Yes! En av mina idoler, Kinga Sandén, vann Stora Journalistpriset!

Följ henne på Twitter vetja!

Många har försökt förringa henne och priset, och menar att Twitter inte är nåt särskilt, att det är tekniken och inte Kinga som gjort något storartat, om ens det.

Jag vill bara ge er en av de tweets hon själv skickade ut under kvällen, från galan:

För samtidigt som Kinga tog emot sitt pris, för förtjänstfullt twittrande från Iran under valet, kom nyheten att ännu en person har dömts till sex års fängelse för att han deltog i protesterna mot presidentvalet i juni.

Så om man tycker att Kingas twittrande är löjligt kan man alltid sätta det i ett större sammanhang. Kingas pris är ett pris till alla de iranier som protesterade på gatorna i Iran, och som med risk för hårda repressalier twittrade för att tala om för oss i omvärlden vad som pågick. Kingas pris symboliserar något så mycket större än en enskild svensk journalist på Sydsvenskans twittrande.

Årets avslöjande stod Per Hermanrud, TV4 för, och årets berättare blev Karin af Klintberg och Jane Magnusson, SVT för. Lukas Bonniers Stora Journalistpris gick till Sverker Olofsson, ”för att han aldrig ger sig”. Grattis också till er, såklart!

Uppdaterat: Per Torberger har skrivit en bra analys om Kingatwittrandets betydelse för journalistiken.

Ikväll delas Stora Journalistpriset ut av Bonnier.

Jag är särskilt nyfiken på vem som kammar hem priset i kategorin Årets Förnyare. De nomierade är Kinga Sandén, utrikesredaktör på Sydsvenskan, som är nominerad för sitt twittrande från Iran i somras, Newsmill och slutligen Språktidningen.

Ni som brukar läsa den här bloggen vet att jag är en stor vän av Twitter. Jag följer Kinga Sanden och tycker att hon ska få priset, vilket jag också skrivit om på just Newsmill, som idag anklagas för stöld och upphovsrättsintrång. De har publicerat ett rätt så kort citat från en artikel som Ali Esbati skrivit på Aftonbladet debatt, så här ser det ut:

Jag är också en vän av Newsmill men undrar ändå.

Jag kan inte med all vilja i världen få ovanstående citat att kvala in som upphovsrättsintrång, däremot förstår jag verkligen inte varför Newsmill väljer att publicera så att det ser ut som en artikel. Varför inte skriva ett blogginlägg i Newsmillbloggen och kommentera debattartikeln där, inklusive det citat som syns ovan? Det känns faktiskt väldigt dumt som upplägget är nu, och snopet att klicka på inlägget även om jag förstår poängen att ni vill vara öppna och modiga och släppa in kritik mot den egna sajten. Den poängen hade kunnat göras betydligt snyggare.

Hur som helst, diskussionen förs i branschen, priset är definitivt en snackis i medievärlden, men jag är nyfiken på hur läsarna ser på spektaklet.

Om man nu är av uppfattningen att journalister jobbar i allmänhetens tjänst, för att upplysa, informera och granska makten, hur tänker då allmänheten om vem som förtjänar priset?

Om ni tänker att priset ska gå till en förnyare (förra året gick det till Fredrik Strage för hans Youtubiana), vem av ovanstående är mest lämpad?

Förra året var jag kritisk till att Strage fick priset, men Emanuel Karlsten har en poäng i det han skriver här, även om Strage har gjort andra betydligt mer förtjänstfulla insatser som journalist än att komma på idén att man kan göra en hundralista med klipp från Youtube. På samma sätt som Kinga Sanden är en utmärkt journalist vars twittrande är en mikroskopisk del av hennes gärning.

Så frågan är om priset i kategorin förnyare ska gå till den journalistiskt allra bästa prestationen, eller till den som faktiskt testat något nytt och lyckats inspirera andra?

Veckans bloggtema är Manlighet.

Skriv om hur du definierar manlighet, om det ens finns något som kan sägas vara just manligt.

Du har på dig tills i morgon kväll/natt, på lördag sammanfattar jag.

Är du en av alla dom som inte har ett jobb att gå till? Som dessutom på grund av a-kassans kackiga regler inte har möjlighet att ta ströjobb för att du då riskerar att förlora din ersättning?

I så fall är du inte ensam. Men just nu är det knappast en tröst. Ju fler arbetslösa desto hårdare konkurrens om de jobb som finns.

Jag tänker ge några tips, på hur du kan använda nätet för att söka jobb.

Först och främst, gör som Jonas Svedin. Han satte upp en blogg och döpte den till ”Ge grabben ett jobb”. Det tog honom en månad att få nytt jobb genom den.

Ett färskare exempel är Rebecka Beiersdorf, som söker jobb genom sin blogg, toppenjobbet.nu. Där tipsar hon också om andra som söker jobb på samma sätt, och berättar hur hon går tillväga, och vilka fler kanaler hon använder sig av.

Att blogga är inte bara ett sätt att tala om att man söker jobb. Det är också ett ypperligt forum för att berätta vad man kan. Har du någon spetskompetens, är du särskilt duktig på något, så skriv om det. Dela med dig av dina kunskaper och jobba på ditt eget varumärke. Det passar kanske inte alla, men kan definitivt vara bra om du är extra duktig på något. En blogg kan också bli ett bra dokument för en eventuell arbetsgivare som vill kolla upp dig och veta vem du är, så tänk dig för, att publicera fest och nakenbilder är kanske inte den bästa idén om du inte är ute efter jobb som strippa.

En annan bra grej är att skapa ett konto på Linkedin. Där kan du skriva ner ditt CV, lägga till kontakter och be andra skriva referenser åt dig, som sedan syns på din sida. Länka till din Linkedinprofil från andra ställen, som din blogg och Facebooksida.

Och var inte rädd för att tala om att du är ute efter jobb. Överallt. De flesta jag känner får sina jobb genom kontakter, inte genom Arbetsförmedlingen.

Naturligtvis är också Twitter ett bra sätt. Där finns en hashtag som heter #nyttjobb, där kan både arbetsgivare och arbetssökande ”annonsera”. Men tänk då på att om du är helt okänd och skriver på Twitter att du söker jobb, så lär kanske inte svaren rassla in. Om du däremot är aktiv på Twitter, lägger till kontakter och deltar i diskussionen så att andra lär känna dig så ökar chanserna att du får det där jobbet du så gärna vill ha. Allt som skrivs på Twitter med hashtaggen #nyttjobb samlas på den här sidan.

Är det så att du har ett jobb men riskerar arbetslöshet, är du vikarie, ska du flytta eller på annat sätt tror att du kommer att behöva söka jobb snart? Börja redan nu, med nätverkandet på nätet. Som bekant tar det tid att bygga relationer och förtroende, och chanserna ökar att du ska få ett jobb om du redan har ett nätverk, om det går att finna din historia på nätet och såklart – den får gärna vara positiv. Om din blogg använts för att prata skit om eller smutskasta en nuvarande arbetsgivare lär ingen bli särskilt frestad att anställa dig, likaså om du bara gnäller om hur jobbigt det är att gå till jobbet…

Jag läste också artikeln om mamman och barnet som dött i bussolyckan i Dorotea. Och reagerade som man gör. Tänkte att det var hemskt, inte minst för att mamman var lika gammal som mig.

Dagen efter kröp olyckan innanför skinnet på mig. Det som först var en nyhetsartikel som jag inte ägnade mer än ett par minuter och en snabb tanke, blev verkligt.

Mamman var inte bara lika gammal som mig. Hon var min vän på Facebook. Vi följer varandra på Twitter. Jag brukade läsa hennes blogg, och hon läste min.

Och det som var en olycka, en rubrik bland andra, blev plötsligt en smärtsam påminnelse om livets förgänglighet. Det blev en sorg över att en människa som var en del av min vardag plötsligt är borta. Jag drabbades också och blev en del av den kollektiva sorgen. Det var som om flödet på Twitter stannade upp. Många loggade ur, andra drog sig till sina bloggar för att skriva av sig, andra uttryckte sorg och bestörtning på Twitter, besökte hennes Facebooksida för att skriva kondoleanser och vi försökte tillsammans förstå det ofattbara.

Mamman hette Tea Anderstig, och hon var älskad.

Genast uppstod den parallella diskussionen, den om vem som egentligen hade rätt att sörja.

Går det att sörja en människa man inte träffat? Får man gråta över någon man känner endast genom internet?

För er som hyser tvivel om den saken rekommenderar jag att läsa Carl-Henric Jaktlund. Twittersorg är riktig sorg.

Det pratades också om vad som var okej och inte. Somliga tvekade inför att publicera de bloggposter som skrivits. Kanske mest för att de var osäkra på om de hade rätten att sörja Tea, om de hade rätt att uttala sig om hennes död alls, då de inte hade träffat henne. Jag menar att man har det.

Tea levde en stor del av sitt liv på internet. Vad kunde vara mer naturligt än att de som delade det livet också uttryckte sorg just på internet? De kände inte Tea så som hennes närmaste kände henne. Vi har alla olika sidor. Jag är en person för mina barn och en annan på jobbet. Mina nätvänner känner andra delar av mig än mina släktingar. Men alla delar är jag, lika mycket.

I chock och sorg kanske vi uttrycker oss klumpigt. Vi är så rädda för det, att vara klumpiga, säga fel och göra fel. Men jag tror att nästan vad som helst är bättre än tystnad och att hålla det inom oss. Vi behöver vara snälla mot oss själva och toleranta mot andra. Det finns inte rätt eller fel sätt att sörja.

Någon uttalade sig kritiskt mot att det tändes cyberljus för Tea. Ansåg att det var ovärdigt. Jag ser det som en smakfråga. Fel för någon är rätt för en annan. Om nu de som blev bestörta över Teas död, som inte kunde ses och krama om varandra, som inte har möjlighet att samlas för en minnesstund men ändå tillsammans med andra vill manifestera sin saknad så måste de få göra det. Man kan inte äga en annan människas sorg.

Vi sitter ofta ensamma framför våra datorer och delar med oss av våra liv. Då borde det inte vara konstigt att dela också när döden drabbar.

Jag träffade aldrig Tea Anderstig. Men hon var en del av mitt liv, som är borta nu. Hon var en person jag tyckte om. Jag vill inte spekulera i var hon finns nu, eller vad hon gör, men jag vill tro att hon har det bra.

Här samlas flera bloggposter där vännerna skrivit om Tea.

Ovanstående är inte min åsikt. Meningen är hämtad från Blogipedia som i sin tur hittat den här och det hela visar sig handla om svininfluensan.

Apropå veckans bloggtema som är manlighet så har Coffe redan hunnit skriva och jag blev inspirerad till sökningen på Blogipedia, och resultatet kan säkert inspirera en och annan som vill haka på veckans tema. Eller vad sägs om följande fina påståenden om män hämtade ur svenska bloggar:

Män är som tändstickor.

Män är som datorer.

Män är överrepresenterade bland missbrukare.

Män är luddproducenter.

Män är aldrig förstoppade.

Kom igen nu, skriv om manlighet. Eller försök svara på frågan som Johanna Sjödin ställt på Facebook: Vad är en man?

Nu finns Spotify tillgängligt i mobilen också för alla stackare som inte har en iPhone eller Android. Eller kanske inte alla. Du måste ha en Symbianlur. Kolla här för att se om din telefon har stöd för Spotify.

För att kunna spela Spotify i mobilen krävs premiummedlemsskap, men det kan det definitivt vara värt, inte minst för att slippa reklamen som ständigt stör när man lyssnar på musik via datorn. Och för att man kan lyssna på sina spellistor även när man är offline, både i dator och mobil.

Apropå Spotify – det här inlägget seglade upp som mest klickade i min blogg igår. Det är en guide till diverse julmusik i Spotify. Listorna har ett år på nacken så jag kan inte garantera att de alla fortfarande är kompletta.

Efter diskussion som uppstod efter förra veckans bloggtema om jämställdhet tänkte jag att vi den här veckan ska fördjupa oss i det manliga könet.

Vad är manligt? Finns det något som rent biologiskt är manliga egenskaper? Eller är de skapade genom kultur och arv? Vad är det bästa respektive sämsta med män? Hur skiljer sig män från kvinnor, egentligen, och varför? Finns det något som kan kallas för en ”riktig man”? Hur är han?

Hör du till dem som tänder sexuellt på män? Vad går du igång på, vad är det män har som kvinnor saknar förutom det uppenbara?

Ge mig din bild av mannen, eller männen. Berätta vad manlighet är för dig.

Och det skulle vara extra kul om ni män ville blogga, stå upp för ert kön eller kanske dela med er av vad som får er att känna er särskilt manliga.

När du är färdig länkar du hit för att sprida ordet, sedan droppar du en direktlänk till ditt inlägg i kommentarsfältet här, så att jag säkert hittar igen den. (en direktlänk är alltså en länk som går till inlägget, inte till bloggens förstasida)

Eller, om du har ett Twitterkonto, posta länken på Twitter och hashtagga med #bloggtema.

Kunde inte låta bli att bildgoogla på ordet ”man” och ge er den första bilden som poppade upp. Och för en gångs skull struntar jag i eventuella upphovsrättsintrång… Om nån blir sur och reagerar lovar jag att plocka bort den.

Varsågod mina damer och herrar, en man:

Den här veckans tema har varit Jämställdhet. Ett ämne som det bloggas rätt så friskt om dagligen, i olika bloggar. Min absoluta favorit på området är Kurrylin, som skriver ganska ofta om jämställdhet och feminism på ett sätt jag gillar, för att hon sällan är tvärsäker, mer frågande, men ändå bestämd. Hennes blogg rekommenderar jag varmt, alla veckor på året.

Anders Wengelin efterfrågade en tydligare definition, för att inte förväxla jämställdhet med jämlikhet. Kanske lite sent men ändock: jämställdhet handlar om jämlikhet mellan könen. Jämlikhet är ett vidare begrepp. För jo, somliga som kommenterat och skrivit har valt att skriva om jämlikhet i stort, och inte begränsat till jämställdhet. Som exempelvis Maria de Suède, som skriver om jämställdhet mellan olika grupper och inte bara kön.

Skatan har skrivit. Om jämställdhet. Om kvotering som slår fel och blir diskriminering, om jämställdhet i äktenskap och annat. (nu när jag skriver reagerar jag på vilket konstigt ord jämställdhet är. det känns som om jag skriver fel, stavar fel, och det är kanske inte så konstigt att det uppstår begreppsförvirring ibland)

Hanna bjuder på en seriestrip. Och jag passar på att påpeka att bloggtemat får tolkas fritt. Man får göra ljud, video, bild och så vidare. Tanken är att få så många olika infallsvinklar och former som möjligt på ett och samma tema.

Hanna Marie har skrivit vad begreppet jämställdhet betyder för henne, vad som är viktigast.

Annieellen skriver en postning som kanske inte handlar som mycket om jämställdhet, mer om jämlikhet och rättvisa. Läsvärt anyway.

Rebecka Edgren Aldén har skrivit om jämställdhet i parförhållanden. Rebecka som för övrigt utsetts till årets jämlikaste och smartaste feminist av tidningen Leva, tillsammans med Tinni Ernsjö Rappe som hon skrivit boken Skriet från kärnfamiljen med. Deras blogg med samma namn är också alltid läsvärd.

Trebarnsmamman har skrivit intressant om statistik kontra verkliga förhållanden.

Johanna skriver rakt och enkelt, om vad jämställdhet innebär för henne.

Gunilla ger oss en text som handlar om göromål i hemmet, och uppmanar oss att göra ett tankeexperiment.

Jävla Jenny har skrivit en underbar postning om hår på benen.

Ingrid skriver bra om jämställdhet i praktiken, och lyckas faktiskt få med Anna Anka på ett hörn. Dessutom finns där en definiering över jämställdhet kontra jämlikhet för den som vill ha det bättre förklarat.

Smulan skriver om orättvisor mellan könen i arbetslivet. Och jag vill dra en djup suck över att vi faktiskt inte kommit längre. Samtidigt som jag vad gäller just jämställdhet är tacksam över att vara född i Sverige här vi kommit så mycket längre än på många andra ställen i världen.

Lilla O skriver att det egentligen är väldigt enkelt. Och det borde det vara.

Elker har skrivit om att han är feminist. Något historielöst kanske…

Nelin slår ett slag för könskvotering. Och kompletterar med att skriva om ett ljus i mörkret.

Varje vecka är det några som postar länkar till gamla inlägg de skrivit i ämnena. Det är helt okej, kan ju vara väldigt läsvärt hur gammalt det än är och en anledning att aktualisera gamla postningar. Men. Veckans bloggtema kom till för att inspirera till skrivande. För att samla många kring samma ämne under några dagar och försöka sprida det i så många delar av bloggvärlden som möjligt. Därför kanske jag inte lyfter de äldre postningarna på samma sätt som de nya. Denna veckas skåpmat kommer i varje fall här: Oscar Raul och Nemo.

Ett påtagligt mönster vad gäller Veckans bloggtema är att det är stor övervikt på kvinnor som skriver. Den här veckan är det EN person av hankön (jag vill inte kalla honom man med tanke på hans ålder) som skrivit. Två män länkar till äldre postningar.

Och med tanke på den här veckans tema undrar jag varför? Har ni några teorier? Jag vet att en hel del män läser den här bloggen. Beror det på ämnesvalen? Eller något helt annat? Svara gärna i kommentarsfältet, särskilt om du är man.

Här är dagens krönika.

Ämnet för dagen är smileys.

Blogginlägg jag skrivit i ämnet:

En vecka utan smileysar.

Skippa smajlisarna.

Fegt, avväpnande eller ett sätt att hålla höjd i diskussionen?

Första reaktionerna på #nosmiley.

För eller emot?

Nosmiley #fail.

Humor utan smileys.