Det är precis hundra dagar kvar av detta årtionde, om vi räknar med idag. Därmed har nedräkningen börjat på olika stället.

Nollnolltalet som listar decenniets hundra bästa låtar kör igång idag med låt nummer hundra på listan, som tagits fram genom att låta alla möjliga och omöjliga personer göra sina egna 100-listor. Här hittar ni min lista, och här har Pelle Sten satt ihop det bästa från sina favoritlistor.

Det ska bli väldigt spännande att se vilka låtar som hamnar tioitopp.

En helt annan nedräkning är den som Mindpark gör när de listar decenniets hundra viktigaste mediehändelser. Den listan är utan inbördes ordning och inleds idag med Martin Jönsson som skriver om mediernas ignorerande av sin publik.

Finns det fler nedräkningsbloggar där ute? Fler hundralistor? Let me know.

Idag invigs Bokmässan i Göteborg, nummer 25 i ordningen. Och aldrig har det varit enklare för oss som inte är där att ändå ha koll på vad som händer och faktiskt delta i en del av evenemangen.

Snabbast och enklast är att följa hashtagen #bokmassan på Twitter. På purfärska sajten Allt om bokmässan hittar man allt. Twitterström, bloggposter och artiklar om bokmässan, bilder och Bambusersändningar. Sajten är tänkt som guide åt besökarna men jag är övertygad om att där finns mycket att hämta även för oss som inte är på plats.

Om man inte vill eller hinner ha koll på precis allt kan man spana in den här bloggen av Jan Gradvall och Jessica Gedin. På bloggfronten kan jag också tänka mig att det kommer att hända grejer på Bokhora, Pocketblogg och En annan sida. Aftonbladet bloggar från bokmässan i Kulturbloggen. Lite nyfiken är jag också på bokmässans egen Jubileumsblogg.

En av nyheterna som lanseras på mässan är redan ute, det är Vulkans samarbete med 3, smsboken.se.

Mediebranschen krisar. Det blir allt svårare att dra in annonspengar, och folk är mindre och mindre benägna att betala för tidningen. Upplagorna sjunker, och fler och fler tar del av nyheter på internet. Utan att betala en spänn.

Detta trots att de som producerar nyheterna – journalisterna – fortfarande kostar pengar. För att inte tala om alla andra kostnader, inte minst för tekniken. (som skulle kunna vara betydligt billigare om medieföretagen vore mer öppensinnade och lite mer flexibla, men det är inte sällan skutor som är över 100 år gamla som ska vändas och det tar tid)

Just nu pågår en bloggstafett där mediefolk debatterar huruvida det är möjligt att ta betalt för nyheter på internet. Jag är skeptisk. På goda grunder. Egentligen har folk aldrig egentligen betalat för innehållet, journalistiken. Det man betalat för är service, man betalar för att få nyheterna tryckta på papper och hemburna till brevlådan. Därför tror jag att betalningsviljan på nätet är liten, eftersom man redan har betalat för distrubutionen, genom inköp av dator och sitt bredbandsabbonemang.

Vad säger du? Är du beredd att betala för nyheter på nätet? Hur mycket? För alla typer av nyheter eller bara vissa, och i så fall vilka?

Är du intresserad av debatten rekommenderar jag följande läsning:

Fredric Karén, SvD, som också är skeptisk.

Bo Hedin som listar för och nackdelar.

Charlotta Friborg, DN, om branschens Törnrosasömn.

Jocke Jardenberg, Mindpark, om att kasta pengar i sjön.

Micke Zackrisson, Veckans Affärer, om att skilja på äpplen och päron.

Fredrik Strömberg, SSBD, om att göra rätt investeringar.

Min typ av humor.

guilloua v. -de Att gång på gång upprepa ett för den stora publiken erkänt falskt påstående som sant och därigenom tydligt visa sin argumentatoriska metod samt sin beredvillighet att trots avsaknad av kunskap vilja ge sken av att ha densamma, med följden att ens trovärdighet också inom andra ämnen totalt eroderas.
Ex. Statsministern lyckades ~ i frågan om arbetslöshetens orsaker.

Apropå det här.

Uppdatering: Det var visst inte alldeles nytt.

Mina barn är lite för stora för barnböcker. Jag hade tänkt skriva att de är för stora för högläsning, men så slog det mig att man aldrig blir för stor för högläsning. Det funkar på vuxna också, annars skulle det knappast finnas en marknad för ljudböcker. Hur som helst – för stora barn eller ej – jag tänker ändå tipsa om den här fina bloggen som skriver om barnböcker.

Bokunge.

Det som fick mig att fastna var tipsen om gamla barnböcker, de jag läste när jag själv var barn, som Hus är gott sa Oskar, eller Till vildingarnas land. Vad gäller den senare har jag visserligen starkare minnen av Boktipset och Stefan Mählqvist i regnbågssoffan än av boken i sig, men nostalgi som nostalgi?

Vare sig du är gammal och vill minnas din barndoms böcker eller vuxen och vill ha tips om bra böcker att läsa för dina barn är Bokunge en utmärkt blogg, som inte bara tipsar utan skriver personliga texter som i sig är läsvärda.

Och bara för att vi är inne på nostalgi och barnböcker måste jag också tipsa om En man med ett skägg, och hans texter om Proggiga barnböcker och Kristna barnböcker. Alldeles underbart, om man som jag är uppvuxen i frikyrklig miljö på sjuttiotalet.

När jag tänker efter är det nog så att man aldrig blir för gammal för barnböcker heller…

Idag har jag skrivit en krönika om unga tjejers internetberoende.

Apropå det här.

Den här veckan tänkte jag att vi skulle bli lite allvarliga, och skriva om sorg.

Vilken är ditt livs största sorg?

Sorg kan ju vara alltifrån sorg över någon som är död till sorg över att ha valt fel, förlorat ett jobb, eller som i mitt fall – sorg över en pappa som aldrig var.  Sorg kan vara diffus eller tydlig, den kan vara stark eller svag. Den kan komma och gå, den kan ta över och utvecklas till bitterhet, eller leva sitt eget liv sida vid sida om lycka.

Det går att sörja en skilsmässa, det går att sörja en katt, somliga sörjer sin ungdom, andra sörjer över att vara just unga. Man kan sörja en idol, någon man inte känner.

Vad är egentligen sorg? Ge mig dina tankar. Ge mig din berättelse. Länka hit och droppa en länk i en kommentar, och försök att göra ämnet till ditt, känn dig inte låst av mina frågeställningar.

Det har blivit dags att sammanfatta veckans bloggtema, om Jante-lagen. Jag kan säga att det som skrivits ger mig gott hopp om att den är på väg att utrotas ur våra svenska själar, sakta men säkert.

Om du händelsevis inte orkar klicka på en massa länkar vill jag ändå rekommendera Jonas aka Silverfiskens bidrag. Läs det och läs det igen som om det vore riktat till dig personligen.

För så här är det.

Du är något.

Du är helt jävla unik och ingen kan ta det ifrån dig. Enbart du har det perspektiv du har på livet och det tro fan att du har nåt att erbjuda världen. Du kan erövra världen, visa den att du har saker att komma med.

Visst, du behöver inte gå runt och tro att du är bättre än någon annan, men glöm aldrig att du har något att komma med. Och låt aldrig någon tala om för dig att du inte har något att komma med.

Du är bäst i hela världen på att vara du.

Och det är jävlar i mig värt en applåd bara det.

Em har skrivit en något försiktig lista där hon beskriver både vad hon är bra och mindre bra på. Det är ju inte sällan så att en och samma egenskap kan vara både bra och dålig, beroende på i vilket sammanhang den plockas fram.

Gunilla skriver en helt skamlös lista över sådant hon är bra på. Heja! Emilia skriver en helt egen lag – Emilialagen.Tanketerroristen delar med sig av lite gammalt skryt.

Byggblasket uppmanar helt enkelt till att bryta mot lagen. Anette gör precis det.

Smulan skriver väldigt tänkvärt om det dubbla i Jantelagen. Vare sig man tror att man är något eller man erkänner att man inte klarar allt får man höra de där orden… Novellbloggen försöker hitta en gyllene medelväg, ett sätt att hantera lagen. Göran skriver om anitjantelagen och att inte låta sig styras helt av vare sig den eller Jante. Islandsmamman är inne på samma spår. Om empati.

Batbut om Jante, avundsjuka och rädsla.

Annieellen skriver om hur hon styrts av Jantelagen fast hon knappt känt till den. En viktig signal om att vi kanske måste prata om den. Listoplisto för ett resonemang om Jantelagen och hur den påverkar, och vilka delar hon lyckats övervinna. Skatan ger oss ett historiskt perspektiv.

Ingrid skriver personligt, och går igenom varje punkt i Jantelagen utifrån sig själv och sina erfarenheter. Charlotte skriver och säger att Jantelagen inte är lika stark i storstäderna. Kanske ligger något i det, vad säger ni andra? Charlotte fortsätter med en postning om sin briljans, och så en med egenskaper hon kanske inte är lika stolt över.

Columbus lögn har skrivit till sitt ofödda barn. Du är viktig. Lilla O ger oss Jäntelagen och en egen skrytlista. Krubb listar också vad han kan. Barn ombord har gjort två listor. Miss M trotsar också Jante med en lista över sånt hon är bra på.

Kjellberg skriver om Mona Sahlin som offer för Jantelagen. Susanne Fellbrink skriver om Jantelagen och sina erfarenheter av den som kvinna i nöjesbranschen.

Läs Trollhare. Om Anna Ankas uppbrott från ”Jantelandet”. Nemo refererar också till Anna Anka, och vänder sig emot tanken på att vi har brister som ska rättas till. Eva förstår inte vad Anna Ankas tankar har med Jantelagen att göra överhuvudtaget.

Sist vill jag klippa in en kommentar till bloggposten där jag uppmanade att skriva om Jante, kommentera gärna:

Så himla snyggt, i all sin enkelhet. Klockren.

Det kom en eftersläntrare, till pappautmaningen. Jag publicerar hela texten här, läs så förstår ni varför:

Somliga bloggutmaningar är mer än vad man bara står ut med.
Somliga texter behöver skrivas, mer för ens egen skull än för omvärlden.
Men kanske kan någon annan ha …någon sorts glädje av den här berättelsen.
Däremot väljer jag att inte lägga ut den på min egen blogg, helt enkelt av hänsyn till relationen till den pappa jag skriver om.
En pappa som inte är min, utan mitt barns.

Detta älskade barn.
Ett barn som kom, mycket efterlängtat men absolut inte planerat.
För mig en välsignelse.
För honom en katastrof.
Han förklarade för mig att han älskade mig men ändå lämnade han mig just med hänvisning till detta barn, barnet som då bara var ett litet embryo, fortfarande möjligt att välja bort.
Vilket han ville att jag skulle göra.
Han kände sig överkörd av mig, av mitt beslut. För där fanns ett barn, ett mycket mycket litet hjärta pickad under mitt, och för mig var det fullständigt omöjligt att göra annat än att låta livet ha sin gång.
Ja.
Han BLEV överkörd.
JAG bestämde att livet var och skulle fortsätta vara och i det beslutet var mitt, och det tog jag. Utan att egentligen tveka.

Men nej.
Ändå inte.
För det krävs två för att SKAPA ett liv.
Två vuxna människor har oskyddat sex tillsammans.
Inte en gång, tillfälligt, utan regelbundet och njutningsfullt, ömsint och kärleksfullt.
Vuxna människor, som vet hur barn blir till, som vet hur en kondom fungerar, p-piller fungerar. (Eller inte…)

Så han försvann.
Jag fick en pappkasse med lite kvarglömda tillhörigheter på en lunchrestaurang i närheten av hans jobb. Jag tog mitt illamående, min pappkasse och for hem till min förort och började samla ihop spillrorna av vad som var i livet, och planerade inför det som skulle komma.
Kroppen förändrades, foglossning och flyttlass och utan dessa vänner hade somligt varit fullständigt omöjligt.

Månaderna gick, kontakten med barnets far var sporadisk och konfliktfylld.
Han kom och hälsade på på BB och han var med och bestämde namn.
Jag försökte hålla i… ja, något. Peka på att oavsett vad han ville så fanns det ett barn som behöver båda sina föräldrar och … att det är en för viktig sak för att bara smita ifrån.
För någonstans så kunde jag ändå inte riktigt tro på honom, på hans sjappande. För det här är i grund och botten en klok och förnuftig människa, en logisk person som inte skenar iväg i oövertänkta beslut. (Nåja…)

Försiktigt försiktigt försökte jag få honom att se att den lilla pojke som fötts var ett fantastiskt litet barn och inte en katastrof.
Det gick väl så där.
Men sakta så sjönk kanske den verkligheten in.
Kanske hade andra skeenden, ekon från tidigare generationers val och beslut, stor påverkan på honom. Kanske behövde han bara väldigt mycket mer tid än andra.

Men.
Tillslut hände något. Han bytte fot. Bestämde sig för att det här var ok, kanske till och med bra.
Det är en god sak, att kunna byta fot, ändra ett beslut.
Backa tillbaks och göra om.

Nu är han en bra pappa till sitt barn.
Nu säger han att han älskar mig.
Nu vill han att vi ska flytta till honom.

Hur i hela fridens namn gör man för att börja lita till en människa igen?
Hur gör man för att kunna älska igen, när smaken av svek är så stark i munnen?
Behöver man förlåta, och hur gör man det om ingen ber en om det?

——————————————————————————————

Uppdaterat, E som skrivit inlägget tackar för och besvarar de kommentarer hon fått:

Jag är överväldigad över kommentarerna jag fått.

Uno säger: ”Jag gillar att han ändrat sig, även om det tar tid för dig att smälta det. Ta honom, ingen är perfekt; aldrig någonsin”.

Visst är det så. Inte ens jag – särskilt inte jag – är perfekt. Ödmjukhet är något jag ständigt övar på. Och jag VILL ju ta honom, hade jag inte velat det hade jag inte slitit så med det här, då hade jag helt enkelt sagt: Du har gjort ditt som min man. Koncentrera dig på att vara en bra pappa nu.

Matilda77 är fövånad: ”Man har väl oskyddad sex för fortplantingens skull.”
Jo.
Om man är klok så gör man så.
Vi var inte så smarta, vi slarvade och vi undvek att hantera ett stort problem.
Jag visste nämligen att han inte ville ha (fler) barn.
Han visste att jag längtade efter barn.
Om sånt är det svårt att kompromissa.
Han visste också att jag inte åt p-piller el dyl, och ont om kondomer är det lätt gott om i stridens hetta.
Historien är urgammal men ständigt aktuell.
Men en sak kan jag lova dig, Matilda.
Det här barnet kommer aldrig någonsin tvivla på att det är ett mycket älskat barn. Jag älskar för två. Dessutom finns det en familj runt kring mig som älskar, och goda vänner och … och … och faktiskt en pappa, och vid det här laget några halvsyskon och en farmor också.
Det finns gott om kärlek.

Josephine: Du fångar mitt dilemma: ”hur bärman sig åt för att släppa det som varit så att det inte pyser igenom och förgiftar framtida situationer?”
Det är ju det jag är så rädd för, att jag inte kan släppa, att det inte spelar någon roll hur ”rätt” han gör och hur mycket han älskar, för att jag aldrig kommer kunna sluta tugga på det här gamla unkna övergivenhetssvek-benet…

Anna: Dina ord är trösterika, för visst är det så, visst finns det gott om exempel på familjer som inte fick någon jättebra start men som ändå fått till det.

Charlottes Mirakel: Även du slår huvudet på spiken: ”Han kan ju få vara en pappa ändå – även om han inte råkar leva ihop med mamman”.
Så lever vi nu. Med det är jag faktiskt ganska så nöjd, men han önskar som sagt mer. Han pratar om när vi flyttar till honom, om hur livet blir då, hur huset behöver byggas om så att vi rymms…
…och jag känner mig ganska så stressad stundtals. Jag vet, han menar absolut inget illa. Han vill bara vara tydlig: Han önskar att vi bodde tillsammans.
Jag kommer komma till en punkt när jag måste bestämma mig, säga vad JAG vill – och jag är rädd att sabotera det jag uppnått: Nu är han en aktiv pappa. Jag är rädd att han ”vänder” igen, ifall jag inte accepterar HELA dealen… Som sagt; jag är lite dålig på att lita på honom…

Smäm, Monica och Jerry pratar om förlåtelse: Jag övar, jag lovar, varje dag – haken är att jag inte verkar komma någonstans…

Trebarnsmamma pratar om ärlighet: ”Ta emot honom, men var ärlig och öppen med dina tankar och din tvekan.” Ja. Om jag bara vågade! Han är inte den som står kvar när det stormar, DET har jag ju lärt mig den svåra vägen. Så jag håller tand för tunga, och det fungerar faktiskt inte speciellt bra det heller. Så… jag kommer få ta mig i kragen och göra som du säger: prata lite klarspråk och hoppas hoppas att han står kvar den här gången.

Hela Lennarts  kommentar andas hopp och tillförsikt och det behöver jag sannerligen.
Julian of Norwich sa: ”all shall be well all shall be well and all manner of things shall be well ”
Kanske gör jag ett kärt gammalt misstag om och om igen: Tänker och oroar mig för mycket, andas och lever för lite.

Tack för era ord!