtidigt talar ju historiken och statistiken för Murray: 9-2 i inbördes möten för världsnian, som har 14 raka Grand Slam-kvartsfinaler på sitt cv. Bommar han kvarten på Flushing Meadows i år blir det första gången han missar en GS-kvart sedan US Open 2010 (Franska öppna 2013, som han stod över, ej inkluderad). Ett mycket imponerande facit, så klart.

Men vad säger vi då?

På förhand lutar jag ändå åt att det blir en skräll. De senaste månaderna har vi inte fått några som helst indikationer på att Murray är på väg ur sin svacka. Han spelade visserligen riktigt bra under grusvåren och i de inledande matcherna i Wimbledon, men på hardcourt har han varit smärtsamt ineffektiv hittills i år.

På sätt och vis vore det bättre för turneringen också. För Tsongas del handlar hans prestationer (även avsaknaden av dem, under svackan tidigare i år) om självförtroende. För Murrays del är det både fysiskt och psykiskt. Han har helt enkelt inte hittat tillbaka till sitt spel efter operationen. Det kan ta ett tag till innan han gör det, och som sagt – under sommaren har vi inte fått några tecken på att han är nära att göra det. Jag tror att vi får vänta ett tag till innan Murray börjar hota toppen på allvar igen.

Hur skulle Djokovics väg mot kvartsfinal kunna tänkas se ut? Diego Sebastian Schwartzman är en munsbit på papperet, Gilles Müller kan kanske irritera men skrällpotentialen är likväl låg, Philipp Kohlschreiber borde slå ut John Isner i tredje omgången för tredje året i rad(!), vilket skulle passa Djokovic som inte är så förtjust i servekanoner.

Skulle Isner ta sig till åttondel så blir han serbens första riktigt svåra prövning. Nu har inte den reslige amerikanen samma genomslagskraft i bäst av fem set, men han har trots allt både sin serve och sina hemmafans att falla tillbaka på.

Han går vidare till semifinal: Djokovic.
Skrällvarning: Murray, Tsonga.
Bubblare: Isner, Kohlschreiber, Querrey.

Håll utkik efter:
 Andreij Kuznetsov, framtidslöfte som gjorde en mycket bra insats i Wimbledon. Möter amerikanen Bradley Klahn i första omgången. 
Benoit Paire, ett annat framtidslöfte som plågats av skada och dålig form hela säsongen. Kanske kan vända den negativa trenden i New York. Möter Julien Benneteau i sin öppningsmatch – inget omöjligt uppdrag.
• Michael Llodra, serve & volley-veteran som lägger racketen på hyllan efter säsongen. Möter Daniel Gimeno-Traver i första omgången.

* * *

Skärmavbild 2014-08-24 kl. 10.15.49
Klicka på bilden för större version.

ANDRA SEKTIONEN:

Ingen lätt lottning för Stan Wawrinka. Inte alls, faktiskt. Jiri Vesely har kanske inte imponerat så mycket i de småturneringar han spelat under sommaren, men 20-åringens kapacitet och potential går inte att ta miste på. Och Wawrinka kan ju vara en aning trög i starten, om man säger så. En liten liten skrällvarning måste ändå utfärdas.

Även Jeremy Chardy kan möjligen störa Wawrinka i en eventuell tredje runda. I åttondelsfinal är sedan Tommy Robredo den högst seedade potentiella motståndaren, men frågan är om han tar sig så långt? Redan i andra omgången kan han ställas mot Vasek Pospisil, som i Nordamerika visat bra form för första gången på hela året. Därefter kan han få möta 19-årige Wimbledon-sensationen Nick Kyrgios.

Vad kan Kyrgios åstadkomma i sin blott sjätte Grand Slam-turnering i karriären (andra i US Open)? Man ska nog vara aningen försiktig med förväntningarna. Tycker att det var starkt av honom att slå Santiago Giraldo i Toronto, och det är ingen skam i att förlora mot Andy Murray i raka set. Vore fantastiskt kul om han kunde ta sig till en tredje runda mot Robredo, men Mikhail Juzjnyj i öppningsmatchen och därefter Sergej Stakhovskij eller Andreas Seppi, det är ingen walk in the park för en 19-åring i de här sammanhangen.

Och Wawrinka?

Enbart sett till lottningen ska han ju krångla sig till kvartsfinal, men sett till formen… Nej, han har inte övertygat i Toronto och Cincinnati. Särskilt matchen mot Benneteau i Cincinnati (6-1, 1-6, 2-6) var ruggigt dålig. Jag köper inte riktigt argumentet att han hade svårt att hantera de ”mjuka tennisbollarna”. Han torskade trots allt bara ett game under de två sista seten mot Marin Cilic i andra omgången (3-6, 6-0, 6-1). Och det såg svajigt ut redan i Toronto. Tappade set mot Paire och föll sedan i raka mot Kevin Anderson.

Nej, det är inte med krav på stordåd han kliver ut på Flushing Meadows, Wawrinka. Precis som jag och Andreas Käck var inne på i senaste avsnittet av Tennispodden är han dock den av utmanarna som teoretiskt har störst chans att vinna. Och det där med att spela utan massiv press, det är generellt något som passar schweizaren väldigt bra.

Tuffaste öppnings-matcherna för seedade spelare (seedning inom parentes):
• Juzjnyj [21]–Kyrgios.

• Wawrinka [3]–Vesely.

Spontant känns ändå hans lottning lite väl knepig. I kombination med hans resultat på sistone har jag inga stora förhoppningar på honom. Vi får väl se om han gör som i Wimbledon och seglar fram lite under radarn, tack vare relativt lågt ställda förväntningar.

Längst ner i den här sektionen har Milos Raonic och Kei Nishikori lottats mot varandra i åttondelsfinal – igen. Det är tredje gången i rad de lottas mot varandra i just åttondelsfinal (och i Australiska öppna kunde de ha mötts i kvarten). Väldigt intressant i och med att den rivaliteten mycket väl kan komma att bli en av tourens mest sevärda om några år.

Raonic har hur som helst en förhållandevis bra lottning. Spelare som Peter Gojowczyk i andra omgången eller Lukas Rosol i tredje kan möjligtvis hota, men kanadensaren har en så pass hög lägstanivå nu för tiden att de inte ska ställa till några stora bekymmer. Kan vi tänka oss en åttondel mellan Raonic och Nishikori? Ja, på papperet är sannolikheten ganska hög.

Nishikori har visserligen brottats med skador stora delar av säsongen och är inte i överdrivet bra fysisk form inför turneringen, men har å andra sidan bara en enda någorlunda tuff prövning i sina tre matcher: hemmahoppet Jack Sock i andra rundan. (Kanske också Leonardo Mayer i tredje om han har en bra dag, men nja.)

Slår han Sock, tror ni? Amerikanen har tillryggalagt en fin sommar: semifinaler i Newport (på gräs) och Atlanta, pressade sedan Raonic till två tiebreaks i Washington och plockade ett set mot honom i Toronto. Föll visserligen i raka set mot Robredo i Cincinnati, men det är knappast skamligt. Robredo slog ju ut en viss Novak Djokovic i samma turnering, som ni minns…

En åttondel mellan kanadensaren och japanen ska hur som helst Raonic vinna. Nishikori måste vara fit om han ska kunna hota världssexan. Det såg vi i Wimbledon, om inte annat. Och Sock? Nä, han ska inte kunna hota i de här sammanhangen. Så är känslan på förhand, i alla fall.

Det är egentligen åttondelshalvan ovan som är knepigast att tippa. För om inte Wawrinka tar sig till kvartsfinal, vem gör det i så fall? Man vill gärna säga Kyrgios, men nja. På papperet ska ändå Wawrinka ta sig till den där kvarten. Och väl där kan han få det knivigt, trots att han har 3-0 i inbördes möten mot Raonic. Han har ändå tagit stora kliv framåt i år och minskat det spelmässiga gapet till toppspelarna rejält.

Frågan här är egentligen om man vågar tro på Wawrinka? Jag är skeptisk. Jag har generellt högre tilltro till Raonic, särskilt på snabb hardcourt.

Han går till semifinal: Raonic.
Skrällvarning: Kyrgios, Sock.
Bubblare: Nishikori, Rosol.

Håll utkik efter:
• Borna Coric, 17-årig talang som kvalat sig in i turneringen (hans första i Grand Slam-sammanhang). Möter Lukas Rosol i första omgången.
Taro Daniel, 21-åring från Japan som slog ut 171-rankade Alex Kuznetsov och 125-rankade Peter Polansky i kvalet. Möter Raonic i första omgången.

* * *

UNDRE HALVAN:

Klicka på bilden för större version.
Klicka på bilden för större version.

TREDJE SEKTIONEN:

Tuff lottning för fjärdeseedade David Ferrer och sjätteseedade Tomás Berdych, får man ju lov att säga. Berdych möter forne världsettan Lleyton Hewitt i sin öppningsmatch, därefter Steve Darcis eller Martin Klizan i andra omgången och sannolikt Ernests Gulbis eller Feliciano Lopez i åttondelsfinal.

Gulbis har visserligen tappat styrfart på sistone och fått en halvknepig öppningsmatch (servekanonen Kenny De Schepper), men borde åtminstone ta sig till tredje rundan (där han troligen möter Lopez, eller kanske en eventuell skrällmotståndare – hemmahoppet Steve Johnson?).

Tror det blir för svårt för Berdych, som inte kliver in i turneringen med form och självförtroende på topp, om man säger så. Skulle inte förvåna mig om han ryker redan mot Hewitt. Annars har Gulbis, Lopez eller någon annan på vägen skrällpotential mot världssjuan.

En match jag hoppas mycket på blir av är en andra omgång mellan Gulbis och Dominic Thiem. Skulle kunna bli riktigt intressant.  Thiem har gnuggat på under sommaren och spelade som bekant sin första ATP-final i karriären för några veckor sedan, i Kitzbühel (förlust mot David Goffin).

Tuffaste öppnings-matcherna för seedade spelare (seedning inom parentes):
• Berdych [6]–Hewitt.

• Cilic [14]-Baghdatis.

Ferrer har inte en lika krokig väg till kvartsfinal, men ej heller spikrak. Min personliga favorit Damir Dzumhur är visserligen alltid sevärd, men på papperet ska han inte kunna hota spanjoren i dessa sammanhang. Kan Bernard Tomic i en eventuell andra omgång ställa till det för honom? Nja. Sett till kapacitet, absolut – men inte sett till form. Gilles Simon i tredje? Nä. Det är först i åttondelsfinalen det kan bli svettigt för världsfemman.

Och vilket getingbo den lilla sektionen är sen… Här trängs Marin CilicKevin AndersonJerzy Janowicz och Marcos Baghdatis (och på ett litet hörn har vi Dusan Lajovic). Nu har Baghdatis förvisso rasat ordentligt på rankningen under hans svagaste säsong på många många år, men han är knappast en spelare man vill ha i första omgången som seedad spelare. En liten nitlott för Cilic där.

Jag tycker att Cilic har ett svagt övertag i detta getingbo, tätt åtföljd av Anderson, med Janowicz och Baghdatis som heta utmanare. Främst Cilic, Anderson och Janowicz har kapacitet att slå Ferrer, även om spanjoren får hållas som favorit i alla dessa matchups. Jag är dock en aning osäker på Ferrer. Han har bokfört fina resultat under sommaren, men jag tyckte inte alltid att det såg så vattentätt ut i Toronto och Cincinnati. Soliditeten är något han tappat under det senaste året. Det är inte lika stabilt som tidigare.

Nu kommer han ofta undan ändå, tack vare sin enorma kämpaglöd och förmåga att gneta sig kvar i matcher, men jag ser inte att han går ohotad fram till kvartsfinal.

Så, vad har vi för tänkbara kvartar då? Nu kanske jag övervärderar letten här, men Gulbis-Ferrer känns inte osannolikt. Inte heller Lopez-Ferrer. Kanske Gulbis-Cilic? Eller Gulbis-Anderson?

Nja. Vill gärna skrälltippa Gulbis i semi men vågar inte riktigt, givet hans skakiga form under sommaren. Det lutar mer åt seger för Ferrer – antingen mot Gulbis eller Lopez. Slänger dock in en ordentlig brasklapp, i och med att den här halvan är ett riktigt getingbo. Kan gå lite hur som helst.

Han går vidare till semifinal: Ferrer.
Skrällvarning: Gulbis, Lopez, Cilic, Anderson, Berdych.
Bubblare: Janowicz, Thiem, Tomic.

Håll utkik efter:
• Matchen mellan Janowicz och Lajovic. Janowicz i bättre form än på mycket mycket länge och 24-årige Lajovic har tagit enorma kliv i år.
• Dominic Thiem. Möter Lukas Lacko i sin öppningsmatch. Ingen skräckinjagande motståndare, även om han tagit sig ur sin djupa formsvacka.
• Steve Johnson. Ännu ett framtidslöfte som utvecklats mycket bara under den här säsongen. Möter Tatsumo Ito i första omgången. En match han borde vinna. Kan sedan skrälla mot Lopez (eller Ivan Dodig).
• Första omgången mellan Bernard Tomic och Dustin Brown. Lyfts av många fram som ett potentiellt fyrverkeri, även om jag personligen inte riktigt går i gång på matchupen på förhand.

* * *

Klicka på bilden för större version.
Klicka på bilden för större version.

FJÄRDE SEKTIONEN:

En riktig glasslottning för Roger Federer. Igen. Men det har han ju förtjänat. Om inte annat så för lång, trogen och imponerande tjänst.

Men det är inte bara Federer som fått drömlottning. Den här sektionen är faktiskt den överlägset svagaste, vill jag påstå. Federer har visserligen servekanonerna Sam Groth och Ivo Karlovic på sin halva, men han brukar inte ha några problem alls med att ta ner dem på jorden. Marinko Matosevic i första omgången är på papperet en ickematch.

Sen då? Fabio Fognini och Roberto Bautista Agut är de seedade spelare han riskerar att möta. Skrämmande? Nope. Inte det allra minsta. Finns inga spelare med särskilt mycket skrällpotential här, men Fognini kan man aldrig någonsin räkna med. Agut är generellt jämnare, men han är knappast en given åttondelsfinalist. Personligen skulle jag väldigt gärna vilja se 22-åringen Filip Krajinovic gå långt.

Oavsett vem det blir så ska det mycket till för att inte Federer ska gå till kvartsfinal.

Tuffaste öppnings-matcherna för seedade spelare (seedning inom parentes):
• Gasquet [12]–Istomin.

• Sousa [32]–Dancevic.

Och väl där möter han… Grigor Dimitrov? Ja, det är nog väldigt många tennisentusiasters våta dröm. Federer senior mot Federer junior. Kungen mot kronprinsen. Originalet mot kopian. Finns en del saker som talar för att det blir så. Dimitrovs lottning, till exempel. Har på papperet busenkla matcher fram till åttondelsfinalen. David Goffin är den formstarkaste spelaren i en eventuell tredje runda, men det skrämmer inte.

I åttondelsfinalen kan han stöta på Gaël Monfils eller Richard Gasquet. 4-0 i inbördes möten till Gasquet, men de har inte mötts i år (spelade senast mot varandra i Rom förra säsongen). 1-1 mellan Monfils och Dimitrov, men första matchen spelades i US Open 2011 (när bulgaren ännu inte var torr bakom öronen) och matchen i Bukarest i våras tvingades Monfils avbryta på grund av skada.

Ingen kalasform på någon av de här tre spelarna ska sägas, och Gasquet tvingades lämna walk over mot Murray i Cincinnati på grund av skada. Bäddar för dramatik – men visst borde Dimitrov hålla sin seedning och ta sig till kvarten, kan tyckas.

Väl där tar det garanterat stopp mot Federer. Dimitrov har inte lärt sig att hantera de här riktigt stora matcherna än, och att spela mot sin stora idol på den här nivån… Nej, jag tror inte att han klarar det mentalt.

Han går vidare till semifinal: Federer.
Skrällvarning: Dimitrov, Monfils, Gasquet.
Bubblare: Bautista Agut, Goffin.

Håll utkik efter:
• Filip Krajinovic, som gör sin blott andra Grand Slam-huvudturnering (debuten skedde i Franska öppna 2012; förlust i första omgången mot Nicolas Devilder).

* * *

SEMIFINALERNA: Djokovic slår Raonic, Federer slår Ferrer.

FINALEN: Djokovic slår Federer.

Han har ATP-tourens bästa defensiv

av Henrik Ståhl
Vem har ATP-tourens tätaste defensiv? FOTO: BILDBYRÅN
Vem har ATP-tourens tätaste defensiv? FOTO: BILDBYRÅN

Alla älskar statistik, eller hur?

Tja, kanske inte riktigt alla, men älskar man en sport som tennis borde man åtminstone ha ett litet intresse för siffror, data, kolumner och statistiska analyser.

På Twitter, i bloggar och krönikor brukar det ju gå inflation i listor över vilka spelare som har bäst forehand, backhand, serve, slice, volley, offensiva kvaliteter, defensiva kvaliteter, und so weiter.

Inget fel i det. Sådana listor är i regel väldigt underhållande, inte minst eftersom de alltid väcker debatt.

I alla fall i vissa avseenden, där det är svårt att göra undersökningar av det mer vetenskapliga slaget. I andra avseenden är det bara att se till statistiken – slår man flest serve-ess (John Isner) eller har högst procent i antal vunna servegame (Milos Raonic) är det svårt att argumentera för att personen i fråga inte har en av tourens bästa servar. Till exempel.

På samma sätt borde man genom siffror och data kunna fastslå vem som har ATP-tourens bästa defensiv, tänkte jag. Det är visserligen många avgörande faktorer här, men visst känns det som att det borde vara möjligt?

Sagt och gjort.

Jag funderade en liten stund över vad som kännetecknar ett riktigt bra försvarsspel, och insåg att vi tennisskribenter ofta pratar om att vissa spelare är ”svårpenetrerade”/”svåra att slå igenom” alternativt har ”ogenomtränglig försvarsmur”.

Vad innebär då egentligen termen ”svår att slå igenom”?

Det innebär, precis som uttrycket antyder, att det är svårt att slå vinnande slag (winners) mot spelaren i fråga. Det är dels svårt att få med sig winners över huvud taget mot defensiva specialister, och när man väl får det har man i regel tvingats stånga sig blodig. Ska man dra en parallell till ishockey är den här datan som att titta på antal insläppta mål för att avgöra vilket lag som har bäst försvarsspel.

Detta är så klart bara en parameter som avgör hur bra defensiva egenskaper en spelare har, men jag tyckte ändå att det vore intressant att grotta ner sig i den här statistiken för att se om det gick att urskilja några signifikanta tecken.

Det gjorde det.

* * *

Så här gick jag tillväga:

Jag valde att begränsa mig till fjolårets fyra Grand Slam-turneringar och dess totalt fyra finalister Novak Djokovic, Rafael Nadal, Andy Murray och David Ferrer, eftersom det är just denna kvartett som alltid förekommer i diskussioner om vem som har den tätaste defensiven på touren. Jag har tittat på antal winners varje spelare släppt förbi sig i varje enskild match, lagt ihop siffrorna och tagit fram ett genomsnitt per match, per set och per game i varje enskild Grand Slam-turnering, och totalgenomsnitt för alla fyra turneringar sammanlagda.

* * *

DAVID FERRER

David Ferrer. FOTO: BILDBYRÅN
David Ferrer. FOTO: BILDBYRÅN

AUSTRALISKA ÖPPNA: 

Totalt antal spelade matcher: 6 (semifinal).
Totalt antal spelade set: 21.
Totalt antal spelade game: 
192.

Winners mot sig: 189.

Genomsnitt/match: 31,5.
Genomsnitt/set: 9,0.
Genomsnitt/game: 0,98

————————————————————

FRANSKA ÖPPNA:

Totalt antal spelade matcher: 7 (final).
Totalt antal spelade set: 31.
Totalt antal spelade game: 181.

Winners mot sig: 169.

Genomsnitt/match: 24,14.
Genomsnitt/set: 5,45.
Genomsnitt/game: 0,93.

————————————————————

WIMBLEDON:

Totalt antal spelade matcher: 5 (kvartsfinal).
Totalt antal spelade set: 20.
Totalt antal spelade game: 200.

Winners mot sig: 222.

Genomsnitt/match: 44,4.
Genomsnitt/set: 11,1.
Genomsnitt/game: 1,11.

————————————————————

US OPEN:

Totalt antal spelade matcher: 5 (kvartsfinal).
Totalt antal spelade set: 20.
Totalt antal spelade game: 182.

Winners mot sig: 179.

Genomsnitt/match: 35,8.
Genomsnitt/set: 8,95.
Genomsnitt/game: 0,98.

————————————————————

TOTALT ANTAL WINNERS MOT SIG I SAMTLIGA GS: 759.
GENOMSNITT/MATCH: 33 (23 spelade matcher).
GENOMSNITT/SET: 8,25 (92 spelade set).
GENOMSNITT/GAME: 1,0 (755 spelade game).

————————————————————

* * *

RAFAEL NADAL

Rafael Nadal. FOTO: BILDBYRÅN
Rafael Nadal. FOTO: BILDBYRÅN

FRANSKA ÖPPNA:

Totalt antal spelade matcher: 7 (final).
Totalt antal spelade set: 25.
Totalt antal spelade game: 243.

Winners mot sig: 243.

Genomsnitt/match: 34,7.
Genomsnitt/set: 9,7.
Genomsnitt/game: 1,0.

————————————————————

WIMBLEDON:

Totalt antal spelade matcher: 1 (första omgången).
Totalt antal spelade set: 3.
Totalt antal spelade game: 36.

Winners mot sig: 53.

Genomsnitt/match: 53.
Genomsnitt/set: 17,6.
Genomsnitt/game: 1,47.

————————————————————

US OPEN:

Totalt antal spelade matcher: 7 (final).
Totalt antal spelade set: 23.
Totalt antal spelade game: 201.

Winners mot sig: 187.

Genomsnitt/match: 26,7.
Genomsnitt/set: 8,1.
Genomsnitt/game: 0,93.

————————————————————

TOTALT ANTAL WINNERS MOT SIG I SAMTLIGA GS: 483.
GENOMSNITT/MATCH: 32,2 (15 spelade matcher).
GENOMSNITT/SET: 9,47 (51 spelade set).
GENOMSNITT/GAME: 1,0 (480 spelade game).

————————————————————

* * *

ANDY MURRAY

Andy Murray. FOTO: BILDBYRÅN
Andy Murray. FOTO: BILDBYRÅN

AUSTRALIAN OPEN:

Totalt antal spelade matcher: 7 (final).
Totalt antal spelade set: 24.
Totalt antal spelade game: 228.

Winners mot sig: 208.

Genomsnitt/match: 29,7
Genomsnitt/set: 8,6.
Genomsnitt/game: 0,91.

————————————————————

WIMBLEDON:

Totalt antal spelade matcher: 7 (final).
Totalt antal spelade set: 24.
Totalt antal spelade game: 239.

Winners mot sig: 247.

Genomsnitt/match: 35,2.
Genomsnitt/set: 10,3.
Genomsnitt/game: 1,03.

————————————————————

US OPEN:

Totalt antal spelade matcher: 5 (kvartsfinal).
Totalt antal spelade set: 17.
Totalt antal spelade game: 158.

Winners mot sig: 158.

Genomsnitt/match: 31,6.
Genomsnitt/set: 9,3.
Genomsnitt/game: 1,0.

————————————————————

TOTALT ANTAL WINNERS MOT SIG I SAMTLIGA GS: 613.
GENOMSNITT/MATCH: 32,2 (19 spelade matcher).
GENOMSNITT/SET: 9,43 (65 spelade set).
GENOMSNITT/GAME: 0,98 (625 spelade game).

————————————————————

* * *

NOVAK DJOKOVIC

Novak Djokovic. FOTO: BILDBYRÅN
Novak Djokovic. FOTO: BILDBYRÅN

AUSTRALISKA OPEN:

Totalt antal spelade matcher: 7 (final).
Totalt antal spelade set: 25.
Totalt antal spelade game: 249.

Winners mot sig: 210.

Genomsnitt/match: 30
Genomsnitt/set: 8,4.
Genomsnitt/game: 0,84.

————————————————————

FRANSKA ÖPPNA:

Totalt antal spelade matcher: 6 (semifinal).
Totalt antal spelade set: 21.
Totalt antal spelade game: 210.

Winners mot sig: 188.

Genomsnitt/match: 31,3.
Genomsnitt/set: 8,95.
Genomsnitt/game: 0,89.

————————————————————

WIMBLEDON:

Totalt antal spelade matcher: 7 (final).
Totalt antal spelade set: 23.
Totalt antal spelade game: 236.

Winners mot sig: 208.

Genomsnitt/match: 29,7.
Genomsnitt/set: 9,0.
Genomsnitt/game: 0,88.

————————————————————

US OPEN:

Totalt antal spelade matcher: 7 (final).
Totalt antal spelade set: 25.
Totalt antal spelade game: 210.

Winners mot sig: 152.

Genomsnitt/match: 21,7.
Genomsnitt/set: 6,08.
Genomsnitt/game: 0,72.

————————————————————

TOTALT ANTAL WINNERS MOT SIG I SAMTLIGA GS: 758.
GENOMSNITT/MATCH: 28,1 (27 spelade matcher).
GENOMSNITT/SET: 8,06 (94 spelade set).
GENOMSNITT/GAME: 0,84 (905 spelade game).

————————————————————

* * *

Så, vilka siffror ska man fokusera på – och vad drar vi för slutsatser?

Till att börja med är genomsnitten per match och set givetvis relevanta på ett generellt plan, men de är lite mer grovhuggna än genomsnittet per game. Anledningen är så klart att antal set och game varierar från match till match och antal game varierar från set till set. Genomsnittet per game är å andra sidan lite svårare att förhålla sig till eftersom talen är så små. Det skiljer till exempel mycket mer mellan 0,84 och 0,98 än vad det kanske ser ut att göra på papperet – 758 winners mot sig på 905 spelade game är så klart väldigt mycket bättre än 613 på 625 spelade game.

Jag gjorde också en kontrollräkning mot Roger Federer, som är en i grunden mycket offensivare spelare än de fyra ovan nämnda men ändå anses ha ett försvarsspel av världsklass, för att säkerställa att den här datan är solid och tillförlitlig. Jag valde att enbart titta på hans siffror i Australiska öppna 2013, eftersom det var hans överlägset bästa Grand Slam-turnering.

Roger Federer.
Roger Federer.

Så här ser det ut för Federer:

Totalt antal spelade matcher: 6 (semifinal).
Totalt antal spelade set: 22.
Totalt antal spelade game: 222.

Winners mot sig: 245.

GENOMSNITT/MATCH: 40,8.
GENOMSNITT/SET: 11,13.
GENOMSNITT/GAME: 1,10.

I klass med David Ferrers Wimbledon, som var spanjorens klart sämsta turneringen utifrån denna parameter. Utgår kallt ifrån att siffrorna i främst Wimbledon och US Open (men även Franska öppna) dessutom drar ner Federers genomsnitt på samma sätt som Rafael Nadals katastrofala Wimbledon-sejour drar ner hans. Personligen tycker jag att denna kontrollräkning validerar den här pseudovetenskapliga undersökningens relevans.

* * *

Och så slutsatsen:

• Novak Djokovic har den överlägset bästa defensiven på ATP-touren. Hans sämsta genomsnitt per game (Franska öppna) är bättre än de bästa noteringarna av Andy Murray (Australiska öppna), Rafael Nadal (US Open) och David Ferrer (Franska öppna).

 • Andy Murray kniper som ni ser silvret, men hans ledning över Nadal hade nog blivit betydligt mer knapp om det inte vore för att katastrofsiffrorna i Wimbledon drar ner världsettans genomsnitt. Hyfsat likvärdiga bästa resultat mellan dessa båda herrar.

• David Ferrer på delad bronsplats med Nadal om vi enbart ser till dessa siffror, men det hade blivit en fjärdeplats om Nadal stått över Wimbledon. Har överlägset bästa genomsnittet per set (Franska öppna: 5,45) men så spelade han ju också otroligt få game i den turneringen (i snitt 25 per match). Lika bra bästa resultat och genomsnitt totalt som Nadal, men klart efter både Djokovic och Murray.

Återigen: Det här är ju bara en av många parametrar att titta på när man avgör frågor av den här digniteten, men jag tycker ändå att den här lilla analysen är relevant nog för att dra en slutsats. Att räkna oprovocerade misstag hade inte känts lika relevant eftersom både offensiva och defensiva missar räknas in i den statistiken. Dessutom är det snarare ett tecken på hög bollsäkerhet än tät defensiv, tycker jag (även om de ofta av naturliga skäl hänger ihop). Av samma anledning hade det inte heller varit relevant att räkna oprovocerade misstag från motståndarna, trots att det är en vital del av en defensiv specialists taktik att stressa fram missar. Kom gärna med synpunkter!

Nästa steg blir att undersöka ration mellan winners och insläppta winners (tycker det är ett lite roligt korsbegrepp mellan tennis och hockey/fotboll), men det får bli ett eget inlägg.

Tankar efter US Open

av Henrik Ståhl

Årets sista Grand Slam är alltså till ända.

Känns alltid lite vemodigt – men vi kan alltid trösta oss med att går en riktigt spännande tennishöst till mötes.

Innan vi blickar framåt tycker jag dock att vi dröjer oss kvar vid US Open en stund. Funderar, summerar, utvärderar.

Here goes:

* * *

Serena Williams bärgade karriärens 17:e Grand Slam-buckla på Flushing Meadows. FOTO: BILDBYRÅN
Serena Williams bärgade karriärens 17:e Grand Slam-buckla på Flushing Meadows. FOTO: BILDBYRÅN

Serena Williams vann karriärens 17:e Grand Slam-buckla och har nu alltså lika många som en viss Roger Federer (bara en ifrån att tangera Martina Navratilova och Chris Evert). Detta efter tresetsseger över världstvåan Victoria Azarenka i finalen.

Såg första set och fram till 4-1 i andra av den finalen. Kändes ju ganska avgjort då – men det tyckte bevisligen inte Azarenka. Tyckte hon spelade strålande redan från start. Otroligt starkt av henne att inte tappa hoppet med break emot sig i andra set.

Victoria Azarenka. FOTO: BILDBYRÅN
Victoria Azarenka. FOTO: BILDBYRÅN

Men så klart ännu starkare av Williams att skaka av sig det och slugga hem sin femte US Open-buckla.

Det blev ju ingen äkta Grand Slam (att vinna alla fyra under samma säsong) för Williams i år, efter skadan i Australiska öppna och det tidiga uttåget i Wimbledon. Men visst är det lite kul att hon vann samma GS-turneringar som Rafael Nadal på herrsidan (Franska öppna, US Open)?

Det är också ett bevis på hur extremt svårt det faktiskt är att vinna en äkta Grand Slam, till och med för en så dominant spelare som Serena Williams. På herrsidan har Roger Federer vid två tillfällen haft chansen att bärga samtliga GS-bucklor på ett år men alltid gått bet på det röda gruset i Paris (2006 och 2007 – vann tre titlar även 2004 men nådde då bara tredje omgången i Franska öppna).

Så, trots att Williams har ett matchfacit på förkrossande 67-4 i år har hon alltså ”bara” vunnit två Grand Slams. Känns med andra ord som att det är läge att vila på hanen när vi så småningom ska förutspå nästa säsong…

* * *

Rafael Nadal vann sin totalt 13:e Grand Slam-titel i US Open – och har nu bara en färre än Pete Sampras. FOTO: BILDBYRÅN
Rafael Nadal vann sin totalt 13:e Grand Slam-titel i US Open – och har nu bara en färre än Pete Sampras. FOTO: BILDBYRÅN

Herrfinalen mellan Rafael Nadal och Novak Djokovic var riktigt bra. Ingen tvekan om den saken. Den nivå de båda bjuder på när de möter varandra är inte av denna värld.

Men var det årets bästa match?

Nej, det tycker jag inte. Personligen anser jag att semifinalen i Franska öppna på det hela taget var betydligt bättre. Bjöd överlag på mycket mer dramatik och gick dessutom till fem set.

Novak Djokovic. FOTO: BILDBYRÅN
Novak Djokovic. FOTO: BILDBYRÅN

I US Open var det framför allt andra och tredje set – då Djokovic visade prov på sin makalösa högstanivå och Nadal på sin osvikliga förmåga att kämpa sig ur till synes omöjliga underlägen – som var kolossalt bra.

Det är förresten fascinerande hur maktförhållandena mellan de båda böljat fram och tillbaka genom åren. Från dominans för Nadal till dominans för Djokovic till en väldigt jämn övergång (Australiska öppna 2012, då Rafa lyckades pressa Nole på allvar efter serbens sex relativt klara finalsegrar under 2011) till en kort dominans för Nadal (grussäsongen, 2012) fram till dagens jämnhet (via en utskåpning från Djokovic i Monte Carlo).

Det är ju ingen överdrift att redan nu slå fast att deras rivalitet är årets tveklöst mest intressanta.

* * *

Roger Federer lyckades inte vända på den kapsejsande skutan i New York. FOTO: BILDBYRÅN
Roger Federer lyckades inte vända på den kapsejsande skutan i New York. FOTO: BILDBYRÅN

Roger Federers tidiga uttåg förbryllar. Det såg ju så väldigt bra ut i de första tre omgångarna, och dessförinnan i kvartsfinalen mot Nadal i Cincinnati.

Mot Tommy Robredo i åttondelsfinalen går det dessutom, enligt min mening, inte att skylla på krånglande rygg. Han spelade helt enkelt på tok för dåligt. Federers lägstanivå är just nu inte bättre än så.

Och det här med ryggen. Den har som bekant spökat för honom genom hela karriären, och själv är jag skeptisk till att förklaringen till hans med Federer-mått mätt katastrofala säsong är så enkel. Det var liksom ingen som nämnde ryggen vid tvåsetsförlusten mot Julien Benneteau i Rotterdam, eller semifinaltorsken mot Tomás Berdych i Dubai (i samma turnerings öppningsmatch pressades han till tre set mot då 128-rankade Malek Jaziri).

Syntes inte heller några tecken på skadekänningar när han gick till final i Rom (förlust mot Rafael Nadal) utan att tappa set. Eller när han gnetade sig förbi Gilles Simon i femsetaren i Franska öppna-åttondelen. Mot Jo-Wilfried Tsonga i kvarten var han visserligen inte sig själv rent spelmässigt, men kan det tillskrivas ryggen? Jag vet inte, men är lite tveksam.

Federer vann sin hittills enda titel i år på gräset i Halle. FOTO: BILDBYRÅN
Federer vann sin hittills enda titel i år på gräset i Halle. FOTO: BILDBYRÅN

Faktum är att Federer bara vid fyra tillfällen i år vunnit fyra eller fler matcher i rad (Australiska öppna, Rom, Franska öppna, Halle). I samtliga turneringar har han tagit sig förbi öppningsrundorna utan några som helst bekymmer (krossade Mischa Zverev med 6-0, 6-0 i Halle och vände 0-1-underläge i set mot både Tommy Haas i semin och Mikhail Juzjnyj i finalen i samma turnering).

Och det misslyckade testet med större racket – vad handlade egentligen det om? Högst oklart.

Hur som helst har Federer något av en uppförsbacke inför World Tour Finals i november. Trots floppen i US Open är han sexa på rankningen från och med i måndags, tack vare Juan Martín del Potros fiasko (förlust mot Lleyton Hewitt i andra omgången), men är fortfarande bara sjua på säsongsrankningen. Vad värre är: det skiljer knappt 300 poäng mellan honom och nian Richard Gasquet (drygt 1,200 på den officiella rankningslistan), 500 ner till tian Wawrinka.

Federer behöver alltså hamstra poäng under hösten för att säkra sin plats i slutspelet i London.

Vad händer om den negativa trenden håller i sig och han faktiskt missar slutspelet, i så fall för första gången sedan 2001? Jag tycker att hans sätt att hantera årets motgångar tyder på att han är allt annat än nöjd med sin nuvarande position. Frågan är hur ytterligare motgångar påverkar hans tennisframtid. Kommer han då att göra ett sista försök och satsa fullt ut under 2014, eller lägga av redan vid årsskiftet?

* * *

Även när han är mentalt urladdad är Andy Murray inte överdrivet förtjust i att förlora. FOTO: BILDBYRÅN
Även när han är mentalt urladdad är Andy Murray inte överdrivet förtjust i att förlora. FOTO: BILDBYRÅN

Regerande mästaren Andy Murray åkte ut med huvudet före redan i kvartsfinalen (mot Wawrinka). Erkände efteråt att han haft svårt att ladda om efter Wimbledon-triumfen i somras.

Inte så konstigt kanske. Men inte är han väl mätt efter bara två GS-bucklor (och fem finalförluster)?

Om inte Murray hittar tillbaka till spelglädjen och vinnarinstinkten riskerar höstsäsongen att bli ett ganska endimensionellt krig mellan Nadal och Djokovic.

Eller så kan Murrays mentala trötthet öppna dörrar för spelarna i de undre skikten?

You never know.

* * *

David Ferrer är den enda herrspelaren vid sidan av Novak Djokovic som tagit sig till minst kvartsfinal i årets samtliga Slams. Dessutom är han världsfyra med god marginal (2,300 poäng ner till Tomás Berdych på officiella världsrankningen – 1,500 på säsongsrankningen).

Det är ju hutlöst bra gjort av en 31-åring, måste man säga.

* * *

Stanislas Wawrinka kramas om av Novak Djokovic efter deras semifinalbatalj på Arthur Ashe Stadium. FOTO: BILDBYRÅN
Stanislas Wawrinka kramas om av Novak Djokovic efter deras semifinalbatalj på Arthur Ashe Stadium. FOTO: BILDBYRÅN

Det går så klart inte att summera US Open utan att prata om Wawrinka. Vilken säsong i allmänhet – och turnering i synnerhet. Snacka om kronan på verket att nå karriärens första Grand Slam-semifinal i årets sista Grand Slam. Och som han gjorde det också! Imponerande insats rakt igenom.

Richard Gasquet. FOTO: BILDBYRÅN
Richard Gasquet. FOTO: BILDBYRÅN

Men lite i skuggan av Wawrinka står ju Gasquet. Trots att fransmannen ligger ett litet litet steg före på rankningen (dock knappt 200 poäng bakom på säsongsrankningen).

Även Gasquet har svarat för en strålande säsong. Två titlar på lika många finaler (Doha, Montpellier), två en Masters-semi (Miami), två kvartar (Monte Carlo, Montréal) och så US Open-semin på det.

660 poäng ner till elvan Milos Raonic på säsongsrankningen. Känns som att han borde kunna hålla det avståndet och på så vis cementera sin topp 10-status – och dessutom utmana om en World Tour Finals-biljett.

* * *

Jo-Wilfried Tsonga skadade knäet i andrarundan mot Ernests Gulbis i Wimbledon. I värsta fall missar han hela höstsäsongen. FOTO: BILDBYRÅN
Jo-Wilfried Tsonga skadade knäet i andrarundan mot Ernests Gulbis i Wimbledon. I värsta fall missar han hela höstsäsongen. FOTO: BILDBYRÅN

Någon mer än jag som saknade Jo-Wilfried Tsonga på Flushing Meadows? Nu är ju inte US Open hans statistiskt bästa GS-turnering (som bäst kvartsfinal, 2011) men har alltid tyckt att hans spektakulära tennis gör sig bra i New York.

Hoppas verkligen att han kommer tillbaka snart. Vore onekligen tråkigt om han trillade ur topp 10 på grund av skadan han ådrog sig i Wimbledon (är i skrivande stund tia på säsongsrankningen, drygt 350 poäng före Raonic).

Utsikterna är dock inte jätteljusa. Enligt läkarna tar det minst fem månader innan han är helt återställd.

* * *

Även världstrean Maria Sjarapova stod över US Open på grund av skada. FOTO: BILDBYRÅN
Även världstrean Maria Sjarapova stod över US Open på grund av skada. FOTO: BILDBYRÅN

Även Maria Sjarapova var saknad under de två GS-veckorna. Visserligen tror jag inte att hon hade kunnat göra så överdrivet mycket väsen av sig. Williams och Azarenka var helt enkelt för bra. Men det är alltid trist när topp 5-spelare missar en av årets största turneringar.

Nej, det värsta är i stället att axelskadan verkar rätt så allvarlig. Enligt Sjarapova själv har hon känt smärtor i axeln (servearmens dessutom, vilket gör det hela etter värre) sedan före Franska öppna och fått sprutor för att kunna spela.

Den där axeln har krånglat förut och tvingade världstrean till operation för fem år sedan. Det vore verkligen obeskrivligt tragiskt om den förstör hennes karriär fullständigt vid blott 26 års ålder.

* * *

Mike och Bob Bryan hade chansen att bärga en äkta Grand Slam, men åkte ut i semifinalen. FOTO: BILDBYRÅN
Mike och Bob Bryan hade chansen att bärga en äkta Grand Slam, men åkte ut i semifinalen. FOTO: BILDBYRÅN

Apropå den bevisligen omöjliga uppgiften att vinna en äkta Grand Slam som vi talade om tidigare: inte ens bröderna Mike och Bob Bryan mäktade med en i år, trots deras totala dominans i herrarnas dubbel (tre GS och fyra Masters, totalt tio titlar hittills i år).

De båda hade 1-0 i set mot Leander Paes och Radek Stepanek i semifinalen, men föll i tre (6-3, 3-6, 4-6).

* * *

Flavia Pennetta nådde sin första Grand Slam-semifinal i karriären – vid 31 års ålder. FOTO: BILDBYRÅN
Flavia Pennetta nådde sin första Grand Slam-semifinal i karriären – vid 31 års ålder. FOTO: BILDBYRÅN

Lleyton Hewitt och Flavia Pennetta. Ja, de måste ju koras till årets stora skrällar på Flushing Meadows.

Wawrinka tog sig visserligen till karriärens första GS-semi – och Gasquet till sin första på sex år – men det var nog extremt få som hade tippat 31-åriga Pennetta bland de fyra sista kvarvarande spelarna i turneringen.

Det var nog inte heller många som på förhand trodde att Hewitt skulle slå del Potro i andrarundan och vara ett ynka game från sin första kvartsfinal på fyra år.

Forne världsettan Lleyton Hewitt. FOTO: BILDBYRÅN
Forne världsettan Lleyton Hewitt. FOTO: BILDBYRÅN

De tre segrarna gav honom visserligen bara åtta placeringar på världsrankningen, men han är nu återigen topp 60 – för andra gången sedan januari 2011 (var rankad 57 under en vecka i juli i år).

Det räcker nog för att den forne världsettan ska hungra efter mer.

Pennetta å sin sida tog ett 52(!) placeringar stort skutt uppåt tack vare sin oväntade succé. En succé som kom lite i elfte timmen. Sedan hon blev Italiens första topp 10-spelare någonsin på damsidan 2009 har det gått stadigt utför, mestadels på grund av skador. Säsongen 2013 har överlag varit allt annat än bra, och inför US Open var det ingen som identifierade henne som ett hot mot… ja, typ någon.

Vi får se om denna framgång, hennes första GS-semi i karriären, ger ringar på vattnet. Tror i och för sig inte att hon har kapacitet att bli världstia igen, särskilt inte med tanke på den tilltagande konkurrensen i toppskiktet, men det vore kul att se hur långt hon kan gå så här i vad som nog får betraktas som slutskedet av karriären.

* * *

2013 har inte varit ett särskilt bra år för Angelique Kerber. FOTO: BILDBYRÅN
2013 har inte varit ett särskilt bra år för Angelique Kerber. FOTO: BILDBYRÅN

Angelique Kerber fortsätter gå kräftgång. Hon är fortfarande världsnia, men har bara 250 poäng ner till elvan Petra Kvitová. Dessutom i betydligt sämre form än nya världstian Jelena Jankovic, så kan mycket väl bli omsprungen under hösten.

Hon är trots allt bara 25 så det är ju lite väl tidigt att måla fan på väggen, men jag både hoppades och trodde att hon skulle följa upp sin framgångsrika fjolårssäsong.

Om inte något radikalt händer under årets sista månader måste nog 2013 bokföras som ett ganska svagt år för tyskan.

* * *

Milos Raonic var den enda 90-talisten som tog sig till åttondelsfinal på herrsidan. FOTO: BILDBYRÅN
Milos Raonic var den enda 90-talisten som tog sig till åttondelsfinal på herrsidan. FOTO: BILDBYRÅN

Hur det gick för ynglingarna på herrsidan?

Nja.

Inte särskilt bra.

Milos Raonic tog sig till karriärens fjärde GS-åttondel (andra i år) men roligare än så blev det inte. Kanadensaren var den enda spelaren född på 1990-talet bland de 16 sista spelarna.

Något fler young guns i tredjerundan: 20-årige hemmahoppet Jack Sock, 23-årige sensationen Daniel Evans (vars dittills största tennisframgångar var att nå förstarundan i Wimbledon 2009 och 2011 – US Open 2013 var hans blott tredje huvudturnering i GS-sammanhang) och 23-årige Jevgenij Donskoj.

Framtidslöftena Jerzy JanowiczGrigor DimitrovBenoit Paire och Ernests Gulbis åkte alla ut redan i första omgången.

Hittills bara Janowicz (med sin semifinal i Wimbledon) och Raonic (med sina två åttondelsfinaler) som någorlunda nått upp till de högt ställda förväntningarna bland morgondagens potentiella stjärnor.

ANALYS: Allt inför nattens drömfinal i US Open

av Henrik Ståhl

Drömfinal. Blockbuster. Tungviktsmöte.

Kär match har många namn.

Vilket inte är så konstigt. Rivaliteten mellan Rafael Nadal och Novak Djokovic har verkligen utvecklats till något alldeles extra. Den mellan Nadal och Roger Federer kommer givetvis alltid att ha en särskild plats i alla tennisälskares hjärtan, men den har onekligen fått en värdig arvtagare.

Så, vad har vi att vänta oss i kväll och i natt, med start klockan 23.00 svensk tid?

Jag tror att det blir en hejdundrande showdown, precis som alltid när dessa båda kolosser möts.

Formmässigt har Nadal sett snäppet bättre ut genom hela turneringen och är också knapp favorit bland oddssättarna (runt 1,66 på Nadal, 2,20 på Djokovic). Även Djokovic är överlag i bra form men visade vissa oroväckande tendenser till bristande fokus mot Mikhail Juzjnyj i kvartsfinalen och var stundtals bedrövlig mot Stanislas Wawrinka i semifinalen.

Vilket ju i och för sig måste ses som ett styrkebesked – att slå en extremt formtoppad Wawrinka som gör sin klart bästa Grand Slam-turnering i karriären utan att spela på topp genom hela matchen, det är oerhört imponerande.

Men är det lika imponerande som att avfärda en Richard Gasquet vars formtopp är jämförbar med Wawrinkas i raka set, och dessutom göra det tack vare taktiskt kunnande?

Nej. Jag tycker inte det. Efter att kvarts- och semifinaler är avverkade har Djokovic fortfarande vissa orosmoln hängande över sig – medan Nadals himmel är klarblå.

Djokovic kommer att höja sig inte bara ett utan två snäpp. Det gör han alltid mot Nadal. Frågan är om det räcker.

Det psykologiska övertaget han arbetade upp under 2011 är raderat. Nadal har anpassat sig och justerat sitt spel, och i deras senaste möten visat prov på taktisk briljans.

Man skulle kunna koka ner det till att det generellt är svårare för Nadal att slå Djokovic än tvärtom. Djokovic är en av få spelare som hittat ett effektivt sätt att avväpna Nadal när spanjoren spelar exakt så som han vill spela. Mot nästan alla andra är han överlägsen när han spelar sitt spel fullt ut, men inte mot Djokovic.

Det är flera saker som ställer till det för Nadal:

Djokovics court coverage. Novak är en av tourens tveklöst snabbaste spelare. I kombination med ett snudd på övermänskligt kontringsspel är det otroligt svårt att exploatera de få luckor som finns i hans spel.

Säkerheten. När Djokovic presterar på topp, då är han säkerheten personifierad. Han kan stå och mata tunga grundslag från baslinjen, flytta runt sin motståndare som en trasdocka och sätta enorm press med sitt aggressiva försvarsspel. Detta väger mer än väl upp det faktum att han offensivt faktiskt inte har några direkt dödande slag på samma sätt som i grunden mer offensiva spelare har, som exempelvis Roger Federer.

Backhanden. Nadal älskar att mata toppade forehandslag mot sin motståndares backhand. Dels för att han normalt får ett övertag i den typen av cross court-dueller i och med att han är vänsterfattad, eftersom de flesta spelare har bättre forehand än backhand, men också för att det är krävande att ta bollen så högt just på backhandsidan (vilket blir fallet i och med den höga studsen – visserligen inte i samma utsträckning som på grus, men ändå). Så är inte fallet med Djokovic. Hans backhand kan vara den bästa på touren, och världsettan har inga problem alls med att plocka ner högt studsande bollar på den sidan av banan.

Returerna. Nadal har långt ifrån den bästa serven på touren, men hans spel bygger mycket på att hålla sin serve och sätta hög press på motståndaren i sina returgame. Det låter enkelt, snudd på blasé. Men vad det handlar om är alltså att Nadal normalt fördelar spelet på ett sätt som innebär att han lägger väldigt stor vikt vid den egna serven (till skillnad från exempelvis Andy Murray, som kan ”kosta på sig” att tappa serve eftersom hans huvudnummer är returtagandet). Det vill säga: det är nästan alltid i den egna serven han väljer att lägga i den där extraväxeln, för att sedan tålmodigt vänta på att chanserna i motståndarens serve ska presentera sig. Som returnerare är han normalt defensiv, malande, försöker nöta ner och trötta ut sin kombattant, hela tiden tvinga honom att slå ett extra slag och stressa fram misstag. I den egna serven är han pådrivaren, den som dikterar spelet. Det är tydligt att han under året jobbat extra mycket med sin serve, på bekostnad av returtagandet. Därför är det så klart inte direkt till Nadals fördel att Djokovic är en av världens tveklöst bästa returnerare.

Detta är saker som gör att Nadal mot Djokovic inte kan spela exakt så som han i grunden vill spela. Saker som Nadal själv identifierat – och justerat. I Indian Wells tidigare i år var han flera gånger ordentligt tillbakapressad och föll tillbaka i gamla mönster, det vill säga att försöka spela defensiv på gränsen till passiv grustennis på hardcourt. Det har inte varit särskilt framgångsrikt för honom genom åren, vilket i kombination med Djokovics överlägsenhet för ett par år sedan har tvingat fram den här justeringen.

Sedan Indian Wells (som ju var den första hardcourt-turneringen han vann sedan Tokyo 2010) har han visat upp ett mycket mer offensivt spel på hardcourt – vilket resulterat i två till titlar (Montréal och Cincinnati), ännu en final och 21-0 i matchfacit på underlaget.

Aggressiviteten har resulterat i fler oprovocerade misstag, men också fler winners. Framför allt har det inneburit att hans spel fått en till dimension, vilket gör honom till en överlag mer dynamisk spelare.

Detta gör inte Djokovics recept fruktlöst. Långt ifrån. Att Djokovic är en stor bidragande orsak till Nadals justering är ett bevis på att han spelar rätt. Nadals backhand är en svaghet och han är sårbar för hög press. Därför ska världsettan givetvis spela offensivt, tvinga Nadal bakåt i banan och mixa upp med stoppbollar.

Att spela väldigt aggressivt, ta kommandot i duellerna och lägga stor vikt vid att störa Nadal i spanjorens serve är ett väl beprövat framgångsrecept. Det har inte räckt hela vägen mer än en gång just i år (Monte Carlo), men så är ju också marginalerna små i dessa sammanhang.

Låt oss grotta ner oss i lite statistik inför denna drömfinal:

Rafael Nadal:

nadal

• 18 vunna set, förlorat 1.

• Totalt 206 winners, i snitt 34 per match. 130 oprovocerade misstag, i snitt 21 per match.

• 17 ess, i genomsnitt 2,8 per match.

• Slår in i genomsnitt 67 procent förstaservar (som bäst 72 procent, i förstarundan mot Ryan Harrison, som sämst 61 procent, i kvartsfinalen mot Tommy Robredo). Vinner i genomsnitt 80 procent i förstaserve (som bäst 86 procent, i kvartsfinalen mot Robredo, som sämst 76 procent, mot Philipp Kohlschreiber i åttondelsfinalen och mot Richard Gasquet i semifinalen).

Novak Djokovic:

djoko

• 18 vunna set, förlorat 3.

• Totalt 206 winners, i snitt 34 per match. 167 oprovocerade misstag, i snitt 27 per match.

• 42 ess, i genomsnitt 7 per match.

• Slår in i genomsnitt 69,5 procent förstaservar (som bäst 74 procent, i andrarundan mot Benjamin Becker, som sämst 67 procent, i semifinalen mot Stanislas Wawrinka). Vinner i genomsnitt 76 procent i förstaserve (som bäst 84 procent, i åttondelsfinalen mot Marcel Granollers, som sämst 70 procent, mot Mikhail Juzjnyj i kvartsfinalen).

Det man snabbt kan avläsa ur de här siffrorna är att Nadal hållit en relativt jämn nivå genom hela turneringen. Djokovic har å sin sida tappat fart mot slutet. ”Bara” 38 winners mot Wawrinka över fem set och 49 game (7,6 per set, 0,77 per game) – det vill säga nästan lika många som på blott 21 game mot Granollers (och 22 game mot Joao Sousa).

Vann dessutom bara fyra returgame mot Wawrinka (som ju så klart är en betydligt bättre servare än Nadal – men att det blev så få med tanke på att schweizaren hade rysligt låg procent i förstaservar i de tre första seten är oroväckande).

Väldigt många oprovocerade misstag mot Wawrinka och Juzjnyj också, med Djokovic-mått mätt.

Jag tror att det faktum att Djokovic inte stött på ordentligt motstånd förrän i semifinalen ligger honom i fatet inför finalen. Tror dessutom inte att han gått stärkt ur drabbningen mot Wawrinka på det sätt som han gjort om han i stället kört över honom. Det var ett styrkebesked att vinna den matchen, men att han inte lyckades nå sin högstanivå kan sätta sig på självförtroendet.

För mot Nadal måste han spela på absolut topp. Så formstark är Nadal, och så framgångsrikt är hans spel på hardcourt i år.

Jag tror att det här blir en tät match. Minst fyra set, det känns givet, men troligtvis till och med en femsetsrysare. Så ser styrkeförhållandena ut mellan dessa båda giganter.

Vem som vinner?

Rafael Nadal.

Han har varit den som övertygat mest under hardcourtsäsongen i allmänhet och US Open i synnerhet. Djokovic är generellt den klart bättre spelaren på hardcourt, men Nadal har under 2012 och 2013 (fem segrar på deras sex senaste möten) jobbat upp ett väldigt starkt självförtroende och har just nu ett svagt psykologiskt övertag på sin rival.

* * *

Lite kul fakta inför finalen:

• Deras totalt 37:e möte (se full resultatlista nedan), vilket är mest någonsin mellan två spelare under Öppna eran (fjärde mötet i år, Nadal leder med 2-1). Nadal leder den inbördes statistiken med 21-15, 7-3 i Grand Slam-sammanhang (Djokovic leder med 11-6 totalt på hardcourt och 3-2 i GS-finaler).

• Detta blir deras tredje US Open-finalmöte. Nadal vann i fyra set 2010 och Djokovic i fyra set 2011.

• Detta blir 34:e gången på de senaste 35 Grand Slam-turneringarna (sedan Franska öppna 2005) som någon ur Big Four bärgat titeln. Enda undantaget är Juan Martín del Potro, som vann US Open 2009 (slog Roger Federer i fem set i finalen). Under denna period har Federer vunnit 13 titlar, Nadal 12, Djokovic 6 och Andy Murray 2.

• Detta blir tolfte gången på de senaste 15 GS-turneringarna (sedan Franska öppna 2010) som antingen Djokovic eller Nadal vinner titeln. Under denna period har Nadal vunnit sex titlar och Djokovic fem.

• Djokovic är för tredje året i rad klar för sin tredje final under en och samma säsong. Det är hans fjärde raka US Open-final och femte totalt (1-3 i finalfacit). Han är den första spelaren att nå fyra US Open-finaler i rad sedan Roger Federer (spelade sex finaler mellan 2004 och 2009, vann fem raka). Det är Djokovics tolfte Grand Slam-final totalt (6-5 i facit) och tionde på de senaste 13 Grand Slam-turneringarna (sedan US Open 2010; 5-4 i facit). Han har 50-8 i matchfacit den här säsongen (31 segrar på hardcourt). Han har tre titlar (Australiska öppna, Dubai och Monte Carlo) och en finalförlust (Wimbledon).

• Nadal är klar för sin 18:e Grand Slam-final i karriären (12-5 i facit). Vinner avancerar han till plats tre på listan över spelare med flest GS-titlar genom tiderna (bakom Federer, 17, och Pete Sampras, 14). Han har 59-3 i matchfacit i år (21-0 på hardcourt) och spelar i natt sin tolfte final på 13 turneringar (9-2 i finalfacit). Nadal har bara blivit bruten en gång under hela US Open (mot Gasquet i semifinalen) och har bara tappat ett set på vägen mot final (mot Kohlschreiber i åttondelsfinalen). Han har alltså hållit 81 av totalt 82 servegame. Han har 16-1 i facit mot topp 10-spelare i år och har slagit åtta olika topp 10-spelare (har inte mött Murray). Om han vinner i natt bärgar han sin totalt 60:e titel i karriären.

Skärmavbild 2013-09-09 kl. 13.05.05
Sida 1 av 9
  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB