Arkiv för tagg Aftonbladet Resa

- Sida 1 av 2

Hur jag överlevde ”Finlandsfärjan”

av Anna Norström

 

Lite Vegas-feeling?
Lite Vegas-feeling?

ÅKA FÄRJA – studien, del 1. En ragglande man som inte hittar sin hytt. Försöker febrilt med sitt nyckelkort och diverse dörrar. En fläckad heltäckningsmatta som rinner genom alla våningar, beklär allt golv förutom disko, hiss och bildäck. Ett uppskruvat radiosystem som tvingar på resenärer information och upplyser om att närvaro på cabaretshowen är ”obligatorisk”.

Förlåt. Det här är inte ens det som stigmatiskt kallas Finlandsfärjan. Jag är på väg till Estland. Och det känns som att slungas tillbaka till 70-talet. För även om det i princip är samma koncept med de här färjeresorna, så hör jag rykten om den makeover de som trafikerar Finlands genomgått – om shoppinggator och skaldjursrestauranger.

Scenariot innan man kliver ombord dem är dock detsamma. En till ytan deppig terminal som andas gamla Sovjet och som får Skycity på Arlanda att kännas som Fifth Avenue. En terminal som själv gett upp, som storgråter via rulltrappan som inte fungerar, och som tvingar folk att kånka sina rullväskor upp för den. För att sedan vandra i kilometer i någon slags tub av syrebrist innan de når skeppet.

Utresan är mycket roligare än hemresan, det kan man konstatera. Då råder fortfarande nyhetens behag. Jag kollar in alla matställen: från snabbmatsstället till buffén (vars kö får vilken sommardagsfest som helst på Trädgården i Skanstull att verka som en dans), à la carte-krogen med öppet kök och dåligt fläktsystem till restaurangen Gourmet med avsmakning och vita dukar.

Jag hamnar på den senaste och slås av att tja, inramningen är inte The Ritz direkt, men servicenivån – den slår lätt flera av Stockholms kvarterskrogar. Leenden, diskreta rörelser, en attityd som säger att ”allt går att lösa, inga problem”. Servispersonalen ombord Victoria är riktiga hjältar. Synd bara att betalterminalerna inte tillåter att man lämnar dricks. (Tur att jag hade tio euro i plånboken).

Och vissa av rätterna är faktiskt goda, så som mjäll hälleflundra med rattepotatis och hummersås, liksom att vinpriserna är out of this world (bra burgundisk pinot noir för under hundringen glaset!).

Yum! På både maten och servicen.
Yum! På både maten och servicen.

I Tallinn, en stad som på många sätt är urhärlig, diskuterar jag färjan med några locals. Jag föreslår att man gör fartygen lite lyxigare, en avdelning som är ett designhotell med cocktailbar och takpool… Eller, till och med pulled pork-burgare och speak easy-bar hade känts nyskapande ombord.

Jag får ett höjt ögonbryn tillbaka. Det är som om att färjan ska vara färjan. Punkt. Hur mycket än estländska turistbyrån vill attrahera foodien och hipstern.

(Men hur ska svensken få veta att det finns fler mikrobryggerier av öl här i Tallinn än i Stockholm? Att restaurangscenen fått et rejält uppsving och att alla är välberesta och älskar skandinaver. Om de bara har en färjemur av fördomar i nyllet?)

ÅKA FÄRJA – Studien, del 2. Retur. En rad av hyttdörrar öppna på vid gavel där resenärer bjuder in till gräl, förfest och obäddade sängar. Ett bedövande parfymmoln vid kosmetikabutiken som bjuder på astmatiska äventyr. Några avmätta skämt om att man tar taxi när det egentligen är hissen som gäller.

Hytterna är en klassresa i sig, från standard (handla själv i taxfreen) till deluxe (gratis piccolo-cavas) och sedermera svit (en kyld flaska champagne for free).  Men de har alla samma heltäckningsmatta och inramade affishkopior av Miró.

På frukostbuffén under hemvägen tappar jag det totalt. Nu har jag liksom blivit ett med färjan. Och känner att det är helt okej att låta två extra grönt thé-påsar med Gunpowder landa i handväskan. Jag vet inte hur det händer men ja, jag stjäl – för att jag tänker att det här var ett gott thé och på buffé ingår att man alltid tar mer. Typ.

Jag skäms som bara den med thépåsarna brännande i väskan när jag kliver av och går i kilometer av syrebrist. Nästa gång tar jag flyget. Tallinn är värd så mycket bättre inramning.

Galna, omtumlande nätter i Havanna

av Anna Norström
Havanna skyline.
Havanna skyline.

I januari var jag i Havanna. Ett vakuum av parallella världar: turisterna som dundrade in och klev runt bland huskroppar i ruiner och ropade ”how authentic!” och de som faktiskt bor och lever där.

Det var precis på vippen att jänkarna hade börjat få resa hit och det märktes att det liksom låg nya tider i luften. Eller?

Få Kuba-bor har råd att ens skaffa pass och än mindre sedermera få ett beviljat visum nånstans. Mina nya kubanska vänner mejlar och vill ha bilder från Europa. Jag har aldrig träffat några som är så extremt vassa på geografi, som snackar om Big Ben och Eiffeltornet som om de låg runt hörnet – trots att de aldrig själva ens lämnat sitt hemland.

Jag hatälskade Havanna. Bara för att hon var så himla omtumlande. Skitig, sjavig men samtidigt förförisk, impulsiv och välkomnande.

Jag åt gummiartad hummer, drack romochcola med två centimeter läsk max i glasen (eftersom det är ju den som kostar), hoppade jämfota bland maneterna på kilometerlånga stränder, åkte skraltiga taxibilar, besökte otalet ”hemmarestauranger” paladares, dansade reggaeton på ett kubansk disko bland 3000 pers och försökte undvika de värsta turistfällorna.

Så som baren där Hemingway var stammis, butikerna tapetserade med idol-memoribilia över Che Guevara och att hyra superdyra gamla amerikanare.

Här är en guide jag skrev och Pär Olsson plåtade om man skulle råka ha 24h att döda i stan.

Sparkade reseledare = charterns död?

av Anna Norström
Svenskens älskade resupptäcker - på väg in i en ny fas?
Svenskens älskade resupptäcker – på väg in i en ny fas?

Jag läser idag om hur Apollo gett en tredjedel av sina reseledare kicken – på stående fot. Säkert mestadels unga säsongare som fått sitt avsked strax efter att de åkt iväg till platsen för sitt drömjobb. Som packat väskan med det mest nödvändigaste för säsongsorten, sagt hejdå till sina nära och kära och ställt in sig på ett nytt liv på Kanarieöarna, i Turkiet eller på en grekisk ö.

Själv drömde jag om reseledarjobb när jag var yngre. Kom som närmast att bli platspersonal för ett språkreseföretag en säsong. Där var det alltid lokala jobbregler som gällde, och på så vis kunde folk flyttas på lite hursomhelst. Jag vet inte hur Apollo har det, men det företag jag jobbade för var ytterst strategiska i sina projekterade anställningar.

Men vad betyder detta i längden? Har svensken helt gett upp på charterdrömmen och istället siktat in sig på ett mer eget, skräddarsytt resande?

– Vi kommer till exempel inte att finnas på hotellen som tidigare, på bestämda tider. Istället kommer den som vill nå oss att kunna göra det genom ny teknik – telefon, sms, chatt säger Apollos Kajsa Moström i artikeln.

Men vänta nu, är det inte just den personliga kontakten på plats resenärer söker efter när de reser? Från någon med den där lokalkollen deluxe i bakfickan, som kan hjälpa folk att få till just de där upplevelserna som känns extra personliga? Apollo hänvisar till den nya tekniken. Personligen  tror jag att när det kommer till resande så kommer den mänskliga kontakten alltid att ringa högst. För min del är det lokalbefolkningen som är mina superkontakter. Så borde charterbolagen också tänka! Tänk att dra nytta av de med mest koll som redan finns på plats. Kanske kommer charterresorna i framtiden jobba på det sätt som undersökningarna visar att svenskar vill resa: bortom turiststråken med känslan av att de upptäck något eget? En slags småskalig gruppresa.

För, let’s face it, världen blir bara mindre och mindre. Knäckebröd och köttbullar kan vi äta hemma. Chartern är inte var den var under Sällskapsresan-filmerna. Den är i en bransch, som liksom min egen mediebransch har haft det tufft, och måste hitta nya mål. Det är synd bara att ett stort gäng reseledare som hade kunnat ta med detta in i framtiden nu får åka hem.

 

(För övrigt reste jag på min första charter någonsin till en grekisk ö, med Apollo 1999, och hade de mest luttrade reseledarna ever! Vi snackar tzatsiki i knäet, barrundor och bussutflykter. Det var då.)

Därför knockar Köpenhamns krogliv Stockholms – 10 gånger om

av Anna Norström
Kö till vinbaren Den Vandrettes popup-event med tacos och vin vid vattnet.
Kö till vinbaren Den Vandrettes popup-event med tacos och vin vid vattnet.
av New York-puls möter tallrikar fyllda av kärlek till hav och sjö.
Fiskebar i Ködbyen, en fläkt av New York-puls möter tallrikar fyllda av kärlek till hav och sjö.
Stans nya heta streetfood-mekka.
Stans nya heta streetfood-mekka.
Kärleken till råvarorna finns på nya saluhallarna.
Kärleken till råvarorna finns på nya saluhallarna.

Hungern drev mig över till Danmark. Japp, jag var i Köpenhamn förra helgen – igen.

Förr brukade jag muttra över att det knappt skiljer några Michelin-stjärnor oss åt, men nu vet jag att det handlar om mer än bara det. Köpenhamn andas krogkultur, på samma sätt som Storbritannien är ett land fostrat i pubkultur. De köpenhamnska krogbesökarna är lite skönare än hemma och berusningen är mer befriande. Även de som arbetar med service har en mer avslappnad still.

Till exempel: Dörrvakterna synar dig inte med kritisk blick i dörren och låter dig vänta trots att det knappt är halvfullt. De säger inte att du är för full (när de egentligen menar att du har för fula kläder). Servicen är varm och inbjudande; sällan snobbig och exkluderande.

Att äta ute är en social företeelse. Även män i grupp kan tänka sig att umgås över en middag. Att dela på maten är inga konstigheter, det snarare uppmanas till och eftersom många restauranger praktiserar en mellanrättsfilosofi så funkar det fint.

Eftersom det är en  något mer liberal hållning på krogen (utan att vara urspårad) genomsyrar det också stämningen. Skandinaviens New York tänker jag när servisen rör sig som en löpeld i lokalerna på Fiskebar i Ködbyen. Lite som Pastis var när det fanns i Meatpacking District, faktiskt.

Dessutom älskar jag eko-tänket. Var och varannan krog här kör med eko-viner eller naturviner och det finns barer och krogar som bara väljer den typen av vin. Precis som det finns tjusiga och anspråkslösa vinbutiker att botanisera i. Och visst är den danska kronan dyr, men tänk när man kan sjunka ner utanför de nyombyggda saluhallarna Torvehallerne med ett glas kava för 35 DK? Eller ta ett järn på klubben för en tia?

Ge mig krogliv i Köpenhamn any day före upptsräckta, uppnäsade Stockholm. Och om det gick hade jag skickat vår huvudstads krogkultur på research i Danmark. Den hade kunnat sova på en madrass i Västerbro, fyllehångla på klubb i Ködbyen (där alla som demokratiskt köar kommer in) och lägga de sista pengarna på en hållkäften-middag på Fiskebar.

Mer om min Köpenhamnhelg kommer ni att kunna läsa i Aftonbladet Resa i sommar.

 

Klubb med kras – här har du har sönder saker

av Anna Norström
image

Arg, frustrerad, ledsen? Att trasha hotellrum är ett gammalt beprövat rockstjärnetrick. Men i Argie finns ett ställe öppet för alla som saknar både rockband och hotellboende.

På The Break Club betalar man 100-500 pesos, beroende på vad för pryl man ska ha sönder, och sen kör man loss. Efteråt finns ett relax-rum där man kan ta igen sig. Saxat från hemsidan:

”We give you the proper protection, a baseball bat, and the freedom to break everything you find in your way in our rage room. When you’re done, you chill in a sofa with some music, you catch some air, and go back to life…”

Kolla in det här klippet och märk väl den sobra musiksättningen.

Tydligen är The Break Club populärt hos män på svensexa (”om du inte vill gå på strippklubb, till exempel”, enligt ägaren).

HITTA HIT: http://thebreakclub.com/voy/

Brooklyn – släng dig i väggen!

av Anna Norström
imageimageimageimageimage image

5 x skäl till att Palermo är hippare än Brooklyn/ Stockholm

Den utdragna kärleksaffären mellan Stockholm och Brooklyn har en sydamerikansk älskarinna som lurar under Argentinas ändlösa skyar. Alla Södermalmsbor och Williamsburg-emigranter borde rikta blicken mot stadsdelen Palermo i Buenos Aires.

1. Istället för ”roof tops” där man har partyn och alla dricker öl ur burk så toppas husen i Palermo av en swimmingpool. Perfekt för såväl heta sommardagar som ljumna nätters fester. Utsikten är lika storslagen. Drycken serveras med fördel ur glas. 

2. Folk cyklar överallt, och det går bra året runt. Du behöver inte heller någon svindyr fixie-cykel utan det fungerar utmärkt med vilket skrot som helst. Här är cyklandet ett behagligt transportmedel, tätt följt av roller blades, inte en alltför utstuderad livsstil.

3. I Palermo finns ingen mikrobryggd öl så långt ögat kan nå. Däremot kan du spendera en god stund hos el chino, livsmedelsbutikerna med generösa öppetider ofta drivna av kineser, med att välja mellan rader av Malbec och Cabernet Sauvignon. En flaska silkeslent rödtjut för en tjugolapp till pizza slicen? Javisst.

4. Nattdjur på vift i Hornstull en tisdag? Det är bara att vända hemåt vid 01.00. I Baires har man med lite tur ätit klart sin middag då. Och barerna håller öppet till sent. Vid 05.00 på morgonen är det fortfarande folk ute. Dagarna och nätterna är helt enkelt längre här.

5. Surdegs- och hälsobrödsfantaster göre sig icke besvär. Bakverk (och glass) säljs kilovis. Här bakar man krispiga croissanter, medialunas, och smörstinna bröd som man gärna toppar med lite extra dulce de leche, den populära kolasåsen som säkert försörjer många tandläkare – men som göra porteños lyckliga i själen. Perfekt till morgonkaffet på terrassen eller uteserveringen.

Fast det kanske allra härligaste med Palermo är den inkluderande vajben, leendena och skratten. Här  vill faktiskt ingen veta var du köpt din tröja (eller sotarmössa, vintage-manpurse i skinn samt taco-sås). 

FAKTA: Palermo är den största barrion, stadsdelen, i Buenos Aires innerstad. I sin tur delas områden in i till exempel Palermo Soho, Hollywood eller Nuevo. Här  ligger flera av de hetaste barerna just nu.

Beställ i baren som en argentinare

av Anna Norström
image image

Lokal alkoholkultur är intressant som fenomen. Du kanske tror att Argentina är ett vinland i första hand – men där tar du fel.

Det finns en drink alla i Argentina dricker. Och du behöver inte vara en skillad bartender för att blanda den. Fernet con Coca, alltså Fernet och cocacola,  är den vanligaste barbeställningen du kan göra. Argentinarna älskar den italienska spritdrycken SÅ mycket att Fernet utgör 70% av landets totala alkoholkonsumtion. Enligt uppgift säljs cirka 45 miljoner liter Fernet här – av 50 miljoner  totalt globalt.

Till och med på de just nu stekheta speakery-barerna i Palermo Soho görs beställningen mitt bland millimeterprecisa cocktails från den amerikanska förbudstiden. I en vanlig mataffär finns minst tre sorters lokal Fernet-variant att välja mellan, och på de större ställena snackar vi hyllmeter.

Så glöm vinregionen Mendoza, här är Fernet mer frekvent än en Malbec.

Inte bara Fernet är populärt utan den italienska aperitifen Campari syns här och var. Till och med på svartklubben i ett ockuperat hus som vi råkade hamna på sprang argentinska hiphoppare runt och sippade Campari-tonic.

En drink som alltså förenar Baires underground-kids och röka-under-fläkten-mammor från Bromma.

Här ingår häst i hotellrummet

av Anna Norström
imageimageimage

 

Uruguay bjuder på ett frodigt grönt naturlandskap med horder av hästar, får och kossor. De jag träffat tycker att det är urhärligt att bo på landet och här finns många argentinare som lämnat ett simmigt Buenos Aires till fördel för den mer ”tranquilo” grannen i öst.

På två hotell vi bott på här har det ingått häst. Att åka till landet för att ta en ridtur, äta middag och sova över på en estancia är den urbana sydamerikanens lyxiga 4H-gård för vuxna. Det är att åka till en plats där tiden står still.

På Estancia Vik bor man ståndsmässigt i rum som är större än en innerstadstvåa i Stockholm. Här, in the middle of Uruguay-nowwhere, finns snabb wifi-uppkoppling, vinkällare och ängsliga amerikanska turister som gäster.

Vi tog en ridtur på westernsätt med långa stigbyglar och fårskinnsfluffade sadlar i solnedgången. Agustin Leone (bilden ovan) red som en kosack och smackade sin häst i galopp på en halv sekund genom estancians boskap. Jag och min skimmer Simon försökte haka på. Ridturen ingår i hotellnattens nota, och fenomenet är ett stort helgnöje även i Argentina: landethäng med egen häst är grejen här.

HITTA HIT: Ratta en hyrbil från Punta del Este (flyg från Buenos Aires för cirka en tusenlapp, eller kör från Montevideo c:a 160 km) mot José Ignacio och vänd väster i byns rondell.  http://www.vikhotels.com/en/hotel-estancia-vik-jose-ignacio-uruguay.html

Sunkhaken levererar i Buenos Aires

av Anna Norström
imageimageimageimage image

 

Sunkhak, hål-i-väggen och pizzakedjor som håller öppet 24 timmar om dygnet håller förvånansvärt hög lägsta-nivå. I natt åt vi asbra pizza från Kentucky i Palermo klockan 03.00. Nybakade empanadas, piroger, finns till försäljning lite varstans och de lokala croissanterna, media lunas, är to die for.

Häromdagen var vi i San Telmos historiska kvarter hos stolta krögarinnan Gracie (ovan med sin man Eduardo) och åt bland det bästa jag ätit i pastaväg – sorrentinos, fyllda med skinka och ost och parmesan i mängder. Hos Gracie specialiserar de sig på lokala rätten milanesa, panerad schnitzel, och det var förvånansvärt gott trots all avsaknad av färg på tallriken. Till kaffet bjöds det på hallongrottor.

Ibland kostar de där vita dukarna och matsilvret lite mer än vad deras ställen smakar, så att säga.

HITTA HIT: Casa del Virrey, Venezuela 489 (hörnet Bolivar).

Helgonifierad och hatad – Evita lämnar ingen oberörd

av Anna Norström
image imageimage

 

Hyllad, helgonifierad och hatad. Politikern och skådespelerskan Evita Peróns liv är spektakulärt – och ändå så kort – hon blev bara 33 år gammal. Hon mumifierades efter sin död (hennes man hostade upp 100 000 dollar för att hon skulle ”leva vidare” så som Lenin och Stalin), liket kidnappades och misshandlades. Varför? Hur? Räkna inte med att få svar på detta eller en djupare förståelse för Evita privat. Ändå är muséet till Evita Peróns ära en upplevelse.

Man får frossa i hennes eleganta dräkter, tjusiga hattar och andra extravaganta modeaccessoarer. Det visas en rad svartvita filmklipp (textade på engelska) från hennes politiska karriär och det är fascinerande att se flimriga svartvita delar ur hennes brandtal inför folkmassor så stora att man knappast tror att det är sant.

Man vallas mellan rum som visar hur mycket hon gjort för de fattiga, barnen och de äldre. Hennes feministiska kamp är imponerande och var avgörande för kvinnlig rösträtt i Argentina. Copyn är tokhyllande, klichéartad och helt utan nyanser. Men ändå. Evitas livsöde: från fattig barndom till presidenthustru, vice president och ikon på nolltid.

Dock måste man googla för att fylla igen luckorna efteråt. För Museo Evita ger besökaren fler frågor än svar.

Det var militärdiktaturen som efterföljde Evitas man som gömde undan hennes kropp för att inte skapa skiftningar i politiken. Hon låg begravd under falskt namn i Milano. Vem som sedan misshandlade liket är oklart men även hennes mans händer ska ha huggits av efter hans död. Först på 70-talet begravdes Evitas kropp i Buenos Aires.

HITTA HIT: Lafinur 2988, Buenos Aires (entré 30 pesos). www.museoevita.org

KOLLA IN: Presentshoppens lustiga merchandise. Vinglas med Evita, vinflaskor med Evita på etiketten, glasunderlägg, handväskor och gudvetvad. Och såklart: muggar för maté, detta te som argentinarna älskar.

Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande redaktörer: Fredrik Palmqvist och Klas Widestrand
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB