HUNGER. Folk vallfärdar till Gamla Stan och Björn Frantzéns finkrog med ett 20-tal platser. Sedan 2013 har han byggt sig ett mindre imperium och lagt till en gastropub, vinbar, cocktailbar och studiokök. Nu står han även för stora nysatsningen Bobergs Matsal på NK.

Häromdagen visades en dokumentär (SE DEN HÄR) om finkrogen som när den börjar är döpt efter de två krögarna Frantzén/ Lindeberg. Jag slukade den så fort SVT Play tillät.

Det är typ två år sedan som krögarna med två stjärnor i Guide Michelin gjorde slut. Då vägrade Björn Frantzén att yppa ett ord om splittringen med konditorkollegan Daniel Lindeberg.

Det kan jag förstå. Uppbrott är skitjobbiga – speciellt om det handlar om någon som varit ens bästa vän och affärspartner.

Jag jobbade som reporter på Aftonbladets Allt om Stockholm med restaurang som mitt bevakningsområde och var ändå tvungen att ställa frågan varför de gått skilda vägar. Björn Frantzén hänvisade återkommande till en dokumentär som skulle förklara ALLT. Utöver den skulle de två inte säga ett ord mer.

Mina förväntningar på dokun var höga. Men jag undrar verkligen om filmen ger det svar som stjärnkocken Frantzén själv trodde.

För han framstår  som en okänslig, hårdbarkad mobbare med sur min och korslagda armar. Som pratar i ett och samma arga tonläge utan att röra en min.

Av personalen beskrivs han  som ett smakgeni. Men som kräver allt av alla runtomkring honom.

Jag fattar att för att nå eliten så måste man jobba hårt. Man får offra en massa på vägen: kvalitetstid med ens barn, kompisar, fritid – saker som får en att le. Det är för övrigt det sista man gör när Daniel Lindeberg börjar gråta framför filmarna efter att han, mer eller mindre, tvingats till sitt eget avhopp. Han säger att han aldrig kommer känna glädje inför de åren han redan lagt på att bygga upp Frantzén/ Lindeberg. Det skär i hjärtat.

Då blir jag  inte särskilt sugen på att äta hos Frantzén.

Tyvärr befäster han bilden om (den manliga) machokocken. En gormande Gordon Ramsay-typ. Den förlegade stereotypen som restaurangbranschen så behöver göra upp med.  Jag hoppas inte Björn är sån på jobbet.

Kanske handlar det om hans egen osäkerhet.

Kanske behöver han bara en kram.

Jag vågar dock inte ge honom en – är alldeles för rädd att få en rak höger.

BONUS: Daniel Lindberg har idag öppnat eget i Orminge Centrum. Ett ljuvligt ställe med bröd, bakelser och lunch. Värt resan.

ÄNNU MER DOKU: Filmen Foodies har också släppts på SVT Play (SE DEN HÄR). Den bjuckar på ätbara kondomer och svindyr japansk frukt bland annat. Här kan man läsa vad jag skrev om den förra året.

Gästspel är det nya heta. Krögare och personal byter plats med varandra världen över. Som krogens egna utbytesstudenter. Nu får Göteborg den äran.

Max Inazawa är jobbar till vardags i köket på 2-stjärniga Frantzén i Gamla Stan och har tidigare  jobbat i Japan på en traditionell kaiseki-restaurang. Vilken bättre match än att han teamar upp med prisade kocken Frida Ronge på vRÅ inuti hotel Post?

Vik  7 -8 april i de gastronomiska kalendrarna för då går detta gästspel av stapeln. Menyn om cirka 7 rätter kommer att bygga på svenska och nordostatlantiska råvaror.  Som tofu med rökt fiskslag, wasabi och ponzu eller dashi som serveras med friterad havskräfta och pilgrimsmussla och yuzu.

Nu har jag inte testätit just denna meny men jag åt på vRÅ förra veckan. Det var en fest i min gom: favoriten var en kall nudelsoppa, bland sushin en bränd lax-nigiri och eftersom det insisterades testade jag även en färskostglass med soja och rostat bovete. Perfekt med oss som har salta smakpaletter och till vardags inte går igång på desserter.

(Jag fick nog blodad tand för dagen därpå lunchade jag på Norda och gick loss på minichokladbollarna. Hemskt goda. Men man får ju passa på när man befinner sig i sötsaksdomäner som Patrik Fredriksson, chefskonditor på Clarion Hotel Post, basar över). 

//Eat, drink and be happy. Don’t let anyone tell you otherwise. //