En weekend till überromantiska Brügge, staden som är en medeltidsvecka i sig med trånga små gränder, kullersten, kanaler, svanpark och läskiga gotiska kyrktorn. Där man frotterar sig med chokladknarkare, öltorskar, pommes frites-älskare, mussel-experter och våffelidkare.

Kan det vara något för en matnörd? Tja, så här var min helg i denna belgiska stad:

Helgens huvudevent var Kook eet, en matfestival i stil med Taste of eller Smaka på Stockholm. Ett 20-tal krogar, och flera med Michelinstjärnor, fanns på plats. Välordnat och prisvänligt – de flesta rätter kostade runt €4 och var i storlek av en mellanrätt. Ovan den bästa från 3-stjärniga De Karmeliet där festivalens beskyddare Geert van der Hecke basar. Gillar när alla – oavsett plånbok – kan få testa stjärnmat!

Det är omöjligt att inte äta choklad i Brygge. Det finns chokladbutiker i var och vartannat gathörn. Just denna ask är ätbar hela den, alltså även locket. Jag frågade chokladmakaren på Sukerbuyc, stans äldsta chokladeria, om han aldrig tröttnade på choklad och han sa nej för han äter ju det varje dag. Många chokladknarkare i denna stad. Misstänker att det försörjer en hel arsenal av tandläkare.

Pommes-frites kan man få till allt. Överallt.

Och på nattkvisten går man till pommes-shoppen på stora torget och köar upp för en rejäl portion till. Tillbehör är en slags färdig-mayo i samma konsistens som vaniljsås och som smakar flytande gummi (ketchup är att rekommendera). Men för några ynka euro räddade denna min hunger efter en misslyckad 3-rätters (hos Patrick de Vos) som innehöll bland annat makrill och ål. Ryser vid tanken.

Ölen flödar ur kranarna i Brygge. Världsmedia rapporterar om hur 3 kilometers pipelines med öl ska korsas genom staden. Belgarna själva skrattar åt mig när jag frågar. Mja, att det ska börja byggas redan nästa år stämmer inte riktigt. Projektet är knappt genomförbart enligt the locals. Men ändå. Bra idé i en stad där det är svårt att komma fram med lastbil i trånga, ständigt enkelriktade gränder. 

Våffla noveau.

Kocken Peter Lonneville på Téte Pressée rockar till den gamla sockerstinna belgiska våfflan och skapar den i briocheform med salta pålägg. Lonneville jobbar nose-to-tail seriöst och försöker att ha noll waste på sitt ställe. Imponerande!

Och så. Alla dessa läskiga svanar. (Självklart är chokladsvanen Brygges egna landmärke i chokladvärlden). Här har de gjort en take-over av en park och de är överallt i kanalen där turistbåtarna forsar fram.

Jag frågade en guide om de hade attackerat någon turist gång men hon visste inte. Däremot hade en av hästarna som jobbar runt turister med sina vagnar i stan en gång skenat ner i kanalen.

TA DIG HIT & TA DIG RUNT: Tåg från Bryssel, cirka 1, 20h. I Brygge knallar man till fots – dock ej högklackat eftersom det är kullersten överallt. Se upp för aggressiva cyklister som plingar hysteriskt: ”Värre än i Köpenhamn” enligt en dansk vän.

Så då är jag i Belgien, och Brügge närmare bestämt – staden där 80% av alla gator är enkelriktade. Jag är här för att utforska det kulinariska utbudet och jag har redan fått tips om: pommes frites-muséet, ölmuséet, chokladmuséet – och jag tror banns mig det fanns ett musselmuseum också. Kanske ett sånt tillägnat belgiska våfflor, också?

Men jag är inte helt ute och cyklar. Den belgiska gastronomin är on the rising. Kolla bara på krogen In der Wulf som är en av dem alla snackar om just nu.

Det är sju år sen jag var här sist. Då vägrade jag in i det sista: Jag tycket stan var på tok för pittoresk (och därmed turistig i min bok). Men då fann jag bland de bästa i skoshopping-väg jag sett. Billigare än Italien fast lika hantverksmässigt och trendigare än Paris.

Nu: ut på stan!

BRYSK BELGISKT DYGN. Jag var i Bryssel 24 timmar förra veckan. En komprimerad tugga av staden som smakar pommes frites med majonnäs och feta biffar, doftar musselspad och spillda skumkronor. Men servicen är inte alls lika alltid välgödd som de där Belgian Blue-kossorna.

På Sheraton-hotellet, dit jag anlände vid halv 12 på dagen, rekommenderades jag att till nästa gång boka två nätter för att få checka in innan klockan 15. Really? Ett gäng konfererande gäster i kostym fick sig en rejäl utskällning när de propsade på att få tillgång till ett rum åtminstone. De lommade iväg likt slokörade tonåringar som förlorat alla sina argument för att få en förälder att köpa ut (tror dock inte att just detta scenario är lika vanligt bland belgiska tonåringar).

Jag åt lunch på Restaurant Vincent, en institution till köttkrog där uppsträckta servitörer i övre medelåldern iklädda vita serveringsrockar flamberar loss – mitt i matsalen. På rekommendation från en av dessa herrar beställde jag konjaksflamberad biff med grönpepparsås. Inte en tillstymmelse till ett salladsblad på tallriken. Trots att det var måndag drack alla övriga gäster vinlunch (jag fick reda på senare att det var helgdag – den för oss svenskar numer slopade Annandag Pingst, men ändå).

På kvällen åt jag avsmakning om 15 rätter plus snacks på Bozar Brasserie. Här hade matbloggaren Steve Plotnicki (Opinionated About Dining) samlat 11 av Europas hetaste kockar: bland andra Esben Holmboe Bang från 2-stjärniga Maaemo i Norge och spanjoren Quique Dacosta från restaurangen med samma namn. Tyska kocken Tim Raue imponerade i textur och smakbalans med en till utseendet anspråkslös rätt ”Wasabi langoustine”. En tysk som lagar asiatiskt på Michelin-nivå i Berlin? Really? Men så är jag en sucker för all mat som lyckas flörta med asiatisk matlagningsfilosofi och det här var riktigt bra. Stället landar högst upp på min att-äta-lista i Berlin.

Kvällens snyggaste rätt var helt klart Quique Dacostas körsbärsgazpacho.

I övrigt så bjöd Bryssel på några bussvisslingar från random män på gatan, handläggning från några äldre gubbar i hatt på en uteservering och minst fem sexshoppar inom trehundra meters avstånd från hotellet.