Arkiv för June 2014

- Sida 1 av 1

Därför är maten så sunkig på Arlanda (fortfarande)

av Anna Norström
Foto: Aftonbladet
Foto: Aftonbladet
"Färskpressad" juice, 42 spänn.
”Färskpressad” juice, 42 spänn.
Mmm - browniebit för dryg 60-lapp
Mmm – browniebit för dryg 60-lapp.

Många ber mig om tips på ställen att äta på. Jag kan ofta ösa ur mig ett gäng krogar med olika prislappar, matkoncept och lägen.

Men när det kommer till Arlanda flygplats är det tamejfan mission impossible.

I höstas skrev jag denna krönika på Alltomstockholm.se om det sunkiga och svindyra matutbudet på landets största flygplats. Min mejlkorg svämmade över berättelser om hur folk hade köpt räkmackor för 200 spänn, gerilla-picknickat på golvet i protest och druckit en av världens dyraste lattes.

På Arlanda försvarade man då sig med armarna i kors och tyckte att de visst hade ett både bra och prisvärt matutbud. Och de fortsätter stoppa huvudet i sanden. Jag är ju en hel del på Arlanda och kan berätta om mina senaste fynd: brownie, 59 kronor och en halv frukostmacka med en skinkskiva, 37 kronor – eller varför inte festa på en juice för 42 kronor?

Obs: inget av detta bar spår av bladguld, hyvlad tryffel eller ens av att ha tillretts på plats.

Varför är flygplatsmaten under all kritik? Tja, vi snackar storkök – ofta ett och samma där ALL mat produceras och feta vinstmarginaler. En färdigbakad brownie som skärs upp i fyrkanter och kan läggas ut i disk och tas fram och tillbaka i en veckas tid har mer lönsamhet än den hembakade. Men så smakar den också skit. Money, money, money – och så lite köksbyråkrati och upphandlingsavtal på det. Det finns en anledning till att nästan bara kedjor tar sig in på Arlanda.

Som tur är händer det dock en hel del på andra flygplatser i världen. Toppkocken Heston Blumenthal, med två stjärnor i Guide Michelin för restaurangen The Fat Duck, har just öppnat The Perfectionist Café på Heathrows nya terminal 2. Bra burgare för runt 10 pund och vedugns-pizza står på menyn liksom glass gjord med hjälp av flytande kväve.

Jag googlar och hittar den HÄR listan över världens bästa flygplatsmat. Föga förvånande så flaggar Danmark i topp med Le Bar & Sommelier. Min senaste Kastrup-biff på Mash var perfekt. Frågan kvarstår. När ska Sverige och Arlanda bli lika bra på att visa upp sig som en gastronomisk destination och inte vinka av våra turister med ett trött, rippoff-dyr brownie fullproppad med E-nummer?

5 x favoriter i Nice

av Anna Norström
Strandhäng med stans dyraste lemonad.
Strandhäng med stans dyraste lemonad.
Tonfisktartar på D'Antoine.
Tonfisktartar på D’Antoine.
Nöjd med vinet.
Jag var (förskräckligt?) nöjd med vinet.
Strandhäng.
Strandhäng.

 

NICE. Lagom till att reklam-Sverige lämnat Cannes (det som i folkmun kan förklaras som ”reklam-VM” har gått av stapeln. Massa kändisar i år enligt Resumé.) tänkte jag ägna den franska rivieran ett inlägg genom att fokusera på det mer folkliga Nice. Staden som är känd för sin glammiga yta men som både är skitig och sjavig på sina håll. Och kanske är det inte konstigt eftersom Nice är Frankrikes nästa mest besökta stad.

Det tog sin tid men nu gillar jag Nice. Varför? Jo, i Nice kan man aldrig bära för lite djurmönstrat och/ eller accessoarer, serviceyrket utförs med den största stolthet och prickar man rätt krog så är maten trés, trés magnifique. Och rosévin, nu snackar vi torr blekrosa provensalsk saft, går att köpa på dunk för €2,50 litern.

På Promeande des Anglais flockas folk till parkbänkarna med utsikt mot havet. Nedan, på strandhaken där man kan hyra solstol för €20, beställer jag in en lemonad som man får mixa ihop själv för €10. Man betalar för läget. Och tja, sandkornen är inte lena som sammet, de erbjuder snarare en ruff peeling samt att det är allmänt ganska stökigt. Men när Nice levererar då gör hon det med besked.

Mina 5 måsten i stan:

1. Lunch eller middag på Le bistrot d’Antoine. Eftersom det alltid är fullbokat får man ta vad man får. Men beställningen ska man göra med andakt, sist var specialen en tonfisktartar och om den rekommenderas då tar man den ögonaböj. Här lägger de sådan prestige i sin matlagning att varje tugga blir oförglömlig.  Adress: 27 Rue de la Préfecture

2. Inköp av Nicolas Alzari-olivolja. En av världens bästa, och kostar en spottstyver här jämfört med hiskelig prislapp i någon välsorterad deli, säg på Nytorget i Stockholm. Adress flaggskeppsbutiken: 14 Carriera San-Francès-de-Paula

3. Ett glas och några tapas på vinbaren In Vino Veritas. Renodlade barer är inte så härliga alltjämt i Nice, därför satsar jag på en bra kvarterskrog som också har en schysst bar. Här tar jag in en tallrik skinka och ett glas bubblande Pannier. Adress: 2 Rue de l’Hôtel de ville, invinoverita.com

4. För fisk och skaldjur är anrika Café de Turin stället nummer ett. Tyvärr är det lokala fisket dåligt och det mesta från menyn kommer från Atlant-kusten men stället är en institution i sig med exponerade fiskdiskar och akvarium på uteserveringen. Beställ en plateau och träna på att med nål få ut något ätbart ur de minsta snäckorna. Adress: 5 Place Garibaldi, cafedeturin.fr

5. En repa på marknaden i Gamla Stan, även om den är turistig. Tvålar från Marseille kostar €1, men det är för blommorna, kryddorna och grönsakerna man vill ta sig hit och låtsats att man är en local på jakt efter de mest perfekta tomaterna.

Flott, finmat och busvisslingar – så smakar Bryssel

av Anna Norström
Traditionells spis. Konjaksflamberad biff i grönpepparsås.
Traditionells spis. Konjaksflamberad biff i grönpepparsås.
Respektingivande uppträckta servitörer. Köttkrogen Vincent är en gammelskolans servicekrog.
Respektingivande uppsträckta servitörer. Köttkrogen Vincent är en gammelskolans servicekrog.
Arkitektonisk utflykt på Place Rogier (mitt emot denna praktbyggnad är det just nu en byggarbetsplats).
Arkitektonisk utflykt på Place Rogier (mitt emot denna praktbyggnad är det just nu en byggarbetsplats).

BRYSK BELGISKT DYGN. Jag var i Bryssel 24 timmar förra veckan. En komprimerad tugga av staden som smakar pommes frites med majonnäs och feta biffar, doftar musselspad och spillda skumkronor. Men servicen är inte alls lika alltid välgödd som de där Belgian Blue-kossorna.

På Sheraton-hotellet, dit jag anlände vid halv 12 på dagen, rekommenderades jag att till nästa gång boka två nätter för att få checka in innan klockan 15. Really? Ett gäng konfererande gäster i kostym fick sig en rejäl utskällning när de propsade på att få tillgång till ett rum åtminstone. De lommade iväg likt slokörade tonåringar som förlorat alla sina argument för att få en förälder att köpa ut (tror dock inte att just detta scenario är lika vanligt bland belgiska tonåringar).

Jag åt lunch på Restaurant Vincent, en institution till köttkrog där uppsträckta servitörer i övre medelåldern iklädda vita serveringsrockar flamberar loss – mitt i matsalen. På rekommendation från en av dessa herrar beställde jag konjaksflamberad biff med grönpepparsås. Inte en tillstymmelse till ett salladsblad på tallriken. Trots att det var måndag drack alla övriga gäster vinlunch (jag fick reda på senare att det var helgdag – den för oss svenskar numer slopade Annandag Pingst, men ändå).

På kvällen åt jag avsmakning om 15 rätter plus snacks på Bozar Brasserie. Här hade matbloggaren Steve Plotnicki (Opinionated About Dining) samlat 11 av Europas hetaste kockar: bland andra Esben Holmboe Bang från 2-stjärniga Maaemo i Norge och spanjoren Quique Dacosta från restaurangen med samma namn. Tyska kocken Tim Raue imponerade i textur och smakbalans med en till utseendet anspråkslös rätt ”Wasabi langoustine”. En tysk som lagar asiatiskt på Michelin-nivå i Berlin? Really? Men så är jag en sucker för all mat som lyckas flörta med asiatisk matlagningsfilosofi och det här var riktigt bra. Stället landar högst upp på min att-äta-lista i Berlin.

Maemo on a plate. Ostron från Bömlo med dill och mussla.
Maemo on a plate. Ostron från Bömlo med dill och mussla.
Körsbärsdröm av Quique Dacosta.
Körsbärsdröm av Quique Dacosta.

Kvällens snyggaste rätt var helt klart Quique Dacostas körsbärsgazpacho.

I övrigt så bjöd Bryssel på några bussvisslingar från random män på gatan, handläggning från några äldre gubbar i hatt på en uteservering och minst fem sexshoppar inom trehundra meters avstånd från hotellet.

Gotländsk ö-feber i försäsongstider

av Anna Norström
En bit hav utanför färjefönstret.
En bit hav utanför färjefönstret.
Helt partiskt. Surfers - världens bästa bar.
Helt partiskt. Surfers – världens bästa bar.
Hemmasvängda potstickers.
Hemmasvängda potstickers.
Gotland toppar alltid solligan.
Gotland toppar alltid solligan.
Somrig kycklingsallad på Vinäger.
Somrig kycklingsallad på Vinäger.

 

Det där klapprande ljudet av en rullväska över kullersten. För mig är det både kittlande och ledsamt – beroende på om man är på väg till eller ifrån. Idag var det mest ledsamt att lyssna till när det var min egen packning som rullade mot Gotlandsfärjan. Tre magiska dygn på ön och jag är hooked. Igen.

Jag funderar på om man kan vara kär i en plats? För med Gotland har jag en livslång fling, för mig är det att komma hem varje gång. Just nu är en perfekt tid att åka dit. Säsongen har inte riktigt dragit igång så all servicepersonal är extra peppade. Turisterna är färre och solen skiner jämt.

Juni är som en enda tokhärlig förfest (För säsongen är kort. Alldeles för kort.). Vi musiksatte vår helg på kalkstenshawaii med Kristin Amparo, Cleo och Linda Pira. Samt en hel del reggae som gästerna på restaurang Surfers tokdansade till under mitt dj-set i fredags.

Mina mat- och dryckesintag har varit ett virrvarr av ställen. En fin ankleverrilette slank ner på Bolaget. köttkorgen Wallers blev det hängmörad högrev med grillad tomat, lök, majonnäs OCH rödvinsdoja. Late lunch på nypiffade Vinäger blev en magisk kycklingsallad med apelsin och avakado. Stället känns numer som ett gotländskt mini-Ibiza. På ett solstinnt Krönet testade jag en tonfisktortilla, perfekt som rosétilltugg. Och så blev det hemmamatlagning av ett tiotal kinesiska rätter, däribland lejonhuvudköttbullar, potstickers, mungböns-jello och koppärriga mamma Chens tofugryta – Ma Po Do Fu. Visbys bästa potstickers på krogen återfinns för övrigt på Surfers nya meny.

En svängom på ett tokfyllt Gutekällaren blev det också och därifrån trillade vi in på Munken som bjöd på 03-tillstånd dagen till ära. De största klubbarna åtnjuter nämligen detta som testförsök i sommar. Det är något som vida diskuteras varje år på öjn – när krogarna ska få stänga. Men igår var det inget snack om saken – jag och ett glatt utgångsgäng stängde stället.

Filmen ”Foodies”: Ätbar kondom värd tusenlappar – men var finns matglädjen?

av Anna Norström
Filmen "Foodies - the Culinary Jetset" går nu på bio.
Filmen ”Foodies – the Culinary Jetset” går nu på bio.
Rätten "Sex on the Beach", bold lånad från Urbanspoon.com.
Rätten ”Sex on the Beach”. (bild lånad från Urbanspoon.com.)

En ätbar kondom.

Körsbär för fem dollar styck.

Sushi för en tusenlapp i ett parkeringhus.

Filmen ”Foodies – the Culinary Jetset” är helt klart ett provocerande porträtt av frosseri världen över. Filmarna Henrik Stockare, Charlotte Landelius och Thomas Jackson (alla vegetarianer) har under två år följt fem matbloggares besök till runt trettio av världens finaste restauranger (numer äter två av tre kött).

Vi träffar Katie från Hongkong som jobbar hårt för att lägga alla sina sparpengar på stjärnmat – och som landar vid middagsbordet på Bo Innovation – där en en ätbar kondom serveras komplett med spilld vätska som kocken herr Alvin inte anser sig med ord behöva beskriva vad det ska efterlikna.

Rätten heter ”Sex on the Beach”.

Parallellt följs en pinnsmal litauisk ex-fotomodell som lägger minst en tusenlapp (eller mer) för en solo 20-minuters sushi serverat i ett parkeringshus i Tokyo på Sushi Saito och shoppar körsbär för fem dollar styck. Plus den thailändska guldarvingen Perm som låter sina föräldrar betala hans middagsorgasmer som kan locka honom 9000 kilometer från basen i London. Britten Andy Hayler har i filmens början ätit på 108 av världens 109 trestjärniga restauranger. Och excentrikern Steve Plotnicki som ser det som sitt största mål att konkurrera ut Guide Michelin.

De är helt klart en samling väl utvalda karaktärer.

Fram tills den här filmen har jag, säkert alldeles för lättvindigt, kallat mig ”foodie”. För mig handlar mat om glädje och middagar är något jag vill dela med andra. Men. Den överdrivna lyxkonsumtion bedrivs i filmen framkallar många skratt – fast också en mycket bitter eftersmak av konsumtionssamhället.

Flera av filmens foodies, så som de porträtteras, vinklas totalt nollställda inför arbetet som sker i kulisserna på en restaurang: de är mestadels alldeles för självupptagna med sina egna matorgasmer för att se hantverket. Visst: några av dem tar sig in i köken men det verkar mest vara för att bekräfta sin egen maktfaktor eller vigga en gratisnota.

På Food Films förhandsvisning vid biografen Zita fanns enstjärniga krögaren Niklas Ekstedt. Han erkänner hur han googlar sina förbokade gäster i jakten efter matbloggarnamn. Björn Frantzén (en av Sveriges två stycken 2-stjärniga krögare) säger när han intervjuas i filmen, om huruvida dessa ätare är viktiga för hans restaurang: ”Jag tror att de tror att det är det”.

Filmen är välgjord men jag hade önskat höra mer från kockarna. De som sliter 15-timmarspass i sina kök för att tillfredsställa de  välgödda bloggarna som, mestadels i ensamhet och inbäddade i bomull av tristess, flänger runt mellan väldukade middagsbord.

Och jag saknar matglädjen! Vad driver annars dessa foodies?

Andy Hayler når slutligen sitt mål i filmen när han landar sin sista 3-stjärniga måltid, den 109:e och sista att bocka av ur Guide Michelin. Ser han lycklig ut? Nej. Faktum är att ansiktsuttrycken hos bloggarna är alltjämt en bister uppsyn – som om de efter var middag fått sin knarkfix, och nu bara började jakten på nästa.

Det gör ont att se.

Faktum är att den enda man ser laga mat själv i filmen är när Steve Plotnicki med magen i vädret steker på några biffar hemma i sin lyxvilla i Hamptons. Det lämnar tittaren frågandes om någon av de övriga lyxätarna i ”Foodies” ens kan steka ett ägg.

Jag brukar tala om gastroturismen som det nya sättet att resa. Och jag vet att till exempel Björn Frantzéns gästklientel består till säkert 50% av tillresta matnördar. Men att enkom låta matknarkare bedöma hans mat – det är bara orättvist. Kanske hade jag respekterat Katie Keiko Tam om hon besuttit mer förkunskap och inte frågat elementärt om hur ett kök fungerar. Eller visat något intresse för råvarorna och dess ursprung. Men kanske är det vinklat så: filmmakarna vill ha den här reaktionen.

Helt klart är här filmen rolig. Jag skrattar högt. Och så harklar jag mig. Lagom till att Andy Hayler, som ätit sig så proppmätt på trestjärnigt, att han beger sig till Indien och goffar i sig streetfood står där och jiddrar om växeln. Den som säkert bara är en tusendel av det han normalt dricksat på ett enskilt besök under sin 30-åriga finätar-odyssé. Det är effektfullt fixat av filmmakarna.

Jag lämnas med en känsla av tomhet – och mättnad. Tänker att jag förmodligen aldrig kommer att kalla mig foodie igen. Nästa vecka ska jag träffa Steve Plotnicki och fråga honom om han är en lycklig ätare.

För jag vill liksom inte tro på den glädjelösa inställning filmen serverat mig.

Därför knockar Köpenhamns krogliv Stockholms – 10 gånger om

av Anna Norström
Kö till vinbaren Den Vandrettes popup-event med tacos och vin vid vattnet.
Kö till vinbaren Den Vandrettes popup-event med tacos och vin vid vattnet.
av New York-puls möter tallrikar fyllda av kärlek till hav och sjö.
Fiskebar i Ködbyen, en fläkt av New York-puls möter tallrikar fyllda av kärlek till hav och sjö.
Stans nya heta streetfood-mekka.
Stans nya heta streetfood-mekka.
Kärleken till råvarorna finns på nya saluhallarna.
Kärleken till råvarorna finns på nya saluhallarna.

Hungern drev mig över till Danmark. Japp, jag var i Köpenhamn förra helgen – igen.

Förr brukade jag muttra över att det knappt skiljer några Michelin-stjärnor oss åt, men nu vet jag att det handlar om mer än bara det. Köpenhamn andas krogkultur, på samma sätt som Storbritannien är ett land fostrat i pubkultur. De köpenhamnska krogbesökarna är lite skönare än hemma och berusningen är mer befriande. Även de som arbetar med service har en mer avslappnad still.

Till exempel: Dörrvakterna synar dig inte med kritisk blick i dörren och låter dig vänta trots att det knappt är halvfullt. De säger inte att du är för full (när de egentligen menar att du har för fula kläder). Servicen är varm och inbjudande; sällan snobbig och exkluderande.

Att äta ute är en social företeelse. Även män i grupp kan tänka sig att umgås över en middag. Att dela på maten är inga konstigheter, det snarare uppmanas till och eftersom många restauranger praktiserar en mellanrättsfilosofi så funkar det fint.

Eftersom det är en  något mer liberal hållning på krogen (utan att vara urspårad) genomsyrar det också stämningen. Skandinaviens New York tänker jag när servisen rör sig som en löpeld i lokalerna på Fiskebar i Ködbyen. Lite som Pastis var när det fanns i Meatpacking District, faktiskt.

Dessutom älskar jag eko-tänket. Var och varannan krog här kör med eko-viner eller naturviner och det finns barer och krogar som bara väljer den typen av vin. Precis som det finns tjusiga och anspråkslösa vinbutiker att botanisera i. Och visst är den danska kronan dyr, men tänk när man kan sjunka ner utanför de nyombyggda saluhallarna Torvehallerne med ett glas kava för 35 DK? Eller ta ett järn på klubben för en tia?

Ge mig krogliv i Köpenhamn any day före upptsräckta, uppnäsade Stockholm. Och om det gick hade jag skickat vår huvudstads krogkultur på research i Danmark. Den hade kunnat sova på en madrass i Västerbro, fyllehångla på klubb i Ködbyen (där alla som demokratiskt köar kommer in) och lägga de sista pengarna på en hållkäften-middag på Fiskebar.

Mer om min Köpenhamnhelg kommer ni att kunna läsa i Aftonbladet Resa i sommar.

 

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Raluca Dintica och Edit Lindblad
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Lotta Folcker, Michael Poromaa, Karin Schmidt Hellsing
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB