Den här veckan hade jag inget bestämt bloggtema, utan radade istället upp alla som varit hittills, och lät er välja. Svårt kanske, att välja ett tema av många, och den här sammanställning blir inte ett dugg sammanhängande heller, eftersom ni som skrivit valt helt olika ämnen.
Göran Widham valde att skriva om sin pappa. Han ger oss talet han skrev till sin pappas begravning och sorgen tar tag i mig. Så avslutar han så bra. Att julen måste också få innehålla saknad. Livet är ju båda delarna, och de hänger faktiskt också ihop.
Förra veckan skrev också Honungspojkens mamma om livspusslet, men hann inte i tid innan jag sammanfattade. Hon skrev så fantastiskt bra att jag måste länka nu, en text om ett helt annat slags pussel, där det handlar om liv eller död. Om små små saker som gör stor stor skillnad.
Islandsmamman skriver fantastiskt intressant på temat Finanskrisen, om hur människorna mår på Island där krisen slagit hårdare än jag riktigt förstått. Måsteläsning!
Lisa knöt ihop flera teman i sin bloggpost, om släkten, mamma och pappa. Hon beskriver så väl att blod inte är tjockare än vatten, och det där med att man mår bättre om man håler energislukare ifrån sig. Ni vet de där människorna som tar och tar eller bara får en att må dåligt utan att ge någonting tillbaks. Lisa borde för övrigt få en fet medalj, jag tror hon är den enda som deltagit i varenda bloggtema, varje vecka sedan starten!
Ingrid återupplivar en gammal postning på temat ålder, en enkät med några få frågor som du gärna kan svara på själv i din egen blogg!
Annami skriver om Livspusslet, och om vikten av att ibland få känna sig lite låg och fly omvärlden en stund. Ett sätt att återhämta sig, tänker jag.
Gunilla ger oss en video på temat Hjältar. Jag publicerade den här i Bloggvärldsbloggen också, men den tål att ses igen. Snyftvarning varje gång.
Red Scream har skrivit om manlighet, genom att förklara sig besviken och lurad efter att ha läst Livet på Söder. En blogg som jag för övrigt tipsade om här för inte så länge sedan.
Om en flicka har skrivit, indirekt om manlighet, kanske om jämställdhet, i varje fall om kvinnlighet.
Det var det hela. Jag hoppas ni hittar något intressant att läsa, och kanske också en ny favoritblogg bland ovanstående länkar. Och så önskar jag er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år!
Det här är ett inlägg i repris, med anledning av kampanjen Vit Jul. Det publicerades första gången den 13 juni och är en sammanfattning av den veckans bloggtema som var Alkohol.
Jag har precis varit på Systembolagetoch inhandlat den obligatoriska boxen vitt vin som hör hemma i kylen under årets varma månader. Och hela vägen dit, hela vägen hem och medan jag var där malde tankarna i mitt huvud. Tankarna på den här postningen, men kanske mer på alla fantastiska inlägg som skrivits denna vecka efter min uppmaning att blogga om alkohol.
Jag läser det ni har skrivit och det går upp för mig att svensken (även om ni som bloggat kanske inte är representativa) har ett väldigt komplicerat och dubbelt förhållande till alkohol. Inte minst jag själv har det. (Men det är skönt att se att det åtminstone för somliga är enkelt.)
Min pappa var gravt alkoholiserad. Han bokstavligen söp ihjäl sig. Ramlade ihop för att hans inälvor bara lade av, till följd av hårt supande i många år. Men jag växte inte upp med fylla och fester, långt därifrån. Min pappa var också Pingstvän. Djupt troende och extremt fundamentalistisk, varför hans drickande blev så mycket mer komplicerat än det hade behövt vara. Jag fick lära mig att det var syndigt att dricka alkohol.
Hemma hos mig förekom aldrig vare sig vin eller öl när vi hade middagsgäster. Inte hos mina föräldrars vänner heller, för alla var Pingstvänner. Tidigt fick jag en avog inställning till drickande, inte av hälsoskäl, inte för att människor blir jobbiga när de dricker, inte för att jag hade några egentligt dåliga erfarenheter. Det jag såg av alkohol under mina första år var a-lagare, och dem var det trots allt lite synd om och de skulle frälsas från alkoholen och helvetet.
Därför var det för mig en chockartad upplevelse att första gången finna min pappa medvetslöst berusad och nerkissad. Det var så chockartat att jag inte förstod att det var han.
Han låg där, men jag förstod inte att det var han, eftersom min pappa inte drack väl? Eftersom det var syndigt och min pappa så ofta moraliserade och dömde ut andras drickande, även sådan alldeles normal alkoholkonsumtion i sociala sammanhang. När jag väl förstod att det var han var jag alldeles övertygad om att han blivit tvingad, hotad, att något var fel, att han inte av egen fri vilja hade hällt i sin sådana mängder alkohol att han helt glömde bort ansvaret för mig som var tror jag nio och och min kompis som sov över hos mig. Och vi rymde. Tidigt en vintermorgon packade jag ihop mina dyrbaraste saker i en kasse och smet ut genom dörren med min kompis och tog oss hem till hennes föräldrar. Och jag var livrädd. Jag trodde att domedagen kommit, att någon inbrottstjuv hälsat på och slagit ner min pappa och sedan somnat i mina föräldrars säng.
Min mamma levde under många år för en enda sak. Att skydda mig och min syster från pappas drickande. Att han ända sedan jag föddes söp i perioder, kom hem dyngfull och pissade i garderoberna och söp bort vår lägenhet, att han skåpsöp och raserade familjens ekonomi visste jag inte. Förrän den där vinterdagen när mamma för första gången någonsin vågat lämna mig ensam hemma med pappa hemma en helg, och jag vaknade till misären för att inte mamma var där och städade undan den.
Från den dagen var jag mig inte lik, tror jag. Mina känselspröt växte och jag visste i magen när pappa planerade en fylla. Jag var orolig. Jag vaknade av gräl och jag var den som stängde av och försökte hålla stämningen uppe genom att alltid vara glad och snäll. Men jag var alltid lite rädd. Och orolig för mamma.
När dom äntligen skildes var jag femton år, och då slutade pappa vara periodare. Han blev a-lagare direkt. Söp bort sin firma, sitt hus och faktiskt sitt liv, på väldigt kort tid. Naturligtvis var det då mammas fel. Om hon inte hade lämnat honom skulle han inte ha supit, sa han. Så många gånger som han lovade. Så många gånger som han erkände att han hade alkoholproblem och skulle ta tag i dem. Alltid när han var onykter. För så fort han blev nykter förnekade han. Och moraliserade, över andras drickande.
Det var nog det värsta. Dubbelmoralen. Lögnerna, löftena. Och ingen såg, eller låtsades se. Vi var familjen som gick i kyrkan på söndagarna och pappa var präktig och frälst, men verkligheten bakom stängda dörrar var en annan.
Jag har därefter haft ett komplicerat förhållande till alkohol. Skräcken för att bli alkoholist finns där. Rädslan för att vara en av alla dem som lurar mig själv. Suget efter alkohol och försvaret jag tar till för att lindra det dåliga samvetet när jag dricker.
Jag vet alltid hur mycket jag dricker. Jag har koll. Jag har aldrig varit så berusad att jag haft minnesluckor eller gjort något riktigt riktigt dumt. Och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Det kanske är ett tecken? Att ha behov av kontroll är ju inte sunt. Jag kan avstå från alkohol i långa perioder, utan att uppleva det som en uppoffring. Jag dricker inte när jag är ledsen eller deprimerad. Försvar. Om man inte dricker för att trösta sig är man väl ändå inte alkoholist? Om man dricker för att det är gott och trevligt med vänner är det väl ändå helt normalt?
Men bara att behöva tänka i sådana banor är osunt.
Johanna skriver om vuxnas dubbelmoral. Och påstår att det är av missunnsamhet föräldrar inte vill låta sina tonåringar dricka. Men snälla Johanna. det är inte missunnsamhet. Jag unnar mina barn bättre saker än att berusa sig, förlora kontrollen, hamna i situationer som går överstyr och utsätta sig för livsfara. En kropp som inte växt klart tål inte alkohol lika bra som en fullvuxen. Ju tidigare man börjar dricka desto större är riskerna. Det är fakta och handlar inte om moraliserande eller missunnsamhet. Det är lika lite dubbelmoral att vara förälder och dricka vin men förbjuda barnen att göra det, som det är att vara vuxen och köra bil och förbjuda barnen att göra det. Johanna kanske tycker att detta är bättre och mindre moraliserande?
Går det överhuvudtaget att ha en sund relation till alkohol?
Många som bloggat på temat har förklarat att det var svårt. Att de var tvungna att värka fram posterna, och att det tagit tid. Många har skrivit modigt, och samtidigt finns det där försvaret. Ursäkterna. Känslan av att man måste argumentera för varför man ändå gillar att ta ett glas kallt vitt vin på uteplatsen en sommarkväll, även om det inte längre är tabu att göra det även om det råkar vara tisdag. Men precis som att folk känner att de måste försvara att de dricker känner de som inte dricker att de måste försvara sig för att de avstår.
Hultmans är inte nykterist, men nästan. Hon är en av få som verkar ha en sund relation till sprit, samtidigt som det kanske beror på någon slags slump eller öde – att hon har en sjukdom som hindrar henne från att dricka. Men hon påtalar det fler har nämnt. Hur vuxna förändras, oftast negativt, även då de dricker små mängder. Och hur man som nykter åskådare ser det. Det sorgliga med det är att inte minst jag ibland dricker helt enkelt för att man blir så ensam och får så tråkigt när man är nykter bland berusade ärthjärnor.
Jag gillar alkohol. Ikväll ska jag njuta ett glas Rosé. Jag gillar smaken, känslan av lyx och jag gillar också ruset. Salongsberusningen. Men denna kärlek är belagd med skuld och den är ibland svår att försvara. Det känns inte okej att vara 36 år, vare sig kunna eller gilla att dansa men ändå efter några glas plötsligt finnas där på dansgolvet och uppföra sig som ett jävla pucko. Det är inte okej att vara 36 år och vakna med panik och snabbt rekapitulera kvällen för att försöka minnas vad man kläckt ur sig för dumheter. Ofta är det ingen fara, ibland säger jag till och med bra saker när jag är onykter, saker som behövde sägas och som jag nog aldrig skulle vågat om jag vore nykter. Men då kan man ju fråga sig om jag kanske borde ta itu med mig själv istället för att dricka alkohol.
Jag har haft förmånen att få tjuvläsa Nemos kommande bok, Anfäkta. En bok om att erkänna och ta första steget ur alkoholmissbruk. En bok jag rekommenderar. Tills den kommer får ni hålla tillgodo med detta utmärkta inlägg om alkoholism, sakligt och faktaspäckat, osentimentalt och sanningssägande.
Slutligen ett stort och varmt tack till alla er som tagit sig an detta komplicerade och uppenbarligen laddade ämne, som bjudit på er själva och vågat tänka och också formulera sådant som är svårt.
Det är bara att välja ock vraka! Passa på att skriva om något ämne du missat, eller som något du har mer att säga i. Det är helt okej att välja flera ämnen, kombinera dem i en bloggpost eller skriv flera. Däremot vill jag inte ha en massa länkar till gamla inlägg på veckans bloggtema – tanken är att inspirera till att skriva nytt.
När du är klar – länka hit, posta en länk i kommentarnsfältet här eller på Twitter under hashtagen #bloggtema.
Senast på lördag klockan 12.00 vill jag ha ditt bidrag.
Veckans bloggtema har varit Livspusslet. Jag har fått en massa kritik, mer eller mindre allvarlig, för att jag använde ordet Livspussel. Och jag kan instämma i att ordet är fult och dumt. Men när jag väljer tema är det inte minst viktigt att alla förstår grejen, och Livspussel är ändå ett ord som jag tror att vi är någorlunda överens om vad det betyder. Jag har också som ambition att bloggtemat ska bestå av ett enda ord, annars hade jag kunnat lägga ut texten och förklara vad jag var ute efter på annat sätt, men jag hittade faktiskt inget bättre ord än Livspussel för rubriken.
Någon på Twitter föreslog att det borde heta något med Tetris, för att i Tetris får man även med tidsaspekten. Det är alltså inte bara ett pussel som ska läggas, man ska göra det begränsad av olika tidsramar. Bra förslag, men jag tror tyvärr inte att alla hade förstått direkt vad jag menade om jag använt det ordet.
Nog om ordvalet – nu kör vi:
Först denna veckan presenterar vi en lösning. Så här gör man. Det är Abbes storebror som funnit lösningen på hur man får ihop det. Men Skatan hävdar ändå att det inte går.
Markus Wallgren har skrivit världens längsta ord. Eller i varje fall det längsta ordet som någonsin funnits med när ni skrivit på veckans bloggtema. För att symbolisera ett lagt pussel, utan luckor eller skarvar.
Per-Anders skriver om att man väljer själv. Men jag måste ändå säga att det finns en del saker man inte riktigt kan välja, och som Rebecka skriver – det ställs fler krav från så många håll att det inte alltid är så enkelt att bara ”välja bort”.
Newyn skriver och förstår inte alls hur jag menar att det skulle vara svårare just i jultider. Själv har jag alltid haft lätt ångest hela december, för även om man själv försöker sänka ribban och ta det lugnt så tvingas man bryta sina egna rutiner och prioriteringar för saker som andra lägger på en. Luciatåg på dagis och i skolor som kräver utstyrsel och tid och avbrott i det som kanske ändå funkar. Det ska pysslas, fixas julklappar, julmat och julgodis och man ska dessutom försöka synka sina egna planer med ”alla andras”. Ofta ett mindre helvete. Tycker jag. Och visst skulle man kunna ”vägra lucia” eller strunta i att gå på skolans julfester med sina barn – vilket jag också gjort ibland för att jag helt enkelt inte haft tid eller möjlighet, men då jagas man ju än värre av det dåliga samvetet…
Jag tror att det här med Livspusslet blir väldigt mycket påtagligare när man får barn. Och inte minst för att det ställs helt andra krav på föräldrar idag än på typ 70-talet.
Karin skriver relaterat och förstår inte hur ensamstående får till det när hon inte får till det fast dom är två.
Jag tycker att Shannara skriver bra också, och jämför med hur det var förr, att vi har andra slags svårigheter idag.
Lisa som har sju barn och därför i mina ögon är en hjälte, sammanfattar: ”Man tar det som är viktigast o gör det bästa av det. Mer kan man inte göra. Man kan inte göra allt. Man kan inte hinna med allt. Jag tror inte det är meningen heller att man ska göra det.”
Marianne skriver bloggen 365dagar, där hon ger dagliga tips om hur man ska bära sig åt för att få ihop livet.
Tack ska ni ha alla som medverkat i Veckans bloggtema – som alltid intressant och inspirerande att läsa era bloggar!
Är blod tjockare än vatten? Kanske kommer man lite närmare svaret om man läser de bloggposter som skrivits på veckans bloggtema – släkten.
Eftersom jag var så klantig sist och missade de som använt sig av hashtagen #bloggtema börjar jag där denna vecka, med Markus Wallgrens postning om syskon, om hur man hör ihop och har så mycket gemensamt trots att man kan vara väldigt olika.
Linnéa skriver om sin farfar, som hon knappt kände. Men kände för. Och så skriver hon om sin farmor. Också Karin berättar om sin farfar, utifrån att blod inte är tjockare än vatten. Citronfjärilen skriver om längtan, och om att det finns tillfällen då blod är tjockare…
Det var det hela. Fått en del reflektioner om att de som har snaskiga eller problematiska relationer till sin släkt kanske inte gärna bloggar då deras släktingar kanske läser bloggen. Kan ligga något i det. Tycker ändå att ni lyckats riktigt bra med att skildra olika delar av alla olika släktrelationer man kan ha, tack!
Uppdaterat: Jag lyckades missa Lisas inlägg om släkten, och det är lite märkligt att jag inte såg det, för däremot tänkte jag att det var konstigt att du inte var med Lisa, eftersom du ju ALLTID är det. Jag ber om ursäkt och passar också på att ge er Essas släktkrönika.
Och glöm inte att blogga om veckans tema, som är Livspusslet. Jag vill ha svaret, hur gör alla andra?
Mitt bredband bråkar med mig idag, det tar många minuter att ladda en sida och det gör det i princip omöjligt att läsa alla era poster om släkten, och skriva sammanfattningen. Därför får ni lite mer tid på er att lägga ut texten i Veckans bloggtema – släkten. Jag försöker sammanfatta på tisdag istället, så skriv på!
Ny deadline blir tisdag klockan 15.00.
Men jag publicerar nytt tema i morgon bitti precis som vanligt, för er som redan skrivit er släktkrönika eller för er som inte gillade ämnesvalet.
Efter denna fadäs lär jag inte glömma att kolla Twitter när jag ska sammanfatta denna veckas bloggtema, som handlar om släkten. Så blogga om din släkt, eller nån annans, eller bara släkt i allmänhet. Och om du inte vill droppa en länk här kan du göra det på Twitter om du använder hashtagen #bloggtema. Jag lovar att komma ihåg.
Det lackar mot jul och vi närmar oss Sveriges största familjehögtid. Att inte ha släkt eller familj när det är jul måste vara riktigt jobbigt om man är en sådan som har svårt för att vara ensam, eftersom helgerna verkar vara kompromisslöst vigda åt just släkten. Att bjuda in vänner, umgås med kompisar eller fira ihop med någon man inte har några blodsband till verkar vara ytterst ovanligt.
Men är blod tjockare än vatten? Är släkten att föredra? Vad är den bra till?
Vad har du för relation till svärmor, dina syskon? Har du mor- och farföräldrar kvar i livet? Är du vän med dina föräldrar eller ramlar ni in i gamla roller när det blir jul? Har du en bra relation till dina kusiner eller känns det som om de kommer från en annan planet?
Skriv om släkten den här veckan. Det behöver absolut inte vara förknippat med julen, det kan vara en hyllning till svärmor, det kan vara en utläggning om varför blod inte är tjockare än vatten eller också har du kanske nån dråplig historia att berätta, i still med ”Tomten är far till alla barnen”.
Skriv, filma, fotografera, rita, sjung, gör hur du vill. Publicera i din blogg och länka hit, och posta en länk till ditt inlägg i kommentarsfältet här.
Jag börjar med Göran Widham som skrivit att han helt enkelt inte känner igen sig i beskrivningarna av vad som ska vara manligt i förhållande till kvinnligt. Så känner jag ofta. Sådant som utifrån normen anses vara kvinnligt, som att gilla shopping, älska skor, sminka sig, vara pysslig och ha simultanförmåga – nej, jag känner inte igen mig det minsta. Min ex-man däremot hade betydligt bättre koll än jag på makeup, han ägde överlägset flest skor, ägnade mycket mer tid åt shopping och var hundra gånger pyssligare än jag. Dessutom hade han konstaterat bra siultanförmåga.
Johanna Sjödin skriver en intressant kommentar till Fridholms postning:
Det blir ännu mer förvirrande om man betänker att kvinnors och mäns uppfattning om kvinnlighet och manlighet skiljer sig åt.
Vi kvinnor sätter upp normer för varandra om hur en kvinna ska vara i tron att det kommer att gå hem hos männen eftersom att det går hem hos oss, men ingenting kunde vara mer fel.
Kvinnor kan lägga ner timmar på att köpa nya kläder och sminka sig på ett annorlunda sätt utan att män ens märker det eller bryr sig.
Hon fortsätter att befästa att vissa saker, som att köpa kläder och sminka sig, är saker som kvinnor gillar men inte män. Jag håller inte helt med henne. Jag vet män som har koll och märker direkt om en kvinna gjort sig för, och personligen ser jag sällan om en kompis klippt sig eller färgat håret om inte förändringen är extremt drastisk…
Däremot uppfattar jag att det finns tydliga skillnader mellan vad som är kvinnligt och manligt, men det är saker och egenskaper som sitter betydligt djupare än i kläder och smink, och som sällan kommer fram ordentligt förrän man lärt känna en människa på djupet, eller om man ställer 100 kvinnor mot 100 män i en fråga.
Åker Forsmark har skrivit en postning där han definierar vad som är manligt, och jag kan tänka mig att många män känner igen sig en hel del, men inte alla och inte i allt.
Isak Gerson har skrivit en postning om skillnader mellan könen, och ställer sig frågan om vi verkligen vill ha ett samhälle där våra skillnader utifrån kön suddas ut?
Jag tycker att det är intressant men en svår frågeställning. För även om jag håller med Isak om att kvinnor och män i mångt och mycket är olika, så finns det faktiskt en hel del indivinduella avvikelser från könsnormerna, och att sudda ut gränserna kan handla om att öka tolerans för olikheter. En man som gillar rosa eller vill ta på sig en klänning ska inte behöva bli trakasserad och en kvinna som gillar att meka med bilar ska slippa höra att hon är ”som en hel karl”.
Hannes2peer har skrivit ett intressant inlägg om det, utifrån sina egna flätor i håret. Jag tycker att det är skitsnyggt med flätor, både på män och kvinnor. Kanske lite extra snyggt på män faktiskt, och betydligt snyggare än hästsvans. Men det är ju jag det, och smaken är olika.
Charlottes mirakel har skrivit en underbar definition av vad som är manligt:
Det är manligt att ta ansvar och ta hand om sin familj, och att alltid sätta familjen främst. Det finns så många män som är på jobbet under i stort sett hela sina barns uppväxt, och jag tycker att det är direkt omanligt, för att inte tala om att det också är både ytligt och dumt. Det är manligt att våga ställa upp för sin kvinna i alla lägen. Att tryggt vara en säker hamn för sin kvinna genom livet. Alltså att kunna ta hand om sina relationer. Det är manligt att våga vara jämställd, att dela både vardagens bördor och glädje med sin kvinna och sin familj. Jag menar inte att man måste fördela alla uppgifter millimeterrättvist, jag menar att man hjälps åt med det som behövs göras. Vem som gör vad spelar ju egentligen ingen roll alls. Det är manligt att våga tala om sina problem istället för att gå ut och dricka bärs, vara otrogen och mucka med allt och alla på stan. Det är manligt att erkänna att man inte kan sätta upp den där lampan, att kunna erkänna att man nog faktiskt behöver hjälp med det.
Och Daniel som själv är man verkar vara inne på samma linje som Whatthefuckdotcom, Lisa och Charlotte:
Manlighet blir således när man är så säker på sin egen person, så stark i sig själv att man är den man vill vara och inte den som normen (den förlegade gamla skitnormen) säger att man ska vara.
Irrhönan har googlat på män och jämfört resultaten mellan svenska och danska sökresultat.
Sen måste ni läsa Trollhare, som haft anledning att fundera på vad som är manligt i högre utsträckning än de flesta.
Bland de jämställda familjer jag känner är männen ofta de som är ”mer jämställda”. De gör allt som kvinnor tidigare gjort. Medan kvinnorna fortfarande har ett motstånd inom vissa mer klassiskt manliga områden. Jag kan bara gå till mig själv. Min man gör allt jag gör. Men jag är urdålig på att byta däck på bilen, skruva upp hyllor, klippa ner häcken mot gatan och sånt.