Den senaste veckan har jag varit med om så många saker som tillsammans gett mig hopp om mänskligheten, sådär så att jag svävat på rosa moln och känt mig euforisk, nykär, frälst. Saker hänger ihop. Crowdsourcing, kärlek, gatumusikanter, liv och död och somliga onda saker för gott med sig, om än inte alla, så långt har jag inte kommit i mitt hopp.

Men tillsammans är vi starka. Ta dig tid, titta på den här. Jag får gåshud.

Och håll utkik, snart ska jag berätta en fantastisk nyhet här.

Ett bevis på att internet = kärlek.

Och om du gillade videon – läs mer om playingforchange.

Den är uppe igen! Alter Ego resonerar. På resonerar.se.

Detta tack vare den internetkultur som jag inte längre hittar ord för att hylla.

Superlativen är slut.

Helené dog i december ifjol. Hon kommer inte tillbaka, hennes barn får henne inte tillbaks och inte hennes vänner heller. Men en stor del av Helené lever kvar. Hennes ord och tankar finns för andra att ta del av, och som Fatou (hon var en av Helenés nära vänner) sa: Wow, det här känns som att få tillbaks en liten bit av Helené.

Per Gustafsson, mannen som köpte domänen, har överlåtit den åt Helenes närmaste. Och härom kvällen ägnade vi oss åt crowdsourcing på Twitter.

Helené hade en stark önskan om att hennes blogg skulle finnas kvar även efter hennes död. På grund av ett missförstånd med betalningen av webbhotell och domän försvann den för en tid sedan, och så köpte den intet ont anande Per Gustafsson upp domänen och började publicera eget marknadsföringsmaterial på sajten, som streamades till Helenés Facebooksida och i allas våra RSS-flöden. Den diskussion som uppstod kulminerade i att han plockade bort materialet och bad om ursäkt.

Så i förrgår slog det mig plötsligt att hennes gamla poster kanske kunde finnas någonstans och kollade i min Google Reader. Mycket riktigt. Där fanns alla gamla poster från resonerar.se kvar, och jag twittrade lite om det. Ställde frågan om det inte skulle gå att återskapa hennes blogg. Själv är jag alldeles för oteknisk och har ingen aning om hur man gör, bara en stark känsla av att det måste gå.

Sedan gick det undan, och sällan har jag känt sådan hjälpsamhet och värme, visad i praktiken, som när folk strömmade till och började erbjuda sina tjänster. En efter en engagerade sig i resonerar.se. Någon letade upp det tema hennes blogg hade haft, någon annan fixade filen till hennes gamla bloggposter, någon erbjöd serverplats, en annan tog kontakt med Per Gustafsson och företag som jobbar med domäner och hosting hörde av sig och erbjöd hjälp. Ett gäng personer som sins emellan inte känner varandra, eller ens Helene, men på Twitter är det möjligt. På internet är det möjligt.

Resultatet är att Alter Ego resonerar nu är återskapad, och även om Helené är död finns orden kvar.

Ett stycke internethistoria.

Det är en solskenshistoria, men den sätter fingret på det viktiga i att verkligen fundera över vad som händer med den egna nätnärvaron när döden slår till. Vem har tillgång till mina konton? Vem ska sköta min blogg, ska det vara möjligt att kommentera eller ska kommentarsfunktionen tas bort? Ska jag lämna lösenord till mina närmaste eller till något företag som sköter saken?

Helené var en viktig bloggare när hon levde. Hon hade koll på läget och hon väckte tankar, hon var alltid med i hetluften och deltog i utvecklingen av den svenska bloggvärlden. Och nu är det faktiskt så att hon fortsätter göra det. Helené fortsätter att vara en del av utvecklingen och samtalet, och jag är helt säker på att hon inte har något emot det.

Under SSWC hölls ett seminarium på temat som jag tyvärr missade. Enligt dem som var där var det det bästa på hela campet. Några har bloggat om det, som Pelle Sten och Pelletsmaskinen.

Slutligen stort tack till alla er som var med och såg till att Helenés ord får leva kvar på nätet, genom Alter Ego, på resonerar.se:

Jocke Jardenberg, Thord Daniel Hedengren, Jonathan Sulo, Simon Sundén, David Hall, Patrik Fältström, Tobias Karlsson och Anders Thoresson. Ni är dagens hjältar. Har jag glömt någon? Hojta!

Tack också till Per Gustafsson som så snabbt insåg sitt misstag och hjälpte till att göra detta så smidigt som det bara går, trots att han för tillfället befinner sig på andra sidan Atlanten. Simon har skrivit en alldeles särskild hyllning till honom här.

Uppdatering: Läs också Tonårsmorsa. Hon var en av Helenés nära vänner, och har skrivit väldigt fint om sin vän.

Jonathan Sulo berättar om hur han gjorde, och det är spännande på mer än ett sätt.

Jag vill låta Helené själv avsluta den här posten, med ord hon skrev i december 2007, ett år innan hon dog:

Jag menar, har ni tänkt på hur bloggare, ja även bara läsare faktiskt ställer upp för varandra. Det pratas så mycket om tjafs, stalkers, troll osv. För att inte tala om att bloggosfären har inget ‘vettigt’ att tillföra. Inte ovanligt, så är det oftast det negativa som tar överhand och i ett sådant stort begrepp som internet, så hamnar det positiva i skymundan. Jag skulle kunna länka otaliga exempel på hur okända människor hjälper och stödjer varandra via nätet. I mycket mer akuta situationer än en trasig blogg. Man bygger relationer oftast utan att känna personen bakom ‘aliaset’ och även de som använder sina riktiga namn förblir ofta anonyma som personer, såvida man inte träffas på en bloggträff eller dyligt.
Egentligen skulle man i praktiken kunna skicka ut vilken fråga som helst och få ett gratis svar, råd eller konkret hjälp. Det finns alltid någon vänlig själ som ställer upp.

Bilden på löjtnantshjärtat hittade jag här.

Senast idag såg jag någon klaga över den dåliga Facebookappen till iPhone. Och som ett brev på posten kommer en ny, som hittills fått helt okej recensioner:

Det finns en viss risk att iPhoneägare blir ännu mer frånvarande och desto mer insnöade i sin telefon, när de nu inte bara kan Facebooka smidigt utan även har tillgång till hela Spotifys musikbibliotek…

Jag vill också ha. Jag vill jag vill jag vill!

Och så här ser facebookappen ut:

Spotify – snart i en iPhone nära dig.

Nu kan du som saknat möjligheten att ladda mobilen med låtar från Spotify andas ut, åtminstone om du har en iPhone. Ikväll blev det nämligen klart att Spotifyappen för iPhone ska säljas i App Store. Det finns ingen gratisvariant för mobilen, men för den som gärna har lurar i eller på öronen och vill ha musik kan det nog vara värt att betala för Spotify.

Ibland blir man bara så glad. Som när människor inser sina misstag och rättar till dem.

I det här fallet är det Per Gustafsson, mannen som köpte Alter Egos gamla domän resonerar.se som tagit till sig av reaktionerna på det innehåll som pumpats ut därifrån i våra RSS-läsare och på hennes Facebooksida.

Han gör det genom att med omedelbar verkan plocka bort allt innehåll och avregistrera domänen:

Respekt right back to you, Per!

Nu undrar jag bara: Vem ska ta hand om domännamnet så att det inte upprepar sig, och hur motverkar vi liknande fall i framtiden?

Det har uppstått en intressant diskussion på Twitter, Facebook och i en del bloggar rörande den hälsning som statsminister Fredrik Reinfeldt skickade till camparna på SSWC. (för er som inte vet är SSWC alltså Sweden Social Web Camp, ett läger i Blekinge för webbnördar som hölls i helgen, läs mer exempelvis här eller här.)

Hälsningen till camparna skickades från statsministern via MaryXJ, som träffade ministern och skickade ut hälsningen på Twitter, varpå det hela basunerades ut i lägret. Så långt alla nöjda. 

Så på söndagen när vi satt i bussarna på väg från Tjärö där campet hölls twittrade Mary igen, den här gången för att berätta att hälsningen resulterat i 8000 tweets. Tolkades av oss i bussen som om det hade skrivits 8000 tweets om Reinfeldt och hans hälsning till SSWC. Eftersom en tweet är detsamma som ett twitterinlägg. Naturligtvis utbröt ett visst jubel, åtminstone i den buss där jag satt. Men det hela lät ändå för otroligt, och jag anade att Mary menade att hennes tweet nått 8000 läsare. Vilket också visade sig stämma.

Det här kan kännas väldigt internt och ganska nördigt, men det är viktigt. MaryXJ är moderat politiker och hon kandiderar till valet 2010 om jag inte helt missförstått. Hon skriver själv att hennes initiativ att tala med statsministern och få honom att hälsa delvis handlade om att visa på genomslaget i de sociala medierna.

Ett lysande initiativ. Men. Att använda en felaktig siffra för att påvisa något är aldrig bra. Det förstör trovärdigheten. Det är också så att Twitter har stor genomslagskraft, och siffran 8000 hade kunnat användas som argument för genomslagskraften i massor av sammanhang. Fullständigt missvisande. Mary har förklarat. Hon hade inte riktigt förstått att ordet tweet är ett etablerat begrepp för ett twitterinlägg. Det är okej. Man måste skilja okunskap och tanklöshet från ont uppsåt.

Men det gör det inte precis enklare för oss internetpredikanter att göra oss förstådda och få respekt ifall felaktig statistik och siffror florerar. Därför den här diskussionen. Därför reder vi ut begreppen.

Det finns 75.000 twitteranvändare i Sverige, varav de flesta är rätt så inaktiva. Det är inte många, och kanske är det här läge att påpeka att i den nya världen har siffror en annan betydelse än i den gamla. En papperstidning räknar upplaga, räckvidd. På nätet finns så många kanaler, så många plattformar, och budskapen bör förfinas och anpassas för att fungera för rätt mottagare. Det kanske är bättre att nå 100 personer som är rätt personer, än att ha tusentals klick på sin sajt varenda dag. Därför är det så att Reinfeldts hälsning var en stor grej och den fick ett bra genomslag, även om man räknar korrekt.

Missförstånd genererar ofta fler missförstånd och för att undvika det är det viktigt att vi vet vad orden och siffrorna står för och betyder.

Twitter – mikrobloggtjänst, som jag skrivit om hur mycket som helst. Kolla kategorin twitter här till vänster om du vill veta mer.

En tweet – ett inlägg på twitter. Varken mer eller mindre. Kan bestå av ett meddelande på upp till 140 tecken, en länk eller en bild. När jag skriver en tweet når den alla dem som valt att följa mitt twitterflöde.

En retweet (RT) – en vidarebefordrad tweet. Om jag skriver ett inlägg på twitter kan andra klicka på RT och därmed når det även deras kontakter, inte bara dem som valt att följa min ström.

Mary kom fram till sina siffror genom att kolla hur många som retweetade hennes inlägg och sedan räkna hur många kontakter de i sin tur hade. Lite oturstänk. Eftersom många har gemensamma kontakter och räckvidden därmed inte alls når upp till 8000 hur man än räknar.

Mary försöker vifta bort detta och säger att det bara ”var en kul grej”. Men det är inte så kul längre om jag står och föreläser om sociala medier och använder hennes siffra för att tala om hur stor spridning saker får på Twitter. Då kommer lyssnarna att vända sig emot sociala medier och jag och många med mig tappar trovärdighet. Det finns ingen anledning att överdriva vikten av konversationen på internet, den talar så bra för sig själv.

Det här är inte en dissning av Mary. Hon får däremot statuera exempel på hur ett missförstånd skulle kunna ställa till mer skada än den nytta som var syftet. Och inspirera oss alla till att kontrollera källor, ifrågasätta och ställa frågor när vi inte riktigt förstår.

Uppdatering: Lyckades klanta till det och radera ett stycke text när jag skrev, men Jardenberg har räknat, och förklarar ytterligare varför det är viktigt att hålla ordning på siffrorna.

Uppdatering II: Mary har skrivit en till postning om hur hon tänkte, och vill ta diskussionen ett steg längre – till frågan om hur man mäter värdet av de sociala mediernas genomslagkraft. Bra där.

Här hittar du mig på Twitter.

Hej alla.

Jo jag vet att den här bloggen varit lite eftersatt. Just nu försöker jag samla tankarna och sortera. Tankarna som uppstod när jag i helgen bevistade Sweden Social Web Camp (SSWC). Det var stort. Bland det största jag varit med om och jag är helt säker på att det är en sån happening som det kommer att talas om i euforiska ordalag om tio år, ja kanske tjugo. Jag ska inte tråka ut er som inte var där med fler detaljer, däremot kommer det inom överskådlig tid att komma en del poster utifrån funderingar som föddes där, om framtiden, om journalistik, om internet i stort och andra mer eller mindre viktiga saker.

Först ska jag såklart sammanfatta veckans bloggteman tid och pengar. Men allra först, några snabba tips om viktiga saker som tagits upp i bloggvärlden på slutet, för er som händelsevis har missat.

Ni kanske minns posterna om döden, och våra digitala testamenten. Där konstaterades bland annat att fantastiska bloggerskan Alter Egos blogg stängts ner på grund av ett missförstånd gällande en räkning till webbhotellet. Nu har någon annan övertagit hennes domän, resonerar.se. Tonårsmorsa är upprörd, och Jardenberg skriver att vi behöver K-märkning av domäner för att liknande saker inte ska kunna hända. Jag är nog lite mer inne på Jonathan Sulos resonemang, att det är innehållet och inte domänen som ska skyddas. Problemet med Alter Egos domän är ju inte att den används, utan att innehållet försvann och bevarandet av hennes blogg inte reddes ut ordentligt medan tid fanns.

Vad jag däremot tycker är jättetråkigt är att RSS-feeden från den nya domänanvändaren pumpas över till Alter Egos Facebooksida. Det måste gå att stoppa.

Vad gäller cirkusen runt Aftonbladet och Israel vill jag rekommendera läsning av Emanuel Karlstens utmärkta text. Jag tycker också att Carl Bildt förklarar rätt bra vad yttrande och tryckfrihet faktiskt innebär.

Över till The Pirate Bay. Jag har inte riktigt hunnit sätta mig in, men det har Micke Zackrisson. Peter Sunde har skrivit en mycket kort men talande mediakritisk text. Här finns ett pressmeddelande från TPB och nu är sajten uppe igen. Jag konstaterar bara helt kort att en av de allra viktigaste politiska frågorna just nu är att rädda det fria internet, att rädda tryckfriheten och att rädda vår yttrandefrihet och offentlighetsprincipen. Allt hänger ihop och jag blir så illa till mods av utvecklingen den senaste tiden att jag nästan inte orkar hänga med. Trött blir jag. Men tacksam för alla som orkar och så kommer jag igen, jag också. De grundläggande demokratiska principerna är viktigare än nästan allting annat, och jag kommer inte att sluta slåss för dem, även om jag ibland faller ner i en svacka och fylls av tvivel.

Så sist något helt annat, om du inte läst denna postning av Alex Schulman, gör det. Jag är inte som så många andra beredd att falla ner på knä över hans avbön, hans trovärdighet är alldeles för skadad för det. Men om han håller stilen ett tag till kanske jag ändrar mig och lyfter på hatten jag också.

Idag tänkte jag slå ett slag för några av mina kollegor på Aftonbladet blogg.

Först har vi den nyaste, det är självaste Jan Helins blogg. Han försökte sig visserligen på att blogga för längesen men det var ett klent försök. Den här gången tror och hoppas jag att han ska lyckas matcha konkurrenten Thomas Mattssons lysande bloggande på Expressen.

Sen så har vi Bloggdivan himself, Alex Schulman. För er som inte upptäckt hans pappablogg kan jag rekommendera den. Över förväntan. Egentligen borde jag vara sur på Alex för att han blockat mig på Twitter, men jag är inte den som är den.

Och så en som funnits länge och som därför kanske fallit i glömska hos någon – Fotbollsfrun, Malin Wollin. Utmärkt blogg att kila in till när man har ett par minuter över, här skrivs inga tiotusenteckensposter.

Ingen av Johan Palms hardcorefans kan ha missat hans bloggande, men det kan vara lite roligt att läsa även om man inte älskar hans artisteri.

Sist något helt annat: Johanne Hildebrandt är i Afghanistan. För att komma närmare och lite bättre förstå situationen där tycker jag absolut att du ska läsa hennes blogg.

En sak som diskuterats livligt i ett par dagar är den undersökning som konstaterar att 40 procent av alla statusuppdateringar på Twitter består av meningslöst babbel.

Frågor på det:

Meningslöst för vem? Hur definieras babbel? Är inte 40 procent ganska lite egentligen?

Framförallt så går det inte att använda detta prat om babbel som argument för att inte företag, journalister, organisationer, politiker eller för den delen privatpersoner ska hänga på Twitter. I så fall har man totalt missförstått hela grejen. Framförallt har man missförstått vad sociala medier går ut på.

Babbel är nämligen det sociala kittet. Det är pratet om vad man äter till middag, dödpratet och tjattret om meningslösa teveprogram och nattvak som skapar relationer. Utan det ”meningslösa babblet” blir avsändaren i stort sett ointressant.

Tänk fikarum. Tänk dig att du i ett fikarum på jobbet inte skulle få säga något som inte är relevant, enligt en särskild formel. Tänk dig att du inte skulle få uttala dig om vad du gjorde på semestern, be om receptet till någon annans fantastiska matlåda eller referera till teveserien de flesta runt bordet följer. Tänk dig att ingenting personligt eller privat fick nämnas. Vilken relation skulle du då ha till dina kollegor?

Sociala medier är väldigt hajpat just nu. ”Alla ska twittra”. Företag, journalister, organisationer, politiker. Men många verkar ändå ha missat poängen.

Twitter är nämligen inte enbart ytterligare en kanal för att få ut sitt budskap. Twitter är inte ännu en kanal där man kan pumpa ut reklam eller marknadsföring av sin produkt. Twitter är inte ännu en kanal för ensidig nyhetsrapportering.

Twitter är i allra högsta grad socialt. Och vad tycker vi om personer som bara pratar om sig själva? Som aldrig lyssnar på någon annan? Aldrig frågar hur någon annan mår? Som bara talar om sig och sitt och inte ens bryr sig om ifall någon lyssnar?

Twitter liksom alla andra sociala nätverkstjänster handlar om kommunikation. Tvåvägs. Det handlar om att bygga relationer. Och det handlar om att lyssna på andra. Och tänk efter lite. I ett fikarum eller på personalfesten försöker du lära känna andra. Ni talar om barnen, renoveringen, sport, och inte sällan om fullständigt tramsiga och babbliga saker som ingen minns dagen efter. För att det är så man kommer lite närmare varandra. Det är så man lär känna människor. Och det är så babblet på Twitter fyller en väldigt viktig funktion.

Inte minst för kändisar, så som Mona Sahlin eller varför inte Britney Spears. Om deras tweets inte innehåller något annat än officiella budkavlar och de aldrig någonsin svarar om någon tilltalar dem blir de ointressanta att följa på Twitter. Däremot om Mona eller Britney berättar om vad de ska äta till middag och med vem, vad händer då? Jo då känner sig läsaren lite speciell. Lite närmare. ”Jag vet vad Britney ska äta till middag ikväll, och jag fick veta det direkt av henne”.

När vi talar med varandra är det allra mesta vi kläcker ur oss ”meningslöst babbel”. Men det är väl knappast ett argument för att vi ska sluta umgås med andra människor?

Att så pass lite som 40 procent av allt som twittras är meningslöst babbel är definitivt inte ett argument för att inte twittra. Om man inte är en fullständigt asocial person och totalt ointresserad av andra människor eller att skapa relationer. Då är Twitter en dålig idé.

Om du är intresserad av mitt meningslösa babbel kan du följa mig här.

Hej hej,

förra veckan var temat tid. Somliga säger att tid är pengar och den här veckan tänkte jag att vi skulle prata om pengar.

Inspiration kan fås här, läs också gärna kommentarerna till Alexandra Rapaports bloggpost.

Skriv en bloggpost på ämnet pengar, kan handla om allt från att inte ha några till att ha massor, kanske berätta vad du skulle göra om du vann en fantasisumma pengar? Hur viktigt är det med pengar, är pengar tabu? Skulle du outa din inkomst?

Länka hit och droppa en kommentar i kommentarfältet, så jag hittar igen den.

Jag vill också passa på att tacka alla som skrivit om tid – sammanfattning kommer.