Vi kliver in i transferfönstrets sista skälvande dygn med, enligt Marca, runt 25 spelare som ska hitta bort från och in till de spanska primera-klubbarna. Silly season står annars för min absoluta intressedip under fotbollsåret, vilket sammanfaller ganska väl med att jag brukar vara brutalt långledig under sommaren, så jag lämnar kommentatorsfältet öppet för sista minuten-spekulationer.

Barcelona och Real Madrid är i alla fall färdigvärvade och övriga kan ju shoppa loss allt de vill imorgon bitti, de har inget att sätta emot la ligas toppduo.
Efter helgens målfrosseri har debatten fått fart i Spanien på riktigt. Villarreals president Fernando Roig, till exempel, har tröttnat:
– Antingen ändrar vi på något eller så fortsätter vi så här och dödar spansk fotboll, säger Roig som förvisso inte är helgens mest opartiske analytiker, det var ju ändå hans gäng som fick stryk med 5–0 på Camp Nou i går, men som givetvis har en poäng i alla fall.
Sevillas president José María del Nído tycker helt enkelt att la liga spårat ur och gormar ännu högre:
– Vår liga är inte smutsigast i Europa, utan i hela världen. Det är en tredje världen-liga där två lag suger ut övriga.

Primera División har uppskattningsvis Europas snedaste fördelning av tv-rättighetspengar, där Real och Barça tillsammans plockar ut ungefär hälften av all kanalernas fotbollscash. Resten får dela på smulorna som blir över.
Det är nu inte bara övriga 18 lags supportrar som tycker det känns trist att fotbollsspanien blivit en tvåpartistat. Inte ens tennishunken Rafael Nadal, som själv vet hur det är att tillhöra en av två dominanter inom sin sport, kunde glädjas riktigt över helgens clean sheet.
”Det kommer bli spännande att följa rivaliteten mellan Barça och Real Madrid, men jag önskar det var mer känslor inblandade varje vecka mellan fler lag” twittrar Real-anhängaren från Mallis.

Pep Guardiola kan ju inte göra så mycket mer än vinna sina matcher och lotsa in sina nya lirare i den katalanska gemenskapen. Det tycks han ha lyckats ganska bra med, att döma av gårdagens målkalas i Barcelona. Mundo Deportivo ställer sig i dag den retoriska (eller möjligen inte) frågan om Alexis Sanchéz är ”en robot eller bara född med Barças DNA”.
Själv kan jag känna att båda alternativen skulle förvåna mig ungefär lika mycket men påminn mig gärna att fråga chilenaren hur många halspastiller han drar i sig före match för att uppnå gårdagens visuella effekter.

Lär dig krypa, lär dig gå, lär dig älska Vicks Blå. Foto: MD

Men om det blivit nytt liv på Barças mittfält i år så har i alla fall Pep själv inte glömt bort sina gamla hjältar. Jag satt inte i Barças pressal i går (jag låg i min säng och räknade får och gick upp klockan fem imorse och åkte till Arlanda efter exakt en och en halv timmes sömn, om ni verkligen undrar) och jag tycks därför ha missat liveupplevelsen av ett av spansk fotbolls underligaste citat i modern tid på kuppen:

– Rör inte Keita och Mascherano, de är mina småflickor, mina smycken.

Sa Pep Guardiola så där obesvärat som man bara kan om man har ett snövitt track record i de katalanska brottsregistren och en humor som gränsar mellan sjuk och riktigt jävla totalvrickad.

Alternativt finns det en lite mer idiomatisk förklaring till uttrycket ”mis niñitas” som jag inte lyckats spåra ner i något översättningsprogram, men alla spanskess där ute kan väl vara bussiga och låta mig leva i villfarelsen.

Nej hörni. Så här kan vi inte ha det längre.

La liga är i gång, med viss fördröjning, sedan spelarfacket insåg att ”vänta in Juanita Frändéns 30-årsdag” inte längre höll som argument för att hålla i strejken.
Real Madrid debuterade med en C-märkt målorgie i går kväll, Barcelona tågar ut på Camp Nou om bara ett par timmar och från och med i morgon är den heliga treenigheten total när jag nuddar spansk mark för första gången på ett rejält tag.

Barça har inte direkt dragit ner förväntningarna på säsongen under sommaren, men om de tror att Villarreal blir en munsbit i kväll vill jag meddela att deras mittfältsnav Borja Valero gjort sitt för att hålla sig fit under försäsongen.

 Höghöjdsträning.

Jag tror ju att Barcelona tar hem ligan för fjärde säsongen i rad, men i kväll har katalanerna problem. Carles Puyol blir inte direkt sämre med åren, men han blir onekligen mer skadad för varje säsong (och omdömet i övrigt verkar faktiskt svikta betänkligt) och när resten av försvararna också verkar vilja dra ut på säsongsdebuten har Pep plockat upp Marc Bartra som högeralternativ. 

Men vi måste ändå börja den här säsongen med att ta vid där jag lämnade er sist. För spelarna i Spanien vet generellt en hel del om hur man utnyttjar en mästerskapsfri sommar bäst:

Sergio Ramos drog till Stockholm, utlyste en ”var-tror-ni-att-jag-är”-tävling på sin Facebook-sida (”Marbella” var hetaste stalltipset hos den spanska beundrarskaran) och spädde på ryktet att han är på väg till Djurgården, men dödade detsamma när det visade sig att man bara ville parta loss med Sveriges kanske värdaste modemänniska. 

 Till salu? Foto: Twitter

Ramos klubbkamrat Sergio Canales fick lämna marängerna för Valencia efter en säsong med, ska vi säga, ganska bra timpenning och hann ladda inför klubbdebuten med att kasta ett lyckobringande euromynt över axeln vid Fontana di Trevi i Rom.

 Ciao bello! Foto: Twitter

Gabriel Milito fick lämna Barça och bästisen Leo i sticket i somras, men Messi hittade snart en annan lagkamrat att hänga med och följande bilder avnjuts bäst med ett lämpligt soundtrack. 
Inte ens hans flickis Antonella verkar ha slitit Leos blick från sin nye wingman. 
Jag tror vi har att göra med en spirande bromance i Barça i år.

 
Faster, Harder, Scooter.

 Tre är ett magiskt nummer.

Men i samlingen vykort från sommaren 2011 finns det ett som sticker ut lite grand ur den stora massan.
Jag litar på att ni vet vad jag pratar om.

Bara ben på Andresito.

Och till sist; tack för alla hetsiga mejl och twitterhälsningar om att ni saknat bloggen. Den har saknat er också.
Vet ni vad vi gör nu?
Nu åker vi. 

Det är bara två veckor sedan det var firande senast här på Camp Nou, men det är inte direkt så att Barçaanhängarna är trötta på det. Jag har aldrig sett så mycket folk på och runt arenan som i kväll, utöver de 100 000 som trängt in sig på sittplats stod säkert 20 000 lottlösa utanför och misströstade.

Det var lite mer städat i dag är vid CL-triumfen för två år sedan, när Leo Messi hade halsat en häxblandning och även Andrés Iniesta var glaare än vanligt.

 Skål.

Leo Messi var i form ändå, kanske för att han vann sin tredje CL-titel i går, men antagligen snarare för att han fått emotta ett grattis-sms av självaste Spike Lee. Jodå, den amerikanske filmregissören, som var på Wembley i går, är ett Messi-fan och fick via sin vän Thierry Henry tag på numret till den lille store argentinaren i går kväll.
Mest teater på planen stod förstås Dani Alves för, som gjorde entré med en mycket lyckad moonwalk.

Det mest fascinerande med firarfester är ju annars som vanligt spelarkidsen, när de får tag på varsin boll på innerplan
Jag ska inte trötta ut er med ”vem är sötast”-bilder (Eric Abidals tre döttrar i hård kunkurrens med José Manuel Pintos dotter + Bojan) men jag hoppas att ni följde en stream vettig nog för att kunna konstatera att de här ungarna är små bollbarn utöver det vanliga. Jag vågar säga att vi i kväll hade att göra med Kataloniens absolut mest talangfulla två-, tre- och fyraåringar på Camp Nou. Och antagligen ungefär halva startelvan som tar hem Champions League 2033. 

Firandet i dag var ganska kort, och man förstår ju varför.
– Vi dopar oss inte, vi filmar inte och vi köper inte domare. Vi spelar bara fotboll. Vi ses på Shakirakonserten, skrek Gerard Piqué i sitt tacktal innan han och lagkamraterna rusade i väg till Montjuïc för att kolla in Piqués pingla.
Det är ju där man borde vara i kväll, konstaterade jag och min vän l’Équipes utsände tidigare i dag.
– Jag drar iväg ett sms till Seydou, kanske har han två biljetter över, funderade l’Équipes utsände.
Vi väntar fortfarande på svar där.

Ni behöver inte längre vänta på svar i tippartävlingen jag utlyste här i går.
Vi fick en rätt ställd prognos och jag gratulerar Alvaro Roman

som var ensam om att förutspå slutresultatet i går. Gosedjur och kram kommer på posten.

Och jag då? Jag tänker att jag under två år fått punktmarkera ett lag som vi om trettio år kanske håller som det bästa genom alla tider och en liga som är så sprängfull av fotbollskvalité att man blir lite matt bara av tanken. Så jag får väl passa på att tacka Aftonbladet, Leo Messi och Barças presschef Txemi Teres för ett helt knippe totalt oförglömliga minnen.

Och så er, herregud, vad hade jag gjort utan Sveriges fyndigaste, störigaste, kunnigaste och mest trogna bloggläsare? Hade jag varit typen som skriver ut hjärtan i löpande text hade det kommit ett nu.
Det hade sett ut så här ungefär <3.

Nu tänkte jag gå på en overkligt lång semester och därefter vet ingen vad som händer, men det är väl inte helt omöjligt att vi springer på varandra under liknande omständigheter någon gång tidig höst.

Ta hand om er.

Katalonien har mycket; en ekonimisk kris av gigantiska mått, en arbetslöshet som är uppe och nafsar på 25 procent och ett torg mitt i Barcelona belägrat av demonstranter som har fått nog av politiker som inte håller sina löften, tidningar som går bankernas ärenden och hyror som skenar i väg så till den grad att man inte har råd att flytta hemifrån förrän efter 35.
De har också ett fotbollslag i FC Barcelona som, tvärt emot de allra flesta ställen i västvärlden, är så inkorporerat i den katalanska samhällskroppen att de på riktigt kan få folket att koppla bort i-landsmisären för en stund utan att känna sig lurade.

I kväll har de 10 000 15–M-demonstranterna på Plaça Catalunya bestämt sig för att bli kvar på torget, där de befunnit sig sedan den 15 maj, men också lovat att ge plats för Barça-firandet om de vinner Champions League.

Barça vann Champions League på ett så övertygande sätt att de fick världens näst bästa lag att se ut som de gått loss på nattklubbarna i Soho i London i går och vaknat med århundrades baksmälla.
Världens mest omedvetna världsstjärna Pedro Rodríguez tikitakade sig fram till 1–0.
Världens störste minste argentinare Leo Messi gjorde sitt livs första mål på engelsk mark.
Årets kalkonvärvning David Villa smällde in avgörande 3–1 och sen levde de lyckliga i alla sina dagar.

Ni vet allt det andra. Barcelona har en ideologi, på planen och i det katalanska politiska perspektivet, som gör att de ställer ut sju av elva spelare direkt från den egna talangakademin La Masía i Champions League-finalen på Wembley. Övriga importerade lirare får snällt ställa sig och skrika ”Visca Catalunya” – ”Länge leve Katalonien”, när de tackas av som ligasegrare på Camp Nou i mitten på maj (snart sagt varje år).
Det finns bitar med den hårdföra och separatistiska katalanismen som är svårsmält om man inte är infödd i den själv. Det är lika delar frihetskamp mot förtryck och diktatur som misstro mot allt annat som heter Spanien.

I baren i centrala Barcelona där jag sitter har just ett gäng latinos, de kinesiska ägarna och paret bredvid mig bildat kramhög över Barças CL-triumf.
De bryr sig väldigt lite om om politiska motsättningar, lagförslagen om att förbjuda den spanska flaggan på offentliga platser i Barcelona och om vad det där ”visca” egentligen betyder.
De ser ett fotbollslag som lirar boll som om det var det roligaste och absolut enklaste man kan göra.

Vi kan väl låta Coleen Rooney säga det:

Svenskan i baren är på väg ut på en antropologisk spaning på stan.
Håll ställningarna. 

Årets match är inte många timmar bort och i detta nu öppnas dörrarna till Wembley. Enligt katalanska tidningar har bortapubliken tagit över London fullständigt.

En av de första att ta sig in i betongbunkern lär ha varit José Mourinho, åtminstone om man ska tro alerta kollegor som sprang på den missförstådde portugisen, eller möjligen hans dubbelgångare, alldeles nyss.

 Mou’s moment. Not.

Själv är jag kvar i ett Barcelona fullt av flaggor och Barçatröjor och nere på stranden Barceloneta har man öppnat en fanzone och smällt upp en Barçabutik för den som vill köpa lyckobringande souvenirer inför kvällen. På Plaça Catalunya har 15-M-demonstranterna, som nu är inne på andra veckans sittstrejk för ett mer rättvist, demokratiskt Spanien, lovat att fatta ett gemensamt beslut om hur man gör i fall Barcelona vinner Champions League i kväll och deras campingplats i centrala Barcelona behövs för firandet.

Det är 19 år sedan Barcelona spelade en Europafinal på Wembley och Marca har grottat ner sig rejält i ”nu och då”-träsket med följande resultat:

Bojan Krkic: Hade ännu inte fyllt två och har inga minnen av matchen (no shit) men Bojan hade redan ett Barça-ställ, en av de första presenterna han fick i livet.
Leo Messi: ”Jag var fem och har ingen aning om vad jag gjorde”.
Sergio Busquets: ”Jag var tre år så jag gissar att jag var hemma” säger Busquets vars pappa ändå var med och lyfte bucklan på Wembley 1992 i egenskap av Barcelonas målvakt.
Víctor Valdés: Var nio år och såg Ronald Koemans mål i pappa Josés bar.
Xavi Hernández: Tillbringade stora delar av matchen gråtandes. Storebröderna Óscar och Alex hade övertygat och pappa Joaquim att få åka till London och se matchen på plats. Xavier, 12 år, var för liten och han var väldigt arg.

 When I was younger, but not so much younger than today.

Vad Gerard Piqué gjorde vet jag inte, men i morgon tänker han i alla fall gå på en Shakira-konsert i Barcelona och i veckan har han twittrat runt med sina vänner Carles Puyol och Malena Costa för att få sällskap. Puyi och hans flickvän har tackat ja och jag undrar om morgondagens potentiella CL-firarfest på Camp Nou blir utan två av lagets mesta profiler och, ännu viktigare, Barças bästa wags, eller om klubben helt enkelt schemalägger festen till dagtid för att alla ska hinna göra allt.
Puyol stod ju ändå och skanderade:
– Tro inget annat än att vi är tillbaka här den 29 maj med CL-pokalen, under firandet av ligasegern på Camp Nou för någon vecka sedan och han har nästan 100 000 vittnen.

Jag ska i alla fall bänka mig på Miniestadi, Barça B-arenan bredvid Camp Nou där jag tillsammans med 15 000 culés tänkte spana in matchen på storbildskärm. Om Gud, Sandro Rosell och Spaniens wifi-nät vill så twittrar jag live därifrån under matchen.

Jag har sagt 2–1 till Manchester United i vår CL-bibel, nu är det er tur.:
Slutresultat, halvtidsresultat, första målskytt och matchminut trycker ni in i kommentatorsfältet och den som är närmast får en kram, ett gosedjur och ett omnämnande på bloggen i morgon. 

Det händer mycket i Barcelona och det mesta är verkligen inte särskilt vackert. Plaça Catalunya, liksom flera andra torg runt om i landet, har ockuperats av 15-M-rörelsen som bland annat kräver ett slut på åtstramningarna i statsbudgeten, slut på korruption inom spansk politik och en fri och oberoende press.
Så här tycker ordningsmakten om det.

Många mil därifrån förbereder sig FC Barcelona på årets batalj alla kategorier och i stället för att irritera sig på fotbollsmiljonärer och deras vidlyftiga leverne söker sig katalanerna gärna till Barça när de behöver något att enas om i svåra stunder. Om Peps pack har svårt att hitta inspiration i morgon kan de ju alltid tänka på det.

Vi börjar bli redo för lite ostiga införmatch-klipp, visst gör vi, och vill ni ha Barças väg till finalen är det här ni ska spana, medan den officiella varianten inte heller är så dum.

Vi som ändå ställer oss lite tveksamma till så lätta knep som domedagskörer och opportunistiska målsvep kan ju ta en titt på varför Barcelona är Barcelona. Det är AMISCO, ett avancerat och mycket exakt tyskt mätinstrument (ja, ”tyskt” och ”exakt” är ju lite av en tautologi, det inser jag) som på Der Spiegels beställning kartlagt Barças spel och fått fram en genomsnittsmodell där blått står för ”lyckade passningar”, rött för ”misslyckade” och de två modellerna under Barcelona föreställer Real Madrid och Manchester United.

Sa jag att Der Spiegel-journalisten bakom verket heter Schnibben i efternamn? Nähä, då gör jag det nu.

Barças dubbelt så dyra startelva ska träna på Wembley i dag och därefter ger Pep plus Víctor Valdés och Carles Puyol sin syn på sakernas tillstånd för närvarande medier.
Det är ingen slump eftersom Pep Guardiola inte opererar med slumpen, däremot är det ett utslag av ganska sofistikerad vidskeplighet. Det var Puyol och Valdés som höll i sista presskonferensen inför finalen i Rom för två år sedan och det ser Barças högsta höns som ett gott omen, en talisman, så god som vilken. 

Pep kan i morgon ta sin tionde titel på tre år som tränare i klubben, den sista tror Johan Cruijff.
För en gångs skull undrar jag om inte holländaren vet vad han snackar om. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt för Guardiola att lämna Barcelona, som han ändå varit rätt tydlig med att han snart vill, än efter en Champions League-final.
Det finns liksom inte så mycket kvar att uträtta i hemlandet och under våren har den tidigare alltid så elegante Pep ibland varit ett mindre åskmoln att skåda.
Han har sett trött, sliten och irriterad ut. Han har däremot inte sett så mycket av sin familj, vågar jag gissa. Ska Pep ta ett brejk och se sina barn börja skolan och komma i målbrottet är tiden nu.

Folk och fä börjar trilla in i London, i går gick hela Barcelonas anhörigflyg från El Prat, men alla kliver inte in i ett plan bara för att de är släkt med världens bästa fotbollsspelare.
Andrés Iniesta älskar inte att flyga, det minns ni från förra året, och hans pappa vägrar. Enligt Sport tar mor och far Iniesta tåget till London.

 Inte utan min pappa.

Och det var väl dagens ’Åhhh’ så långt. 

Det är snart dags att rikta hela radarn mot London och FC Barcelona, och fokusera totalt på hur, var och när Barça matchladdar inför avspark. Ni har redan sett att Cesc Fábregas blivit kidnappat av sina katalanska vänner.

Men det händer ju grejer i Real Madrid också, och hade jag varit konspiratoriskt lagd hade jag funderat kring varför den här soppan får sin upplösning just nu. Bråket mellan Jorge Valdano och José Mourinho var ingen statshemlighet direkt och egentligen handlar det här mindre om Valdano och mer om Mourinho. Portugisen har under säsongen pö om pö tagit över kontrollen av det mesta i den vita klubben, med Florentino Pérez goda minne, och till slut var det bara Valdano som stod i vägen för att Mou skulle få absolut vetorätt i precis alla frågor som rör Real Madrids a-lag.
Valdano å sin sida hade ett jobb att sköta, som blev allt svårare ju längre portugisen verkade i klubben.
– Jag kom till en punkt där jag kände att jag var utanför allt som rörde sig i klubben. Jag bad om ett möte mellan tre personer, men det gick inte, säger Valdano vars avsked från Los Blancos var snyggt, rakryggad och mycket uppriktigt från argentinarens sida.

Han har gjort vad han kunnat, han har, vågar jag påstå, haft klubbens bästa i åtanke hela tiden, men han lyckades inte tygla José Mourinho internt.
Zinedine Zidane tar nu över som sportchef i klubben, men det ska vi inte förväxla med att han kommer ha någon som helst bestämmanderätt när det kommer till exekutiva beslut.
Om Real Madrid inte varit det tidigare så är det nu Real Moudrid för hela slanten och alla spekulationer om att portugisen ska bort från klubben kan vi därmed lägga ner.
Det var en period i våras under den värsta pajkastningen med Barcelona som jag tyckte att Mourinho såg ut att sitta lite skrynkligt till. Han hade inte resultaten med sig, han hade inte Uefa med sig, han hade inte Cristiano Ronaldo med sig och han såg mest ut som en dålig förlorare som desperat sökte dåliga bortförklaringar.
Men Mou landade på fötterna igen och fick bort sin största antagonist på kuppen.
Befinner man sig i närheten av Marängerna, vilket jag gör då och då, märker man en stor skillnad jämfört med hur det var under Manuel Pellegrinis styre.

Mourinho säger: ”jag pratar inte med media” och helt plötsligt gör inte en enda av spelarna en intervju på flera veckor, i en klubb där det redan var dåligt på den fronten.
Cristiano Ronaldo säger: ”jag gillar inte den defensiva taktiken vi har, men jag accepterar den” och vips är han utanför truppen i nästa match.
Karim Benzema får frågan om han tror att Uefa hjälper Barcelona, när han sitter i pressrummet på Camp Nou, och får något stressat i blicken samtidigt som han säger: ”jag är inte här för att prata om Uefa” och Karim Benzema startar inte i Clásicot dagen därpå.

Det här har blivit José Mourinhos klubb fullt ut och på en säsong har han format en organisation som är så lojal att till och med Aitor Karanka, som verkar vara en karl med huvudet på skaft, sitter och säger: ”hade saker varit som de borde hade det varit vi som spelade Champions League-final nu”.

Det kommer bli alldeles enastående spännande att se vart den här galaxen tar vägen.

I de nya digitala tiderna kan vad som helst hända. Och är det inte på riktigt så verkar det i alla fall så för några minuter. Marcelo Bielsa, ”El Loco” som bossade över Chile under förra sommarens VM-slutspel i Sydafrika, tog tidigare i dag över Real Sociedad inför nästa säsong, och baskerna jublade – för en stund.

Men bomben var ett verk av en hacker och spanska silly season får ta ett steg tillbaka, hämta andan, och börja om.

”Fejk-sillisar” är ju redan ett ganska vanligt förekommande inslag i vardagen för dagens fotbollsstjärnor, men nu har uttrycket fått en helt ny innebörd.

Kun Agüeros meddelande på sin egen hemsida i går var inte ett sådant, men Atléticos president Enrique Cerezo gick snabbt ut och sa att här förhandlas inte med några andra klubbar innan jag får säga mitt. 
– Om Real Madrid skulle betala utköpsklausulen på 45 miljoner euro som finns för Kun ser jag det som en ”aggression”, säger Cerezo och hänvisar till ett gentlemen’s agreement klubbarna emellan.
Cerezo säger att Agüeros meddelande på hemsidan kom som en total överraskning. Det verkar han ganska ensam om att tycka.

Sergio själv verkar ha bestämt sig och sa i dag när han landade i Argentina för semester och lite landslagsspel att Real ”är en möjlighet” och hans Atlético-lagkamrat Tomas Ujfalusi säger i en intervju med Sportitalia i dag:
– Kun har sagt att han vill till Real Madrid. Det kommer att bli komplicerat med rivaliteten, men han vill till en större klubb och det berättade han för oss redan för tre, fyra månader sedan.

 Talar ur skägget. Foto: Marca.

Den enda som inte sagt något är Real själva, som enligt spanska medier inte har några särskilda planer på att begagna sig av Agüeros tjänster nästa år.
Det här kan bli ett ganska smutsig men underhållande realtidsdrama, det tror jag vi kan slå fast, själv köper jag popcorn och sätter mig en bit bak i salongen för att se upplösningen.

Det tog inte ett dygn från att jag spekulerade i David De Geas avsked från Atlético, tills saken var verklighet.
Kun är redan halvvägs borta.
Nu är det upp till den här tjommen att hitta en ny klubb också, och så kan Kicki Flores börja försäsongsträna för att själv ta en plats i startelvan.
Om han nu är kvar i höst.

Att Kun Agüero byter klubb i sommar är ingen överraskning. Det förvånande är väl att han säger det så loud and clear själv.
– Supportrarna har min eviga tacksamhet. Jag försöker varken vara speciell eller politiskt korrekt, men mitt enda sätt är att prata från hjärtat och säga vad jag tycker, förklarar Benjamins farsa på sin hemsida.

Och jag tänker att det var ju fan att man inte fick fråga om det för två månader sedan när man ändå hade Kun på en stol framför sig och då han själv intygade att en av fördelarna med att spela i Atlético Madrid är att få bära en av världens vackraste tröjor, vilket verkligen inte är fallet när Kun är privat.

Jag säger som jag sa för några inlägg sedan: Vad blir Atlético Madrid utan Kun och Diego Forlán som av allt att döma tar sitt pick och pack och drar snart (redan i detta nu sitter han och spelar poker med Simon Le Bank på Åland)?
Svar: Ett mittenlag i la liga.
Fråga två: Vad är Atlético Madrid just nu?
Svar: Ett mittenlag i la liga.
Lätt att glömma det.

Dessutom är David De Gea en uppvaktad målvakt och då menar jag inte bara på planen (det är man per definition i Altéti eftersom de har en förkärlek för att släppa in ganska mycket mål).
Vi vet inte vilka ess klubbens president Enrique Cerezo sitter med i rockärmen, men det är två av världens bästa anfallsspelare han ska ersätta i sommar. Minst. Och det är inte världens mest stabila klubb han kan locka med direkt. 

Barcelona höll öppet hus i dag och trots att man hade hela dagen på sig valde man att skicka ut spelarna i mixade zonen på Camp Nou klockan 21 på kvällen.
Det är spanska journalister vana vid, ni vet att de knappt gnuggat siestagruset ur ögonen då, men i England är det andra bullar och Alex Ferguson kliver upp på presskonferenspodiet klockan 9 i morgon bitti i Manchester. Det är traumatiskt tidigt för alla i det här landet inklusive undertecknad och ännu mer så för spanska tidningar som helt enkelt var tvungna att skicka förstauppställningen till de brittiska öarna redan i dag, för att få ihop det rent logistiskt.

Vi som var kvar i Barcelona fick prata askmoln och djupledslöpningar med Andrés Iniesta, Pedro och David Villa och det mest intressanta med det var några karaktärsspaningar av mer estetisk natur.
Pedro Pedrito har till exempel rättat till sin tidigare ganska vildvuxna tandrad (nej, jag kunde inte med att trycka upp min mobilkamera och ta en bild) och David Villa har odlat ny ansiktsbehåring (ja, jag skulle riskera mig att bli utkastad och bannlyst för all framtid på Campe Nou för att få leverera bildbevisen först till er).
El Guaje har ju hållit pipskäggets fana högt i Spanien och någonstans hade han vaggat in mig i tron att han vaknar med en liten triangel på haken och no more utan att göra något särskilt åt det.
Men nej.
Det har hänt något på den asturiska överläppen.

 
Nej, men jag vaknade väl en dag och kände för en make over. Inga konstigheter.

Iván de la Peña tvingades till ett tårfyllt avsked från Espanyol, det främlingsfientliga PxC fick flera mandat i kommunfullmäktige runt om i Katalonien och tusentals culés med CL-finalbiljett kan tvingas se lördagens match hemma.

Nej, det var ingen bra helg i Barcelona och även om de två första sakerna inte var någon jättechock så kan man tycka att Askmolnet anno 2011 kunde haft den goda smaken att vänta en vecka i alla fall.
Nu varnar experter för att Spanien redan på torsdag kan innefattas av det flygförbud som råder i nordligaste Europa – och att det kan ställa till det rejält för Kataloniens kronjuveler.
Sist det begav sig fick Barça ta bussen till Italien, en resa som tog på krafterna för Peps pack som kom hem med ett kämpigt 1–3-resultat, som de aldrig lyckades vända på hemmaplan.
Nu står över 30 000 förväntansfulla supportrar med biljett och weekendresa till London redan betald och håller andan inför ett Barçadrama där de inte ens kan sätta sin tilltro till Leo Messi. 

I Galicien, en av Spaniens andra mer hårdföra autonoma regioner, rök La Coruña från fotbollsfinrummen och Miguel Ángel Lotina har redan sagt tack och hej sedan det stod klart att Deportivos får packa kappsäcken och flytta ner till Segunda i höst. Lyckönskningarna till Juan Valerón och de andra har svämmat in från hela fotbollsspanien och det verkar som att laget som vann ligan så sent som 2000 inte har några fiender alls i la liga.
– Varken spelarna eller publiken förtjänar att åka ur, det är ologiskt att behöva göra det med 43 poäng, sa en dyster Lotina, som själv tog på sig hela (det ologiska) ansvaret.

Visst är det frestande att säga att Depor ”hör hemma” i förstadivisionen, men årets totala magplask finns det inga ursäkter för och vi får hoppas på ett snabbt tillfrisknande och ett snart återseende. För, vad fan, Deportivo hör ju ändå hemma i förstadivisionen.
Veckans guldstjärna går till supportrarna på Riazonstadion som stannade kvar i en timme efter förlusten mot Valencia och blandade tårarna med applåder och sångstöd för klubben.

Men om vi ska knyta ihop den här säcken med sångstöd och åka tillbaka till Barcelona, där vi kommer att befinna oss ganska frekvent den kommande veckan, så har Barçafansen i alla fall ett glädjeämne att fokusera på den närmaste tiden.

Waka waka.