Arkiv för kategori Europa

- Sida 1 av 1

Här är de – Danmarks bästa krogar

av Anna Norström
Ingen skräll att Redzepi sopar mattan - igen. Foto: Visit Copenhagen
Ingen skräll att Redzepi sopar mattan – igen. Foto: Visit Copenhagen

Ögonbrynshöjare? Mja. Det var väl egentligen ingen som ropade ”Ääääntligen” i nobelsk stil när White Guide, ofta kallat Nordens svar på Guide Michelin-guiden, lät Noma bli nummer ett.

Igen och igen prisas den köpenhamnska finkrogen med köksmästare René Redzepi i spetsen. Kanske var det en extra bra välkommen-hem-present sedan restaurangen med hela sitt team gästspelat i Japan under våren.

Sådant som finkrogar gör nuförtiden. Hur ska man annars kunna avancera? För Magnus Nilsson, Fäviken, som kammade hem Årets (svenska) Bästa Restaurang enligt White Guide är det samma sak. Han har nu bommat igen för att söka ny inspiration – bland annat ska en ur personalen åka till ett finskt katolsk kloster.

Fantastisk rätt med havskräfta från Formel B för 1,5 år sen. Hållkäften-middag för en 700-hundring!
Fantastisk rätt med havskräfta från Formel B för 1,5 år sen. Hållkäften-middag för en 700-hundring!

Tillbaka till Danmark. Förutom Noma gick det väldigt bra för Uformel (lillasysterkrog till en av mina favoriter; 1-stjärniga Formel B). Samma restaurang har även Årets Rising Star-kock i köket. Jag gillar Uformels mat, den håller rena, raka smaker och vackra lägg – även om inredningen är lite för mycket (inte så oformell) nattklubb för min smak.

Kadeau fick pris för sin Bornholms-restaurang som menymässigt minner mycket om den i stan som i sin tur vann Årets Vinupplevelse. Kadeau har hållt hög kurs sedan föra Michelinstjärnan för två år sedan. Tallrikarna är supersnygga, aldrig överarbetade och stämningen anspråkslös för att vara finkrog. Även om just den vajben stämmer in på många av de bättre krogarna i Köpenhamn.

Att Baest blev Årets Innovatör är inga konstigheter. Som jag har tjatat om det stället! (Även om det dock viskats lite om att trycket varit lite väl hårt på stället så att servicestandarden inte varit lika mycket slå-sig-ner-och-snicksnacka-med-gästerna – det som vi ju älskar).

Vad mer? Jo, Søllerød Kro är ju en tokklassiker. Traditionell finkrog som påminner om Ulla Winbladhs lantliga feel mixat med tjusiga tallrikar á la Mathias Dahlgrens Matsalen. Typ.  De prisades för sin vinlista.

Själv ska jag kolla in italienska antipastistället Osteria 16, Årets feel-good-upplevelse, när jag landar i Köben igen om en månad. Det har också varit en himla massa surr kring smörrebrödshaket Öl & Bröd. Det är alltså (känns ju nästan självskrivet) mikrobryggarna på Mikkellers egna ställe. 

Kolla in alla vinnarna nedan;

Vinnarna av White Guide Danmarks priser 2015

  • Årets bästa restaurang – Noma
  • Årets bästa nya restaurang – Uformel
  • Årets innovatör – Bæst
  • Årets värt en resa – Kadeau Bornholm
  • Årets vinupplevelse – Kadeau København
  • Årets serviceupplevelse – Kong Hans Kælde
  • Årets feel good-upplevelse – Klassisk 65
  • Årets prisvärda – Osteria 16
  • Årets vinlista – Søllerød Kro
  • Årets Rising Star – Frederik Alexander Rudkjøbing, Uformel

//Stay hungry. Stay thirsty. //

 

Testa världens bästa bar – i Stockholm

av Anna Norström
Skärmavbild 2015-02-11 kl. 01.52.19

BAR. Förra året kunde World’s 50 best berätta var de tyckte att man drack världens bästa drinkar – Artesian, i London var svaret. (Här skrev jag om saken.) För de nordbor som än inte hittat hem till hotellbaren kommer nu här en chans – i Stockholm. På söndag kommer nämligen ett gästspel att landa på Svartengrens i Vasastan.

Så, anglofiler, hör upp! Artesians egen bartender Rudi Carraro skakar, rör och fixar innehållet i glasen. På tallrikarna utlovas en variant  Bangers n’ Mash och i högtalarna blir det ”British” av  Magnus Carlson från Weeping Willows. Enligt Svartengrens kommer hela krogen att  ”bli till London för en kväll”. Boka in, fellow drinkers and diners. Cheers!

Ljuvlig Michelinmat och sunkiga toaletter

av Anna Norström
image

LONDON. Det var säkert två år sedan sist – och för mig är det alltid som att komma hem. Min inre britt får fritt spelrum och jag blir – till språket – mer English är londonborna själva. Det är tio år sedan jag flyttade hem, men det känns som igår. Fem dagar i föredetta ruffa och numer toktrendiga kvarter i East End och jag ångrar mitt move bittert.

image

Varför? Till exempel: Shoreditchs galet vackra street art. Beroendeframkallande.

image

Spontaniteten. Tillgängligheten. Det är så lätt att bara trilla en på ett för dagen nyöppnat galleri. Här, ett sådant där vemsomhelst som känner sig som en konstnär, får hänga. En konsthimmel öppen för alla.

Men sedan har jag ju självklart ägnat mig åt ännu högre estetisk verksamhet.

MATKONST. 

image

Ovan vackra lägg från enstjärniga peruanen Lima i Fitzrovia – en av mina absoluta bästa middagar denna gången. Bläckfisk med olivkräm. Biffcarpaccio med pulvriserad majs, späd koriander och kräm på gul chili. Inte konstigt alls att det köket är världsledande just nu – med kocken Gaston Acurio som global matpresident.

Det är en fantastisk stad att äta ute i, London. Stan har blivit en kulinarisk hotspot, ljusår från fishn’chips-kiosker och söndagsstek med halvfabrikats-gravy och pösig Yorkshire-pudding. Utbudet av krogar är en jordenrunt-resa i sig: Från Brick Lanes utmärkta Bangla-streetfood, indiska curries och sri lankesiska-risrätter. Till gastropubar, lyxpizzor, tapashak … you name it.

Jag märker att flera av ställena anammar den avskalade trenden. Enkla menyer, ingen inredningsdesigner som gått på speed, mer detaljarbete och färre tvångströjor från leverantörsjättar i bakgrunden. Jag har suttit på rangliga trästolar som någon funnit i en köpenhamnsk container och beställt rätter från menyer inte längre än tio olika val från snacks till dessert. Fokus på råvaran. Köket tar tillvara på allt. Det är sånt som Fergus Henderson, krögargurun bakom nose-to-tail-trenden var tidig med. (Självklart blev det en middag på hans Bread & Wine och även en lunch hos hans fru Margots ställe Rochelle Canteen som Niklas Ekstedt hälsar på i det här avsnittet av Niklas mat).

Ett helt bord fyllt av smårätter på Bread & Wine.

Jag älskar att man till Rochelle Canteen får ta med eget vin (de har inget alkoholtillstånd) för en korkavgift på fem pund. Och det finns på urmysiga butiken Leila’s, med ett kafé vägg-i-vägg, som behändigt nog ligger bara 1 minut bort över Arnold Circus.

En liten skylt är enda ledtråden. Sedan får man ringa på dörren för att komma in på krogen Rochelle.
En liten skylt är enda ledtråden. Sedan får man ringa på dörren för att komma in på krogen Rochelle.

En annan sak som märks tydligt är servicepersonalen. Med lägre arbetsgivaravgifter går det att anställa fler. Det är på både gott och ont. Jag hamnar på ett litet kafé på Red Church Street där 7 servitriser backar upp oss knappt dubbelt så många gäster. Allt det där arbetet i kulisserna, typ putsa bestick och städa kaffemaskinen, har annan personal redan tagit hand om. Kafétjejerna står handfallna och vrider på sig, lystrar till minsta rörelse. Men i alla andra fall är det en bra grej.

Barmässigt finns numer ett bredare utbud. Hantverkscocktails med snygg-is kontra Kopparbergs cider (ja, den har säkert bättre spridning här numer än hemma) på kvarterspuben. Men än finns också gamla skolans-pubar som inte serverar ”hot drinks” trots att det är iskallt ute och de flesta hade huggit av ett lillfinger för en Irish Coffee – eller bara en vanlig kaffe för all del.

Något som de brittiska krögarna dock sällan verkar prioritera är dock toaletterna. Bås byggda av tunna väggar, sunkigt, dåligt städat och med rossliga handtorksmaskiner (!) på lågvarv. Jag har varit på Michelinkrogar där en McDonaldstoalett i Sverige är tio gånger lyxigare.

Men på det stora hela taget så är East End fantastiskt. Shoreditch, you had me at hello.

En matnörds dygn i Madrid

av Anna Norström
imageimageimageimageimageimage

TRANSIT. Att slå ihjäl ett dygn i Madrid som matnörd är ingen match. Härom veckan fastnade jag i den spanska huvudstaden som aldrig vill gå och lägga sig och som sedan förlamas av kollektiv sovmorgon. Underbart. (Mindre underbart är väl dock att fönstret på flyget som skulle ta mig till Havanna på Kuba gått sönder. Jag har sedan dess ägnat många tankar om vad som kan hända om ett flygplansfönster går sönder…)

Jag checkade in på fina boutiqehotellet Hospes vid Alcala-monumnetet och med stadsparken Retiro som granne. Sist när jag var i stan träffade jag argentinaren Estanis Carenzo, en duktig kock med förkärlek för streetfood och det som vi förr snackade om som fusion – men som idag är en naturlig smältdegel av olika köks influenser hos varandra. Det blev middag på hans krog Sudestada där Spanien och Asien möts på tallrikarna.

Namnet på krogen är spanska för ett väderfenomen i Sydamerika, när kalla sydvästvindar blåser upp. Det finns även en restaurangförlaga med samma namn i Buenos Aires.

Jag åt avsmakning om 9 rätter med bland annat dumplings fyllda med ibericogris och räka. En soppa med spanska bönan ”pockas” var god – både het och syrlig. Genomgående stod maten för stora smaker. Extra hetta på sidan om, om man så ville, i form av olika chilidippar. Till maten serverades uteslutande sherry och det hela toppades med en magisk – och ovanlig sort – Palo Cortado.

Det är sherry som framställts för att bli sorterna Fino eller Amontillado men som istället av sig självt blir något helt unikt, en Oloroso. (Detta händer med bara 1-2% av sherry. En sommelier kan säkert förklara detta på ett mycket bättre sätt. Men gott är det i alla fall.)

Dagen därpå stod varuhuset El Corte Ingles på schemat. Dess matmarknad högst upp på våning sju är en våt foodie-dröm. Här har Estanis andra krog, Chifa – en fusion av Peru och Kina med en dask Spanien, just öppnat upp. De ersätter 3-stjärniga DiverXO, som lagat snabb stjärnmat för en spottstyver under namnet StreetXO och som nu flyttar till ett annat El Corte Inglés. Dess kock David Munoz är landets hetaste just nu och känns igen på sin mohikanfrisyr, piercings och tatueringar.

Han får även sällskap av andra stjärnkrögare på sin nya adress: Roberto Ruiz från Punto MX och Jordi Roca från El Celler de Can Roca öppnar också upp små minirestauranger med mexikanska tacos och gourmetglass. Så, det behöver inte vara snordyrt att Michelinkockars mat!

Själv gick jag loss på tacos och en margarita, muy bien.

Notera: Gourmet Experience är namnet på respektive foodcourt högst upp på varuhusen Corte Inglés, Serrano, 52 Street och El Corte Inglés på Plaza de Callao.

 

Ny krog – bara namnet kommer ge dig en chock!

av Anna Norström

 

Bild lånad från restaurangens hemsida.
*host* Vad sa du att restaurangen hette? Bild lånad från restaurangens FB-sida.

Det blåser nya krogvindar på andra sidan Östersjön. Invid Kaserntorget i Helsingfors öppnar krögarduon Ville Relander och Richard McCormick upp en lyxig kvarterskrog efter att anrika Kellarikrouvi stängt igen.

Det är bara ett krux.

Namnet.

Jag tänker på hur man ska svara i bokningstelefonen.

Så här: ”Välkommen till The Cock, vad får jag lov att hjälpa till med?”.

Ja, krogen heter alltså The Cock.

– Det kändes väldigt naturligt. De flesta ler när de hör namnet. Det ska bli en glad restaurang, som samtidigt satsar på mat av god kvalitet, säger Ville Relander till Hufvudstadsbladet.

Och så lägger han till att de ska ju även ha ett rotisserie med helgrillad tupp eller kyckling. Jag är, namnet till trots, peppad på nya stället som öppnar i mars. Paret bakom stället är sanna matnördar. McCormick var med och startade hajpade restaurangen Sandro. Och Ville Relander kommer närmast från (dröm-)jobbet som matkulturstrateg för Helsingfors stad.

The Cock blir ett välkommet inslag i en stad där det hänt en hel del på krogfronten de senaste åren. Som till exempel utmärkta pyttelilla Chef & Sommelier och krögaren Antto Melasniemis ställen. Den sistnämnda gjorde för övrigt en finsk poppuppkrog, Tënu, i London under december.

Jag sätter upp Helsingfors på årets reslista härmed.

Krogkoll: 5 x favoriter i Prag

av Anna Norström
Pluggar stadskartan
Pluggar stadskartan på trendiga kvarterskrogen Lokal.
Anrik fika.
Anrik fika.
Lyxig handtvätt
Lyxig handtvätt på selfie-vis.
Michelinkrog á la Prag.
Michelinkrog á la Prag: la Degustation Bohême Bourgeoise.
Proffsigt drinkhantverk.
Proffsigt drinkhantverk på hemliga Bugsy’s Bar.

Jag måste erkänna att jag var motvilligt inställd till Prag… Det var lite för många öldrickande-män-på-svensexa och busslaster med julmarknadsbesökare för min smak. Därför prioriterade jag aldrig att åka dit. Stackars mig.

För två år sen blev första resan av, och det är inget jag ångrar. För Prag är överkomligt i pris – både i resväg och på plats – och trots att det är lika turistklyschigt som Venedig så gillar jag stan. Innan hade jag sett framför mig stop av skummande öl, men tji fick jag när det visade sig finnas utmärkta cocktailbarer och horder av vinnördar. Och Tjeckien har till och med inhemsk vinproduktion, som de liksom Schweiz, bara har för husbehovet – det vill säga noll export.

Så, till dig som haft fördomar liknande mina, hit ska du gå:

1. Michelin-mat: En av stans två 1-stjärniga krogar. Litet ställe med avsmakningsmeny, många internationella travellers och foodies bland borden samt riktigt proffsiga sommelierer. http://www.ladegustation.cz/en/

2. En av världens bästa cocktailbarer: Jag bloggade om Hemingway Bar här för inte så länge sedan då stället landade på plats nummer 24 på en barlista med dignitet. Här har jag druckit absinth, cocktails i blommig teservis med tillhörande kakfat och deras signaturdrink som göms i en bok. Litet ställe, men ha tålamod och vänta på bord – det är värt det. http://www.hemingwaybar.cz/bar-prague/

3. En hemlig bar – undangömt i en källare. Hit är det svårt att hitta utan att behöva fråga om vägen. Väl inne är det skumögt av cigarettrök och dov belysning. En dj står inklämd vid baren och här är ingen söker på när stället kommer att stänga för natten/ morgonen. http://www.bugsysbar.cz/

4. Lyxfika på det där gamla viset, som Prag-borna älskar. Café Imperial har en häftig historia, kaféet har lyckats överleva sig självt trots svåra tider. Först stans lyxigaste hotell i början av 1900-talet, sedan stammishak bland tyska soldater under andra världskriget (vilket fick tjeckerna att överge stället) och sedan kontor med den tjusiga inredningen igenspikad under kommunisttiden. Idag är det renoverat och i all sin prakt – komplett med galen badrumsinredning. http://www.cafeimperial.cz/en/

5. Kvarterskrog deluxe: En stereotypisk lokalpub i modern tappning är Lokal. Det finns två i stan, den på Dlouhá 33 är den största med barer bygga ovanpå enorma öltankar. Bra mat, härlig stämning och aldrig en kväll utan allsång. http://lokal.ambi.cz/cz/

Krogsafari på Ibiza – öns 10 bästa ställen

av Anna Norström
Strandmiddag hos Blue Marlin. Missa inte salt- and pepper squid.
Strandmiddag hos Blue Marlin. Missa inte salt- and pepper squid.
Sa Trinxa rekommenderas för 77:e gången i denna blogg. SÅ bra!
Sa Trinxa rekommenderas för 77:e gången i denna blogg. SÅ bra!
bild 1-7

Jag älskar Balearernas kärlek till råvaror: mycket grönt, fisk, skaljdur och så den gräddiga hemmagjorda mozzarella burratan. Här är 10 restaurangfavoriter på ön.

Pastis. Öns bästa krog. Pyttelitet ställe, fransk mat med finess. Ägs av dansösen Gisele och hennes man. Carrer d’Avicenna 2.

Bambuddha Bar. Asiatisk mat av svajig kvalité. Hit går du snarare för drinkarna och för att dansa på bordet under högsäsong. Carretera de San Juan, km8. 5

Sa Trinxa, på stranden Ses Salines. Anspråkslös strandrestaurang med tillhörande house-dj. Missa inte marulkscevichen!

La Paloma. I byn San Lorenc ligger ljuvliga stället som drivs av en italiensk familj. Du äter i trädgården. Tokfullt kafé dagtid, men middag är att föredra. C/ Can Pou 4.

Can Guimo. Är Paloma fullt åk tre kilometer söderut och hamna på vegovänliga fiket med egen trädgård.

Gran Hotel Ibiza. Öns mesta lyxhotell och den bästa frukostbuffén som håller öppet till sen på eftermiddagen. Säkert 6 olika färskpressade juicer! Passeig de Joan Carles I, 17.

Sands. En av stranden Playa den Bossa bättre ställen med bra sallader och trevlig service. Missa inte egna klädbutiken som fångar alla lyxhippies shoppinghjärtan.

Sansara. Vällagad lite enklare mat med texmex-vibb över disk eller bordservering med lokala rätter. Ofta lajvkonserter. Carretera Santa Eulalia-San Carlos km 9,3.

La Bodega. Enkel tapaskrog med härlig stämning och överkomliga priser. Öppet till runt 03 . Carrer Bisbe Torres Mayans, 2

Juan y Andrea. Lill-ön Formenteras bästa restaurang. Meny med fokus på fisk och skaldjur. Ligger på Playa Illetas.

10 skäl till att välja Sverige i sommar

av Anna Norström
Det blekrosa franska roséet smakar som godast när solen skiner hemma.
Det blekrosa franska roséet smakar som godast när solen skiner hemma.
Gotländsk solnedgång - efter kanelbulle-safari på Fårö.
Gotländsk solnedgång – efter kanelbulle-safari på Fårö.
Löjroms-dröm från lilla hamnkrogen i Barsebäcks hamn.
Löjroms-blini (jamen det är lika gott som Toast Skagen).
Folk blir provocerade över att jag inte åker utomlands i sommar. Men hallå, minnes ni vintern? Jag spenderar hela den årstiden med att längta härifrån. Inklusive slutet av hösten och början av våren. Någon gång måste jag vara kompis med Sverige. Och det är nu när det är som vackrast och allt smakar som godast,  som jag väljer att stanna. Här är fem orsaker:
1. Frasig nygräddad kanelbulle från Sylvis Döttrar på Fårö. Perfekt i picknickkorgen på Sudersand.
2. Glaset med hemgjord fläderblomssaft efter en bilpromenad på den loppistäta sörmländska landsbygden.
3. En Toast Skagen i lilla badorten Barsebäcks hamn där jag går runt i morgonrock på byn fram tills lunch.
4. Ett glas blekrosa rosé till en sen middag på några stockholmsvänners innergård.
5. En näve nyrökta räkor från fiskboden på Fjällbacka.
Till er som funderar på att åka bort:
1. Venedig på sommaren – varför då? Det är trångt och hett. Hela stan blir till en kokkittel av svettande turister som liksom flyter fram millimeter för millimeter på Sankt Markus-platsen, fylld till bredden av folk.
2. Och varför välja Thailand när deras väderlek är lika ambivalent som en tonårings humör? Juli till augusti stavas regnperiod.
3. Berlin är en trevlig stad. Men. Det tycker alldeles för många andra också. En sommardag köade jag i fyra och en halv timme för att se en utställning på konstmuseet Martin-Gropius-Bau. Åk dit och besök sevärdheter, bara om du har ett tålamod av guld.
4. Det är samma lika med Paris – världens mest besökta stad. Det betyder monsterkö till Lovren, upptrissade krognotor i Notre-Dame-kvarteren och folkstockningar i Montmartre.
5. Naturliv deluxe på Nya Zeeland. Tja, det kommer att vara så mycket härligare när de inte har vinter. Vilket de ju har när vi har sommar.

5 x favoriter i Nice

av Anna Norström
Strandhäng med stans dyraste lemonad.
Strandhäng med stans dyraste lemonad.
Tonfisktartar på D'Antoine.
Tonfisktartar på D’Antoine.
Nöjd med vinet.
Jag var (förskräckligt?) nöjd med vinet.
Strandhäng.
Strandhäng.

 

NICE. Lagom till att reklam-Sverige lämnat Cannes (det som i folkmun kan förklaras som ”reklam-VM” har gått av stapeln. Massa kändisar i år enligt Resumé.) tänkte jag ägna den franska rivieran ett inlägg genom att fokusera på det mer folkliga Nice. Staden som är känd för sin glammiga yta men som både är skitig och sjavig på sina håll. Och kanske är det inte konstigt eftersom Nice är Frankrikes nästa mest besökta stad.

Det tog sin tid men nu gillar jag Nice. Varför? Jo, i Nice kan man aldrig bära för lite djurmönstrat och/ eller accessoarer, serviceyrket utförs med den största stolthet och prickar man rätt krog så är maten trés, trés magnifique. Och rosévin, nu snackar vi torr blekrosa provensalsk saft, går att köpa på dunk för €2,50 litern.

På Promeande des Anglais flockas folk till parkbänkarna med utsikt mot havet. Nedan, på strandhaken där man kan hyra solstol för €20, beställer jag in en lemonad som man får mixa ihop själv för €10. Man betalar för läget. Och tja, sandkornen är inte lena som sammet, de erbjuder snarare en ruff peeling samt att det är allmänt ganska stökigt. Men när Nice levererar då gör hon det med besked.

Mina 5 måsten i stan:

1. Lunch eller middag på Le bistrot d’Antoine. Eftersom det alltid är fullbokat får man ta vad man får. Men beställningen ska man göra med andakt, sist var specialen en tonfisktartar och om den rekommenderas då tar man den ögonaböj. Här lägger de sådan prestige i sin matlagning att varje tugga blir oförglömlig.  Adress: 27 Rue de la Préfecture

2. Inköp av Nicolas Alzari-olivolja. En av världens bästa, och kostar en spottstyver här jämfört med hiskelig prislapp i någon välsorterad deli, säg på Nytorget i Stockholm. Adress flaggskeppsbutiken: 14 Carriera San-Francès-de-Paula

3. Ett glas och några tapas på vinbaren In Vino Veritas. Renodlade barer är inte så härliga alltjämt i Nice, därför satsar jag på en bra kvarterskrog som också har en schysst bar. Här tar jag in en tallrik skinka och ett glas bubblande Pannier. Adress: 2 Rue de l’Hôtel de ville, invinoverita.com

4. För fisk och skaldjur är anrika Café de Turin stället nummer ett. Tyvärr är det lokala fisket dåligt och det mesta från menyn kommer från Atlant-kusten men stället är en institution i sig med exponerade fiskdiskar och akvarium på uteserveringen. Beställ en plateau och träna på att med nål få ut något ätbart ur de minsta snäckorna. Adress: 5 Place Garibaldi, cafedeturin.fr

5. En repa på marknaden i Gamla Stan, även om den är turistig. Tvålar från Marseille kostar €1, men det är för blommorna, kryddorna och grönsakerna man vill ta sig hit och låtsats att man är en local på jakt efter de mest perfekta tomaterna.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Frida Westergård, Love Isakson Svensén och Fred Balke
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB