Genom Kristine Løwe som är norsk journalist och skriver för bland annat ABCNYHETER, hittar jag Regine Stokkes blogg. Regine Stokke blev bara 18 år. Hon dog förra veckan. I april skrev hon den här postningen, Jeg skal dø, och förra tisdagen skrev hon sitt sista inlägg.

En annan norsk prisbelönt bloggare har skrivit om Regine Stokke vars död rört många hjärtan i den norska bloggvärlden.

Läs Regines blogg. Och läs de tusentals kommentarerna. Om du orkar.

Jag tror att alla bär på sorg i någon form. En del av oss har många sorger, andra få. Några är tyngre att bära, andra något lättare. Ibland är sorgen öppen, skoningslös. Andra gånger lågmäld, instängd, men likväl gör den ont. Ibland läker tiden. Andra gånger inte. Men jag tror att sorg förändras över tid. Ändrar skepnad, och kanske gör lite mindre ont, även om den aldrig försvinner helt.

Det är svårt att skriva om sorg. Vi får sällan lära oss att riktigt sätta ord på de starka känslor som sorgen innebär, och inte minst får vi lära oss att inte belasta andra med våra sorger. Vem har inte varit med om att träffa en bekant i sorg och inte finna orden? Vem har inte varit med om att kroppen minns fastän ord inte kan förklara?

Och vem har inte fått höra att det inte är okej att sörja? Att tårar inte leder någon vart, att man ska rycka upp sig, skaka av sig och gå vidare? Men även om ingen blir lycklig av att gräva ner sig i sin sorg tror jag att det är viktigt att våga möta den. Och som ni har gjort den här veckan – sätta ord på den.

Därför är jag full av beundran inför alla er som deltagit i veckans bloggtema och skrivit om sorg. Privat, utlämnande och modigt. Och era texter är viktiga, för jag tror att sorg blir enklare att leva med när man kan dela, och när man får ta del av andras tankar och känslor inför det svåra. Jag vet inte alls hur jag ska lyckas sammanfatta utan att det känns futtigt och förminskande, men jag gör ett försök:

Thérèse Nilsson har skrivit om sorg över andra, och om sorg som gick så långt att hon inte längre ville leva.

Karibien berättar om hur en mobiltelefon fick henne att börja förstå, det hon redan visste. Att hennes älskade valt döden. Att han inte fanns längre. I hennes inlägg finns länkar till äldre poster, som tillsammans ger en smärtsam inblick i sorgeprocessen.

A.M.O skriver om sorgen efter sin pappa.

Anna Widerberg har nyligen förlorat sin bäste vän. Och de senaste postningarna i hennes blogg är alla relaterade till det, bearbetning av hennes stora förlust.

Friskhetstecken sörjer att hon inte lyckats få barn. Men konstaterar att det är en sorg med inslag av hopp.

Deckarruth skriver:

Min största sorg går jag igenom just nu. På ett år har jag förlorat min mamma (cancer), pappa (stroke) och syster (självmord). Befinner mig just nu i en ond dröm känns det som. Högt blodtryck, depression och sömnproblem hör nu till min vardag. Sjukskriven på halvtid. Känns bra, får lite tid att läka, sörja och minnas. Mitt i allt detta har jag också varit tvungen att avliva tre katter, mamma och pappas katt (som jag haft sedan jag var 13 år) min egen katt (som jag haft i 15 år) och nu senast min systers katt, den stackarn var 21 år, vankade omkring ensam i hennes lägenhet, jamandes och vanskött. Hur hemskt det än låter så var det nästan lika jobbigt. Att avliva den där lilla stackaren, smal och orolig, hasade omkring i en missbrukares lägenhet. Usch det var tungt. I morgon fyller mamma år! Tänder ett ljus för henne och minns henne utan cancer och smärta.
Ta vara på varandra.

Tonårsmorsa bidrar med ett inlägg hon skrev förra året, när hennes dotter förlorade sin pappa.

Lissento skriver om sina sorger, och konstaterar också något viktigt – att man inte kan mäta sorg, inte tala om för någon annan vad som är okej att sörja eller ej.

David Gottlieb tar det ett steg längre – detta om att jämföra sorg. Om vems sorg som väger tyngst.

Nemo skriver om oförlöst sorg. Sorg som tystats ner, som inte fått komma ut.

Annami om den sorg man kan känna som förälder när ens barn har det jobbigt och svårt.

Sagoelin om sorgen efter sin pappa. Om att vilja ringa, om att vilja berätta. Önskan om en plats att gå till.

Mumarie saknar sin älskade farfar.

Karin Berg bidrar med en dikt hon skrivit:

Och känslan var som den från början
att man inte kunde ta på varandra
ändå så var det han som tog min hand
och började gå

vinden ven med oss på vägen
följde våra kroppar i följsam smekning
ändå var jag den som
slutade vandringen
som tog bort min hand

vinden tystnade i träden
hans ögon var sorgsna
i den tystnad som blev
och dimman slet honom
från mig

så fortsatte jag vandringen själv
till slutet av stigen
som var fylld av snår och buskar
med blodiga händer och blodig kropp
avslutade jag det
som påbörjats

aldrig mer detsamma

Mcsarcne skriver om sitt livs sorg. Som har mer med livet än döden att göra.

Också Steve Lando bidrar med en dikt.

Victoria var femton år när hon förlorade sin mamma.

Arhammar skriver om sin dotter Josefine. Om att lämna förlossningen utan att få ett barn med sig. Om ett barn som dog innan hon fick börja leva.

Gunilla är en av dem som använt bloggen för att bearbeta sin sorg. För att formulera den. Hennes son dog i en olycka för fyra år sedan.

Smäm om hur sorg kan vara grogrund för sådant som är vackert.

Victoria om sorg som inte känns när man är mitt i den, men slår en i uppvaknandet.

Henrika skriver om sorgen över ett barn hon valde att inte föda.

Trollhare skriver angeläget om sorgen över att han föddes som pojke i en flickas kropp.

Vargen nämner olika sorters sorg, men mest sorgen efter en fyrfota vän.

Lindström skriver om sorgen över förlorade drömmar – eller det där som inte blev som han trott.

Läs Jessica. Om Melissa, dottern som dog. Om ett hål i hjärtat.

Kristina var tretton när hennes bror dog. Hon skriver om overkligheten, och om den dubbla sorgen när föräldrarna mitt i sin förtvivlan glömde bort sina levande barn.

Någons mamma – någons dotter skriver om sorg över sin mammas fängelsestraff. Läs här och här.

Citronfjärilen använder sig av poesi när hon skriver om sorg.

Karin Friberg skriver om sin bror. Sorg över någon som lever. Den lille pojken.

Lotten skriver på det där viset som bara Lotten kan. Om sonens sorg när Michael Jacksson dog.

Wettexvärlden bidrar med en stark text om när hennes syster valde att ta sitt liv.

Och Ensamma pappan skriver – som bara han kan. Ett brev till sina barn. Om att vara föräldralös.

Göran på Självkunskapsbloggen om att våga stanna i sin sorg.

Alabama minns.

Smulan kastar sig in i minnena och delar med sig av olika sorger hon bär på.

Annieellen känner sig osäker på vad som är sorg, egentligen, av alla känslor som virvlar.

Eva har letat i arkivet och funnit en post om sin livssorg.

Skatan sörjer sin vän Margith. På ett oväntat sätt.

Ulrica tänker högt om sin morfar, och om att sorg och glädje går hand i hand.

Sandra delar med sig ur sin bok Maskrosungen. Lästvång.

Jag låter Newyn avsluta sorgtemat med följande ord: ”Det är när jag fyller mitt liv med dagar, istället för fylla mina dagar med liv, som jag har sorg.”

Den här veckan tänkte jag att vi skulle bli lite allvarliga, och skriva om sorg.

Vilken är ditt livs största sorg?

Sorg kan ju vara alltifrån sorg över någon som är död till sorg över att ha valt fel, förlorat ett jobb, eller som i mitt fall – sorg över en pappa som aldrig var.  Sorg kan vara diffus eller tydlig, den kan vara stark eller svag. Den kan komma och gå, den kan ta över och utvecklas till bitterhet, eller leva sitt eget liv sida vid sida om lycka.

Det går att sörja en skilsmässa, det går att sörja en katt, somliga sörjer sin ungdom, andra sörjer över att vara just unga. Man kan sörja en idol, någon man inte känner.

Vad är egentligen sorg? Ge mig dina tankar. Ge mig din berättelse. Länka hit och droppa en länk i en kommentar, och försök att göra ämnet till ditt, känn dig inte låst av mina frågeställningar.

 

Jag förstår inte riktigt hur Patrick Swayzes död kan vara en så stor nyhet och engagera så många. Visst, jag såg Dirty Dancing. Jag har fan till och med en vinylskiva med filmmusiken, med omslag prytt av Mr Swayze. Jag såg filmen på bio, min kompis satt och var helt hysterisk och tokkär, jag var mer ”jaha”. Det är jag fortfarande, och kom igen – det är en rätt medioker film och Swayzes insats var inget att hänga upp någonstans.

Ändå vet jag inte hur många bloggposter, Facebookstatusuppdateringar och tweets jag idag sett använda citatet ”nobody puts Baby in a corner”, som om det vore en av filmhistoriens viktigaste repliker. Fint, visst. Men lite överdrivet kanske? Eller har jag missat något väsentligt här?

Om jag har det – upplys mig! Jag har inte koll på allt.

Av alla som bloggat idag väljer jag att rekommendera Sara Lövestam och hennes tolkning av Swayzes berömda replik. Mycket bra, läsvärd text. Tipstack till Älskade Dumburk.

 

Jag är överväldigad över allas era pappainlägg! Ni skriver så bra, och jag blir berörd av i stort sett varje inlägg på det här temat. På olika sätt. Men främst känner jag det där gnaget. Den där sorgen. Över att min pappa aldrig riktigt var den där pappan jag hade önskat att han var. Som när jag läser Kristinas postning om sin fantastiske pappa. Och Christina om sin pappa som verkar vara precis den pappan jag hade velat ha – den där store starke som tar hand om och beskyddar. Eller när jag läser Wettexvärlden, om saknaden efter sin pappa. Då saknar jag att jag inte riktigt kan sakna min pappa, den personen han var. Att jag bara saknar ”en pappa”.

CP-mamman har skrivit en fantastisk post om sin pappa och musiken. Min pappa hade musikerdrömmar, och jag har träffat flera av hans gamla elever (han var musiklärare) som berättar om hur han introducerade dem till riktigt bra musik. Själv fick jag inte lyssna på något som inte hade en kristen underton, eller som enligt min pappa var ”rumsrent”.

Annieellen skriver om sin motsägelsefulla relation till sin pappa. Om en pappa som i grunden var fantastisk men inte riktigt levde upp till papparollen, om jag inte helt missförstår henne. En som tar sin papparoll på stort allvar och med bravur som det verkar för oss som får följa med är Abbes pappa, som skrivit en kort men lysande postning om att växa in i faderskapet, och om sina fina lärare.

Chribba berättar om sin pappa, rakt och osentimentalt. Alabama har en helt annan ton i ett brev till sin pappa, ett brev som – hittills – aldrig postats. Johan skriver inspirerad av Snowracer, om sorg.

Och läs för bövelsen Nilsfredrik. Om en pappa som tog sitt liv. Om Gud, om skuld. (Fredrik – jag tror att jag kände din pappa när jag var barn, och dig. Kan det stämma?)

Manne har skrivit om ett speciellt möte, ett möte med den pappa som dog.

Charlotte om sin pappa, en sådan pappa som alltid ställt upp även när han inte riktigt förstått. Jerrys pappa var mer lik min. En pappa som inte riktigt räckte hela vägen. Loba skriver utlämnande om starkt om en pappa som för henne är död. Mia har aldrig träffat sin pappa. Lindalou har skrivit starkt och förlåtande – medan du söp.

David Gottlieb har skrivit en mycket bra och lång post om att han är en bra pappa. Trollhare har skrivit en fantastiskt post också, om att pappa är en titel man måste förtjäna. Smulan är lite inne på temat när hon skriver om att vem som helst kan göra barn men att alla inte klarar av att vara förälder. Karibien skriver om svek, och om beteenden som går i arv.

Johnny skriver ömsint om sin älskade pappa. Em om drömmen att någon en dag ska kalla hennes älskade för pappa. Wrecklesseric om att vara ensamstående pappa. Lilla O har skrivit om En riktig pappa. Eva har alldeles nyss förlorat sin pappa.

Sandra skriver. Frågar sig om hon hade kunnat göra annorlunda. Minns sin pappa med kärlek.

Och söta rara ni. Läs Schmut.

Sist vill jag tacka er alla, för att ni delar med er, för att ni vågar vara så personliga, så utlämnande. Tack för att ni låter mig och andra ta del av era tankar och erfarenheter.

Tid är pengar.

Tid kan i varje fall köpas för pengar. Och min kommentar till de båda bloggtemana från augusti får bli just den – om jag hade pengar skulle jag köpa tid. Jag är inte intresserad av prylar. Saker tar tid. Saker behöver tas om hand, dammas av, lagas, flyttas. Och så är de förgängliga. När jag dör är det betydligt mer intressant hur jag använt min tid än hur mycket saker (eller pengar) jag lämnar efter mig.

Smulan skriver också om att tiden är mer värd än pengarna, och att det sällan lönar sig att stressa – snarare tvärtom. Karin skriver om behov av mer tid med barnen. Chi om att prioritera sin tid.

Oskar skriver om tid, om ett alldeles särskilt år, och en kärleksförklaring. Om det första året med sonen Gusten. Islandsmamman har nyss fått barn, och skriver att tid inte kan sparas. Gunilla skriver omvänt, om tid och ett nytt sätt att se på den sedan hennes son dog.

Danitra skriver om att vara tidsrebell, och att själv värdera sin tid utifrån innehåll och inte efter förväntningar.

Trollhare har skrivit ett inlägg som jag känner igen mig i ordentligt, om damptid. Alabama har liknande erfarenheter, men beskriver dem annorlunda. Jag känner igen mig i Lilla O också, om all tid som går åt till att försöka organisera sin tid. Lilla O fortsätter här på temat tid.

Dennis drar till med lite poesi. Skatan skriver också poetiskt om tiden.

Dagsspan är 36 och har åldersångest, och funderar över hur tiden egentligen används. Carin är 23 och berättar som den åldersångest hon fick när hon var 21… Ingrid som är betydligt äldre ger sin syn på det här med tid. Birgitta är inne på hur tiden upplevs olika utifrån hur gammal man är. Morgan vill bli 240 år gammal. Ida om att tiden aldrig stannar. Frktjatlund om hur svårt det är att bedöma ålder på folk som är äldre än en själv. Eller yngre.

Lotten har gjort ett alldeles underbart inlägg om tid som får tala för sig själv, i ord och bilder. Yvonne bloggar också med bilder, och låter solrosornas uppgång och fall illustrera tiden.

Pysan lever med cancer och har omvärderat tiden. David Gottlieb har också cancer, och skriver mycket bra om ”döden och hur man överlever den”.

Peter Andersson skriver om tid och olika sorters tid och tisbegrepp. Som varför det anses så illa att komma tio minuter för sent i Sverige medan det i Kongo är något helt naturligt att komma timmar för sent till ett avtalat möte? Byggblasket om hur tiden är relativ. Göran på Självkunskapsbloggen om att vara närvarande.

Leopardia skriver om den tid hon lägger ner på sin nya hobby – stalking. Jessika om tid att läsa, eller kanske om bristen på tid, eller hur tiden lyckas fyllas alldeles av sig själv.

Annieellen om att tiden inte alls läker alla sår. Inte tiden i sig. Jag håller med.

Aggiator har skrivit ett tidskåseri över tidens rörelse.

Det var tiden. Över till pengarna:

Em skriver om att barn kostar pengar. Att göra. Gunilla om att pengar inte kan köpa livet.

Lilla O om att besparingar i skolan gör hennes jobb mindre bäst. Lingonpakt är också inne på offentlig sektor och hur vården värderas. Eller nervärderas. Emma skriver på samma tema. Medborgare X skriver om tillståndet i Sverige.

Danitra fantiserar om att ha obegränsat med pengar.

Waldemar Ingdahl skriver kort med bra om pengars fiktiva värde. Islandsmamman om kulten kring pengar, med intressanta prisexempel från Island. Leopardia tipsar om hur man fixar studentlitteraturen.

Ingrid delar med sig sina kloka tankar om pengar, om hur människor värderas efter hur mycket pengar de har, om att pengar inte är allt men ändå viktiga att ha. Skatan har aldrig behövt bekymra sig om pengar men är medveten om att hon är priviligerad.

Chi tycker till. Annieellen skriver om att det är först när man inga pengar har som man verkligen förstår att sätta värde på dem. Och som vanligt väver hon in sin barndom och sin alkoholiserade pappa i temat.

Millan väver ihop tid och pengar och hur dyrt det är med egenhändigt plockade bär. Göran på Självkunskapsbloggen om att pengar inte är ett faktiskt utan ett skapat behov. Läs Yvonne – som verkligen benar ut det här med pengar och vad som egentligen är meningen med ha för mycket av dem. Lisa om rikedom, och att den inte har med pengar att göra. Också Mia värdesätter sina relationer högre än pengar.

Marie Lousie skriver bra om pengar och hur de kan skapa ojämlikhet i ett förhållande. FrkTjatlund om hur pengar kan orsaka gräl. Kan ligga nåt i att det är roligare att äta havregrynsgröt tillsammans än oxfilé (eller hummer) ensam. Birgitta å sin sida skriver om gräl på grund av bristen på pengar.

Di-trader ger oss siffror och berättar hur man blir rik på lönearbete.

Det var det hela. Några postningar fattas då det inte fanns några direktlänkar, andra kan ha ramlat bort då detta är tredje försöket att få ihop denna sammanfattning på grund av krånglande bredband och bloggverktyg. Saknar du din egen tanke om tid eller pengar får du gärna lägga in länk i kommentarsfältet!

Stort tack för ert engagemang!

Uppdaterat: Elker har skrivit ett mycket insiktsfullt och klokt inlägg om pengar och tabun kring desamma.

Lindström skriver filosofiskt om tid, med avslutningen att ”jag vill inte har mer bråttom än att jag hinner umgås med någon som behöver en pratstund”.

Idag uppstod en intressant diskussion på Twitter, om döden. Det var Mary som satte bollen i rullning.

Hon får tydligen upp Alter Ego som vänförslag på Facebook, om och om igen. För er som inte vet eller minns så var Alter Ego en av de största bloggarna. Hon dog i december i fjol efter en relativt kort kamp mot cancer, och ett alldeles för kort liv. Hon skrev själv att hon inte var redo, att hon hade så mycket kvar att göra, att upptäcka.

Mary funderade över hur man kan göra för att ta bort en avliden medlem från Facebook. Jag protesterade direkt. Jag vill inte bli bortplockad. Den dagen jag dör vill jag att mina avtryck ska finnas kvar. Att mina anhöriga, och andra ska kunna läsa min blogg, minnas och påminnas.

Jag är ledsen för att Alter Egos blogg inte längre finns kvar. Där fanns viktig och bra läsning, som jag önskar att jag kunde repetera. Nu vet jag inte varför den är borta. Det kan ju bero på vad som helst, som att hon själv ville att den skulle tas bort, eller att hennes barn ville det. Det kan också vara så simpelt och dumt som en obetalad räkning till webbhotellet.

Det viktigaste är såklart att man själv har något att säga till om, och om man inte hunnit göra det, de anhöriga. Jag klandrar inte alls Alter Egos barn om de själva valt att ta bort sin mammas blogg av någon anledning. Däremot manar det till funderingar på det digitala testamentet.

Har du ett sånt? Vet dina anhöriga hur du vill göra med din blogg när du dör? Vet du ens själv? Eller vad händer med ditt Facebookkonto? Alter Egos konto finns kvar. Det tycker jag om. På hennes sida finns fina bilder av henne, och några sista hälsningar. Jag tycker att det är fint. En blogg eller Facebooksida kan fungera som en gravplats, där man kan dela och uttrycka sin sorg.

Samtidigt kan jag förstå om man vill radera dylikt, med risk för att kontot hackas eller lusas ner av illasinnade kommentarer.

Snart kommer tjänsten Webwill, som ska lagra och ta hand om lösenord till diverse sidor och så snart folkbokföringen bekräftar att du är död genomförs din sista vilja för dina internetkonton. Facebook kan redan idag avsluta konton på anhörigas begäran.

Viktigast är ändå att man vet vad man vill. Precis som med begravningen, pengarna och smyckena är det betydligt enklare för de anhöriga om man tydligt uttryckt hur man vill ha det. Litar man inte på Webwill kanske man kan skriva något i Vita arkivet, uppge lösenord och annat som kan vara bra för efterlevande att ha. Man kanske vill låta bloggen ligga kvar som ett dokument över sina tankar, medan man föredrar att inte längre existera på Facebook eller Twitter.

I våras diskuterades döden på nätet i Sveriges Radio, programmet finns här. Erik Starck skrev den här filosofiska postningen för två år sedan.

Vad tänker du?

Uppdaterat: Nu har Mary också bloggat.

Victoria skriver att hon vill finnas kvar. Sjumilakliv vill också det. Liksom Kjellberg som beskriver det lite som jag själv känner.

David Gottlieb som lever med cancer tycker att man inte behöver krångla till det.

Bisonblogg har skrivit flera gånger om det här ämnet, senast om Webwill här.

Karibien har skrivit en läsvärd text på temat:

När jag är död är det slut. Det tror jag numera. Ingen återförening på andra sidan. Inga änglakörer eller förklarat ljus. Ingen Gud som bringarmening till sörjande över en älskad medmänniskas meningslösa död.

Jag har upptäckt att denna inställning ställer till det med kondoleanserna. Det funkar ju inte att säga ”Den Gud älskar dör ung” eller ”Vi har alla en uppgift att fylla och X hade uppfyllt sin” eller ”Guds vägar är outgrundliga” eller ”Ni möts på andra sidan” eller ”Alla frågor blir besvarade till slut”.

Det ställer till det för mig som sörjande, efterlevande. Prata med mig på riktigt, för helvete, sluta med dumma klyschor som du inte tror på själv – eller än värre, som du tror på och försöker övertyga mig om. Min unge delar min avsky för sorgens floskler.

Detta gör mig också övertygad om att när jag dör, vill jag också dö digitalt. Den här bloggen ska aldrig bli en anslagstavla för publik  sorg, aldrig bli en sentimental minnestavla där folk som aldrig träffat min dotter skickar henne styrkekramar.

Det är ett bra tag sedan jag utlyste bloggtemat ”mamma”. Jag borde sammanfattat det tidigare men faktum är att det strömmat in texter ända fram till nu, så det kanske inte gör så mycket att jag är lite sommarförsenad.

Men nu kör vi, för det finns ett gäng texter om mammor och föräldraskap som bara väntar på att bli lästa;

Jag börjar med en alldeles ny blogg, som skriver om väntan. Och längtan, efter att bli gravid. Waiting Mum. Em skriver också om att det inte var så lätt som hon trodde, att bli mamma.

Josefine skriver om missfall, om att vara mamma men ändå inte. Inger skriver om att äntligen bli mamma efter att ha väntat och längtat i åratal.

Så har Sandra skrivit. Om att inte ha en mamma. Om att sakna, inte den där kvinnan som födde henne, men en mamma. Och jag känner igen det, starkt. Men jag saknar en pappa. Frktjatlund skriver relaterat om en mamma som mest bara tänkte på sig själv.

Ingela har skrivit en lång postning, som rakt igenom är en kärleksförklaring till hennes egen mamma. Emm Aminah har också gjort det. Skrivit en kärleksförklaring. Det har också Anders gjort, till sin mamma prästfrun. Annieellen berättar också om sin mamma, som funnits och brytt sig.

Nexa skriver om sin mamma som hon tycker är världens bästa, trots de fördomar och misstankar som riktats mot henne på grund av hennes unga ålder då hon blev mamma. Jessikas mamma var också ung, på gott och ont. Och Jessika konstaterar att hon fått bättre förståelse för sin mamma sedan hon själv blivit mamma.

Gabriella förlorade sin mamma för ett och ett halv år sedan, när hon gick i nian. Hennes saknad återkommer ofta i bloggen, bland annat här, här och här.

Millan skriver om sin mammas cancerbesked.

Anjo har skrivit mycket vackert om sin mamma och hur saker förändrades när hon fick en stroke. Förändrades men ändå inte. Hans bror har hakat på och skrivit sin berättelse. Om samma mamma. Helena har skrivit en hemskt bra postning, om en dement mamma, som plötsligt bli klar på sitt modersmål.

Nova är mamma till sju. Varav två med särskilda behov. Och hon skriver om det dubbla i att undra varför men samtidigt inte vilja byta. CP-mamman är inne på samma tema när hon berättar om hur det inte alltid blir som man tänkt. Om dubbla känslor men också om rikedom. Masarinmamman beskriver vilken sorts mamma hon blev då hon fick en pojke med Downs Syndrom. Också Snorkfröken beskriver hur det är att vara mamma till ett svårt handikappat barn.

Honungspojkens mamma hade tänkt skriva om att vara mamma till en honungspojke, men valde att tillägna temat sin egen mamma, honungspojkens mormor. Men jag kan rekommendera er att läsa hela bloggen, som ju handlar om just hur det är att vara mamma till en pojke med en mycket liten hjärna…

Misen skriver om lyckan att få vara mamma, och att det inte är en självklarhet. Margareta skriver mycket läsvärt om bilden av moderskapet och samhällets förväntningar, om att välja bort barn och om att vara mamma hela livet.

SMÄM skriver om sin mamma. Om hur allt pinsamt och jobbigt i tonåren bytts mot tacksamhet.

Telluselle har gjort en ovanlig tolkning på temat och skriver om Moder Jord. Steve Lando skriver om kvinnans gudinneskap.

Missa inte heller Trollhares fria tolkning på temat, ”Jag är så onormal så jag slipper vara normal.”

Elviras blogg, Brev till min mamma, har jag rekommenderat förr. Men hon har hakat på temat och skrivit ett särskilt inlägg om tiden som gick alldeles för fort. Max P har också skrivit brev till sin mamma, om hur han tog henne för given.

Syltan skriver om att få sladdbarn, 17 år senare. Och inte bara ett, utan två. Samtidigt.

Tonårsmorsa skriver om barnen i hennes liv och vad de lärt henne om kärlek. Och om att inte vara barnkär. Men det är ju som hon skriver, man behöver inte nödvändigtvis gilla en person bara för att den är liten. Charlotte skriver om föräldraskapet och om hur det har förändrat henne som person, till det bättre. Bambi skriver också om hur hennes liv förändrats med mammarollen.

Rebecca skriver om sin mamma som valde att be om hjälp när tonårstrasslet blev henne övermäktigt.

Lilla O har skrivit om en ”Riktig mamma”. Om förväntningar, från andra men också från en själv, på hur en riktigt bra mamma bör vara. Men hur hon ändå föll till föga. Trollan skriver om lyckan i att ha barn, och hur två nya liv började då sonen kom. Och Eva skriver om den gränslösa kärleken till barnen. Michis skriver om utmaningen och den kanske viktigaste uppgiften i livet – att vara mamma.

Kristina skriver om att vara ensam mamma sedan hennes man dog i en olycka för några månader sedan. Gunilla skriver om att orka fortsätta vara mamma sedan ett av barnen dött.

Ettie skriver. Jag tänker inte försöka mig på en tolkning, läs själva. Pinsamma mamman länkar till ett gammalt inlägg, men läs det också!

Leif länkar också till ett gammal text, ett inlägg i jämtställdhetsdebatten. Snowflake skriver om Anna Wahlgrens Barnaboken, som den viktigaste i hennes liv. Jag kan direkt säga att jag har liknande erfarenheter av den boken, och har svårt att förstå den hårda kritiken.

Vargflingas hela blogg handlar om att vara mamma till sex, varav två tvillingpar. Också Smulan skriver om att vara mamma till många. Ingrid berättar om sin mamma och hennes kamp som änka och mor till tre.

Nattens Bibliotek ger oss en lista på en mammas specialegenskaper. Jesper skriver om egna mammor och andras. Eller kanske – sin egen mamma. 

Slutligen: Ni måste läsa Witchbitch. Så ärligt, så bra.

 

Jag kan bli så frustrerad över att det finns så mycket bra i bloggvärlden som jag inte hinner läsa. För att inte tala om allt bra som jag inte ens vet finns därute.

Jag bad i varje fall om tips och fick en hel hög.

Jag fastnade för Brev till mamma.

Brevskrivaren är en tjugofemårig kvinna vars mamma dog i mars i år. I bloggen skriver hon till sin mamma. Saker hon hade velat säga när mamma levde. Saker hon vill berätta nu. Och så det däremellan. Det är så bra, välskrivet och på spiken ofta så jag får ångest. Och det är ett gott betyg.

Hennes syster skriver också en blogg om mamma.

Om en väldigt älskad mamma. Och det slår mig precis som det slagit dessa systrar – att det är så svårt att säga vissa saker till dem som lever. De där kärleksförklaringarna, ursäkterna. Sådär så jag verkligen hoppas att de döda kan se oss någonstans ifrån, och läsa bloggarna som skrivs till dem…

Men allt är inte död och elände.

Syster nummer ett har också en annan blogg, Not on my shift.
Den är smart, snabb och rolig.
Om svininfluensan. Ur barnamun. Om empati.
Läs, gör det bara!