Den här måndagsmorgonen vill jag mest bara göra er uppmärksamma på en match som skulle ha spelats i helgen, ett absolut toppmöte i en av de europeiska ligorna.

Tvåan skulle möta ettan i den nordirländska ligan, den som formellt sett heter The Danske Bank Premiership nuförtiden. Crusaders skulle ta emot Cliftonville, i det som dessutom är ett lokalderby uppe i norra Belfast.

Men tror ni att det blev någon match? Nä, det blev ingen match – och när det inträffar något jävulskap runt fotbollen i Belfast kan man fortfarande ge sig tusan på att det ligger religiöst maskerad politik i botten.

Såhär är det nämligen. Cliftonville leder ligan med tolv poäng. Och de kommer från ett av de katolska områdena i Belfast. Allt tyder därmed på att en så kallat ”nationalistisk” klubb kommer att vinna den nordirländska ligan för första gången på 15 år.

Crusaders arena Seaview ligger bara en knapp kilometer ifrån Cliftonvilles hemmaarena, men på andra sidan en av alla dessa religionspolitiska skiljelinjer som delar Belfast. Crusaders kommer från ett protestantiskt område, och det var naturligtvis ingen tillfällighet att några hundra demonstranter blockerade bortaläktaren på deras arena just den här dagen, vid just den här matchen.

De tänkte helt enkelt inte släppa in några katoliker på den här arenan.

Jag använder ordet demonstranter, eftersom det var vad det handlade om. Det var inga fotbollsfans som barrikaderade bortaläktaren och attackerade polisen – det var politiska huliganer – men i Belfast är det samtidigt svårare än någon annanstans i Europa att frikoppla det ena från det andra.

Marschsäsongen i höstas blev våldsammare än på länge, delvis på grund av att en protestantisk orkester tyckte att det var en bra idé att stanna utanför en katolsk kyrka och spela den sekteristiska Rangers-sången ”The Famine Song” (”Why don’t you go home, the famine is over, why don’t you go home?”).

Och nu har alltså fotbollen återigen utnyttjats för politiska syften, för att förlänga och förstärka de ”flaggprotester” som gjort Belfast-vintern orolig. I början av december röstade det lokala styret igenom ett förslag som begränsar antalet dagar som den brittiska flaggan vajar ovanför stadshuset. Många protestanter såg det som ett angrepp på både deras identitet och deras status, och sedan dess har det återigen brunnit på gatorna i Belfast.

Mot den bakgrunden var det inte direkt oväntat att det skulle uppstå problem runt matchen i lördags, och till sin heder hade de båda klubbarna samarbetat intensivt för att komma runt dem. Någon timme före den tänkta avsparkstiden mötte också ett gäng Crusaders upp med en grupp Cliftonville-fans. Hemmasupportrarna hade erbjudit sig att eskortera in sina gäster till arenan, och så blev det. Protestanter och katoliker gick – bokstavligt talat – hand-i-hand till matchen.

Det var en fantastisk bild av hur vanligt, hyggligt folk i Belfast verkligen kämpar för att läka de djupa historiska såren – men det var inte den bilden världen sedan fick se.

Istället blev det protestanter som vägrade släppa fram katoliker. Brittiska flaggor i skyn, som protest mot de brittiska flaggor som inte längre hissas. Flaskor och bråte som kastades mot polisen. Tre gripna. En fotbollsmatch som aldrig kunde spelas.

Ännu en dag i Belfast, februari 2013.

/Erik Niva

Det har ju både för- och nackdelar, det här med att Simon Bank vägrar att arbeta under styvt räknat halva året.

Den största fördelen är tveklöst att man slipper svämmas över av fransk hiphop. Den betydande nackdelen är att man måste sköta Gigi Becali-uppdateringarna själv, ett uppdrag som egentligen är alldeles för omfattande för en ensam man.

Har ni följt med den här bloggen ett tag så känner ni ju Gigi Becali, ägare för Steaua Bukarest, affärsman, politiker, levnadskonstnär. Rasist, homofob och allmänt ärkesvin med gigantiskt Messiaskomplex. Vi har tidigare skrivit om honom både här, här, här och här. Bland annat. Men nu var det alltså ett tag sedan, och följaktligen dags att redogöra för vad som hänt sedan sist.

Vintern var länge snäll mot Gigi Becali. Affärerna flöt på som vanligt, Steaua övervintrade som överlägsna serieledare och Europa League-lottningen innebar en dag att verkligen se fram emot. Steaua skulle till Amsterdam och möta Ajax i en riktig klassikermatch. Att Gigis världsåskådning riskerade att möta en del motstånd och protester i det liberala Amsterdam, det förstörde inte hans goda humör.
– Jag har hört att holländarna tänker möta mig med en svart kille, en bög och en jude på flygplatsen. I så fall tänker jag göra såhär: Jag tänker krama juden, kyssa den svarte killen och skaka bögens hand. Jag ska visa dem att jag inte alls är emot dem.

Men bara halvannan vecka före resan till Amsterdam hände något som förstörde hela Gigis månad. För några år sedan hade några lodisar stulit en av hans lyxbilar. Det gillade inte Gigi, utan han lät några av sina hejdukar bunta ihop dem, stuva ner dem i en baklucka och köra dem till hans residens för att… tala ut. Nu hade någon jobbig jävla åklagare bestämt sig för att dra upp den lilla skitsaken till rätten – och inte nog med det.

Gigi blev fälld. Dömd till tre års villkorligt fängelse.

Det var ju själva helvetet – men som tur var hade Gigi sett till att ligga ett steg före. Innan domen förkunnades drog han till Dubai. De kunde ju försöka komma åt honom där.
– Smärtan i min själ är enorm, och nu måste jag göra en enorm uppoffring. Jag kommer aldrig att återvända till Rumänien. Jag är färdig med det landet. Kanske söker jag politisk asyl i Venezuela eller Ecuador. Jag har hemliga konton, jag har pengar och jurister.
Någon polisstation tänkte han inte infinna sig på, men det räddade inte Gigis humör. Dömd? Han? Som gjort så mycket för landet?! Rumänien var på väg rätt ner i avgrunden, det var vad det var.
– Rumänien är inte säkert längre. Det är inte möjligt att behandla mig på det här sättet. Jag känner mig förödmjukad. De har dödat min själ. När jag ser min mamma, min fru och mina barn gråta känner jag för att ta livet av mig. Jag står inte ut med det.

Och Steaua då? Steaua skulle förbli. Det skulle allt gå att styra klubben från Caracas också.
– Jag kommer aldrig att lämna Steaua. Det är min armé. Jag kommer att fortsätta investera i klubben, göra den starkare och starkare.

Gigi tänkte sannerligen inte låta den här juridiska malören rubba hans resa till Amsterdam. Men precis då han skulle åka till flygplatsen i Dubai nåddes han av beskedet om ytterligare fjanterier. Ajax-ledningen hade utelämnat honom från den officiella lunchen som traditionellt föregår den här typen av internationella stormatcher.
– Jag har blivit inbjuden att äta med Real Madrid, Lyon, Valencia och Betis. Jag kunde inte bry mig mindre om Ajax. Jag äter inte med förlorare, jag bryr mig inte.
Brydde sig Gigi? Gigi brydde sig inte. Han brydde sig så lite att han minsann tänkte låta hela världen få veta hur lite han brydde sig.
– Hade jag blivit inbjuden hade jag skickat dit lagets massör istället. Ajax lunch? Jag bryr mig inte.

Den stora dagen blev inte alls vad Gigi Becali hade tänkt sig. Steaua förlorade med 2-0, och journalisterna envisades med att fråga om den där förbannade domen. Kunde den inte bara försvinna? Nähä, då fick väl Gigi lov att göra något åt saken. Alltid ett steg före.
– Det tog sju timmar att flyga hit. Under tiden satte jag mig och läste lagböckerna. I sju timmar läste jag! Och det är tydligt att domen är fullständigt felaktig.

Nu när han ändå hade släpat sig till Västeuropa var det lika bra att passa på. EU-domstolen i Strasbourg ligger bara ett par timmar från Amsterdam, och Gigi tänker minsann ta sig dit och hävda sin rätt. För honom är allt det här klart som korvspad – han har utsatts för ett brott mot den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna.
– Jag bor inte i djungeln. Jag är inte en sådan som det går att göra vad som helst mot. Nu ska jag se till att lösa det här.

Mina damer och herrar – Gigi Becali.

/Erik Niva

Nigeria vinner afrikanska mästerskapen för första gången på 19 år. Rekordmannen Joseph Yobo behöver inte längre nöja sig med att skicka julkort – nu får han lyfta bucklor också.

Men spela fotboll? Njae, i det nigerianska landslaget blir det i alla fall inte så värst många minuter. Vägen in i mittförsvaret blockeras nämligen av ett 19-årigt jättelöfte. Kenneth Omeruo var ett av de afrikanska mästerskapens individuellt största utropstecken, och blir extra intressant genom sin klubbtillhörighet.

Omeruo har nämligen något gemensamt med en betydande del av världsfotbollens mest spännande framtidsspelare. Han är en Chelsea-spelare, utan att någonsin ha gjort en minut för klubben.

För några veckor sedan skrev jag ju ett inlägg om Watford, och deras sätt att utnyttja lånesystemets luckor för sin satsning mot Premier League. I andra änden av det spektrat finns alltså Chelsea.

De flesta europeiska toppklubbar förhåller sig numera till lånemöjligheten på ungefär samma sätt. De har en eller två unga potentialspelare som de verkligen tror på ute på lån för att ge dem speltid och erfarenhet. Därutöver har de lånat ut ytterligare ett par, tre spelare som de i praktiken har givit upp hoppet om, i väntan på att deras kontrakt ska rinna ut.

Chelsea har valt en annan väg. De har fångat in drivor av de allra mest lovande spelare som överhuvudtaget finns i åldersspannet 18-20 – för att sedan låna ut dem mer eller mindre omedelbart. Tanken har aldrig varit att skicka in dem i a-laget under den överskådliga framtiden, utan snarare att säkra upp dem för framtiden. Skriv kontrakt med dem, skicka ut dem på lån, låt dem bevisa sig själva ytterligare en gång och utvärdera därefter situationen.

Just nu gör följande Chelsea-spelare rätt rejäla avtryck i europeiska storligor:

* Thibaut Courtois, 20 år, målvakt
Tveklöst den mest utvecklade målvakten i Europa i sin åldersklass. Har varit en väldigt stor anledning till Atlético Madrids succésäsong, även om de nu förlorade mot Rayo igår. Världsmålvakt redan nu.

* Romelu Lukaku, 19 år, forward
Har gjort fler mål på färre Premier League-starter för West Bromwich än Fernando Torres har gjort för Chelsea. I stort sett färdig att leda linjen i ett europeiskt topplag.

* Kevin de Bruyne, 21 år, ytter
Ännu ett fint solomål mot Stuttgart i helgen. Har varit en av de mest spännande offensivspelarna under den här Bundesliga-säsongen, och har dessutom tvingats ta stort ansvar för ett svajigt Werder Bremen.

* Jeffrey Bruma, 21 år, mittback
Åkte till Dortmund i lördags, och startade som mittback i det Hamburg som besegrade mästarna med 4-1. Lyckades därmed med något som i stort sett ingen annan försvarare gjort den här säsongen. Etablerad nu.

* Wallace, 18 år, högerback
Den enklaste parallellen går till Rafael. Också en tidigt utvecklad Fluminense-produkt, som bombar framåt från sin högerback. Har redan vunnit den brasilianska ligan som ordinarie i Fluminense.

* Nathaniel Chalobah, 18 år, mittfältare/mittback
Det främsta engelska löftet som kommit fram på Stamford Bridge sedan John Terry. Bara 18 år, men dominerar regelbundet matcherna i det Watford som mer och mer ser ut som ett Premier League-lag.

* Josh McEachran, 19 år, mittfältare
Är tänkt som Chelseas svar på Jack Wilshere, men har inte hunnit riktigt lika långt i sin utvecklingskurva. Gör dock klart och tydlig kreativ skillnad för ett Middlesbrough som också tänker sig att gå upp i Premier League.

* Lucas Piazón, 19 år, offensiv mittfältare
Lånades ut till Málaga under transferfönstret. Har hittills bara fått en cupmatch mot Barcelona, men har ändå skrivits in i Champions League-truppen. Kan mycket väl gå från Chelseas reserver till att spela CL-kvart inom en dryg månad.

* Vitesse-trion
I lördags spelade Vitesse Arnhem oavgjort mot holländska ligaledarna PSV. I laget deltog holländske vänsterbacken Patrick van Aanholt (22), franske vänsteryttern Gaël Kakuta (21) och tjeckiske universalförsvararen Tomás Kalas (19). Alla tillhör Chelsea – och Vitesse skuggar nu topplagen i den holländska ligan.

Det här var bara de allra mest etablerade Chelsea-lånen. Dessutom finns ju olycksförföljde mittbacken Sam Hutchinson i Nottingham Forest, och U19-landslagscentern Patrick Bamford i MK Dons. Mexikanen Ulises Dávila är i Sabadell och uruguayanaren Jhon Pirez i Legañes. Eden Hazards lillebrorsa gör det helt okej i Zulte Waregem i belgiska högstaligan. Åsså Kenneth Omeruo, förstås.

Och inte minst – 19-årige göteborgaren Amin Affane i Roda Kerkrade. Under en period i höstas gjorde han minisuccé i den holländska högstaligan, med fem assist på tio matcher. Nu har allt bromsat upp något, men så snart speltiden börjar bli regelbunden igen kommer det att börja pratas U21-landslag för Affane.

Man kan verkligen diskutera lånesystemet, hur det tillämpas och vad som borde vara tillåtet respektive förbjudet. Ska man få låna in hur många spelare som helst? Ska man få låna ut hur många spelare som helst? Det är även för tidigt att säga ifall Chelsea kommer att få sin nya modell att fungera, eller om den bara får vägen till deras a-lag att framstå som ännu mer komplicerad.

Jag har dock ägnat så mycket tid, luft och trycksvärta åt att gnälla på Chelseas brist på planering att det ändå är värt att poängtera att det i alla fall finns någon människa någonstans i klubben som tänker långsiktigt.

Chelsea har redan stommen till morgondagens Champions League-lag. Den har bara inte tagit på sig blå tröja ännu.

/Erik Niva

Vid infarten till staden hänger skyltar med texten: ”Rosario, cuna de grandes”. Rosario, vaggan för de stora.

De har fog för sina ord.

Fotbollshistorien kommer alltid att minnas att Celtic vann Europacupen 1967 med sina ”Lisbon Lions”, ett helt lag där alla spelarna var födda inom en fyramilsradie från Celtic Park. Vi svenskar kommer ju även ihåg att Malmö FF gick till Europacupfinal 1979 med tio spelare från Malmö och en från Glimåkra, tio mil bort.

Det var då.

Idag hittar vi inte så värst många storspelare i sina hemstadsklubbar – men skulle vi arrangera ett alternativt världsmästerskap där spelarna bara får representera de städer där de är fostrade, då ger jag mig sjutton på att argentinska Rosario skulle vinna.

I dagens argentinska landslagstrupp kommer nio spelare från Rosario eller dess förstäder. Fyra av dem startar på Friends Arena ikväll (Garay, Mascherano, Di María och Messi) och ytterligare fem börjar på bänken (Álvarez, Ansaldi, Banega, Rinaudo och Lavezzi). För att få ihop ett både fullt och välkomponerat lag av högsta landslagsklass hade vi bara behövt kalla in Mártin Demichelis, Gabriel Heinze, Maxi Rodríguez, Mauro Formica, Mauro Icardi eller någon av alla de andra.

Visst finns det många andra anspråksfulla talangfostrarstäder där ute (Liverpool, Amsterdam, Dortmund, Barcelona, Marseille, Sevilla, Bilbao), men jag har väldigt svårt att se någon som på allvar kan utmana Rosario. Vi behöver inte ens aktivera kvalitet-per-capita-variabeln, då det här är ett ställe som klarar sig mot megametropoler som Paris, London, São Paulo och Buenos Aires utan extrahjälp.

Hemligheten ligger någonstans i skärningslinjen mellan tradition, urval och ideologi.

I början av 1900-talet blev Rosario den första staden i Argentina att organisera en egen liga. Än idag förblir det den största, med fler än 18 000 registrerade spelare. Buenos Aires är mer än tio gånger så stort, men inte ens där finns lika många organiserade fotbollsspelare.

Rosario är dessutom känt som de fritänkande rebellernas hemstad. Fram till och med Leo Messis världserövring var Che Guevara stadens mest berömde son, och det ideologiska egensinnet sägs även ha gjort avtryck i dess fotboll. Den visionära esteten César Luis Menotti – VM-guldtränaren från 1978 – ses av många som den mest inflytelserika coachen i sydamerikansk fotbollshistoria. Han är givetvis från Rosario. Precis som Marcelo Bielsa, Jorge Sampaoli, Gerardo Martino, Mauricio Pochettino och en hel rad av dagens mest spännande tränare.

I Rosario föds pojkarna till fotbollsspelare. Sedan formas och fostras de till fotbollsspelare. Därefter åker de till ett snöigt Solna för att spela fotboll i den argentinska landslagströjan.

/Erik Niva

Som fotbollsintresserad hamnar man med jämna mellanrum i diskussionen kring vilket som egentligen är tidernas bästa målfirande? Alan Shearers pålitliga hand-i-luften? Den extatiska skrikrushen som gick i arv från Tardelli till Grosso? Eller något bland alla de koreograferade måljubel som blivit allt vanligare?

Egentligen är det här en kuggfråga, eftersom det korrekta svaret inte utgår ifrån någon spelare. Det bästa målfirandet som finns är nämligen A avalanche, den läktarlavin som uppfunnits och populariserats av brasilianska Grêmio.

Det är ingen idé att försöka beskriva a avalanche i ord. Det är kort och gott såhär, såhär och såhär det sett ut varje gång Grêmio gjort mål de senaste årtiondena.

Men nu ska ju VM komma till Brasilien och arenorna ska byggas om och fotbollen ska moderniseras – och plötsligt är a avalanche utrotningshotad.

Några månader innan Grêmios nya arena skulle invigas förkunnade den bistra militärpolisen att det minsann var slut på laviner från och med nu. Av säkerhetsskäl skulle inte den typen av massrörelse tillåtas på Arena do Grêmio.

Protesterna blev massiva. Grêmios klubbpresident beskrev förbudet som ”ett brott mot fotbollen” och supportergrupperna varslade om demonstrationer och blockader. Fotbollen har som bekant en större social tyngd i Brasilien än i Europa, och därför blev situationen snabbt politiskt ohållbar för militärpolisen. En kompromisslösning förhandlades fram, där läktarlavinen under en prövotid skulle tillåtas på vissa läktarsektionen.

Några vänskapsmatcher flöt problemfritt, men igår ställdes så den nybyggda arenan inför sitt första riktiga test. Grêmio mötte Liga de Quito i Copa Libertadores, och Elano gav dem ledningen efter en kvart.

Givetvis firades målet med a avalanche – och naturligtvis säckade det nya fuskbygget till arena ihop. Åtta personer skadades lindrigt. Så vitt jag vet har aldrig en Grêmio-lavin slutat lika illa någonsin tidigare.

Nu är läget kritiskt. Militärpolisen har redan gått ut med vad-var-det-vi-sa-läten, och det finns en väldigt konkret risk att de nu kommer att kräva sittplatser på arenans samtliga läktare.

I så fall skulle vi gå miste om tidernas bästa målfirande – och Grêmio skulle förlora en central del av sin klubbsjäl.

Jag ville bara nämna det, innan vi nu kastar oss huvudstupa in genom deadlinedagsfönstret.

Stay safe.

/Erik Niva

Är det här vad vi numera kallar Lex Zenit? Eller är det vad vi benämner som ren och skär jävla rasism.

Vi har ju tidigare skrivit om den ovilja att värva mörkhyade spelare som förpestar Zenit St Petersburg – ett faktum som sedan fick extra uppmärksamhet i och med den där supporterfalangens manifest – och i detta nu ser vi en liknande dynghög växa fram nere i Israel.

I helgen var det ju Förintelsens minnesdag, årsdagen för befrielsen av Auschwitz, då vi ska minnas alla miljoner människor som mördats på grund av olika sorters rasism. En falang av Beitar Jerusalems fans tyckte att det var en bra idé att högtidlighålla detta genom att gå till sin fotbollsarena och skandera ”Mavet la ‘aravim” – ”Död åt alla araber”. På den östra läktaren vajade de en flagga med texten: ”Beitar, för evigt ren”. Tre greps, misstänkta för hets mot folkgrupp.

Orsaken till uppståndelsen var att Beitar Jerusalem aviserat sin intention att värva två nya spelare. Två spelare från Terek Groznyj i Tjetjenien. Två muslimska spelare.

Historiskt sett har Beitar Jerusalem täta band till Israels politiska höger – Likud-partiet var länge huvudsponsor – och med åren har klubben blivit en magnet för militanta extremister. Klubbkulturen har formats därefter. För några år sedan gick lagkaptenen Aviram Baruchyan ut och sa att han skulle välkomna arabiska spelare till klubben, men efter att ha mordhotats tvingades han till en sorts offentlig avbön. Ifjol arresterades 16 supportrar, efter att en mobb stormat ett köpcenter och attackerat araber där. Varje gång Hapoel Tel Aviv kommer på besök sjunger den östra läktaren sin speciella sång mot den arabiske motståndarmittfältaren Salim Tuama:
Det här är den judiska staten,
det här är Israel, Salim Tuama
Jag hatar alla araber,
jag hatar dig, Salim Tuama
Jag hatar alla araber 

Yoav Borowitz är journalist på Haaretz, den äldsta tidningen i Israel. Han jämför Beitar Jerusalems hållning med den apartheid som tidigare rådde i Sydafrika.
– En fotbollsklubb som är ovillig att värva arabiska spelare hör hemma i historiens soptunna. Det är svårt att förklara det med något annat än rasism.

Numera är det Arcadi Gaydamak som äger Beitar Jerusalem. Fotbollsfans kanske kommer ihåg den rysk-judiske oligarken från hans tveksamma tid i Portsmouth, medan de flesta israeler känner honom som en politiker med ambitioner att sträcka ut en hand till landets arabiska minoritet. Och nu har han alltså bestämt sig för att utnyttja sin idrottsliga position för att göra en politisk markering.
– Jag kommer absolut att värva de här spelarna, oavsett vad folk säger. För mig är det fullständigt klart att en absolut majoritet av både Beitars anhängare och den israeliska befolkningen i stort vänder sig mot de här anti-muslimska provokationerna från en liten grupp bland supportrarna.

Tills vidare kan ni se en färsk ESPN-dokumentär om Beitar Jerusalems extremistiska inslag här. Sedan kan ni önska Arcadi Gaydamak lycka till.

/Erik Niva

Den här listan låg liksom och väntade på att göras.

Forecheckingen
Kanske det närmaste ett parallellfall vi kommer. Lokalderby i Copa Libertadores-semi förra sommaren. Santos har åkt in till stan för att möta Corinthians och försöka vända ett 1-0-underläge från första matchen. Mot slutet av matchen jagar de segermålet, och mittfältsgnuggaren Adriano (inte den Adriano) tycker att bollkallen bromsar upp spelet. Visserligen släpper bollpojken bollen, men Adriano fullföljer ändå tacklingen. Ett visst palaver uppstår och spelet bromsas upp i några minuter – men hey, det här är Brasilien. Polisanmälan? Nej. Avstängning? Nej. Rött kort? Nej. Gult kort? Nej.

Lavetten
Ska man nu trycka till bollkallen kan man väl lika gärna göra det ordentligt, tycks ivorianske mittfältaren Serey Die resonera i den schweiziska ligamatchen mellan Lausanne och Sion. Han drar iväg ett mellanting mellan högerkrok och örfil, och träffar den 13-årige bollpojken rejält. Die straffades med en åtta matcher lång avstängning.

Utsparken
I samma linje. Gastón Sessa är en argentinsk målvakt som alltid har haft… vissa problem med temperamentet. I den här andradivisionsmatchen mellan Independiente Rivadavia och Boca Unidos tappar han tålamodet så till den milda grad att han helt enkelt smaskar bollen mot ansiktet på bollpojken. Sessa blev utvisad – men tyckte ni att Swansea-killen igår överdrev väl mycket kan ni ju studera Rivaldo-maneren hos den här gynnaren.

Hårdingen
Men med det sagt är ju relationen mellan fotbollsspelare och bollkallar inte ensidig. Det är minsann inte bara de på planen som uppträder våldsamt och olämpligt. Här ser vi hur lilla belgiska Lierse försöker hålla sitt kryss mot bjässarna från Anderlecht. Det blir lite stökigt bakom målet – och plötsligt försöker en liten spoling mucka bråk med landslagsmålvakten Silvio Proto. Han vill slåss. Och inte nog med det – efter slutsignalen hänger slyngeln kvar vid spelartunneln för att häckla Proto med en sarkastisk applåd.

Retstickan
Även i Tyskland var det landslagsspelaren som får ses som offret. Stuttgart låg under med 1-0 i Hannover, och självaste Jens Lehmann ville skynda på spelet. Han hade dock inte räknat med 14-årige Aron Schulz och hans fördröjningsmetoder. Den respektlöse grabben behandlade målvaktsveteranen på samma sätt som en pappa kan behandla sin frustrerade son, och fick Lehmann att bekymra sig över vart samhället egentligen var på väg. ”Vad är det för kultur vi skapar? Jag tycker att det är hemskt att till och med bollpojkar får lära sig att fuska”. Schulz slog ifrån sig som ett fullkaratsproffs: ”Jag borde bara mitt jobb”. Det tyska fotbollsförbundet var inte helt överens med honom om arbetsbeskrivningen. De bötfällde Hannover – och beordrade klubben att inte låta Schulz jobba mer vid sidlinjen. Till sist krävdes det en intervention i direktsänd tv för att spelare och bollkalle skulle försonas.

Spelfördelaren
Här i Sverige minns vi såklart bollpojken som assisterade Mikael Lustig och hjälpte Sverige till EM – men uppriktigt sagt blir han utkonkurrerad av den här snubben när det kommer till att sätta igång spelet snabbt. I samma kategori gillar jag hur en lite liten rågblond kille blev så uppspelt att han inte kunde hålla sig då hans Dnipro Dnipropetrovsk drog upp ett anfall mot Tavra Simferopol. När bollen rann ner mot hörnflaggan rusade han in på plan, tittade upp och började fördela passningar. Och givetvis – även om jag tycker att den där dråpligheten mot Anorthosis är överskattad ska såklart Tottenhams bollpojkskår ändå ha lite uppmärksamhet i sammanhanget.

Målvakten
Sedan går det ju att spela ännu mer avgörande roller. Här har vi en match i de lägre brasilianska divisionerna, Guarani mot Sergipe. Hemmalaget hade skickat fram målvakten i ett desperat försök att forcera fram en kvittering, men åkte istället på en kontring. Motståndaranfallaren skickade bollen mot tomt mål – då en bollkalle (eller en random snubbe från publiken?!) helt enkelt klev över kortlinjen och pälsade undan bollen. Och för den som undrar – det finns ett motsvarande fall från 1970-talets Italien.

Målskytten
Ett hack upp i hierarkin. Den här brasilianska bollkallen gör faktiskt mål för sitt lag, då han lirkar in bollen i nät och domarteamet osannolikt nog får för sig att den har befunnit sig där hela tiden. Målet gav Santacruzense ett kryss mot Atlético Sorocaba – ett resultat som det brasilianska förbundet valde att upprätthålla. Domarteamet stängdes dock av, även om huvuddomaren försökte rädda sitt eget skinn genom att skylla på sin assistent på linjen.

Gentlemannen
Men ska vi nu stänga det här ämnet så gör vi det med min egen favorit. När Napoli spelade i Lecce häromsistens blev Morgan De Sanctis förbannad på en bollpojke som han tyckte kastade iväg bollen för honom. Han slängde iväg några ilskna glåpord i grabbens riktning. Men pausvilan kom, De Sanctis lugnade ner sig och insåg att han överreagerat. När lagen gick ut för att spela andra halvlek sökte han upp bollkallen, bad om ursäkt, kysste honom och gav honom sin matchtröja. Han lyckades där Sulley Muntari misslyckades.

That’s the spirit.

/Erik Niva

Okej, ni får börja med att titta på det här flödande anfallet.

En ung argentinare drar upp anfallet. En schweizeralban fördelar bollen ut till kanten. En italienare hoppar över bollen, en annan italienare slår in ett inlägg och den där argentinaren vrickar in bollen i mål med utsidan. Snyggt.

Klippet är från i lördags. Watford gör 4-0 på Huddersfield, klättrar upp på kvalplats till Premier League. Just nu spelar laget en fantastisk fotboll och inget annat lag i divisionen har gjort lika många mål som sevärda Watford. Det nya Watford. Gianfranco Zolas Watford. Och framförallt – familjen Pozzos Watford.

Den sista augusti 2012 offentliggjorde Watfords hemsida att de gjort klart med ännu en ny spelare. Svenske landslagsbacken Lars Ekstrand skulle förstärka laget under säsongen.

Vem?

Jo, det visade sig såklart handla om Joel Ekstrand, den mångsidige försvararen som vi främst känner från hans tid i Helsingborg. Folket i Watford utgick ifrån att han hette Lars, eftersom andranamnet stod före tilltalsnamnet i passet. De hade ingen som helst aning om vem han var.

Misstaget var begripligt.

Ekstrand blev den 14:e lånespelaren i Watford-truppen. Pozzo-familjen hade då haft kontroll över klubben i drygt två månader, och introducerat sin arbetsmodell med stor energi.

Som ni säkert vet äger ju Pozzo-klanen italienska Udinese, och sedan några år tillbaka har de även kontroll över spanska La Liga-klubben Granada. Förenklat uttryckt har de en idé om att skapa fotbollsmässiga synergieffekter genom att äga klubbar i flera olika europeiska länder.

I första hand kretsar konceptet kring know-how, om kunskap kring hur man driver en fotbollsklubb att nå bättre resultat än den egentligen har förutsättningar för. Udinese har överpresterat systematiskt under en längre tid, främst tack vare ett globalt scoutingsystem som gjort det möjligt att köpa billigt och sälja dyrt.

Men alla spelare lyckas inte i alla miljöer. Det finns slovaker som inte trivs i Italien, ghananer som kommer in fel i spanska omklädningsrum och chilenare som inte klarar av anpassningen till den brittiska spelstilen. Familjen Pozzo har för avsikt att både gardera sig för den här sortens misslyckanden och samtidigt dra maximal nytta av sin scoutingapparat.

Framöver är det tänkt att de utsända scouterna ska ha tre klubbar i tankarna medan de jobbar. Den pricksäkre skyttekungen kanske ska till Udinese medan den lurige speluppläggaren borde passa Granada och den urstarke mittbacken kanske vore något för Watford. Och om det ändå inte blir rätt – då går det alltid att slussa spelaren på lån mellan de egna klubbarna för att ge dem både en andra och tredje chans.

Så ser upplägget ut i teorin. I praktiken innebär det att det nyrenoverade Watford just nu slår sig fram genom The Championship med sju spelare som tillhör Udinese och två spelare som ägs av Granada. Där finns tjecker, italienare, brassar, argentinare, ghananer, belgare, jamaicaner och svenskar i en salig blandning.

Nästa säsong? Den vet vi inget om. Kanske försvinner ett dussin killar och kanske kommer femton andra in i stället. Kanske blir det fokus på billiga afrikaner ifall det blir ett år till i Championship, kanske blir det exklusiva sydamerikaner om det nu räcker hela vägen till Premier League.

Klart är i alla fall att det inte kommer att handla om det Watford jag själv lärde känna i mitten av 1990-talet.

Jag bodde i stan på den tiden, då det låg tillräckligt långt utifrån centrala London för att jag skulle ha råd. En tvårummare på nedre botten. Queens Road, halvvägs mellan järnvägsstationen och shoppinggatan. 20 minuters promenad till Vicarage Road.

Watford låg i trean då, men både Elton John och Graham Taylor var tillbaka i klubben och det fanns en jävla entusiasm runt den. Så fort det passade in i mitt Tottenham-schema stod jag på The Vicarage Road End och jublade då egenfostrade tonårstalangen Gifton Noel-Williams sköt laget närmare tabelltoppen. Elton John’s Taylor-Made Army.

Två saker formade klubbens identitet. Dels profilen som familjeklubb och dels fokuseringen på den egna ungdomsverksamheten, den som fostrat John Barnes, Luther Blissett, David James, Ashley Young och alla de andra. Enbart de senaste 11 säsongerna har 51 spelare från den egna akademin debuterat för Watfords a-lag. Nu tycks den vara på väg att monteras ner.

Och givetvis är det här diskussionen landar, på ungefär samma ställe som bloggen lämnade Newcastle United igår.

Vad föredrar man egentligen? Att vara det Watford som pendlar mellan andra- och tredjedivisionen, klubben som når begränsade resultat med begränsade – men välbekanta – spelare? Eller att vara det Watford som är en del av Pozzo-familjens storslagna vision, en begåvad främlingslegion som lattjar sig genom The Championship och drömmer om att etablera sig på den övre halvan av Premier League?

Det är ingen enkel fråga att svara på, och inte ens de människor som är Watford har bestämt sig.
– Jag har först stått och sedan suttit med samma grupp nära vänner i drygt 30 år. Vi har varit närmare att bli ovänner över den här frågan än vi någonsin tidigare varit, konstaterar supportern Paul Hopwood.

Inte nu för att någon har brytt sig om att lyssna på honom och hans kamrater, men… Ändå.

/Erik Niva

Som L’Equipe formulerade det häromdagen: ”Kanske är det lika bra att vi kallar dem för den 21:a klubben i Ligue 1”.

Den 2 januari checkade en delegation från Newcastle United in på glamourösa Hotel W, nära operan i Paris. De hade kommit till den franska huvudstaden för att göra affärer, och de har fortfarande inte checkat ut.

QPR kapade visserligen åt sig Loïc Rémy, men i detta nu håller Newcastle på att göra klart med Montpelliers eftertraktad mittback Mapou Yanga-Mbiwa och senare ikväll väntas även värvningen av Nancys vänsterback Massaido Haïdara. Mathieu Debuchy blev klar i början av månaden, och innan den här veckan är slut är det mycket möjligt att de även skriver kontrakt med Bordeauxs pålitlige målskytt Yoan Gouffran och Toulouses bollvinnare Mossa Sissoko.

Redan nu har de åtta franskfostrade spelare i a-lagstruppen. När transferfönstret väl stänger kommer de att vara minst tio. Det är naturligtvis ingen slump, utan istället konsekvensen av en allt tydligare transfermarknadsmodell.

Grundprincipen är enkel. Newcastle United kan inte värva de mest etablerade spelarna från de starkaste ligorna. Däremot har de tillräckligt mycket pengar och tillräckligt stark dragningskraft för att kunna plocka i stort sett vad de vill från Ligue 1. Haussade chefsscouten Graham Carr förtydligar:
– Man ska inte underskatta värdet i Newcastle United. Att spela Premier League-fotboll inför 52 000 åskådare är väldigt lockande. Jag har besökt vissa franska klubbar – klubbar som ligger i serietopp där nere och som kommer att spela Champions League-fotboll nästa år –  och tre eller fyra av deras främsta spelare skulle gå till Newcastle i morgon. Tyskland är svårare. De betalar bättre där, och lockar mer publik.

Det som är intressant med Newcastle United är deras medvetna ambition att göra hela klubben mer frankofon. De har bjudit in de viktigaste franska agenterna för att sälja in klubben för dem. De ger gärna intervjuer till fransk press för att öka exponeringen, och de har till och med satt vissa medierepresentanter i språkkurser. De har haft uttalade planer på att starta en ungdomsakademi utanför Paris, och påstås tills vidare vilja värva ytterligare ett tiotal franska ungdomsspelare för att höja kvaliteten på den befintliga ungdomsakademi.

Det finns en logik i hela den här visionen – en tanke på att homogenisera klubben både på och utanför planen – men den pekar mot en framtid som ligger väldigt långt ifrån Newcastle Uniteds traditionella identitet.

För något år sedan gjordes en stor akademisk sammanställning som visade att de nordöstra delarna av landet i årtionden varit den klart mest fruktsamma plantskolan för engelsk talang. Av alla de engelsmän som spelat Premier League-fotboll har flest kommit från County Durham, Northumberland eller Tyne and Wear – regioner runt Newcastle.

Inför EM skrev jag ett reportage om klassiska Wallsend Boys Club, pojklaget i utkanten av Newcastle som på egen hand genererat 64 proffsspelare. Dagens mest framstående Wallsend Boys spelar dock inte för Newcastle United, utan Michael Carrick representerar Manchester United medan Fraser Forster spikar igen Celtics mål.

Det händer ju fortfarande att Steven Taylor eller Shola Ameobi startar för Newcastle, men i en majoritet av matcherna ställer de svartvita upp utan en enda Geordie på planen. Det som är lite överraskande är att det är Alan Pardew som tar ut de elvorna. Redan våren 2006 ifrågasättande kritik mot Arsène Wenger och hans tendens att prioritera utländska spelare.
– Det är viktigt att de stora klubbar inte glömmer bort att det här är engelska Premier League, och att engelska spelare borde vara inblandade. Jag tycker att det är viktigt, jag gör verkligen det.

I slutet av förra säsongen konstaterade sedan en missnöjd Pardew att hans lag inte presterat som han förväntat sig i derbyt mot Sunderland, att spelarna inte riktigt tycktes ha begripit vad som väntade dem och vad som väntades av dem.
– Avsaknaden av Geordies var en stor faktor. Den här klubben måste koncentrera sig på lagets ryggrad, på att utveckla ungdomarna här. Jag vill inte fortsätta köpa spelare från Frankrike. Jag vill köpa någon från närområdet – säg Hartlepool – eller slussa fram någon från vår egen akademi.

Mindre än ett år har gått sedan dess, men under den tiden har Arsène Wenger deklarerat att han har för avsikt att bygga morgondagens Arsenal runt en kärna av engelsmän. Han är trött på de importerade spelarnas tendens att flytta vidare, deras brist på lojalitet gentemot klubben.

Samtidigt har Newcastle United gått från att jaga en Champions League-plats till att kämpa för att hänga kvar i Premier League. Deras transfergrupp har slagit läger sig på Hotel W i Paris och Alan Pardew har slutat prata om egenfostrade spelare.

/Erik Niva

Alla behöver vi lite trailer trash i våra lag, i våra liv.

Jag är alltjämt väldigt tveksam till att Clint Dempsey är rätt man för Tottenham, rent spelmässigt. Han passar inte riktigt in i den formation och det spelsätt som André Villas-Boas formar laget i, hamnar ofta i situationer där vare sig tiden eller tekniken räcker till för honom.

Men nu avgörs ju inte fotbollsmatcher enbart av hur många bollmottagningar du lyckas med och hur många passningar du slår till rätt mottagare. Minst lika viktig är förmågan att skaka av sig ett par missade jättelägen, att fortsätta framåt genom snösörjan och att befinna sig på rätt plats i straffområdet för att halvträffa in en boll i 93:e.

Tottenham har aldrig varit klubben som lyckats med sånt, men så har vi heller aldrig haft en en skäggig Texas-terrier i laget förut.

Jag ska inte uppehålla mig vid Clint Dempseys bakgrundshistoria, då den är så välberättad att jag utgår ifrån att de flesta av er känner till den. Kortversionen: Han växte upp på en husvagnsparkering, och han tvingades först sluta spela eftersom hans föräldrar inte hade råd med både fotbollen och talangfulla storasystern Jennifers satsning på tennis. Tragiskt nog gick sedan Jennifer bort då hon var 16 och drabbades av en blodpropp i hjärnan.
– En gång sa hon: ”Om jag dör kommer jag att hjälpa dig att få in bollen i nätet”.

I förra veckan skrev jag ju om Stuart Holden och hans förmåga att alltid komma igen, att instinktivt se positivt på livet. Det är en egenskap som jag mestadels tror är medfödd – medan jag däremot är inne på att en stor del av Clint Dempseys beslutsamhet kommer från hans bakgrund och hans historia.

Det här är en del av livet som fascinerar mig, och jag hade tänkt skriva om det alldeles oberoende av Clint Dempsey. Häromdagen läste jag nämligen en intervju med QPR:s väderbitne mittfältskrigare Shaun Derry, en sådan som fick mig att stanna upp och fundera.

Shaun Derry är den klassiska sortens engelska fotbollsspelare. En arbetarklasskille, som började kicka boll på den lilla gräsfläcken som växte mellan höghusen på the council estate i Nottingham. Han var egentligen inte bättre än de andra killarna i kvarteret – inte på att trixa med bollen – men han ville längre, brann mer intensivt. Notts County gav honom en chans, Shaun Derry tog den.

Han spelade i fjärdedivisionen. Gick upp halv sex på morgnarna, åt rostmackor och bönor på spelarbussen till bortamatcherna. Gjorde stan med de andra killarna i laget på kvällarna. Bensin i blodet och 20 pund på fickan.
– Jag trodde att det var det som fotboll handlade om. Jag älskade den sammanhållningen som fanns mellan grabbarna, den som inte finns i Premier League.

Idag lever Shaun Derry ett annat fotbollsliv. Han har förtjänat rätten att kalla sig Premier League-spelare, och i och med det har även tillvaron för hela hans familj förändrats för alltid. Långtradarchaufförens grabb har blivit multimiljonär. Hans egna barn kommer att leva i en helt annan verklighet än den som präglade honom själv.
– Det enda jag hade när jag var liten var en fotboll. Nu bor vi i ett fint hus. Grabben har en Ipad, ett Nintendo DS, en trampolin utanför dörren och semestrar i utlandet.

Det är fullt möjligt att det här blir ointressant för de som inte har egna barn, men på en mindre skala är det här en av de saker jag har funderat allra mest över i relation till min egen föräldraroll. Jag växte sannerligen inte upp i någon sorts fattigdom – vare sig absolut eller relativ – men jag är ändå övertygad om att min kreativa drivkraft kommer ur den infrusna isolationen uppe i Malmberget.

Världen var ett ställe som låg väldigt långt därifrån, och därför fick man också lov att anstränga sig ifall man nu ville dit.

Min egen son växer upp med Stockholms innerstad framför fötterna, Shaun Derrys grabb är född in i en tillvaro där det är självklart med Premier League-miljoner. Nyligen skrev Derry in honom i ett av Crystal Palaces yngsta pojklag.
– Han gjorde sin första träning strax efter jul – och han försökte inte ens. Det gjorde så ont i mig.

Jag vill också att min son ska bli Clint Dempsey. Jag vill att han ska kämpa in kvitteringsmål i 93:e minuten, alldeles oavsett om han gör det på fotbollsplanen eller på något annat av livets fält. Men jag vill inte låta honom växa upp bland döda syskon på en husvagnsparkering.

Och hur gör man då?

Det verkar inte som att Shaun Derry heller har tänkt färdigt på saken, men han har definitivt funderat på den.
– Det är sanslöst att jag pratar om en femåring och ifrågasätter hans hunger, men jag vill se den. Det är en utmaning för oss som föräldrar. Hur ska jag få min egen arbetsmoral inpräntad i en pojke som redan har allt? Här i södra London finns det gott om underprivilegiererade pojkar, och de har den där hungern redan som femåringar. Jag har försökt förklara det för honom. Han måste förtjäna sin Ipad, sitt DS. He’s got to prove it to me.

/Erik Niva