ÅKA FÄRJA – studien, del 1. En ragglande man som inte hittar sin hytt. Försöker febrilt med sitt nyckelkort och diverse dörrar. En fläckad heltäckningsmatta som rinner genom alla våningar, beklär allt golv förutom disko, hiss och bildäck. Ett uppskruvat radiosystem som tvingar på resenärer information och upplyser om att närvaro på cabaretshowen är ”obligatorisk”.

Förlåt. Det här är inte ens det som stigmatiskt kallas Finlandsfärjan. Jag är på väg till Estland. Och det känns som att slungas tillbaka till 70-talet. För även om det i princip är samma koncept med de här färjeresorna, så hör jag rykten om den makeover de som trafikerar Finlands genomgått – om shoppinggator och skaldjursrestauranger.

Scenariot innan man kliver ombord dem är dock detsamma. En till ytan deppig terminal som andas gamla Sovjet och som får Skycity på Arlanda att kännas som Fifth Avenue. En terminal som själv gett upp, som storgråter via rulltrappan som inte fungerar, och som tvingar folk att kånka sina rullväskor upp för den. För att sedan vandra i kilometer i någon slags tub av syrebrist innan de når skeppet.

Utresan är mycket roligare än hemresan, det kan man konstatera. Då råder fortfarande nyhetens behag. Jag kollar in alla matställen: från snabbmatsstället till buffén (vars kö får vilken sommardagsfest som helst på Trädgården i Skanstull att verka som en dans), à la carte-krogen med öppet kök och dåligt fläktsystem till restaurangen Gourmet med avsmakning och vita dukar.

Jag hamnar på den senaste och slås av att tja, inramningen är inte The Ritz direkt, men servicenivån – den slår lätt flera av Stockholms kvarterskrogar. Leenden, diskreta rörelser, en attityd som säger att ”allt går att lösa, inga problem”. Servispersonalen ombord Victoria är riktiga hjältar. Synd bara att betalterminalerna inte tillåter att man lämnar dricks. (Tur att jag hade tio euro i plånboken).

Och vissa av rätterna är faktiskt goda, så som mjäll hälleflundra med rattepotatis och hummersås, liksom att vinpriserna är out of this world (bra burgundisk pinot noir för under hundringen glaset!).

I Tallinn, en stad som på många sätt är urhärlig, diskuterar jag färjan med några locals. Jag föreslår att man gör fartygen lite lyxigare, en avdelning som är ett designhotell med cocktailbar och takpool… Eller, till och med pulled pork-burgare och speak easy-bar hade känts nyskapande ombord.

Jag får ett höjt ögonbryn tillbaka. Det är som om att färjan ska vara färjan. Punkt. Hur mycket än estländska turistbyrån vill attrahera foodien och hipstern.

(Men hur ska svensken få veta att det finns fler mikrobryggerier av öl här i Tallinn än i Stockholm? Att restaurangscenen fått et rejält uppsving och att alla är välberesta och älskar skandinaver. Om de bara har en färjemur av fördomar i nyllet?)

ÅKA FÄRJA – Studien, del 2. Retur. En rad av hyttdörrar öppna på vid gavel där resenärer bjuder in till gräl, förfest och obäddade sängar. Ett bedövande parfymmoln vid kosmetikabutiken som bjuder på astmatiska äventyr. Några avmätta skämt om att man tar taxi när det egentligen är hissen som gäller.

Hytterna är en klassresa i sig, från standard (handla själv i taxfreen) till deluxe (gratis piccolo-cavas) och sedermera svit (en kyld flaska champagne for free).  Men de har alla samma heltäckningsmatta och inramade affishkopior av Miró.

På frukostbuffén under hemvägen tappar jag det totalt. Nu har jag liksom blivit ett med färjan. Och känner att det är helt okej att låta två extra grönt thé-påsar med Gunpowder landa i handväskan. Jag vet inte hur det händer men ja, jag stjäl – för att jag tänker att det här var ett gott thé och på buffé ingår att man alltid tar mer. Typ.

Jag skäms som bara den med thépåsarna brännande i väskan när jag kliver av och går i kilometer av syrebrist. Nästa gång tar jag flyget. Tallinn är värd så mycket bättre inramning.